Foton från Madagaskar, del 2

Här kommer några av de bilder jag tog under min resa till Madagaskar och min tid på Mercy Ships.

Utsikt uppe från däck på båten, ut över några av de andra fartyg som låg i hamn i Toasmina. 

Det fanns en pool på däck åtta, väldigt lyxigt att ligga där och sola när man inte jobbade :)

Silje njuter :)

Utsikten åt andra hållet, in mot staden och stranden. Där nere lever människor sina liv i de små tälten...

Lite fler båtar i hamnen. Väldigt vackert där! 

På gatan i Toasmina

Utsikt över hamnen 

Ser ni Africa Mercy-skeppet därinne?

Det var så grönt och frodigt.

Ett fyrtorn

Stranden

Människor badade och fiskade

Kärlek! /ia

Nyhetskommentar 13:e november

På nyheterna idag berättades om planerna på att sätta in värmekameror på järnvägsstationer för att hindra obehöriga att inträda på området och för att förhindra och förebygga självmord.

Jag säger inte att detta är en satsning som är fel men den tanken som slår mig: vore det inte bra att satsa lite pengar på de saker som sker innan en människa väljer att gå till ett järnvägsspår för att ta sitt liv? Tänk om vi kunde göra någon förebyggande åtgärd lite tidigare än fem sekunder innan en tragedi sker? Tänk om pengar kunde satsas på nyblivna föräldrar, på skolan, på den psykiatriska vården? Tänk om vi alla tog hand om varandra på ett bättre sätt, kanske skulle det då inte behövas satsas på värmekameror längs järnvägsspåren i Sverige?

Sverige, Sverige älskade land....

Kärlek! /ia 

En berättelse om en ung mans bekymmer

En av de sista nätterna jag jobbade på Mercy Ships så kom jag att prata med en av de lokalt anställda arbetarna, en ung madagaskisk man som gav mig nya perspektiv på en av de föreställningsbilder jag hade om deras kultur; vi pratade om skillnaderna på våra respektive samhällen, det västerländska och det madagaskiska.

Jag tror det är lätt ibland som västerlänning att romantisera livet i fattiga länder. Typ att 'jo de har ju visserligen ingenting men de är glada och verkar ändå lyckligare än oss'. Och det kanske förvisso är sant, och jag tror att vi har mycket att lära av ett enklare sett att leva och se på sina liv. Men vi kanske förenklar det lite grann om vi tror att de fattiga alltid är glada på grund av sina knappa resurser.

En annan sån där romantiserad bild som jag haft är det att de tar hand om sina familjer bättre inom sådana här 'varma' kulturer, fattiga u-länder. Vi ser på det på ett idylliskt sätt att de lever ihop i stora familjer, att relationer är det viktigaste de har, att det sociala skyddsnätet är större, att de hjälper varandra... Men om det nu är så himla bra att leva såhär, varför har vi då i Sverige gått ifrån det?

Och mitt samtal med den här killen fick mig att inse att de stora familjerna, kollektivet framför individen också ibland stjälper varandra.














































Vi ger honom ett påhittat namn, säg Chris. Han är i min ålder och har alltså just nu ett avlönat jobb på Mercy Ships. Chris pappa klarade av att betala hans skolgång till att han var ungefär 15-16 år. C. jobbade sedan i fyra år för att kunna spara pengar till vidare studier.
Arbetslöshet är ett stort problem på Madagaskar, och C. vill skaffa sig en universitetsutbildning för att överhuvudtaget ha en vettig chans att få ett jobb i framtiden. Och hans pappa har uppmanat honom att inte gifta sig och skaffa familj förren han har en utbildning. Så långt frid och fröjd va?

MEN, den stora familjen, man lever i hop föräldrar och syskon, farföräldrar och föräldrars syskon, kusiner och fastrar och farbröder, ser inte med blida ögon på att M tjänar pengar och vill spara dem till att använda till sin egen utbildning. Han har ett jobb, han tjänar pengar, och familjen har inte tillräckligt med mat. Maten är (i deras mått mätt såklart) dyr och C berättar att hans familj är hungrig, det är inte alltid att alla kan äta sig mätta. Och de blir arga på honom om inte han ser till att alla får mat.
Jag ser dilemmat.
Självklart förstår jag att hans familj/släkt vill att den som kan ska köpa mat, så att ingen behöver gå hungrig. Samtidigt är det ju för att kunna skaffa sig en framtid för sig och sin kommande familj som C behöver pengarna för att kunna studera. För att sen kunna skaffa sig ett jobb. För att kunna försörja sig och sin familj. Pengarna räcker inte till båda.




