Liv över död

Livet rullar på och just ikväll var jag himla nära att skippa att skriva det här inlägget för att jag bara vill gå och lägga mig och sova, innan klockan ens slagit 21.

Om förra veckan var väldigt lugn ren jobbmässigt och gick i vilans tecken så är den här desto mer full fartig. Och då blir man trött.... Men jag gillar det också, att leva ett aktivt liv och lägga min energi på att försöka ta hand om mina patienter på bästa sätt och på ett så smidigt sätt som möjligt försöka lösa de problem som uppstår längs vägen. Och sen ha lite fritid också kanske ;)


På tal om jobb: Ibland undrar jag hur man kan möta allt vi möter i jobbet och ändå vara en fullt fungerande människa som skrattar och skojar på jobbet och som sedan går hem och lever ett vanligt, ganska lyckligt, vardagsliv? Fast å andra sidan, skulle man inte ha den förmågan så skulle man ju gå under och gå in i alla väggar som fanns för längesedan.

Nästan varje dag träffar vi cancerpatienter som på ett eller annat sätt såklart befinner sig i en livskris. Patienter som ser sin värld förändras, som får olika positiva och negativa besked. Patienter som i många fall får sin dödsdom. Frågan är inte om utan när det är dags att lämna det här jordelivet. Vi möter människor som går igenom tuffa cellgiftsbehandlingar, operationer och strålbehandlingar för att ändå kanske få sitt namn skrivet i en dödsannons några månader sedan. Och vi, vi bygger upp relationer till de där människorna som man sedan en morgon, vacker eller ful, ser den där dödsannonsen på.
Tidspressen, att kanske inte finnas till som ett bra stöd för de som behöver det allra mest, kanske är det den största frustrationen man kan möta?

Vi möter människor som försökt ta sitt liv, unga människor som varit med om ett trauma som gör att de är hjärnskadade och kanske blir sängliggande för resten av livet.
Andra patienter är höga som hus; man får sig en oförtjänt utskällning och undrar hur många sekunder till det tar innan man får en stor fet smäll.




MEN. Vi skrattar och har det bra på jobbet, trivs, skojar, skämtar, har det trevligt och försöker ta hand om varandra. På något vis måste man väl stänga av lite grann för att inte gå under. Vad skulle hända om man tog in varenda människoöde i sitt hjärta? Det går ju liksom bara inte.. Man skulle gått sönder för länge sedan. Samtidigt, en liten känsla av skam. Jag träffar människor varenda dag som går igenom sitt livs kris och ändå går jag och äter min lunch som att ingenting har hänt. Oroar för mig om jag ska hinna träna så många träningspass jag önskar denna vecka, vad som ska handlas till middag eller något annat som är ganska oväsentligt egentligen.

Jag har märkt att jag börjat ta med mig jobbet hem lite mer än vad jag gjorde förut. Jag har aldrig varit en sån som utvärderar min egen insats hela tiden, tänker på vilka piller jag delat ut och inte, om jag gjort något fel, om jag kommit ihåg allt etcetera. Jag litar liksom på min egen förmåga och mitt minne och mina kollegors förmåga att fixa till det om jag klantat mig med något, hehe. Än har jag inte fått några klagomål och jag hoppas någon säger till mig om jag nån gång på något sätt skulle missköta mitt jobb.
Men, patienternas livsöden har jag börjat ta med mig hem lite mer på senaste tiden. Och det gör mig på något konstigt sätt lite glad. För jag vill bli berörd. Jag vill inte vara en robot av stål som stänger av alla känslor och som skiter i vad som händer andra människor. Jag vill veta, se och känna en liten del av all skit som händer i världen och i människors hjärtan. Jag vill få smutsen under mina naglar, jag vill få blodet på mina kläder jag vill känna lite av den smärtan dessa människor känner. Jag vill inte vara en död fisk som vattnet rinner av, jag vill låta cancer och fattigdom, självmord och hjärnskador, flyktingströmmar och krig snudda vid mitt hjärta då och då. Att hela tiden leva nära liv och död, smärta och sorg, glädje blandat med rädsla. Kanske är det det som gör en själv levande? Kanske är det när man vågar ta in andra människors smärta som man kan bemöta dem på bästa sätt?
Jag vet inte.

Jag vet att jag har det oförskämt bra och att varje dag i fred, frihet och med hälsan i behåll är en dag att glädja sig över.

Kärlek! /ia

Madagaskarbilder - djur i bur

Vet ni vad? Jag har faktiskt lite fler Madagaskarbilder som jag inte visat er än.

