Till min Gud...

det är inte alltid jag sätter dig först fastän jag borde

det är inte alltid jag kommer ihåg att tacka dig för alla goda gåvor som du ger

det är inte alltid jag vänder mig till dig i mina svårigheter

det är inte alltid jag orkar be

det är inte alltid jag klarar att ha min glädje i dig

det är inte alltid jag litar på dig tillräckligt för att inte oroa mig för morgondagen

det är inte alltid jag tror på att jag är fri och förlåten

det är inte alltid jag kan förstå att du älskar mig sådan som jag är

.... men du Gud, du är min tro, mitt liv, min styrka, min glädje och mitt största hopp.

Nu och för alltid. 

Kärlek! /ia, november -16.

Vill inte bli besviken

Nu kommer jag väl låta som världens pessimist men ibland kan jag känna att jag blir lite rädd utav att ha för höga förväntningar. Låter ju som sagt skittråkigt och jag VILL vara en optimistisk människa men samtidigt vet jag ju att jag kan bli väldigt ledsen av förväntningar som inte uppfylls.
För i ärlighetens namn; när man förväntar sig saker riskerar man också att det INTE blir så som man hade hoppats och det leder till att man ( =jag), blir ledsen, sårad, besviken eller kanske till och med förtvivlad. Ibland.
Förväntar man sig inte så mycket, så blir det mer som positiva överraskningar när goda saker väl händer?

Om vi tänker efter: har inte de flesta utav oss här i Sverige, ni som läser det här, relativt bra liv? Jag skulle tro det. De flesta av oss har ganska bra förutsättningar, vi är ekonomiskt stabila, har jobb eller möjlighet att utbilda oss, många har i alla fall delar av en familj som fungerar bra eller andra människor runt omkring en som kan stötta. Vi har mat på bordet och tak över huvudet, är fria i vilja, tanke och åsikter och de flesta har relativt friska och sunda liv. Men är det inte när vi börjar jämföra oss med andra och förvänta oss bättre och perfekta liv som vi blir besvikna? När vi tror att alla andra människor har chansen att förverkliga sina livsdrömmar och vi inte har det, är det inte då vi blir bittra och tycker att vi har dåliga tråk-liv?

För mig är det ofta så i alla fall, jag vet att jag egentligen lever ett väldigt bra liv men när jag börjar förvänta mig att saker ska vara perfekta, som det man väljer ut att se på andra människors Instagram och bloggar, vänner man känner som verkar ha ALLT, då börjar oron gnaga i hjärtat. Att AJ, mitt liv är inte så där bra och fint och lyckligt som hennes/hans/deras. Och AJ, jag har inte det perfekta livet, inte perfekta kroppen, inte perfekta förhållandet, inte perfekta familjen, inte perfekta jobbet, inte perfekta vänskapsrelationerna etcetera.

När jag och M. diskuterar detta verkar han ha en mycket sundare syn på det här med perfekta liv än jag. Han står med båda fötterna på jorden och vet och förstår att livet inte är perfekt och att det inte är någon idé att jämföra sig med andra. Jag vet ju det egentligen också, men eftersom jag är lite mer känslostyrd än han så VILL ju liksom känslomänniskan i mig att allt ska vara, och kännas, perfekt. 
Har jag sett på för mycket romantiska filmer månntro? ;D

I fredags fyllde jag år. 
Just högtidsdagar och sådant kan vara sånt jag är lite 'förväntansrädd' inför. Vi kanske låtsas att det inte är så himla viktigt, och helt livsviktigt är det väl inte, men ändå har man ju en del förväntningar såklart. Eller hur? Man vill bli ihågkommen, lite uppvaktad och gratulerad. Och om man får presenter vill man att det ska vara saker man behöver, tycker om och vill ha? Och skräcken: tänk om INGEN säger grattis till mig och Micke skulle glömma bort min födelsedag. Typ.

Allra innerst inne är det kanske rädslan för att inte bli älskad utan istället bli bortvisad och ratad som skrämmer mig. Att man alltid ska gå runt med den underliggande rädslan, att inte vara älskad och omtyckt? Varför är man, eller JAG, så himla rädd för det? Vad kommer det ifrån? Det är kanske ganska bortskämt att tänka så, jag VET ju som sagt att att jag är det, men ändå vill man ha bekräftelse på det hela tiden? Men det kanske bara är mänskligt?

