Nepal 2013 vs. 2015

Visst vill man bry sig om det som händer i världen och orka ta till sig det som sker vid olika katastrofer och så? Men det är ju inte alltid så lätt, det händer mycket saker runt om i vår värld (och vi får vara tacksamma att vi är så förskonade som vi är tycker jag).

Men har man på något sätt en personlig anknytning till det som sker så är det lättare att det där automatiska engagemanget infinner sig, t.ex. så var det väl därför tsunamikatastrofen i Thailand 2004 blev så uppmärksammad hos oss - det var många svenskar som blev drabbade och därför kunde vi ta till oss det på ett annat sätt.

Jordbävningen som nu varit i Nepal och Kathmandu berör mig lite extra, jag känner ingen som omkommit eller så, vad jag vet, men att jag själv besökte landet och staden för inte allt för länge sedan, hösten -13, gör att jag refererar till det på ett mer personligt sätt. Jag har ju själv vandrat på de gator vars hus nu är raserade, och kanske har jag handlat av någon eller blivit serverad av de som blivit drabbade. Kanske var våra fantastiska guider från Himalayavandringen några av dem som blivit av med hus och familjemedlemmar? Kanske hade man själv blivit drabbad, eller dödad, om man befann sig i landet nu istället för förra hösten? (fast det är inget som bekymrar mig så nämnvärt...det som sker, det sker...typ).
Och ända sedan jag var i Nepal har det landet legat mig varmt om hjärtat, naturen och vandringen, och folket, där var helt fantastiskt och jag skulle absolut vilja resa tillbaka till Nepal igen.

Jag har också, sedan innan, följt och ekonomiskt stöttat organisationen 'LoveNepal'  (följ länk till facebook-sida) som arbetar för utsatta flickor i Nepal som blir sålda som sexslavar. Hemskt! Nepal är ju ett av världens fattigaste länder och därför tycker jag att det är viktigt att försöka stötta dem nu när en sådan katastrof drabbat landet, man beräknar ju att upp till 10.000 människor kan ha dött och de materiella skadorna måste ju vara enorma, i ett redan sargat land.
Helst skulle jag velat vara på plats och hjälpa till rent fysiskt men det är inte riktigt möjligt i nuläget så då kan man ju hjälpa till ekonomiskt iallafall.

Här är några tips på hur man kan hjälpa till att skänka pengar:
SMS:a 'LoveNepal Akut 100' till 72672 så skänker du hundra kronor (eller sms LoveNepal 250, LoveNepal 500' etc för att skänka mer pengar.
Bankgiro: 5906-3099, använder du bankgiro, märk gåvan med "katastrof Nepal". 

Om man vill stödja svenska kyrkans arbete akut i Nepal så skickar man: NEPAL till 72905, då ger man hundra kronor. 

Om man vill stödja UNHCR (FN) så kan man sms:a NEPAL100 till 72-980 för att skänka hundra kronor.
Eller nån annan valfri organisation som är där som du kan välja på :) 


Här är de blogginlägg jag skrev om Nepal efter min resa dit:

http://iafia-ia.blogspot.se/2014/02/nepal-del-ett-bhairawa-och-chitiwan-jag.html

http://iafia-ia.blogspot.se/2014/02/nepal-del-2-pokhara.html


http://iafia-ia.blogspot.se/2014/03/nepal-del-3-katmandu-och-bungyhopp.html

http://iafia-ia.blogspot.se/2014/03/nepal-del4-vandring-i-himalaya.html


Här kommer lite bilder från min resa i Nepal, som sagt, ett fantastiskt land: 

Kathmandu

Monkeytemple

Våra fantastiska guider och bärare på vandringen

Kärlek! /ia

Att kunna finnas där för någon annan

Förut, för flera år sedan när jag befann mig i den där ätstörningsperioden i mitt liv minns jag att jag hade en längtan. Det var att helt osjälviskt kunna finnas där för mina vänner och lyssna på dem och fokusera helt och hållet på dem... för att ja, finnas där som en bra vän helt enkelt.

