26 och 27 april: Glad (jag tror att det har vänt nu)

Igår var jag glad. Eller blev glad, av det dagen hade att erbjuda. Jag två vänner hade bestämt att vi ville ut i skogen och för att ha lite friluftsliv, så sagt och gjort, vi packade ryggsäckarna, drog på fjällrävisarna till byxor, kängor på och sen var vi kittade för skogen. På grund av lite tidspress så blev det ingen vandring men däremot åkte vi upp till Källslätten och lagade oss lunch där.
Ska inte babbla så mycket om vad vi gjorde, det är ju att beskriva känslan jag vill åt.

Känslan av frihet när man får vara i naturen. Känslan av glädje när man är tillsammans av vänner som oftast får en bubbla av skratt. Smaklökarna som dansar av glädje när man får äta mat som är lagad över öppen eld utomhus. Känslan av att det här är något jag vill ha mer utav, ens rätta element liksom. Precis som jag känner att vissa grejer inte är min grej så känner man ju när man blir äldre åt vilket håll man vill sträcka sig i livet. Naturen, vandringar, överlevnad, att ha styrka och uthållighet, både fysiskt och mentalt..... ett område där jag är en riktig nybörjare men jag VILL mera. Kul! :)

Idag... är jag en seg kola in i hjärnan. Varannan natt jobb och däremellan ledigt har väl inte gjort susen för kropp och knopp men nu har jag klivit av nätterna för den här gången så jag hoppas det blir ordning och reda på torpet snart igen.

Men jag är i alla fall väldigt glad i livet nu, tror den där vårdeppigheten haft sin värsta period och att det vänt nu, och det känns himla gött. Har sörjt färdigt att vintern är slut och ser istället fram emot massa roliga saker som vår och sommar säkert har att erbjuda.
Fint när livet får vara sådant och tacksam är jag.

Kärlek! /ia

25 april: Två öron och en mun

Tankar för dagen:
Det är svårt att ta plats om man inte ges den. För mig är det så i alla fall. Och jag vet inte om det är omgivningen som är ansvarig eller jag själv. Kanske mest jag själv? Om man inte ges plats kanske man aktivt måste ta den. Men jag är så dålig på det. Tänker och tror väl på något vis att andra människor är som jag själv, villiga att lyssna till andra, är aktivt frågande, intresserade och lyssnar.
Kanske är jag för laidback? Men det är ju jag.
Men ibland gör det lite ont när man känner sig överkörd, eller inkörd i ett hörn. Blir den tysta, tråkiga som inte säger något, för ska man säga något så måste man armbåga sig fram. Mina armbågar är så ovassa de kan bli? Kanske inte egentligen ett dåligt personlighetsdrag, men ibland blir man ju liksom lidande av det.

Tycker bäst om mindre sammanhang, smågrupper, två och två. Då kanske munnen öppnas lite i alla fall.
Men jag tycker väldigt mycket om att lyssna också. Tur är väl det....

Kärlek! /ia

24 april: 'Du är ingen man faller för, nej man bara kraschar in och dör ' Vårkänslor?

Idag har faktiskt, på något sätt, varit en lite konstig dag rent känslomässigt för mig. Kanske har jag upplevt det som andra människor förknippar våren med; energi, pirrighet och glädje.


Har liksom verkligen känt livet i mig idag, som att jag varit lite hög och stirrig nästan. (Då har jag i och för sig varit lite stressad från och till så det kanske förklarar en del). Men har känt mig glad och förväntansfull. Inta alls direkt grubblig eller ledsen. Lite bubblande oansvarig nästan, typ 'skitisamma vad som händer sen och ¨sånt, jag bara är här och nu och gör det som faller mig in'.


Så... jag antar att det har varit bra. Eller oansvarigt? Ovanligt för att vara mig i alla fall.


En väldigt fin dag har det varit också tycker jag. Nu jobbar jag natt och är tröööött.


