luften smakar som en jordgubbspaj en solig dag i maj

några bilder från Baggbo i söndags, en väldigt fin dag. 

Edvin!

Jag tackar Gud för det fina vädret. För lycka i bröstet. För närhet, kärlek, värme. För ett förändrat liv. För Sverige. För människor i min närhet.
För att jag har det så sjukt oförskämt bra. 
Vi har det bra!

kärlek! /ia

Är lchf etiskt försvarbart?

på senare år har ju det här med LCHF blivit en populär diet/livsstil/viktminskningsmetod. alltså att man äter mindre av kolhydrater och mer fett.

eller snarare är det väl så att det är protein som blivit väldigt på tapeten. protein, protein, protein. i vissa (tränings och fitness mest kanske) kretsar verkar protein blivit som en jäkla religion. proteinpannkakor, proteinfluff, proteindrinkar, proteinpulver, proteinsnacks/godis osv osv.

och vi äter mycket kött. 
och det kan säkert vara bra. protein är bra. men det är dyrt också. och då menar jag inte dyrt som i pengar, utan det är dyrt med tanke på jordens resurser.

jag har själv provat lchf, i light version. (jag blev ju förut helt kåt i allt som kunde ge viktminskning. heh. tragiskt. ) och visst, man kan säkert gå ner i vikt och må bättre av en lchf-anpassad kost. och är man överviktig och för sin hälsas skull behöver gå ner, ok fine med mig. som något temporärt.

för faktum är ju att LCHF knappast är det enda sättet att gå ner i vikt, om man nu behöver göra det. det handlar ju om kalorier in och kalorier ut. och många tror jag framförallt skulle må bättre av att röra på sig mera.


så, varför min lchf-kritik? (och jo, jag erkänner, jag är själv fortfarande kvar lite i tänket)

Jo.
för att (återigen): alla kan inte göra som vi. 
vi i västvärlden.

det kostar oerhört mycket mer energi att producera kött än spannmål. för då ska ju liksom kossan först äta upp det där spannmålet, som hade kunnat vara människoföda, för att sedan omvandlas till kött som vi ska äta. och massvis av energi går till spillo. (det finns siffror på det här men jag kan dem inte. skulle kunna vara att det typ går åt tio kilo spannmål för ett kilo kött??)

människor i världen svälter ihjäl.
tänk om alla människor, (t.ex. hela Indiens befolkning där nästan alla är vegetarianer), skulle börja äta kött. det skulle vara helt ohållbart! 

så därför skulle jag vilja sticka ut hakan lite och säga att LCHF är ganska egoistiskt. det är kortsiktigt tänkt, det funkar ju liksom inte i längden. det kanske är bra för mig, men inte bra för världen/jorden/naturen/resurserna/andra människor.

(men vårat tänk är väl ganska präglat av: jag gör vad jag kan göra. det är min rättighet)

därför övar jag mig faktiskt lite på att klara av att äta kolhydrater igen. inte för min egen skull, utan för andras. för att kolhydrater är så mycket mer klimatsmart att producera.

en annan grej som är lite komisk tycker jag (och jo, jag är ju inkluderad i den här kategorin, också ). det är ju att när vi sedan proppat oss fulla med kött och energi, så vad gör vi: jo, går till gymmet. för att göra allt för att bli av med energin igen. utan att något egentligt 'riktigt arbete' utförs. energi som svettas ut i maskiner. till, egentligen, ingen nytta alls för någon annan eller för vår värld. (jo klart vi ska träna, vi mår bra av det, behöver det)

som sagt, jag gör det med. det är kul. och nyttigt, för mig.

MEN jag tänker på arbetarna jag såg i Indien. männen som mitt på blanka dagen i stek-sol och nästan 40gradig värme sliter som djur för att gräva ut ett dike. för hand. de är smala och seniga. 
och jag tänker på vad de skulle tänkt om vår livsstil: proppa i oss överflöd av kött för att sedan gå till ett gym och göra av med all energi igen. jag tror de hade kallat oss för idioter. 

visst är det liiiite konstigt/snedvridet? 

jag och M. diskuterade lite om det här med pengar och rika och fattiga och svält och sånt för någon dag sedan. och precis som han sa: det är egentligen konstigt och sjukt att vi klarar av att skicka astronauter och raketer till rymden, men att vi inte klarar av att se till att alla människor på jorden har mat för dagen.

jag tror att vi kan om vi VILL. inte utrota all svält och allt ont kanske. men jag tror vi kan mer och bättre än såhär iallafall. 