Här kommer ett gäng bilder från när vi var på en djurpark och kollade in lemurer, mestadels. Det fanns ormar också men de blundade och höll jag för ögonen när jag gick förbi -allt för att undvika värre mardrömmar än de jag redan hade (av mina malariapiller, huhu vilken grej alltså!).

Så här kommer lemurer i bur, tyvärr, stackars små kompisar.

En väääldigt liten lemur, som en råtta ungefär. Fast en lemur var det!

Ser ni ungen som klamrar sig fast på mamma-apan? Enligt guiden så stannar inte mammorna och plockar upp sina barn om de trillar ner medan de slänger sig fram bland träden - så det gäller att hålla i sig för glatta livet. Djungelns lag är hård minst sagt... 

En sån sötis i alla fall, med sina blåa ögon

De där tänderna skulle man ju inte vilja bli huggen av..

Ni ser kameleonten va? 

En sköldis!

Vi vandrade till ett vattenfall...

Glad tjej

Här nedan kommer några bilder från en annan utflykt - till den fantastiskt fina Mahambo-stranden. En helg i paradiset!

Kärlek! /ia

Berättelsen om Dyllan

En av de patienter jag träffade och hade hand om när jag jobbade som sjuksköterska med Mercy Ships på Madagaskar var Dyllan.

Dyllan var bara 3 år gammal när han råkade ut för en olycka som gjorde att han fick svåra brännskador över bröst, axel, hals, ansikte och huvud.
Det var vinden som tog tag i en dörr så att stort kokkärl med hett vatten föll över Dyllans kropp.
Först var man rädd att han skulle dö av de svåra skador han fick, men han överlevde och hans hud läkte såsmånigom men det blev svåra dragningar i skinnet, det svullnade, han fick svårt att andas och han kunde inte röra sin vänstra arm.

Dyllans familj spenderade alla pengar och tillgångar de hade på att Dyllan skulle få vård på det lokala sjukhuset och på de olika mediciner han fick, men ändå hade Dyllan ont och var förhindrar att leka och göra det han älskade allra mest: spela fotboll. Han var helt enkelt för trött och hade för ont för att orka med ett aktivt liv och familjen tappade hoppet om att han skulle kunna få mer hjälp.

Dyllans mormor Augustine ville så gärna att Dyllan skulle gå i skolan men det ville inte han eftersom han blev retad och skrattad åt av de andra barnen där. Dyllan mådde dåligt, både fysiskt pågrund av brännskadorna men också psykiskt och socialt för att han såg annorlunda ut och inte kunde leka som andra barn.

Första gången Dyllan kom till Mercy Ships var 2014 och han blev opererad där. Människorna runt omkring honom såg en klok liten pojke med stor potential inför framtiden och personalen på avdelningen han låg på fick Dyllan att få en förändrar syn på sig själv. Han blev mer öppen och social och hans blyghet släppte. Han sprang runt och lekte, blåste såpbubblor, lärde sig att sticka och lärde sig även lite engelska.

Under hösten 2015, när jag var där, fick Dyllan sin andra plastikoperation som skulle hjälpa honom att bli mer rörlig i sin arm eftersom huden var för stram där. Förhoppningsvis kommer Dyllan nu kunna känna glädje inför att gå till skolan. Hans mormor Augustine uttryckte det såhär: "- Jag kan inte föreställa mig hur vårt liv skulle varit om inte Mercy Ships hade kommit till Madagaskar. Vi hade ingen annan, ni kom som ett svar från Gud på våra böner".

Jag hade som sagt hand om denna patient när han opererades för andra gången och jag slogs av hur tålig han var och hur han på något sätt kändes ganska bekväm med hela situationen. Efter sin operation hade Dyllan en vakuumpump som hjälper till att suga ut all luft under förbandet på det nyopererade hudområdet för att den nytransplanterade huden ska ha så goda förutsättningar som möjligt att läka och fästa sig på det nya hudområdet.
En natt när jag jobbade och Dyllan var en av de patienterna jag var ansvarig för så började vakuumpumpen att krångla och det verkade som det läckte in luft någonstans under förbandet. Jag gjorde vad jag kunde för att försöka hitta läckan och täppa till den, hela tiden med en Dyllan som var så tålmodig och nästan kändes som en vuxen fastän han bara var ett barn. Jag klämde och kände och bökade runt med honom fastän han helst bara ville sova. En sån tålig kille!

Och det han, och många andra patienter under min tid på Mercy Ships fick mig att inse är att deras skador handlar om mer än det fysiska, att deras annorlunda utseende har fört med sig ett socialt stigma och att deras nedsatta kapacitet att använda sina skadade  kroppsdelar påverkar deras livskvalité så enormt. Att få vara med och återupprätta dessa patienter kändes så enormt värdefullt, både deras fysiska åkommor men också att bemötandet vi gav dem kunde återupprätta dem själsligt och andligt, det var perspektiv jag inte riktigt hade tänkt på innan.