Kärlek! /ia

23 april, en ganska vanlig dag med vanliga känslor

Idag har jag känt mig tacksam för att jag har ett jobb att gå till, att det flöt på bra på jobbet och att jag har så trevliga kollegor. Sen är jag också tacksam för en fin kväll hos mina föräldrar. OCH att jag har en kropp som bär mig, idag tog mig benen ut på en skogsrunda på mina gamla löpstigar på Bjursberget. Kan ju inte påstå att jag är i toppform men det var en skön träningsrunda i allafall.

Förutom detta så saknar jag M lite grann och sen är jag rätt trött nu, strax läggdags, och kanske lite extra trött eftersom min ena lurviskatt härjade runt med att välta vaser och sånt mitt i natt. Nästan som att ha småbarn? En riktig kattmamma är jag! :D

Och så känner jag mig lite allmänt känslosam ibland, fastän jag trycker undan det rätt bra. Det är väl bara våren antar jag...

Min söta busunge!

Kärlek! /ia

21 april: Jag behöver inte ljuga mer

En känsla/ tanke som slog mig häromdagen.

Det här med att inte behöva ljuga när någon säger: Hur är det med dig?

För det är ju den vanliga hälsningsfrasen. Men ingen förväntar sig något annat svar än 'Jo det är bra'. Det har slagit mig ganska många gånger de senaste året hur befriande det är att kunna säga 'Jo. det är bra' och faktiskt mena det! Att inte känna att man ljuger och bara visar upp en mask för att slippa visa hur man egentligen mår. Jag MENAR faktiskt nu att det är bra när jag säger att det är bra. Halleluja! Sån himla befrielse.

Det var skillnad förut. Då, typ åren 2007-2012 när jag var ätstörd. När folk frågade 'hur är det?' på den tiden svarade jag nog också oftast att 'jo, det är bra'. Men det var ljug. För vad skulle man annars svara egentligen? Att man mår skit? Att man oftast har ångest upp över öronen så fort man ätit något? Att man känner sig ensam, rädd, liten, förlorad, knäpp, hopplös? Att hela ens mående handlar om vad man ätit och inte och vad vågen visar? Att man har en himla skitsjukdom som förpestar ens liv?

Hade man kunnat svara så? Vem hade varit beredd att ta emot det svaret? Jag var inte beredd att säga det i alla fall så det spelar ingen roll.

Egentligen är det ju konstigt att vi ställer en sån fråga till varandra som hälsningsfras när svaret egentligen borde vara så oerhört mycket större än vad den som frågar är beredd att höra. Så jag antar att de flesta helt enkelt väljer att ljuga om hur vi egentligen mår. Speciellt vid långvarig psykisk ohälsa. Att säga att man är förkyld känns väl ganska okej och accepterat, men att säga att man har ångest och lust att skada sig själv är liksom inte ett svar man ger bara sådär.

Hursom, det var inte riktigt det jag tänkt skriva om egentligen. Bara att det känns så himla fint när man kan säga Jag mår bra och faktiskt mena det. Jag är så tacksam och glad för det, för att mitt liv vände, för att jag träffade M, för att jag blev läkt, för att jag blev frisk från den där skitsjukdomen.

Men mina tankar går också till er som måste ljuga i ert 'jag mår bra' svar. Jag önskar och ber att ni också ska få se den ljusa sidan av livet en vacker dag.

Kärlek! /ia

19 april; Tacksamhet

Gårdagens inlägg, som inte blev postat pga. för trött på kvällen;
Idag har jag kanske inte varit på topp fysiskt, ganska trött och med en del huvudvärk, men annars så har dagen varit bra.

En av de känslorna som varit mest påtagliga kanske är tacksamhet. Tacksamhet för att ha dagar att vila på, att det är okej att vara trött när det faktiskt finns dagar och tid för återhämtning där man inte måste göra något speciellt, utan kan sova, vila, äta, andas, dricka kaffe, läsa, promenera, träffa vänner. Jag är också tacksam för just vänner, bland annat Linnéa, som jag träffade idag. Förmånen att få ha vänner, bra vänner, som man blir glad av och ser fram emot att få träffa, som man känner att man får energi av istället för att göra av med den. Förmånen att ha vänner som man kan prata om viktiga, och mindre viktiga, saker med.
Jag är tacksam, trots allt, för våren och solsken. För att det börjar bli grönt och att solen värmer skönt på min hud när den är framme. Årstidernas växlingar är ju nått av det mest fantastiska i det här fina Sverige-landet vi bor i.