(idag har jag ätit köttfärs och kebab.

 heja mig! - fröken stor i mun och liten i handling, haha) men försöker att inte äta så extremt mycket kött.

kärlek! /ia

You're a shape of love

när jag hade mina ätstörningar så trodde jag inte det berodde så mycket på tidningar och medier.
smal-idealet som finns och skriks ut jämt och ständigt. och det  kanske inte berodde på det, men matade mig, spädde på. för när jag väl trillat dit, i kaloriräknandet, vikthetsen, träningsångesten osv så sög jag glupskt i mig av allt som gick att läsa om sånt.
jag tog in budskapet: blir du smal så blir du lycklig.

man kan säkert få ätstörningar av tusen olika orsaker. men i grund och botten, precis som för mig, så bottnar det nog ofta i dålig självkänsla.

att man inte känner sig värdefull och älskad som man är, utan måste vara på ett visst sätt för att få uppskattning. vara duktig. jag växte upp med en nästan ständig känsla av att min personlighet, det som var jag, inte var bra nog. tillslut, som tonårstjej, tog den bristande självkänslan sig uttryck i utseendet. ätstörningar var bara som ett yttre symtom på en liten ledsen tjej som bodde där inuti.
jag klarade av att plåga mig själv, att vara ständigt hungrig, eftersom jag tyckte att jag inte var värd bättre.

det har tagit många år att bygga upp den där självkänslan. jag har fått rätta till relationen till mig själv, till Gud, till mina vänner och till min familj. 

tillräcklig. och betydligt lyckligare än 45-kilos ia. ! 

och nu är jag mer klarsynt. och det jag skulle komma fram till i detta inlägg är att när jag nu ser alla löpsedlar på olika tidningar så inser jag hur idiotiska många är.

hur de matar oss med att vi måste bli smalare. snyggare. beachsäsong. tillfälliga dieter. smal = lycklig. hur man går ner x antal kilo på så få veckor som möjligt.
när det egentligen bara är att leva enkelt och sunt. inte äta för mycket, inte alltför onyttigt. välja sina tillfällen, inte äta allt jämt. men unna sig. och röra på sig. i vardagen och träna nån gång i veckan sådär.

och jag har lärt mig den viktiga läxan: man blir inte lycklig av att vara smal. man blir lycklig av att omge sig med människor som älskar dig som du är.


jag vill kräkas lite. på skvallertidningar med bilder på olika kändisars kroppar.
som värderas. man zoomar in folks stjärtar och celluliter och sänder ut budskapet om hur misslyckat det är. bilder på kändisar som håller på att gå under i anorexi och vilka som anses 'för tjocka'. skamligt!


det är såå sjukt! det borde vara förbjudet med sådana tidningar. det är hälsoskadligt. unga tjejer tar åt sig, såklart de gör. eller inte bara unga kanske. alla.

jag kan bli extra irriterad på att det är speciellt kvinnokroppar som exponeras på det här viset. ta bara en sådan sak som bikini jämfört med badbyxor.
ett utav plaggen är utformade för att man ska se bra ut i dem. det ska vara sexigt, exponerat. sedan om bikinin överhuvudtaget sitter kvar vid ett dyk var väl en annan fråga.
medan killars badbyxor är desto mer funktionella. går faktiskt att bada i. utan att riskera att visa allt så fort man rör på sig. 
men så är väl tanken att tjejer ska va snygga och killar ska ha roligt. skit-påhitt. 
jag kanske vill ha KUL och vara snygg!


vi matas med så mycket budskap. för min hälsas skull väljer jag bort att läsa om sånt där. fitness. mode. kändisar. skvaller. osv.


en grej på samma tema: reklam. jag vill inte bli påverkad av den så jag inbillar mig att jag måste köpa, köpa, köpa för att bli lycklig . därför har jag valt (vi har alltid egna val vänner, att välja vad man påverkas av) att de få gånger jag ser på tv, vrida ner eller stänga av ljudet under reklamen. jag väljer att inte utsätta mig för risken att bli påverkad, för jag tror inte det gör något gott med mig.