(Ska säga angående alla bilder och patientens historia att det är godkänt av honom och hans familj via Mercy Ships att visa och skriva om.

Vill ni få mer info eller läsa mer om Mercy Ships kan ni göra det på www.mercyships.org eller på den svenska sidan www.mercyships.se )

Dyllan tillsammans med sin mormor Augustine som var med honom stora delar av vårdtiden

Dyllan och en av plastikkirurgerna

Dyllan med sjuksköterskan Alexandra

Kärlek! /ia

Aktivitet och vila

Jag vet inte hur det är med er, men jag är i alla fall en sån som tycker om att ta det lugnt. En riktig latmask med andra ord...? Njo, kanske...

Jag prioriterar och uppskattar iallafall oplanerad ensamtid. En bra sak med mina oregelbundna arbetstider är att jag de flesta veckor har någon vanlig veckodag varje vecka där jag är ledig. Dessa dagar försöker jag i möjligaste mån hålla relativt oplanerade för att kunna ha tid till sådant som fyller på mitt energiförråd: vara hemma, pyssla, läsa, fixa hemma med städ och tvätt och sånt, träna och kanske träffa nån vän om det finns energi över till det.
Jag har ju också valt att arbeta "endast" 85%, mycket av den anledningen att jag vill ha tid att återhämta mig mellan arbetspassen, att inte hela tiden stressa runt från den ena aktiviteten till den andra, att få mer tid över till lugna dagar med hemmapyssel.

Jag tror jag är något av en introvert människa, för även om jag tycker om att träffa människor så känner jag också att jag blir ganska trött av det. På ett sätt ger det en energipåfyllning, och jag älskar mitt jobb där jag dagarna i ända har med massa olika människor att göra, men jag känner också att jag behöver tid i ensamhet och lugn och ro för att inte tappa bort mig själv.


Den här veckan har jag en relativt lugn arbetsvecka, eftersom jag jobbar skift med oregelbundna arbetstider och vi lägger schema för 8-12 veckor i taget kan antalet arbetstimmar vara lite ojämnt fördelade över veckorna och denna vecka jobbar jag endast 20 timmar. Ibland blir det automatiskt som att man har en liten spontan inriktning på veckorna, typ 'den här veckan vill jag passa på att träna mycket', 'den här veckan vill jag prioritera att vara mycket med M. för vi har inte setts så mycket på slutet', eller 'den här veckan vill jag se till att träffa vänner och familj för det är det jag behöver för att känna att min energi fylls på igen'.
Och just eftersom jag har en sån lugn arbetsvecka nu så tänkte jag att det passade alldeles utmärkt att ta denna vecka i vilans tecken. 

Det jag ofta längtar efter att göra som prioriteras bort när man har hektiska dagar är bland annat att läsa böcker och att sticka. Så det försöker jag ta mig tid till denna vecka, och åhh vad skönt det är att bara ligga på soffan, sörpla kaffe och läsa böcker och handarbeta. Latmasken var det jag? Hihi.
Nädå, jag tycker man har rätt att ligga på soffan då och då och unna sig lunga stunder, man behöver det för att orka med i livet. Jag tänker att man, delvis omedvetet, ger ut ganska mycket av sig själv och att det är känslomässigt utmattande att jobba i sjukvården med mycket engagerande, och många gånger tragiska, patientfall. Så att man är lite trött på människor ibland och bara vill vara för sig själv kanske är naturligt?

Och vila behöver ju inte heller vara att enbart ligga på soffan, vila är nog för mig framförallt att inte stressa från aktivitet till aktivitet utan att ha tid att pausa emellan. Och även sådana grejer som jag verkligen älskar och som på ett sätt får ner stressnivån, typ träning, kan ändå kännas som ett stressmoment för att det innebär planering, tid att ta sig från punkt a till punkt b och mindre tid hemma.
Så den här viloveckan har jag också valt att nedprioritera träning, kommer nog träna några pass ändå men bara när jag känner att jag har tid och ork över, och inte försöka pressa in ett pass varje dag bara för att få det gjort.

Ibland oroas jag över hur livet ska bli om man nån gång skaffar familj, barn och så. Just nu känner jag hur jag har det det där stora behovet av att vara ensam ibland och att ha dagar som går i ett lugnt tempo. Har man någonsin dessa dagar om man har barn?
Och ibland får jag dåligt samvete för att jag tycker det är så skönt att vila och ta det lugnt. Vissa människor verkar ju vara supereffektiva och får tusen saker gjorda varje dag, hela tiden. Jag kan lätt låta en hel ledig dag gå åt att göra inte så mycket alls och har jag det intensivt i några dagar så känner jag ett stort behov av återhämtning, vila och ensamhet. Är det så att vi människor är olika och har olika behov av vila, eller är det bara jag som är "lat?" Det känns som att den effektiva människan är mycket bättre anpassad till det hektiska tempot som råder i samhället idag och att soffliggande och o-effektivitet känns som något fult?