Höstmys hemma

Hursomhelst.
Jag hade inte behövt vara orolig. Redan på onsdag, alltså två dagar före födelsedagen stod en stor, suuuperfin blombukett och ett litet paket på bordet. Har väl sammanlagt under de här snart fyra åren tillsammans med Micke tjatat hål i huvudet på honom att man som tjej vill ha BLOMMOR nån gång ibland. Och till sist verkade budskapet vara uppfattat, hahah. Så både blommor och ett paket med precis det jag önskade (en träningsnördig-grej såklart, hehe). OCH en dejt-födelsedag där vi gick ut och åt och umgicks hela kvällen och sånt mysigt. Precis som jag hade förväntat mig men varit rädd att bli besviken om det inte hade hänt....

Och jag fick en massa grattis på jobbet och av familj och vänner och Facebook och allt sånt där man kan önska sig.

Så som sagt, jag hade inte behövt vara rädd. MEN, alla har väl haft upplevelsen flera gånger av att ibland förvänta sig saker som inte blir. (Och då kanske det är mer viktiga och allvarliga saker än en födelsedag...) Hur upplever ni det? Gör det er förkrossade och ni blir rädda att förvänta er nästa gång? Gör ni som jag som snarast försöker att inte förvänta er så mycket från omgivningen /livet fastän ni innerst inne hoppas stenhårt på det? Eller kan ni skaka det av er med en axelryckning och bara vara okej med att livet innehåller lite ouppfyllda förhoppningar och besvikelser ibland. Hur tänker ni om den här grejen? Hade varit roligt att veta.

En lite suddig mobilbild på den fina buketten. 

Kärlek! /ia 

När demonerna jagar mig

Ibland känns det som om demonerna fortfarande jagar mig. Jag tycker inte om att det är så - men jag står ut med det.

Om det går några dagar och jag inte tränat eller ätit 'fel' så byggs det upp en stress inom mig. Jag blir orolig, rastlös, ledsen. Får en obehagskänsla i kroppen. Kan inte riktigt koncentrera mig men istället för att säga som det är till människorna runt omkring mig blir jag otrevlig, lättstött, gråtmild, stressad... ja inte så rolig att umgås med helt enkelt.

När demonerna rider mig så lyckas deras viskande små röster gräva sig in i min hjärna; du är värdelös och ful. Du kan ingenting och det är konstigt att någon människa vill vara med dig. Du är en dålig vän, flickvän, dotter, syster, kollega... ja en dålig värdelös människa helt enkelt. Gud hånskrattar åt hela din lilla uppenbarelse och alla taffliga försök till liv du ger dig på. Det är ett misstag att du ens finns till. 

Jag skriver inte det här för att ni skall tycka synd om mig; det är inte synd om mig för jag kan hantera det och det finns ett botemedel - jag kommer till det snart. Det är inte synd om mig för det här är inte längre något jag lever med dagligen utan det kommer bara då och då. Det är inte synd om mig för jag vet att det här inte är sanningen om mig (även fast jag tror det när jag är mitt i det förstås). Men jag kan ta mig ur det, jag kan återfå mina sunda perspektiv igen.

Ni behöver inte heller vara orolig för mig. Det är inte så att jag är på väg tillbaka in i någon ätstörningsfas eller att jag mår jättedåligt eller att jag kommer göra mig själv illa eller något sånt. Jag ser det mer som en liten, liten rest som är kvar - trots att jag ser mig som helt frisk.


Det som är lite förvirrande med det hela är bara det att jag inte riktigt vet om detta är normalt? Just eftersom jag varit sjuk i ganska många år så tänker jag som sagt att det är en liten rest av det, en liten släng tillbaka i tiden, ett litet ärr som jag kanske alltid kommer att få leva med.

ELLER...

....så är detta helt normalt? Att alla människor har dagar då oron sliter i bröstet och man känner sig värdelös och helt under ytan. Jag vet faktiskt inte.



Men som sagt; det finns en enkel lösning: jag tränar. Det går ju över då. Kanske skulle någon säga att detta är ett dåligt sätt att bli av med demonerna eftersom jag då faktiskt lyder dem. Men det är ju så himla enkelt och får mig alltid på bättre humör och bättre tankar. Ibland försvinner det helt, ibland ligger en rest kvar men det blir ALLTID bättre.
Jag kämpar inte emot men tänker också att det kanske är något naturligt, vi mår ja bra av att röra på oss och träna och dåligt av att sitta still och äta för mycket mat. Så det kanske är en sund reaktion, en överlevnadsstrategi. Och nu förtiden så räcker det ju liksom med ett normalt träningspass, inga extremmetoder, för att få mig på banan igen, en löprunda, ett svettigt gympass eller något annat som får endorfinerna att komma igång. Efter det är jag normal igen - ingen vikthets, ingen bantning, ingen späkning - jag äter, är glad och mår bra.

Så jag får ångest - och jag springer, sen är det oftast bra igen. Det hade ju kunnat vara betydligt värre.

Nu vet ni hur det kan se ut för just mig, en före detta viktångest person. Jag vill som sagt inte ha en massa uppmärksamhet eller klappar på huvudet - jag vill bara ärligt visa att vi alla har bra och dåliga dagar, med och motgångar och att vi alla har något vi kanske kämpar med i tystnad. Fast just den där tystnaden ger jag egentligen inte så mycket för.

Kärlek! /ia

Jag älskar när vi skrattar tillsammans - ingenting är bättre än det.

/ia

Med hela huvudet ovanför ytan

Känt mig glad idag. Och igår. Rätt så tillfreds med livet, med lugn och ro och rätt mycket optimism och livspirr i kroppen. Inte en massa gråt.

Ville bara skriva det, så att den sidan kommer fram här i bloggen också. Livet är ju sällan så, varken bara ledsamt eller bara glatt. Det går upp och det går ner. Varierande.

Att i helgen ha varit ledig två dagar i rad, för första gången på en månad faktiskt, tror jag gjorde susen för mig. För mig är det iallafall så att den fysiska formen påverkar mitt mående ganska rejält, så om jag sover bra, får återhämta nig, tränar lagomt hårt/mycket, inte dricker alkohol, äter bra... ja, då finns iallafall förutsättningarna för att ha en bra känsla i kroppen.

Sen finns ju det där andra också. Att ens mående är beroende av en annan människa, ens livskamrat. Vissa säger ju att man inte ska hänga upp sitt mående på en annan person, men blir det inte automatiskt så när man lever nära ihop? Iallafall för mig som super-analyserar det mesta och är väldigt känslig (är tjej helt enkelt, hehe). Självklart lever man inte i symbios rent känslomässigt men man påverkas väl ändå mycket av varandra och varandras val?

Och förresten; föreläsningen i fredags gick jättebra och det var faktiskt ganska roligt att stå inför ca 150 människor och prata(!). Iallafall när det är ett ämne man gillar och brinner för. Så den lyckade föreläsningen gav också det skiftande självförtroendet en liten puff framåt. Härligt.

Så ja, tack Gud för att jag inte är helt under ytan. Bra dagar behövs för att bygga sin styrka på.
(Just nu: bara text, inga bilder. Back to basics.)

Kärlek! /ia

Övning inför morgondagen

Imorgon har vi nått som kallas för regiondag på jobbet, och i år är det vi i Falun som håller i den. Det innebär att det är undersköterskor, sjuksköterskor, läkare och sekreterare från bland annat Uppsala, Gävle och Örebro som kommer hit till oss och vi har ordnat en dag med olika föreläsningar. Och jag ska hålla i en av dem! Roligt, men lite nervöst såhär kvällen innan såklart. Jag ska berätta lite och visa bilder från min Madagaskarresa förra året och prata om hur det var att vara sjuksköterska på Mercy Ships.

Det är ju ändå kul att få berätta om en sådan upplevelse, så scenrädslan som vi nog alla har får man stoppa  åt sidan. Eftersom det är min upplevelse jag ska berätta om finns det ju inte direkt några rätt och fel. Har övat lite idag, för lite pirrig är man allt.

Aja, det blir säkert bra. Ska bli en rolig dag imorgon iallafall. Om jag kan sova, hehe.

Kärlek! / ia

I ärlighetens namn

Jag kan knappt skriva längre. Tappar förmågan mer och mer för varje år, varje månad, varje vecka.  Och jag vet ju varför.

Jag har tappat bort mig själv. I det där virrvarret av att inte längre vara ärlig. Inte ärlig mot mig själv, inte ärlig mot andra.
För när jag väl är det, då faller jag isär. Och vad kan vara värre än det?
Men kan jag inte vara ärlig, kan jag inte heller skriva, så enkelt är det. 

En stor mörk hemlighet, på insidan, som en bomb, och för varje dag känns det som jag kommer närmare och närmare att brista, att explodera.


Men om du frågar mig hur jag mår så ler jag och svarar: 'Jo det är bra'. Vad skulle man annars göra? Säg mig, vad skulle man annars göra?

Jag orkar inte gå sönder, det känns inte som ett alternativ. Det gör för ont att ha ont. Det är bättre att bita ihop, kämpa, låtsas och le. 

/ia.