däremot tror jag tystnad, fin musik, promenader i skogen, fin natur, bön, träning, bibelläsning, umgänge med vänner, kaffe, lugn och ro, skrivande, att dansa och skaka rumpa,  närhet, kärlek, kramar gör något gott med mig. 

därför prioriterar jag det i mitt liv.

kom ihåg: det finns alltid ett val! man behöver inte bli påverkad av dåliga saker. 

gårdagen hos Camilla. sånt där vackert. 

kärlek! /ia

we’re born with millions of lights

 shining in the dark 

and they show us the way 

one lights up, every time you feel love in your heart

kärlek! /ia

skapa er en bra dag. inställningen i ditt huvud, du vet!

Tack Gud, solen, Frallan, Johanna, Mikael, familjen och alla andra inblandade som gjort detta till en kanonhelg. Ledig, fint väder, massa umgänge. Känner mig lyckligt lottad!

Men nu är det regnigt och back to work. Så måste det ju också få vara.
Kärlek! /ia

God knows that I've failed but he knows that I've tried.

jag inser att jag aldrig kan aldrig leva upp till kraven.
framförallt inte till kraven jag har på mig själv. kraven andra har på mig. kraven (jag inbillar mig?) Gud har på mig.

jag tänker att om jag levt på Bibelns tid hade tex. Paulus hånskrattat åt mig och mitt liv, mitt bristfälliga sätt att vara lärjunge. åt vad jag prioriterar. hur lite jag ber. hur lite tid jag lägger på församlingen. hur viktigt träning och massa andra 'värdsliga' saker är för mig. att jag helst inte vill lida för min tro om jag slipper. att jag mest vill leva gott och lyckligt.

(ett litet exempel: igår skulle jag undervisa lite på ungdomssamlingen i kyrkan. med temat miljö, pengar, konsumtion osv. att det är en utmaning som svensk kristen att tänka på ett medvetet sätt runt detta. och vet ni vad jag ägnade dagen åt igår, innan samlingen?
- Jo, shoppade kläder. som väl knappast var livsnödvändiga att ha. dubbelmoralens kvinna? )


som jag känner finns det två alternativ att välja på när jag känner såhär:

1. jag tänker att jag skulle vilja skita i allt. sluta sträva. sluta försöka nå dit jag aldrig kommer nå.
om jag slutar försöka kan ju ingen anklaga mig för att misslyckas. gå in i livet med inställningen att bara vara så lycklig som möjligt och ta allt det goda jag kan få. inte ens försöka leva upp till kraven.
Ge upp, inse att uppdraget som kristen lärjunge var för svårt för mig.

men finns ett annat alternativ också.

2. berätta för Jesus hur jag känner. att jag inte pallar kraven. att jag misslyckas. att jag kanske inte är den jag borde vara. att jag känner oro, rädsla, skuld.
inte tillräckligt duktig. Att jag INTE VILL vara duktig. att jag ibland vill skita i allt och bara vara, glömma. gömma mig. 
strunta i mitt uppdrag och min kallelse.

jag väljer att berätta ärligt hur jag känner. och att det är just därför jag behöver honom, Jesus. för att jag inte orkar själv på egen hand. att jag behöver hans befrielse från prestationen. att jag behöver någon som inte dömer mig när jag misslyckas.

Och jag tror faktiskt inte Jesus hade skrattat åt mig eller mitt liv.

Han sa ju såhär, (jag får hela tiden gå back-to-basic)

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” Matt 11:28-30

--------------------------------------------------------------------------------------------------------

förresten vill jag säga en sak.
denna blogg har jag främst vigt åt att skriva om tro och sånt, 'seriösa' saker. mina lite djupare tankar.
så om det alltid verkar som jag är lite tungsint eller as-djup så är det inte riktigt så. men det är den sidan av mig jag väljer att visa på just den här plattformen.

mitt flamsiga vardagsliv lämnar jag utanför. den vanliga glada tjejen.  (finns lite mer om sånt på twitter,  @ialindstrm  , om man vill läsa om hur jag är rädd att få en Anja Pärson röv och sånt, haha) 

kärlek! /ia

'She said she try to be different but she just like the rest of these bitches'

min önskan är ju att min tro ska ha någon sorts inverkan i mitt liv, påverka mig.
men ibland känns det inte så. 

det känns som man lever sitt liv precis 'som alla andra' och rusar på och tänker mest på sig själv, deppar över myr-problem, oroar sig för petitesser och skitsaker. ser inte storheten. återspeglar inte Gud.
när önskan var att få vara annorlunda.