Häpp, häpp, det var dagens funderingar om aktivitet och vila. En bra sak med lediga dagar och vila är ju i alla fall att jag både får tid och inspiration till att blogga. Något jag egentligen vill men som lätt faller bort när tidsschemat är pressat.

Mitt pågående alster, går sakta men säkert framåt 

Kärlek! /ia

En helg att njuta av och stoppa i minnesasken

Hej vänner!
I helgen har vi varit i Sälen, igen, hehe.
Åkte upp på fredagskväll efter jobb och sånt och tillsammans med tre kompisar hade vi hyrt en stuga i Tandådalen där vi bodde fredag till söndag. Supermysigt!
Det var en lite äldre stuga, ni vet än sån där typ allt är i träfärgat furu, men det var så himla mysigt med en öppen spis i allrummet och en liten bastu.
Och eftersom M. går under smeknamnet Pyromanen, haha, så var det fart i den där elden nästan konstant så länge vi var i stugan. Inte mig emot, tycker att en riktig eld är bland det mest stämningsskapande som finns.

På lördagen åkte vi till Trysil och körde där och igår en heldag i Lindvallen. På lördagskväll efter dagen i backen så drack vi kaffe och åt choklad, eldade i öppna spisen, bastade och gick ut och rullade oss i snön, käkade tacos och spelade spel tills vi gick och la oss. En sån där riktig drömkväll man kan minnas tillbaka till länge.

Och igår sken solen så fint uppe på fjället medan dimman låg tät nere över Sälenbyn. En riktigt fin dag att åka skidor på alltså. Vi åkte park före lunch och sen i det pudret vi hitta i skogen efter lunch och jag kan lova att jag är skapligt mör och mörbultad i kroppen idag, men det är ju precis så det ska vara efter en aktiv helg.

Lite skönt att sova ut och pusta ut i dag på dagen för börjar inte jobba fören 21 ikväll då det är nattjobb som väntar.

Som vanligt har jag varit lite dålig på att fota, ett gott tecken på att man har fullt upp med att vara i nuet tycker jag, men här är iallafall en liten kik på hur det såg ut i Lindvallen igår. Och som vanligt ger inte några mobilbilder en rättvis bild hur fantastiskt vackert det var.

Jag är så oerhört glad och tacksam för denna helgen med. För en frisk kropp och hälsa, för vänner och för världens finaste Micke, för en ekonomi som tillåter detta och för att vi lever i ett land och en värld där vissa människor har turen att kunna leva ett sånt här njutningsfullt liv i det fria utan rädsla för krig och våld.

Kärlek! /ia

Det går bra nu

Ni vet den där känslan när man kört på med träningen ett tag och vissa pass har känts riktigt motiga och tunga men så plötsligt släpper det och man riktigt känner att det hänt nått med kroppen och att man faktiskt har tagit ett kliv och blivit starkare eller snabbare eller fått bättre kondis.

Då kommer de där passen när det bara flyter på och man kan lyfta tyngre eller springa snabbare och allt bara känns så himla lätt. Att hitta flowet liksom.

Det har hänt nu för mig den senaste tiden och det är så himla roligt. Har tränat på rätt bra och regelbundet sen jag kom hem från Madagaskar och det är så himla peppande när det känns som att det ger resultat. Träning är ju som roligast när man känner att man utvecklas.

Hoppas jag kan fortsätta i den här träningsbubblan.

Träning är så roligt!

Jag brukar faktiskt inte ta så mycket spänniga och svettiga selfies på gymmet men det här var vad jag hittade i mobilförrådet.

Kärlek! /ia

Madagaskarbilder (mina favoriter!)

Lite såhär sent omsider, efter alla julklappsinlägg och sånt, så kom jag på att jag fortfarande har en del bilder kvar från Madagaskar att visa er. Nu känns det som så längesedan jag var där, fastän det bara är cirka tre månader sedan.

Här kommer några av mina absoluta favoritbilder bland de jag tog, det är sol och solnedgångar, paradisstränder och palmer. Men också vardagslivet för människorna som lever där.
Bilderna är tagna på- och påvägen hem från en utflyktshelg till en strand som låg ett par timmar bort från båten. Vi åkte båt på kanalerna i ca tre timmar för att komma dit, en häftig upplevelse!

 

Kärlek! /ia