C. berättar om en natt förra året när hans pappa blev allvarligt sjuk. C jobbade natt på båten och de försökte få tag på honom för att kunna ta pappan till sjukhus. Det var ju bara C. som skulle kunna betala för vården där. Och han betalade förstås, och var glad för det, att kunna hjälpa sin pappa. Och pappan överlevde men större delen av C:s undanlagda pengar som han tjänat på Mercy Ships för att använda till sina studier gick åt...

Jag frågar C om hans pappa har ett jobb. Han hade ett får jag veta. Ett enkelt jobb, men ändå ett jobb och han trivdes med det. Och fick betalt för. Men så en dag blev han av med jobbet, han behövdes inte längre. C berättar att pappan grät när han fick reda på att han inte hade ett jobb mer. Och det finns ju inte direkt någon a-kassa på Madagaskar. Så nu är det C som ska försörja familjen. Han bor i ett litet hus (vi skulle nog kalla det skjul) som han delar med sin farmor. Han verkar inte helt nöjd över den här livssituationen...

Jag frågar efter hans mamma.
Hon har lämnat familjen och bor i en annan del av Madagaskar. Jag frågar om han brukar träffa henne. Han säger att de pratar telefon ibland. Att resa och hälsa på varandra är för långt och för dyrt. C. säger att hans pappa hade en annan fru som var 'naughty' = elak. Men hon flyttade också och nu har han ytterligare en annan kvinna.

Så är det att leva i den stora familjen, där kollektivet går före individen. Du får offra dina egna drömmar för att ställa upp för din släkt. Och jag kan inte se det i svart eller vitt att det ena sättet att leva är det rätta och det andra är fel. Vi får välja mer själva i Sverige, men hur mår vi av denna individualism?

Och samtidigt; hur hade jag känt det om mina föräldrar under tiden för min utbildning hade krävt att jag slutade studera för att ta ett enkelt jobb och försörja dem? Hur vore det om alla mostrar, farbröder, mormors och kusiners problem hela tiden vore mina problem? Hur vore det om en oväntad sjukdom skulle innebära kostnader som måste få mig att planera om hela mitt liv? Att man aldrig kan veta säkert, att ens planer hela tiden kan omkullkastas av oväntade förändringar i familjen? Hur vore det att bära ansvaret inte bara för sitt eget liv utan för hela sin släkts liv?
Allt det här bär C.


Ändå.
Han är ju så glad. Och trevlig, och kärleksfull, mot alla, både oss sjuksköterskor, sina medarbetare och patienterna. Han skrattar, skojar och jag ser att hans glädje och kärlek är äkta.
Men ibland ser jag att han är trött också. Och nu när jag vet lite om hans historia beundrar jag den där glädjen och de där skratten ännu mer. Nu när jag vet vad han måste bära. Om jag jämför med min egen situation hemma i Sverige så inser jag att jag borde skratta mig lycklig av glädje varje dag för att jag har det så sjukt bra. Så många fria val. Och ingen familj som kräver saker av mig, att jag ska betala för deras sjukvård, att jag ska försörja dem, att jag ska offra min egen framtid och utbildning för deras skull.

Vi är lyckligt lottade. Och jag tycker vi borde inse det och bete oss mer som att vi faktiskt är det också.

Kärlek! /ia

Antananarivo

När jag först landat på Madagaskar bodde jag två nätter på ett gästhus i Antananarivo, (Madagaskars huvudstad) innan vi tog bussen till kuststaden Tamatave, där båten ligger.
Här är lite foton från gästhuset och från gatan i 'Tana'.

Kärlek! /ia

Snart hemfärd

(Skrev det har inlagget i torsdags men har tidsinstallt det till idag, lordag, sa nar ni laser det har jag redan paborjat resan hemat med en ca atta timmar lang bussresa till Antananarivo, Madagaskars huvudstad. Flyget hemat gar pa sondag eftermiddag. Puss!)

