Krig är död

Det är mycket olika konflikter och krig och elände i världen nu. Irak, Syrien, Afghanistan, Somalia, Israel/Palestina och säkert en massa fler som man inte ens har någon aning om. 

För flera månader sen läste jag nån artikel om konflikter, krig och fred och sådana där saker. Kommer inte längre ihåg så mycket av vad som stod, även om det var mycket klokt, eller vem som hade skrivit den. Men ett citat tyckte jag var så tänkvärt att jag sparade ner det, och delar det med er nu, såhär i orostider. 

”Ingen har rätt vid krig – alla har fel. Det finns inga lyckade krig, och vi behöver skapa opinion kring att krig alltid är fel, snarare än att ta parti för den ena eller andra sidan.”

Jag vet inte om det alltid är så 'enkelt' som det beskrivs ovan. Men jag tror det finns mycket värt att begrunda, och jag tror inte på krig. Alls.

Kärlek! /ia

En liten blå fågel viskade i mitt öra...

Har du kollat dig i spegeln idag och varit missnöjd med det du såg? Klivit upp på vågen och tyckt den visat alldeles för mycket? Klämt dig själv på det 'överflödiga' mjuka hullet och önskat att det inte fanns där?

Har ju ett twitterkonto men är inte så aktiv där, och har inte så många följare. Så därför tänkte jag dela med mig av den här lilla tanken/insikten som kom till mig häromdagen.

@ialindstrm: Det bästa för att inte tänka 'jag är fet, ful, äcklig' osv är INTE att banta utan att varje dag umgås med nån som får dig att känna motsatsen.

Man skulle ju kunna utveckla och skriva hur mycket som helst om det här, men eftersom en tanke med twitter är att vara kortfattad och eftersom jag ofta skriver så långa blogginlägg tänker jag inte kommentera det mer utan ni får begrunda det ovanstående själva.

Jag kan ju bara säga att jag talar av egna erfarenheter.

Kärlek! /ia

Sänggavel

När vi fick nytapetserat i sovrummet så ville jag inte att vi skulle ligga och gnugga våra fettiga huvuden, haha, mot den nya, fina vita tapeten. Vi har ju ingen sänggavel utan bara stomme + madrass (en perfekt sänggavel är min nya sovrumsdröm, hehe). 

Först satt jag helt enkelt bara upp ett skynke bakom sängen för att skydda den, men detta var jag inte helt nöjd med. Så en dag så sprang jag på ett gäng undanställda dörrar på våran vind, och jag har länge tänkt att man skulle kunna göra en sänggavel av en gammal dörr. 

Sagt som gjort.

Vi bar ner dörren, skurade rent den och ställde upp bakom sängen. Eftersom det inte är vår dörr kan jag ju inte hålla på och skruva och såga i den, men detta vart ju en enkel, och billig (noll kronor, perfekt!) lösning. 

Och helt okej snyggt om jag får säga det själv. Så min provisoriska, gratis sänggavel hittad på vinden är jag faktiskt mycket nöjd över. 

Enkel lösning va?

Kärlek! /ia

Presenten

Jag har ibland gnällt lite på M. att jag inte tycker att han köper några presenter till mig (haha, vilken golddigger jag låter som nu!). Men jag har försökt förklara att det är själva tanken bakom presenten som är det viktiga, att man vill köpa något till den andra för att göra den glad, inte att det behöver vara något dyrt eller påkostat. Typ att han kan slå in en strumpa i ett paket och ge mig, det skulle göra mig glad.

Så i torsdags när jag var sjukling och bad M. köpa ingefära till mig att göra te på och jag efter lite uppmaning att leta hittade en paketinslagen ingefära i min sminknecessär så blev jag jätteglad. Han hade fattat grejen! Det är själva tanken, gåvan, att det är roligt att få och öppna paket som är grejen. Så jag blev glad, pussade M. tack och så var det inte så mycket mer med det.

