Nu kommer jag väl låta som världens pessimist men ibland kan jag känna att jag blir lite rädd utav att ha för höga förväntningar. Låter ju som sagt skittråkigt och jag VILL vara en optimistisk människa men samtidigt vet jag ju att jag kan bli väldigt ledsen av förväntningar som inte uppfylls.
För i ärlighetens namn; när man förväntar sig saker riskerar man också att det INTE blir så som man hade hoppats och det leder till att man ( =jag), blir ledsen, sårad, besviken eller kanske till och med förtvivlad. Ibland.
Förväntar man sig inte så mycket, så blir det mer som positiva överraskningar när goda saker väl händer?
Om vi tänker efter: har inte de flesta utav oss här i Sverige, ni som läser det här, relativt bra liv? Jag skulle tro det. De flesta av oss har ganska bra förutsättningar, vi är ekonomiskt stabila, har jobb eller möjlighet att utbilda oss, många har i alla fall delar av en familj som fungerar bra eller andra människor runt omkring en som kan stötta. Vi har mat på bordet och tak över huvudet, är fria i vilja, tanke och åsikter och de flesta har relativt friska och sunda liv. Men är det inte när vi börjar jämföra oss med andra och förvänta oss bättre och perfekta liv som vi blir besvikna? När vi tror att alla andra människor har chansen att förverkliga sina livsdrömmar och vi inte har det, är det inte då vi blir bittra och tycker att vi har dåliga tråk-liv?
För mig är det ofta så i alla fall, jag vet att jag egentligen lever ett väldigt bra liv men när jag börjar förvänta mig att saker ska vara perfekta, som det man väljer ut att se på andra människors Instagram och bloggar, vänner man känner som verkar ha ALLT, då börjar oron gnaga i hjärtat. Att AJ, mitt liv är inte så där bra och fint och lyckligt som hennes/hans/deras. Och AJ, jag har inte det perfekta livet, inte perfekta kroppen, inte perfekta förhållandet, inte perfekta familjen, inte perfekta jobbet, inte perfekta vänskapsrelationerna etcetera.
När jag och M. diskuterar detta verkar han ha en mycket sundare syn på det här med perfekta liv än jag. Han står med båda fötterna på jorden och vet och förstår att livet inte är perfekt och att det inte är någon idé att jämföra sig med andra. Jag vet ju det egentligen också, men eftersom jag är lite mer känslostyrd än han så VILL ju liksom känslomänniskan i mig att allt ska vara, och kännas, perfekt.
Har jag sett på för mycket romantiska filmer månntro? ;D
I fredags fyllde jag år.
Just högtidsdagar och sådant kan vara sånt jag är lite 'förväntansrädd' inför. Vi kanske låtsas att det inte är så himla viktigt, och helt livsviktigt är det väl inte, men ändå har man ju en del förväntningar såklart. Eller hur? Man vill bli ihågkommen, lite uppvaktad och gratulerad. Och om man får presenter vill man att det ska vara saker man behöver, tycker om och vill ha? Och skräcken: tänk om INGEN säger grattis till mig och Micke skulle glömma bort min födelsedag. Typ.
Allra innerst inne är det kanske rädslan för att inte bli älskad utan istället bli bortvisad och ratad som skrämmer mig. Att man alltid ska gå runt med den underliggande rädslan, att inte vara älskad och omtyckt? Varför är man, eller JAG, så himla rädd för det? Vad kommer det ifrån? Det är kanske ganska bortskämt att tänka så, jag VET ju som sagt att att jag är det, men ändå vill man ha bekräftelse på det hela tiden? Men det kanske bara är mänskligt?
Hursomhelst.
Jag hade inte behövt vara orolig. Redan på onsdag, alltså två dagar före födelsedagen stod en stor, suuuperfin blombukett och ett litet paket på bordet. Har väl sammanlagt under de här snart fyra åren tillsammans med Micke tjatat hål i huvudet på honom att man som tjej vill ha BLOMMOR nån gång ibland. Och till sist verkade budskapet vara uppfattat, hahah. Så både blommor och ett paket med precis det jag önskade (en träningsnördig-grej såklart, hehe). OCH en dejt-födelsedag där vi gick ut och åt och umgicks hela kvällen och sånt mysigt. Precis som jag hade förväntat mig men varit rädd att bli besviken om det inte hade hänt....
Och jag fick en massa grattis på jobbet och av familj och vänner och Facebook och allt sånt där man kan önska sig.
Så som sagt, jag hade inte behövt vara rädd. MEN, alla har väl haft upplevelsen flera gånger av att ibland förvänta sig saker som inte blir. (Och då kanske det är mer viktiga och allvarliga saker än en födelsedag...) Hur upplever ni det? Gör det er förkrossade och ni blir rädda att förvänta er nästa gång? Gör ni som jag som snarast försöker att inte förvänta er så mycket från omgivningen /livet fastän ni innerst inne hoppas stenhårt på det? Eller kan ni skaka det av er med en axelryckning och bara vara okej med att livet innehåller lite ouppfyllda förhoppningar och besvikelser ibland. Hur tänker ni om den här grejen? Hade varit roligt att veta.