Nu börjar den här resan närma sig sitt slut, jag gör mina sista arbetspass här nu, på lördag lämnar jag skeppet och påbörjar min resa hemåt igen, på måndag landar jag i Sverige.
Det är mycket blandade känslor inför detta förstås.

En av de sakerna jag slogs av förra veckan när jag började ta in att jag snart åker hem var någon sorts skuld, att jag verkligen insåg hur fattiga människorna är här och jag fick en sådan nöd för folket i denna stad, detta land. För jag kan ju åka härifrån, det kan inte de. Beskrev det i min facebookstatus såhär:

"Man köper en flygbiljett till ett fattigt land och åker och hälsar på i några veckor. Tänker 'det här var en bra erfarenhet, det har jag lärt mig mycket av' och sen tar man ett flyg och åker hem igen. Men de fattiga människorna kan inte göra så, för dem finns ingen tur- och returbiljett från fattigdom. De är fast här.

Varför är världen och livet så orättvist? Varför har vissa så mycket och andra inget alls?"

Jag är glad att jag känner den här smärtan och nöden, för det innebär att jag har lyft blicken från mitt eget navelskådnade av mitt liv och faktiskt kan ta in hur andra människor runt omkring mig har det.


Jag är glad och ser fram emot att komma hem samtidigt som det känns sorgligt att lämna det här stället. Jag saknar min familj, M, katterna och det ska bli fint att få komma hem till vackra Sverige igen och återgå till mitt arbete med mina fina kollegor.

Och istället för att allt för mycket känna mig ledsen for att lämna detta skepp med alla dessa härliga människor så försöker jag istället bara se på det med stor tacksamhet. Jag är tacksam för att den dröm jag hade faktiskt har gått i uppfyllelse, hur stort och fantastiskt är inte det, att få förverkliga en livsdröm?
Såklart kan man aldrig föreställa sig innan precis hur det ska bli, men att få komma till Afrika, se hur människor utanför Sverige och västvärlden lever, att få hjälpa människor och arbeta som sjuksköterska i detta land, att få agera i ett kristet sammanhang, att få skriva och blogga om det, att få dela något med er därhemma...
Ja det var min dröm och det är precis det jag har fått göra de har två månaderna.

OCH jag fick något mer än vad jag hade hoppats på och förväntat mig: Att Gud har fått påverka mig, gett mig en ny glöd och ny kärlek, ny glädje och ny inspiration, nya tanker och insikter, nya attityder och en ny förtröstan på honom. Det kanske är den allra största förändringen och erfarenheten som jag tar med mig hem.

Och jag har fått nya, fina vänner.

Ja, blandade känslor som sagt, för jag har lärt mig att tycka om det har stället mer och mer ju längre tid jag varit här. I början är kontrasterna så stora, och jag såg smutsen, det lortiga, det fattiga, det fula, det sårade och allt som inte var Sverige.
Havet imponerade inte så väldigt mycket på mig eftersom jag mer känner mig som en skog, berg och sjö människa. Värmen var inget jag direkt kände att jag desperat behövde och palmerna attraherade mig inte så väldigt mycket, inte mer än en skog i Sverige i alla fall... Patrioten, hehe.
Men jag har lärt mig att älska vyerna här, havet, vattnet utsikten, landet, gatorna, värmen, skeppet, hamnen, människorna. Det är så fina minnen jag kommer bara med mig i hjärtat, och säkert sakna och längta tillbaka till emellanåt.

Men som sagt, framförallt är jag tacksam att jag fick vara med om detta och det är med ett glatt och uppfyllt hjärta som jag kommer att åka tillbaka till Sverige igen.

Några av de senaste Madagaskar-Instagrambilderna:

Kärlek! /ia 

När det är kärlek i luften

Det här inlägget började jag skriva alldeles i början av min tid här men sen har det blivit bortglömt och inte upplagt på bloggen. Men jag tänkte e dela det nu ändå, för det där första intrycket av den speciella stämningen har har ju liksom hållit i sig och bara förstärkts allteftersom veckorna har gått:


Människorna här är så otroligt kärleksfulla.
Det är en alldeles speciell stämning och atmosfär här. Det andas Gudsnärvaro. Det är något speciellt med att känna att man är syskon, att vi är här av samma anledning, att vi alla lämnat det trygga invanda därhemma och utsatt oss själva för en prövning. Vi sitter alla i samma båt (bokstavligt talat ju!).
Som en stor familj, och faktiskt, en tanke som slog mig när vi firade Gudstjänst igår: Det här är nog det närmaste himmeln på jorden jag kommit hittills. Personer i olika åldrar, olika språk, olika ursprung och utseenden, olika personligheter, olika bakgrund och erfarenheter men ändå med ett gemensamt: Vi vill tjäna Gud, och varandra och våra medmänniskor, tillsammans.