Lite senare på kvällen frågade Micke om jag inte skulle leta efter mer paket. Det hade inte alls slagit mig att det skulle kunna finnas något mer, så jag letade vidare, M. guidade mig med om det var varmt eller kallt, fågel fisk eller mittemellan. Värsta skattjakten ju, jättespännande! :) 
Och jag hittade kaffefilter, kaffebönor och chokladkakor. Schysst tänkte jag, jag är sjuk och M. vill muntra upp mig.
Och jag trodde det var klart så, jag var ju glad för det liksom. Men nä, jag skulle leta vidare. (Världens tråkigaste tjej att ha skattjakt med, jag fattade ju aldrig grejen att leta vidare, hihi) Och i ett stort paket under täcket (förstår inte hur han kunde fixa och gömma allt medan jag var hemma!) så fann jag denna inslaget i ett paket:

En moccamaster! (och den här suddiga mobilbilden gör ju inte konstverket rättvisa!)
Alltså en riktig smart-konstruktion-lyx-kaffebryggare. Och dessutom fick jag en sån där mjölk-latte-visp så kan göra skummjölk till kaffet. Vilken lyx!
Långt mer än vad jag hade förväntat mig.
Det var alltså en liten för tidig födelsedagspresent men jag blev väldigt överraskad och väldigt glad och hade inte alls förväntat mig något sådant.
Så han lyckades verkligen överraska mig den där M. Fantastiskt fint! Fina M.


Igår på riktiga födelsedagen jobbade jag men det var helt okej det med, blev lite grattad på jobbet och så. Sedan efter jobbet så blev jag bjuden på chokladbiskvi och cappuccino på stan med Johanna och Sofia F. En trevlig fikastund!

Och sen på kvällen var jag ut och åt med M. Vi gör ju i princip aldrig det sådär till vardags här hemma i Falun så det kändes riktigt lyxigt och vi åt världsgoda hamburgare på Pitchers. Efteråt cyklade vi upp till Lugnet och drog en omgång bowling också, det var relativt jämt (okej M. ledde litegrann) och inför fjärde omgången sa M. att: den som vinner den här omgången vinner allt.

Jag förlorar alltid mot sporttalangen Micke i allt som har med sport och sånt att göra MEN jag vann denna fjärde omgång i bowling och därmed enligt M's regler hela alltihop. Hihi! Jag tror han blev lite sur, han är inte van att förlora mot mig ;)
Så nu ska han bjuda mig på milkshake på Hawaii.

Ja dit drar vi ju om en vecka typ, helt galet man kan knappt fatta det. Men det får jag filosofera mer över en annan gång. :)

Förloraren, hihi ;)

Ja, det var en superbra födelsedag, TACK ALLA som grattat på olika sätt, det värmer mig så. Och oerhört roligt att fira födelsedag i Sverige igen, det är ju här NI är och här jag hör hemma.
Välsignad. Tack Gud.

Kärlek! /ia

Kalashelgen

Det har verkligen varit en helg i kalasens tecken. 26 + 30 års kalas för mig och syrran tillsammans med resten av familjen igår (vi fyller ju år med en dags mellanrum nu i veckan).

Idag har jag varit i kyrkan där det var barnvälsignelse och efterföljande fika.

Direkt där efter cyklade jag vidare till Kransholms där vi hade hejdå-tacos-kalas för en annan familj i församlingen som skall flytta om en vecka. Tråkigt att de flyttar men jag önskar dem allt gott och det var en trevlig eftermiddag.

Inte mycket pluggande alls har det blivit men man skall skilja på helg och vardag och helg va? :) Och ingen träning för jag är sjuklig i halsen, igen. 

Några mobilbilder från kalasandet och lite annat:

Mammas och pappas fina lilla goding

Favoritpojkar!

Jag hade bakat lite kakor till kalaset

Fick fina blommor av farmor

Halväten tårta, haha

Eget kort till barnvälsignlesen

Fina familjen Tell

Jag är tacksam och välsignad med så fina människor i mitt liv.
kärlek! /ia

Våga fråga

Jag är ju, som ni kanske vet, rätt intresserad av psykologi. Det är bland annat därför jag börjat plugga en distanskurs 'Introduktion till kognitiv beteendeterapi'.
Jag tycker också om att lyssna på olika poddar som berör sådana här ämnen, en favorit är 'Kropp & Själ', från SR P1. En podd som jag hittade i veckan och lyssnade några avsnitt på som jag också tyckte var bra är 'Graaf & Eberhard'. Den är med Magdalena Graaf (fast hon är inte med just nu med tanke på hennes äldsta sons tragiska bortgång) och David Eberhard som är specialist i psykiatri.