önskan att vara en motkraft till det onda. önskan att göra gott och dela med sig och sprida glädje. önskan om att vara mindre egoistisk och mer öppenhjärtad. önskan om att återspegla lite av den personlighet som Jesus hade.

för jag tror ju faktiskt det är meningen att tron ska visa sig i vår vardag och i vår livsföring, i val av livsstil.

ett litet exempel på detta, ur en Bibeltext jag läste i morse.

'Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen.. '............'... Folket frågade honom (Jesus): Vad ska vi då göra? Han svarade: 'Den som har två skjortor ska dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt'. Luk 3:8-11


MEN nu kommer tvisten i detta inlägg: jag tror att mycket som jag (vi?) gör, tar som självklarheter i våra liv, faktiskt bottnar i vår tro. att mycket i livsföringen och livsstilen har sin grund och botten i Guds ord utan att jag reflekterar över det. att jag är mer påverkad än jag kanske tror.

några exempel:
jag ser det ju som en självklarhet, helt otänkbart, att jag någonsin skulle bruka våld mot någon annan människa (eller ett djur). självklart inte! nu tror jag väl liksom inte det direkt ligger i min natur att vara våldsam, men ändå. mina värderingar att inte göra någon annan illa, varken fysiskt eller psykiskt (försöker att inte tala illa om folk osv. ) har såklart blivit påverkat av att jag i stort sett varje dag läser om hur Gud/Jesus tycker man ska behandla andra människor.
Tack för det!

en del av Guds skapelse.

jag shoppar inte ihjäl mig. jag är inte enormt materialistisk. prylar är inte jätteviktigt för mig. såklart man skulle kunna vara mer oberoende av dem, men.... det jag strävar efter i livet är ju liksom inte att var den coolaste, snyggaste mode-tjejen. jag försöker att inte köpa grejer jag inte behöver. vill inte slösa för mycket på jordens resurser. försöker tänka på dem som nästan inget har.

jag försöker vara miljömedveten och ekologisk. jag försöker hantera mina pengar på ett sätt som skulle kunna ära Gud. inte se dem som endast mina, utan som ett medel som kan hjälpa andra. jag försöker att vara generös och inte snål.

- självklart har detta sin botten i att jag läser om hur Gud/Jesus vill att man ska förvalta jorden, sina materiella ägodelar och pengar. 


jag drömmer om att göra något vettigt och meningsfullt med mitt yrkesliv. jag tror inte det var en slump att jag valde att utbilda mig till sjuksköterska. jag tror inte det är en slump att jag älskar att vårda, prata, ta hand om människor. och jag tror det är meningen att jag ska använda denna önskan och längtan på ett vettigt sätt.

såklart min tro har haft inverkan på min längtan att hjälpa människor. min dröm om att åka till katastrofområden och få vara en hjälpande hand, göra nytta. min önskan om att få ta hand om människor på olika sätt. om det så är missbrukare, anorexia-tjejer, indiska barn, krigsoffer, psykiskt sjuka eller vad det nu kan bli.


aja. ni fattar.

varför skriver jag det här? för att berätta om hur otroligt duuuuuuktig jag är? NÄ. knappast. jag är ju inte där än. där jag vill vara. och ända fram når man nog aldrig. det är bara att acceptera.

MEN jag har kommit en liten bit på väg.
jag är lite mer den jag vill vara än för några år sen. och jag skriver det här för att påminna mig själv, och andra, att vi faktiskt är helt okej som vi är.

att det goda kanske påverkat oss mer än vi vet om. att vi inte ska se ner på oss själva och tänka 'men jag gör ju inget.'

jag skriver för att påminna oss att Gud påverkar oss så länge vi vill det och låter honom göra det. för att påminna oss om att det är viktigare och nyttigare än vi kanske förstår att så ofta som möjligt försöka fylla oss med Guds ord. 

det påverkar oss. till det bättre. till en bättre värld.

kärlek! /ia.