För även om jag oftast höll masken utåt så var jag aldrig fullt fokuserad på mina vänner när jag träffade dem. Mina tankar uppehöll sig ju, såklart och som vanligt, kring mat, vikt, träning, kalorier osv. Träffades vi och åt tillsammans kunde jag ju mest tänka på hur tjock jag skulle bli nu, hur jag skulle träna för att bli av med det jag nyss ätit, försöka hålla kontrollen för att min ångest inte skulle synas... ja, you name it. En ätstörds vardag helt enkelt.

Jag tänkte nog också en hel del på att jag egentligen skulle vilja berätta för och prata med mina vänner om hur dåligt jag faktiskt mådde. Men jag gjorde inte det. Istället höll jag allt inom mig, som så många av oss så dumt gör, men kunde inte heller vara helt närvarande med dem, lyssna på dem, ta del av deras bekymmer och problem.

Det var en av de saker jag tyckte var värst med ätstörningarna, det gjorde mig till en så himla egoistisk person som bara tänkte på mig själv, min kropp, mitt utseende, min vikt, min träning, vad jag skulle äta eller inte äta, min ångest. Alltid. Det fanns liksom ingen plats för att bry sig om någon annan än mig själv.

Men.
Jag är ju frisk nu. Och jag märker något helt underbart. Jag kan engagera mig i andra utan att tänka på mig själv samtidigt. Jag kan fokusera på det andra människor säger, lyssna, ta in och försöka komma med hjälp till deras problem. Jag kan vara närvarande och verkligen äkta och på riktigt gå in i det dem säger utan att tänka på annat, så som vikt och mat, även om vi ätit en måltid eller fikat tillsammans. Det skulle ha varit omöjligt förr.

Och det här gör mig så ruskigt glad. Jag känner mig som en så himla mycket bättre vän helt enkelt, mer som en sådan människa jag vill vara, en sådan som inte hela tiden tänker på sig själv och sina egna problem. Vilken befrielse.

Och förresten, att få finnas där för andra, för sina vänner, det är väl en av de finaste gåvorna livet har att ge?

Kärlek! /ia

Kroppskännedom

Något som jag tycker är häftigt: hur man utifrån en persons kropp kan säga en hel del om hur den lever, sysslar med, eventuellt råkat ut för eller vilka mediciner man tar.

Häromdagen när jag var hos en läkare så fick jag erfara detta. Flera gånger, bland annat när hon kände på min puls, klämde på magen och när jag skulle klämma hennes händer för att se att jag hade kraft i dem så frågade hon om jag tränade mycket och påtalade att det märktes att jag var vältränad (ni fattar att jag bara skriver detta inlägg för att få påpeka att en läkare kallade mig vältränad va ;)) ).
Hon klämde och kände på min nacke och tyckte att nått kändes konstigt på höger sida. Just då hade jag rätt ont i nacken sedan några rejäla krascher på brädan i Tandådalen i söndags. Så när jag berättade att jag gjort illa mig sa hon att det stämde precis, att det måste vara någon skada (i muskeln bara, så inget allvarligt) som hon kände.
När hon skulle göra en gynundersökning (ursäkta, nu får ni lite personliga detaljer här, hehe) så undrade hon om jag åt eller nyligen hade ätit p-piller för att hon kunde känna det på vilken position livmodern låg i. Och det stämde ju.

Ja, sånt tycker jag är coolt. Kroppen är cool och det är häftigt att man kan avläsa så mycket utifrån den, att en person som har kännedom om kroppen liksom kan säga en hel del om det liv jag lever utan att känna mig alls. Detta var bara ett exempel på detta.

Fränt tycker jag, men så är jag ju rätt fascinerad av kroppen också i samband med mitt träningsintresse och mitt yrke som sjuksköterska. Mycket av det jag gör handlar ju om kroppen, och också mycket om hur kropp och psyke hänger ihop.


På tal om kroppskännedom; här har ni någon med kroppskontroll. Min käre M. som kan göra en massa akrobatiska cirkuskonster på sin bräda som jag inte är i närheten av att klara av. Jag är en sån som mest hoppar rakt fram i de minsta hoppen. Haha.

Yeah snygging! :)

Och ps: Jag är inte sjuk om någon undrar varför jag är hos doktorn. Bara en vanlig hälsoundersökning, som behövdes inför en speciell grej. Frisk som en nötkärna var jag också. :) d.s.