Hursomhelst. Jag lyssnade på några avsnitt och de var bra. Det som slog mig var en helt ny kunskap som de nämnde både i 'Kropp & Själ' i ett program om hur man blir av med tungt drogmissbruk, och i Eberhards podd. Hörde denna nya, och liknande kunskap, från två av varandra oberoende källor under samma vecka. Och eftersom det var väldigt intressant och nya tankar för mig så vill jag ta upp det på min lilla enkla blogg med.

Det handlade iallafall om stödet vid svåra perioder/motgångar i livet. Det ena om stödet vid försök till att bryta ett narkotikamissbruk, det andra om stödet i svår sorg. Det verkar som att vi (iallafall jag och många i allmänhet) tror att det måste till professionell hjälp när 'skadorna' är tillräckligt svåra, t.ex. ett tungt, långvarigt narkotikamissbruk eller vid en väldigt svår sorg, t.ex. när man har förlorat ett barn. Vi tänker att vi 'vanliga människor' i personens närhet som inte alls har någon psykiatrisk utbildning inte kan göra så mycket åt så svåra saker.
Jag kan tänka mig att vi jämför lite med den somatiska vården ('kroppsliga' vården i vardagligt språk), att vi till exempel själva kan hjälpa att sätta ett plåster på ett litet sår men är det tillräckligt stort och djupt måste vi till doktorn, vi vanliga människor kan ju liksom inte hjälpa någon med ett avancerat benbrott speciellt bra med ett litet plåster.

Men det funkar inte riktigt så inom psykologin, som jag förstod det av de här två reportagen iallafall. Visst kan det vara viktigt, bra och nödvändigt med professionell hjälp men att man ej får underskatta närståendes vikt av att hjälpa i svåra situationer. Man kan göra något! Till och med när någon nära är fast i ett tungt, tungt missbruk. Det visade sig i någon studie att många av de som lyckades med att komma ur ett drogberoende angav en vanlig medmänniska som den viktigaste orsaken.
De kanske träffade en kärlek som var värd att kämpa för, slutade för sina barns skull, fann en vuxen medmänniska som trodde på en och som man litade på. Det var alltså inte för att de fick sådan bra hjälp i terapi av något proffs, nej det var vanliga människor som fick dem att sluta. Och så kraftigt ett kemiskt drogberoende är kan nog inte vi som inte sysslat med det förstå. Häftigt med människor som klarar av att sluta tänker jag. Och häftigt att det var stöd av en vanligt medmänniska som hjälpte bäst. Något viktigt att tänka på för oss 'vanliga' tänker jag. Att vi inte ska underskatta vår roll och tror att bara ett proffs kan bota någon som är psykiskt sjuk eller mår dåligt, nä faktiskt att VI kan göra det genom att finnas där, fråga, stötta, tro på.
Vad har DU för erfarenheter av detta? Själv som sjuk eller som närstående? Berätta!

Visst har man väl hört och läst många gånger att det sociala nätverket är viktigt för att komma ur missbruk, depressioner etc. Men det här blev ändå en tankeställare för mig, att VI är så viktiga!

Då kanske jag inte behöver bli nån psykiatriker-tant ändå, utan bara vara en vanlig schysst människa. Dags att lägga ner plugget nu? ;) Hihi. Nä, kunskap om HUR man kan hjälpa är nog viktigt också.

Men till dig som inte har läst nått om detta eller inte tycker att de kan. Det viktigaste är att du finns där för den som mår dåligt. Det är något vi alla kan göra! Våga fråga hur det är, bara en sån sak kan betyda mycket för den som mår dåligt.

/er obildade hobbypsykolog. (så lita inte på det jag säger alltför mycket ;) )
kärlek! /ia

Frågor, (med eller utan svar?)

Jag har fått lite frågor från någon angående mitt samboskap med M, i det avseendet att jag är kristen och så. Hur jag tänker kring det o.s.v.
Jag kan absolut försöka svara på det (även om jag inte ens själv är 100% glasklar över vad jag står i olika sådana 'svåra' frågor) men känner inte riktigt att jag vill göra det i ett blogginlägg, då det lämnar ut både mig och M. på ett sätt som jag känner går utanför där jag dragit 'privathetsgränsen' i denna blogg. Precis vem som helst kan ju faktiskt gå in och läsa på en blogg.

Men mejl fungerar jättebra: ia_lindstrom@hotmail.com eller skriv till min mejl på Facebook. Eller om man vill prata om det 'live' över en fika eller så går det bra med :)

Kram! /ia