++

En text jag INTE skrivit själv. Men som jag förälskade mig i redan första gången jag läste den, typ 2006. Att läsa den berör mig fortfarande och jag tycker den är lika bra idag.
Så då måste jag ju bjuda med mig;


Du måste finnas

När jag var liten var min vanligaste bön
”Tack för att du finns Gud”
En enkel bön fylld med trygghet
och hopp följt av ett leende.
Men Gudsbilden förändras med åren,
av erfarenheter, möten med människor
och insikten om mig själv.
Nu somnar jag med den skräckslagna
”Du måste finnas Gud”

Jag faller och det finns ingen som tar emot.
Inget någonstans som ens avslutar min tomhet.
Håller mig i kramp hårt hårt fast i Hans mantel.
Skriker nej, nej, nej.
Du måste finnas!

Vet att om jag en dag verkligen inser att Gud inte finns,
att jag då för alltid kommer låta mig vaggas in i det
lugna mörkret av meningslöshet.
Tänker att där min ångest och andnöd blir
en naturlig del av omgivningen,
där jag kan få vila.

Men trots att det är verkligheten som gör mig så illa
så är det också den som får mig att andas. Igen.
Att dra ett ytligt andetag
trots att det gör så ont så ont.

När det inte finns någon framtid eller
hopp eller mening
då går man sönder.
Det är därför jag måste tro.
Inte som en verklighetsflykt.
Nej, just på grund av att jag har sett verkligheten
och lever i den, måste jag tro.
Det måste ju finnas en framtid.

Glimrande evighetsstunder.
Vackra toner som pärlar.
Lilla livet långt där inne.
Fjällutsikter och
kärlekssmekningar på min hud.
Det måste finnas!
Du måste finnas!


/ ia.

--

man vill så mycket. men orkar så lite.

/ ia.

´´

Hjälp! Har just upptäckt att vi inte har någon hårblås i detta hus (min är kvar i Sthlm). Jag tror att världen går under....


och så har ja visst tackat ja till min sjuksköterskeplats i Falun till hösten.
Januari 2012 hade ja tänkt att bli en fri människa igen. hejdå!


/ia.

""

har nästan vart vaken i 12 timmar nu, så de kanske är dags att gå och lägga sig igen.
idag har jag gjort i princip en vettig sak: åkt längdskidor. underbart! jag & min kropp älskar träning, så äre bara.

inte ett sms, inte ett telefonsamtal och i princip bara snackat med mamma & pappa. vissa dar kan ju sånt kännas deprimerande, men ibland är det bara Skönt!
men imorn är de dags att va icke-folkskygg igen, då ska ja springa runt i Falun lite, shoppa lite kan tänkas och fika med Serena. de blir bra!

återupptäcker gamla favoriter när ja är här hemma, L.W och Kent och sånt.
lånar en liten text av Lars W. denna dag. Lyssna på låten vänner, den är bra.

Nu sitter han och sjunger igen;

skämt ur sin skrattande dvala.

Och du ber honom tystna igen,

och låta händerna tala.

Och han ler och förvandlas som pojkarna gör,

när inget finns att teatra inför.

Och han tror han är förälskad igen.

Det är så mycket i skallen.

Men när Du säger: God natt kära vän,

står Du påklädd i hallen.

Och Du går och han krymper, som pojkar blir

små

när dom är nakna med kläderna på.

För Du

såg mer än min fåfängs gitarr.

Du slet av en dräkt av en narr.

Och lät mina bjällror få falla.

Som nu

när teater känns något befängt;

i gryning när krogen har stängt

faller bjällror från alla.

Men mörkret faller bittert igen.

Så han skrattar med ljuset.

Du gråter i tystnad igen,

med alla häxor i huset.

Och han ringer och säger; Det mörker Du ser

gör att stjärnorna märks lite mer.

Så, han sjunger sina sånger igen.

Och Du ler åt hans iver.

Och när Du säger; Det ljusnar min vän,

ja då sitter han redan och skriver:

Ljuset blir större när natten tar form,

och värmen blir mer värd i storm.

Och Du

tog del av min fåfängs gitarr.

Du skratta' med enfaldens narr;

två clowner som vråla' i natten.

Som nu

när teater känns mer relevant;

när det enda är mörkt som är sant

förstår jag dom flyende skratten.

/ia.

igår hade jag en sexmånaders flickbäbis på besök. Mycket söt. Kanske att det trots allt finns liiite liite moderskänslor därinuti mig nånstans.

igår åkte jag längdskidor. skitdrygt. skitkul.

igår var det värsta gymnasietjejgängsreunion. grymt.

igår, eller imorse kanske jag ska säga, gick jag och la mig halv sju. galet! och upp kl. 11 för en dag hos farmor.

och idag har jag också träffat jocke, chellan och björnar. gött!

imorn ska jag jobba. gruvar mig.

jaha...

dagarna är alltså inte riktigt som dom brukar vara. men ganska bra ändå.


låtsats som om allt är som det ska och som om allt är vackert


/ia.

´´

igen slås jag av vad stort allt är när man kommer hem. stort handfat, stort rum, stort kylskåp, stor säng (och jag som bara använder ungefär halva min 90cm säng, den här ännu större är ju nästan slöseri med utrymme!). och sov som en gris i 10 timmar också, det är väl det loven är till för, att sova igen missad sömn...


Jesus, den enda människan nånsinn som varit utan fel och skuld och synd, dog en tortyr död på ett kors. För min skull. Din skull. Vår skull.
och när han säger att han älskar mig med evig kärlek, att han tog alla mina brister, att han älskar mig precis som jag är...
... vem är då jag att döma mig själv? Vad har jag för rätt att göra det?
om han säger att jag är bra som jag är är det väl bara att försöka acceptera den sanningen...


nu ser jag på Pippi Långstrump.
sen ikväll blir det ett andra besök i Bjursås kyrka, för att lyssna på Stabat Mater (eller vad det nu heter..). Det blir nog en bra långfredag. För hur roligt som helst ska man trots allt inte ha det.

/ia.

--

när man inte har nån lust att skriva själv kan man läsa andras verk.
En liten dikt jag klippte ut ur DN häromdagen:


Jag vill måla min tavla
med hjärtats pensel nu
men strecken blir inte
som jag vill
ditt hårda grepp rycker
tag
och skvätter
fläckar pryder mitt verk
om ätstörningar
och jag börjar om på en ny duk
men så kommer du igen
skrattar så det ekar
rycker penseln ifrån mig
och skapar en fruktansvärd
obehaglig
ful
motbjudande
vidrig
tavla
som du hänger framför
mitt hjärta.


Inte mina egna ord som sagt. Men...


Får nåra veckor sen på en andakt fick jag mig en riktig funderare, som en stekpanna i huvut egentligen (Tack Olivia!) Och jag undrar vad jag håller på med? När man får höra att Almas stora mål här i livet är att kunna springa igen så drabbar verkligeheten mig. I 21 år har jag haft en kropp som bär mig dit jag vill, fungerar, som gör att jag kan gå, springa, sitta, dansa, spela fotboll, träna, förflyttta mig... jag måste lära mig att sluta hata den. och vara tacksam för att den fungerar som den ska (nästan iallafall.)
att gå från hat till acceptans till kärlek, det är den vägen jag vandrar på. nåra steg fram, nåra tillbaka.
ett år, tre år, fem år, tio år, tjugo år. det skrämmer mig, tankarna skrämmer mig. men jag ska inte ge upp!

/ ia.