Annan annan sak som jag är tacksam för för Sverige och för egen del är att vi som troende kan och får samlas tillsammans utan att det är med risk för våra liv. Att vi kan ha samlingar och be tillsammans utan att det är förbjudet eller olagligt och utan risk för straff eller misshandel. Jag är också tacksam för bönens kraft och tron på en Gud som är större än vad min tankebegränsning kan nå och som kan utföra mer saker än vad jag kan förstå med mitt ytterst mänskliga förstånd. Att samlas och be tillsammans ger styrka och kraft. Jag är så tacksam för min församling med så många fina människor.

Vårfotona är uppe på väggen nu

Kärlek! /ia

16, 17 och 18 april: En fin helg i Åre och lättnad, kompetens och tur

Jag skulle ju skriva här varje dag i april om mina känslor men nu har jag fuskat lite de senaste dagarna. När jag är på semester, som nu i Åre, är jag oftast väldigt bortkopplad från olika sociala medier. Det tycker jag är rätt sunt. Att man gör så mycket roligt, att det är fullt upp, att man är närvarande i nuet, att man inte sitter med mobilen upptryckt i fejjan hela tiden... ja, det är nog ganska bra tror jag. Så det är helt enkelt anledningen till att jag hoppade över bloggen i ett par dagar.

Vi hade det bra i Åre! Vi var ju lite tveksamma först om vi skulle åka upp eftersom det såg ut att bli ganska dåligt väder hela helgen. Men vi åkte ändå och tur var det för vädret överträffade faktiskt prognoserna ganska rejält, fredagen var lite dimmig och lite snö på eftermiddagen, men lördag var bra och igår söndag var det strålande sol hela dagen. Så himla nice! Har till och med fått lite antydan till fräknar på näsan. Snö och sol och berg, kan ju vara bland de bästa kombinationerna som jag vet. Försökte verkligen kräma ut det sista av vintern, nu vet jag inte om det blir nån mer åkning den här säsongen, men i så fall var det i alla fall ett avslut på topp.
Dessutom är det ju alltid roligt att åka iväg, vi har ätit grymt godaste pizzan ever typ, bastat, fått stryk i pingis och biljard (jag har fått stryk alltså, M vinner ju jämt i allt som har med sport att göra och ändå envisas jag alltid med att vilja utmana honom i olika saker, hehe. En väldigt värdig motståndare helt enkelt).

Så summeringen av Åre: Bra! (Även om det kanske inte slår de helt magiska helgerna tidigare i vinter i Hemsedal rent åkmässigt. Det var magiskt!)

På Åreskutan igår eftermiddag. Magiskt fint!

Dagen idag då? Jo, jag har jobbat. Ganska trött eftersom vi kom hem sent igår. En av känslorna för dagen får väl kanske vara någon form av blandning mellan lättnad och kompetens och tur. Jag ställdes idag inför en situation där jag fick chansen att åter möta en person och situation där det senast jag hamnade i samma grej gick riktigt snett och jag kände mig rätt värdelös som sjuksyrra. Idag fick jag chansen / blev utsatt för (beroende på hur man ser det) att göra om och göra bättre. Och det gick mycket bättre! På något vis kändes det som en stor lättnad och jag är glad och lite stolt att jag faktiskt drog lärdom av det som hände sist och gick fel för att idag agera på ett annorlunda och bättre sätt. Då blir man ju glad, det där uttrycket om att man lär sig av sina erfarenheter stämde väldigt bra idag. Kunde gå hem nöjd från jobbet, det kändes bra.

Det får vara känslan för dagen.

Kärlek! /ia