Människor tar hand om varandra och är så öppna och vänliga. Jag inspireras av dem. Jag inspireras av deras styrka, glädje, förtröstan, stora hjärtan, deras kärlek för de utsatta.

Och ingen tappar tålamodet med dig trots att du är ny. På avdelningen, där det är stressigt och alla har fullt upp är det aldrig någon som suckar när du frågar en enkel fråga för hundraelfte gången. Vi ber före varje skift för det som ska hända under dagen, vi ber efter varje skift och tackar för allt som blivit gjort, vi ber för varje patient som ska genomgå en operation (om de vill det förstås!). Och för mig som verkligen tror på det här, tror på att det finns en Gud som lyssnar och bryr sig om oss, som har skapat oss och vill oss väl, så känns det så värdefullt att faktiskt få lägga varje arbetspass i hans hand, att lägga varje operation i hans hand.

Och det som är så speciellt, det är ju liksom inte det att människor egentligen är ovanligt goda här. Att de föddes som helgon eller så. Och det är liksom ingen falsk yta av att låtsas vara perfekt för att kamma hem poäng hos andra. Det är äkta.
Och det är inte det att de stångar sig blodiga och liksom hela tiden kämpar med sig själva för att uppträda på ett visst, godtagbart sätt: det kommer av sig själv för att de lever nära Gud. Det är hans kärlek som smittat av sig på dessa människor, det är en vilja att lägga ner sitt eget liv och bli mindre egoistisk som gör dessa människor 'goda'. Inte något de kämpat för själva, inte något de föddes med.
Och det gör ju det hela ännu mer inspirerande, för det betyder ju att jag kan också. Inte av mig själv, det har jag ju redan insett för länge sen. Hur jag än kämpar med mig själv och min egen vilja att vara god så slutar det ju ändå med att egot tar över och man vill saker för egen del. Nej, det enda jag behöver göra är att försöka leva nära Gud jag med. Be honom om hjälp där mina egna tillkortakommanden inte räcker till. Läsa Bibeln, hans ord för att få reda på med vem han egentligen är och vad han lovat oss. Be, umgås med Gud tillsammans med andra, tacka honom, ropa ut mina behov till honom.

Det är egentligen en ganska enkel ekvation. Men kan vara svår att leva ut i verkligheten. Jag hoppas jag kan bevara den här kärleken jag upplevt här och ta med mig av den hem.

Kärlek! /ia

Det är en nåd att få sån kärlek och ett brott att låta den gå

Det är en lyx att ha kärleksproblem - det innebär att du själv får välja vem du ska vara med, vem du ska gifta dig med, vem du ska älska. 
Det är en lyx med saker som går sönder, telefoner, bilar och hus som måste renoveras - det betyder att du äger någonting.
Det är en lyx att ha huvudvärk efter en lång dag på jobbet - det betyder att du har ett arbete att gå till och en lön att hämta ut varje månad. 
Det är en lyx att irritera sig på sina föräldrar, gnabbas med sina syskon, bli trött på sina otacksamma barn - det betyder att du har en familj.
Det är en lyx att vänta tre månader på en operationstid - det innebär att du bor i ett land där sjukvård faktiskt finns tillgänglig och är öppen för alla. 
Det är en lyx att oroa sig över några extrakilon på magen - det betyder att du har tillräckligt med mat att äta.
Det är en lyx att fundera på vilka kläder du ska sätta på dig - det innebär att du har olika plagg att välja emellan.
Det är en lyx att bråka med din partner om vart nästa semesterresa ska gå  - det innebär att ni har förmånen att kunna resa och se världen.


JAG ska iallafall försöka tänka till en extra gång nästa gång jag gnäller över en sån här sak, för sätter man det i perspektiv så har vi det många andra människor världen över bara drömmer om.

Några av patienterna vi tagit hand om här:

Kärlek! /ia