Kärlek! /ia

Min tro, del 5: Framtiden

Jag har ju skrivit om min tro HÄR, (början) HÄR, (att bli medlem i en kyrka)  HÄR(vad som utvecklar min tro) och HÄR (vardagslivet).

Jag tänkte nu gå vidare med att skriva lite hur jag tänker mig framtiden och hur jag utifrån min tro hoppas att den ska se ut.

Det jag framförallt ser framför mig kan stort och övergripande sammanfattas i dessa två ord: Hjälpa andra. Det är det jag vill göra med mitt liv, det jag brinner för, drömmer om. Troligen så ligger detta nerlagt på något vis i min personlighet och karaktär och kanske hade fått utrymme i mitt liv även om jag inte vore troende, men jag känner ändå att min tro fördjupar denna längtan ännu mer. 
Det står så tydligt i Bibeln att det är en av de allra viktigaste principerna för ett kristet liv. Jesus visade med sitt liv här på jorden att det var det som låg i hans natur, hans personlighet och i det som ska prägla Guds rike och jag vill följa efter i hans fotspår.

Jag tror att varje kristen har fått en/några speciella gåvor från Gud som i slutändan ändå alla går ut på detta; att hjälpa andra och på så sätt tjäna Gud och visa sin kärlek till honom. Vissa har gåvan att hjälpa inom församlingen, bland de redan kristna, t.ex. i olika ledarpositioner i en församling. Andra har en stor gåva att kunna prata/berätta för icke-kristna om det budskapet vi bär på. Vissa har en stor kreativitet eller en stor idrottstalang som de kan använda till Guds ära. Ytterligare andra har på olika sätt gåvan att genom kärleksfulla handlingar kunna visa på Guds stora kärlek utan att kanske använda så många ord. Det är så jag hoppas jag kan komma till användning för Gud nu och i framtiden.

Jag ser stora möjligheter i och med mitt yrke som sjuksköterska att just praktiskt kunna hjälpa människor. Jag drömmer om att få verka både i Sverige och utomlands som sjuksköterska, att kunna få nå och vara en utsträckt hand till de i världen som kanske har det allra, allra sämst. (Har faktiskt något väldigt spännande och stort på gång men jag blir så pirrig av att tänka på det att jag inte vågar skriva om det här på bloggen riktigt ännu, haha).
Just eftersom jag känner att den här drömmen och längtan är nedlagt i mitt liv av den Gud som skapade mig så vill och vågar jag satsa på det. Jag tror inte att man kommer känna sig totalt hel som människa om man inte gör det som man känner att Gud har lagt på ens hjärta.

Jag ser på framtiden med tillförsikt och spänning. Jag tror att Gud kommer vara med. Livet är ju sådant att man inte kan undgå svårigheter, lidanden och jobbiga saker i livet bara för att man är kristen, knappast, men ändå tror och hoppas jag att min tro liksom kommer bära igenom de där dalarna som säkerligen kommer komma. HAN går med.

Förutom att få jobba för Gud genom mitt yrke som sjuksköterska hoppas jag att mitt intresse för skrivande, t.ex. i form av denna blogg, också är något som Gud kan tänka sig att använda mig för inför framtiden.

'Men framförallt: Älska varandra som om livet stod på spel. Nästan allt kan gottgöras med kärlek. Tveka inte att ge en hungrig människa ett mål mat eller en hemlös en sängplats - och var glada över att få göra det. Var frikostiga med de olika gåvor ni har fått av Gud, så att alla får nytta av dem: om det är ord, låt det bli Guds ord; om det är hjälp, låt det bli Guds rikliga hjälp. På så vis blir Guds strålande närvaro tydligt i allt ni gör, tack vare Jesus, och det blir han som får äran av att vara den som ger kraft till allt.' (Ur Första Petrusbrevet)

Kärlek! /ia

Bilder från en vårpromenad

Vilken dag det varit idag! Sommarvärme nästan ju. Det går så fort och nu börjar man inse att det är vår på riktigt. Den där våren jag gillar, nu när jag kommit igenom de första, jobbiga vårkänslorna.
Och innan det blir helt full blommande vår tänkte jag visa de här bilderna innan de blir helt inaktuella. De är tagna på en promenad för cirka två veckor sedan och redan kan man se lite skillnad i att våren kommit längre nu.

För övrigt har jag inte så mycket att säga just nu. Jag och Micke hade en fantastiskt fin dag i Sälen igår dit vi drog på en spontantripp över dagen. Hotellfrukost i Mora och sedan en heldag i Tandådalen med strålande sol och mjukt och slaskigt i backarna. En helt ljuvlig dag helt enkelt! Idag har jag sovit länge, varit ute på en löprunda, ätit tacos med M. och nu om en timme börjar jag jobba, nattjobb alltså. Vi hörs!

 Kärlek! /ia

Personligt

En annan sak, som hör till det där med vårkänslorna, som jag skrivit om HÄR & HÄR, och som jag inte riktigt visste om jag skulle skriva om i bloggen för att det känns lite privat, är ju det som handlar om känslorna, om våren, i en kärleksrelation. Men just eftersom jag tänker att det kanske är andra som är med om samma sak, om våren eller någon annan årstid, så vill jag ta upp det för att kanske kunna dela det men någon/några som känner likadant:

Kärleken. Den gör ont ibland. Är det det som är priset för att älska?

Problemet är, att när jag blir sådär vårdeppig, då vet jag liksom inte vad som är hönan eller ägget. Om jag mår dåligt för att kärleken känns dålig (eller dålig, men ja att man har det lite jobbigt sådär som de flesta har det ibland säkert) eller om kärleken känns dålig för att jag själv mår dåligt.

För tanken slog mig att det kanske är så att jag tolkar allt med fel sorts filter eller glasögon när jag är på det där vår-humöret. Att jag tolkar saker som dåliga, fastän de kanske inte är det. I de här perioderna är det som min hjärna automatiskt tolkar allt på det sämsta sätt, att allt M. gör eller inte gör, är bevis på att han inte gillar mig, inte älskar mig, inte är kär i mig. Etcetera. Och det är som att jag inte ens ser alla de tecken som tyder på att det inte är så. Som att jag inte vill se det, inte kan ta in det.
Är det någon som känner igen sig? Som att man är extra känslig, utan skyddsnät och minsta lilla grej som liksom går emot oss, går emot min föreställning och förväntning om hur jag vill ha det i vår relation, gör mig förkrossad. Gråtig.

Hönan eller ägget. Är vår relation på något särskilt sätt på våren, extra känslig, eller tolkar och upplever jag den på ett särskilt sätt?

Är det någon som har nån erfarenhet att dela? Det behöver ju inte vara just våren men har ni perioder när ni alltid tolkar det mesta på ett överdrivet, negativt sätt? Tell me!

Vi på en fin resa till Åre i vintras. Love!

Kärlek! /ia

Jesuspysslet

Jag är ju inte, enligt mig själv iallafall, direkt den pyssligaste och mest kreativa människan, fastän jag skulle vilja pyssla och skapa mera, det verkar så roligt.

Men i alla fall, för nån vecka sedan, precis innan påsk fick jag ett pysselryck. För mig vill jag att påsken ska påminna om nått mer än fjädrar, harar och kycklingar så jag satsade inte så mycket på sådant pyssel i år men däremot har jag länge haft en önskan om att ha någon tavla eller liknande i lägenheten som påminner mig om Jesus. Den verkliga påskens budskap, och min personliga räddare. 

I en bok jag fått ärva av min mamma, som är från 70- 80-talet nån gång, finns det speciellt en Jesusbild som jag alltid tyckt om, samt en annan svartvit bild som handlar om folk som blivit omvända från droger och börjat följa Jesus istället.

Så istället för att bilderna skulle stå bortglömda och instängda i en bok i bokhyllan klippte jag ut dem och gjorde två tavlor som nu pryder en vägg i vardagsrummet.

'Och den som törstar komme, ja, den som vill han tage livets vatten för intet.' / Jesus.

'Med evig kärlek har jag älskat dig. Därför låter jag min nåd vila över dig.' Jer 31:3

Som sagt, även om jag absolut inte är nån van proffspysslare är jag väldigt nöjd med resultatet. Inte i första hand för min skicklighet, utan för budskapet på bilderna. 

Kärlek! /ia