Det här inlägget började jag skriva alldeles i början av min tid här men sen har det blivit bortglömt och inte upplagt på bloggen. Men jag tänkte e dela det nu ändå, för det där första intrycket av den speciella stämningen har har ju liksom hållit i sig och bara förstärkts allteftersom veckorna har gått:
Människorna här är så otroligt kärleksfulla.
Det är en alldeles speciell stämning och atmosfär här. Det andas Gudsnärvaro. Det är något speciellt med att känna att man är syskon, att vi är här av samma anledning, att vi alla lämnat det trygga invanda därhemma och utsatt oss själva för en prövning. Vi sitter alla i samma båt (bokstavligt talat ju!).
Som en stor familj, och faktiskt, en tanke som slog mig när vi firade Gudstjänst igår: Det här är nog det närmaste himmeln på jorden jag kommit hittills. Personer i olika åldrar, olika språk, olika ursprung och utseenden, olika personligheter, olika bakgrund och erfarenheter men ändå med ett gemensamt: Vi vill tjäna Gud, och varandra och våra medmänniskor, tillsammans.
Människor tar hand om varandra och är så öppna och vänliga. Jag inspireras av dem. Jag inspireras av deras styrka, glädje, förtröstan, stora hjärtan, deras kärlek för de utsatta.
Och ingen tappar tålamodet med dig trots att du är ny. På avdelningen, där det är stressigt och alla har fullt upp är det aldrig någon som suckar när du frågar en enkel fråga för hundraelfte gången. Vi ber före varje skift för det som ska hända under dagen, vi ber efter varje skift och tackar för allt som blivit gjort, vi ber för varje patient som ska genomgå en operation (om de vill det förstås!). Och för mig som verkligen tror på det här, tror på att det finns en Gud som lyssnar och bryr sig om oss, som har skapat oss och vill oss väl, så känns det så värdefullt att faktiskt få lägga varje arbetspass i hans hand, att lägga varje operation i hans hand.
Och det som är så speciellt, det är ju liksom inte det att människor egentligen är ovanligt goda här. Att de föddes som helgon eller så. Och det är liksom ingen falsk yta av att låtsas vara perfekt för att kamma hem poäng hos andra. Det är äkta.
Och det är inte det att de stångar sig blodiga och liksom hela tiden kämpar med sig själva för att uppträda på ett visst, godtagbart sätt: det kommer av sig själv för att de lever nära Gud. Det är hans kärlek som smittat av sig på dessa människor, det är en vilja att lägga ner sitt eget liv och bli mindre egoistisk som gör dessa människor 'goda'. Inte något de kämpat för själva, inte något de föddes med.
Och det gör ju det hela ännu mer inspirerande, för det betyder ju att jag kan också. Inte av mig själv, det har jag ju redan insett för länge sen. Hur jag än kämpar med mig själv och min egen vilja att vara god så slutar det ju ändå med att egot tar över och man vill saker för egen del. Nej, det enda jag behöver göra är att försöka leva nära Gud jag med. Be honom om hjälp där mina egna tillkortakommanden inte räcker till. Läsa Bibeln, hans ord för att få reda på med vem han egentligen är och vad han lovat oss. Be, umgås med Gud tillsammans med andra, tacka honom, ropa ut mina behov till honom.
Det är egentligen en ganska enkel ekvation. Men kan vara svår att leva ut i verkligheten. Jag hoppas jag kan bevara den här kärleken jag upplevt här och ta med mig av den hem.
Kärlek! /ia
Människorna här är så otroligt kärleksfulla.
Det är en alldeles speciell stämning och atmosfär här. Det andas Gudsnärvaro. Det är något speciellt med att känna att man är syskon, att vi är här av samma anledning, att vi alla lämnat det trygga invanda därhemma och utsatt oss själva för en prövning. Vi sitter alla i samma båt (bokstavligt talat ju!).
Som en stor familj, och faktiskt, en tanke som slog mig när vi firade Gudstjänst igår: Det här är nog det närmaste himmeln på jorden jag kommit hittills. Personer i olika åldrar, olika språk, olika ursprung och utseenden, olika personligheter, olika bakgrund och erfarenheter men ändå med ett gemensamt: Vi vill tjäna Gud, och varandra och våra medmänniskor, tillsammans.
Människor tar hand om varandra och är så öppna och vänliga. Jag inspireras av dem. Jag inspireras av deras styrka, glädje, förtröstan, stora hjärtan, deras kärlek för de utsatta.
Och ingen tappar tålamodet med dig trots att du är ny. På avdelningen, där det är stressigt och alla har fullt upp är det aldrig någon som suckar när du frågar en enkel fråga för hundraelfte gången. Vi ber före varje skift för det som ska hända under dagen, vi ber efter varje skift och tackar för allt som blivit gjort, vi ber för varje patient som ska genomgå en operation (om de vill det förstås!). Och för mig som verkligen tror på det här, tror på att det finns en Gud som lyssnar och bryr sig om oss, som har skapat oss och vill oss väl, så känns det så värdefullt att faktiskt få lägga varje arbetspass i hans hand, att lägga varje operation i hans hand.
Och det som är så speciellt, det är ju liksom inte det att människor egentligen är ovanligt goda här. Att de föddes som helgon eller så. Och det är liksom ingen falsk yta av att låtsas vara perfekt för att kamma hem poäng hos andra. Det är äkta.
Och det är inte det att de stångar sig blodiga och liksom hela tiden kämpar med sig själva för att uppträda på ett visst, godtagbart sätt: det kommer av sig själv för att de lever nära Gud. Det är hans kärlek som smittat av sig på dessa människor, det är en vilja att lägga ner sitt eget liv och bli mindre egoistisk som gör dessa människor 'goda'. Inte något de kämpat för själva, inte något de föddes med.
Och det gör ju det hela ännu mer inspirerande, för det betyder ju att jag kan också. Inte av mig själv, det har jag ju redan insett för länge sen. Hur jag än kämpar med mig själv och min egen vilja att vara god så slutar det ju ändå med att egot tar över och man vill saker för egen del. Nej, det enda jag behöver göra är att försöka leva nära Gud jag med. Be honom om hjälp där mina egna tillkortakommanden inte räcker till. Läsa Bibeln, hans ord för att få reda på med vem han egentligen är och vad han lovat oss. Be, umgås med Gud tillsammans med andra, tacka honom, ropa ut mina behov till honom.
Det är egentligen en ganska enkel ekvation. Men kan vara svår att leva ut i verkligheten. Jag hoppas jag kan bevara den här kärleken jag upplevt här och ta med mig av den hem.
Kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar