Jag ville så mycket. Hade så stora drömmar.
Jag ville rädda världen. Jag ville känna mig älskad.
Istället sitter jag här. Fastvuxen.
Det känns som allt rinner bort, mina drömmar rinner som sand ur mina händer.
En kylig vind. Jag drömde om sol i mitt ansikte.
Och i nån sorts felställd inbillning tror jag att alla andra har det där. Drömmarna och lyckan. De har allt. Och jag har inte kommit en meter längre på tio år.
Jag vet att det inte är så. Att alla kämpar med sina olika kval och misslyckanden.
Jag vet att jag har så mycket att vara tacksam över.
Ändå.
En tår ner för min kind.
Var det så här det skulle bli, är det såhär det ska fortsätta?
Det räcker inte att vilja, det räcker inte att drömma.
Men jag som bett, hoppats och önskat. Faktiskt kämpat en hel del.
Varför kan inte lyckan le mot mig?
Kan du svara mig, Gud?
Men vad vet jag om dina planer för mig? Kanske du vill nått annat, nått större?
Kanske är det mina egna felval jag får betala priset för? Kanske finns en fiende som vill hindra människor från sin riktiga plats här i livet, som är rädd för den kraft vi skulle få om vi blommade ut?
Kanske är jag redan där jag ska vara, just här, just nu.
Jag förstår inte. Jag längtar efter något stort när allt känns grått.
------------------------------------------------------------------------------------
Jag skrev det här när jag kände besvikelse över en grej, en riktigt stor grej för mig, en dröm och en längtan, som inte verkar bli det jag hade hoppats på. Ni vet den känslan va, grusade förhoppningar, drömmar man ser flyga iväg bort med horisonten?
Då finns besvikelsen där. Det spelar liksom ingen roll att jag egentligen har det bra, trivs bra, lever ett fint liv, har tusen saker att tacka för.... jag ville ju liksom det här! Det andra, äventyret.
Särskilt besviken blir jag när det liksom känns som det är drömmarna som Gud har lagt i mitt hjärta som inte går att genomföra. Ibland känns det som om hela mitt liv varit så... Varför? Som att jag drömmer om storslagna saker tillsammans med Gud, att det är det jag vill, och ändå hamnar verkligheten i en trist gråskala där vardagen bara blir nån sorts kamp och navelskåderi....
Har jag själv satt mig i den situationen?
Slänger jag bort mitt liv på ingenting?
Jag ville så mycket mer.
Det här blev ju väldigt pessimistiskt skrivet. Men så är det ibland. När man känner så så måste man faktiskt tillåta sig lite besvikelse också.
Jag talar kanske lite i gåtor om vad det här handlar om, för er som inte vet, men jag tänker att jag kanske kan skriva om det i lite mer klarspråk snart, så fort jag pratat med vissa viktiga, involverade personer.
Och förresten, det är liksom inte ett helt och definitivt nej jag fått, bara det att det inte var ett solklart ja. Så än finns det hopp, än kan jag, och ni, be. Det är bara det att just när man får beskedet känns allt så himla hopplöst + att jag då börjar tvivla på massa andra saker och relationer i mitt liv också.
Jag ville rädda världen. Jag ville känna mig älskad.
Istället sitter jag här. Fastvuxen.
Det känns som allt rinner bort, mina drömmar rinner som sand ur mina händer.
En kylig vind. Jag drömde om sol i mitt ansikte.
Och i nån sorts felställd inbillning tror jag att alla andra har det där. Drömmarna och lyckan. De har allt. Och jag har inte kommit en meter längre på tio år.
Jag vet att det inte är så. Att alla kämpar med sina olika kval och misslyckanden.
Jag vet att jag har så mycket att vara tacksam över.
Ändå.
En tår ner för min kind.
Var det så här det skulle bli, är det såhär det ska fortsätta?
Det räcker inte att vilja, det räcker inte att drömma.
Men jag som bett, hoppats och önskat. Faktiskt kämpat en hel del.
Varför kan inte lyckan le mot mig?
Kan du svara mig, Gud?
Men vad vet jag om dina planer för mig? Kanske du vill nått annat, nått större?
Kanske är det mina egna felval jag får betala priset för? Kanske finns en fiende som vill hindra människor från sin riktiga plats här i livet, som är rädd för den kraft vi skulle få om vi blommade ut?
Kanske är jag redan där jag ska vara, just här, just nu.
Jag förstår inte. Jag längtar efter något stort när allt känns grått.
------------------------------------------------------------------------------------
Jag skrev det här när jag kände besvikelse över en grej, en riktigt stor grej för mig, en dröm och en längtan, som inte verkar bli det jag hade hoppats på. Ni vet den känslan va, grusade förhoppningar, drömmar man ser flyga iväg bort med horisonten?
Då finns besvikelsen där. Det spelar liksom ingen roll att jag egentligen har det bra, trivs bra, lever ett fint liv, har tusen saker att tacka för.... jag ville ju liksom det här! Det andra, äventyret.
Särskilt besviken blir jag när det liksom känns som det är drömmarna som Gud har lagt i mitt hjärta som inte går att genomföra. Ibland känns det som om hela mitt liv varit så... Varför? Som att jag drömmer om storslagna saker tillsammans med Gud, att det är det jag vill, och ändå hamnar verkligheten i en trist gråskala där vardagen bara blir nån sorts kamp och navelskåderi....
Har jag själv satt mig i den situationen?
Slänger jag bort mitt liv på ingenting?
Jag ville så mycket mer.
Det här blev ju väldigt pessimistiskt skrivet. Men så är det ibland. När man känner så så måste man faktiskt tillåta sig lite besvikelse också.
Jag talar kanske lite i gåtor om vad det här handlar om, för er som inte vet, men jag tänker att jag kanske kan skriva om det i lite mer klarspråk snart, så fort jag pratat med vissa viktiga, involverade personer.
Och förresten, det är liksom inte ett helt och definitivt nej jag fått, bara det att det inte var ett solklart ja. Så än finns det hopp, än kan jag, och ni, be. Det är bara det att just när man får beskedet känns allt så himla hopplöst + att jag då börjar tvivla på massa andra saker och relationer i mitt liv också.
Kärlek! /ia