Kärlek! /ia
För i ärlighetens namn; när man förväntar sig saker riskerar man också att det INTE blir så som man hade hoppats och det leder till att man ( =jag), blir ledsen, sårad, besviken eller kanske till och med förtvivlad. Ibland.
Förväntar man sig inte så mycket, så blir det mer som positiva överraskningar när goda saker väl händer?
Om vi tänker efter: har inte de flesta utav oss här i Sverige, ni som läser det här, relativt bra liv? Jag skulle tro det. De flesta av oss har ganska bra förutsättningar, vi är ekonomiskt stabila, har jobb eller möjlighet att utbilda oss, många har i alla fall delar av en familj som fungerar bra eller andra människor runt omkring en som kan stötta. Vi har mat på bordet och tak över huvudet, är fria i vilja, tanke och åsikter och de flesta har relativt friska och sunda liv. Men är det inte när vi börjar jämföra oss med andra och förvänta oss bättre och perfekta liv som vi blir besvikna? När vi tror att alla andra människor har chansen att förverkliga sina livsdrömmar och vi inte har det, är det inte då vi blir bittra och tycker att vi har dåliga tråk-liv?
För mig är det ofta så i alla fall, jag vet att jag egentligen lever ett väldigt bra liv men när jag börjar förvänta mig att saker ska vara perfekta, som det man väljer ut att se på andra människors Instagram och bloggar, vänner man känner som verkar ha ALLT, då börjar oron gnaga i hjärtat. Att AJ, mitt liv är inte så där bra och fint och lyckligt som hennes/hans/deras. Och AJ, jag har inte det perfekta livet, inte perfekta kroppen, inte perfekta förhållandet, inte perfekta familjen, inte perfekta jobbet, inte perfekta vänskapsrelationerna etcetera.
När jag och M. diskuterar detta verkar han ha en mycket sundare syn på det här med perfekta liv än jag. Han står med båda fötterna på jorden och vet och förstår att livet inte är perfekt och att det inte är någon idé att jämföra sig med andra. Jag vet ju det egentligen också, men eftersom jag är lite mer känslostyrd än han så VILL ju liksom känslomänniskan i mig att allt ska vara, och kännas, perfekt.
Har jag sett på för mycket romantiska filmer månntro? ;D
I fredags fyllde jag år.
Just högtidsdagar och sådant kan vara sånt jag är lite 'förväntansrädd' inför. Vi kanske låtsas att det inte är så himla viktigt, och helt livsviktigt är det väl inte, men ändå har man ju en del förväntningar såklart. Eller hur? Man vill bli ihågkommen, lite uppvaktad och gratulerad. Och om man får presenter vill man att det ska vara saker man behöver, tycker om och vill ha? Och skräcken: tänk om INGEN säger grattis till mig och Micke skulle glömma bort min födelsedag. Typ.
Allra innerst inne är det kanske rädslan för att inte bli älskad utan istället bli bortvisad och ratad som skrämmer mig. Att man alltid ska gå runt med den underliggande rädslan, att inte vara älskad och omtyckt? Varför är man, eller JAG, så himla rädd för det? Vad kommer det ifrån? Det är kanske ganska bortskämt att tänka så, jag VET ju som sagt att att jag är det, men ändå vill man ha bekräftelse på det hela tiden? Men det kanske bara är mänskligt?
 |
| Höstmys hemma |
Hursomhelst.
Jag hade inte behövt vara orolig. Redan på onsdag, alltså två dagar före födelsedagen stod en stor, suuuperfin blombukett och ett litet paket på bordet. Har väl sammanlagt under de här snart fyra åren tillsammans med Micke tjatat hål i huvudet på honom att man som tjej vill ha BLOMMOR nån gång ibland. Och till sist verkade budskapet vara uppfattat, hahah. Så både blommor och ett paket med precis det jag önskade (en träningsnördig-grej såklart, hehe). OCH en dejt-födelsedag där vi gick ut och åt och umgicks hela kvällen och sånt mysigt. Precis som jag hade förväntat mig men varit rädd att bli besviken om det inte hade hänt....
Och jag fick en massa grattis på jobbet och av familj och vänner och Facebook och allt sånt där man kan önska sig.
Så som sagt, jag hade inte behövt vara rädd. MEN, alla har väl haft upplevelsen flera gånger av att ibland förvänta sig saker som inte blir. (Och då kanske det är mer viktiga och allvarliga saker än en födelsedag...) Hur upplever ni det? Gör det er förkrossade och ni blir rädda att förvänta er nästa gång? Gör ni som jag som snarast försöker att inte förvänta er så mycket från omgivningen /livet fastän ni innerst inne hoppas stenhårt på det? Eller kan ni skaka det av er med en axelryckning och bara vara okej med att livet innehåller lite ouppfyllda förhoppningar och besvikelser ibland. Hur tänker ni om den här grejen? Hade varit roligt att veta.
 |
| En lite suddig mobilbild på den fina buketten. |
Kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar