without you I'm lost

följande är mina tankar och jag kan inte garantera att de är helt bibliskt korrekta eller att Gud och kyrkor är helt överens med mig i det här, men ungefär såhär tänker jag:

många (kanske framförallt de som inte tror så värst mycket på Gud) funderar ju på om Gud står bakom allt som händer. och kanske framförallt allt ont som händer. Hur kan Gud vara god när så mycket ont får ske? Hur kunde Gud låta min mamma dö i cancer?, den där pojken bli påkörd av tåget osv osv.

jag tror INTE att det är Gud som låter det hända.

jag tror att den här världen är ofullkomlig. det finns död och förstörelse och ondska. jag tror det finns något ont, något som är motsatsen till Gud, och som vill döda och förstöra så mycket han kan.
jag tror INTE att han är en lika stark kraft som Gud, men däremot har han en hel del spelrum här på jorden. fram tills den dagen då Gud, Jesus, skall återupprätta allt (det vi kallar himlen) och då ska inga tårar finnas mer. 

jag tror också att människan har en mycket stark egen vilja. Gud låter oss ta våra egna beslut, låter oss leva våra liv fritt som vi vill, om vi inte med öppet hjärta ber honom att lägga sig i.

en vän frågade: Så du tycker att man ska tacka Gud för allt gott som finns i världen men att det inte är han som har med det onda att göra?

nja..
eller såhär då: Kommer då allt gott i människors liv från Gud?
i grund och botten tror jag det, eftersom det är Gud som har skapat allt gott. MEN jag tror inte heller att allt gott som händer i en människas liv som inte tror på honom, automatiskt har med Gud att göra.

på grund av den fria viljan tror jag att Gud lägger sig i de människors liv där han får TILLÅTELSE att göra det. om vi ber honom om det tror jag att han kan styra och leda oss, välsigna oss och beskydda oss från onda saker.

MEN jag tror också, om man inte tror på Gud så står man på ett annat sätt fri från Guds inblandelse i sitt liv. så då tror jag inte det goda kanske kommer från Gud, utan bara händer. och jag tror att det onda/hemska som sker i dessa människors liv absolut INTE är ett 'straff' eller så från Gud (för att man inte tror på honom) utan det är också bara något som sker eftersom den här världen är som den är, trasig och blödande. 

självklart har inte Gud allt inflytande över en människas liv vare sig hon säger 'Ja' till honom eller 'Nej'. Att det bara skulle gå väl för en sådan människa som sagt Ja.. Självklart råkar kristna människor ut för en massa skit i livet också, som inte är Guds plan. Annars vore det ju konstigt. Kristnas barn dör också unga. Vi råkar också ut för sjukdomar och elände.Men jag tror att man på ett annat sätt kan få Guds beskydd och välsignelse och att han många gånger räddar oss ur faror som vi inte ens vet om. 

Så: Vill man ha Guds inblandelse i sitt liv kan man be om det, men om man inte vill det tror jag inte han lägger sig i speciellt mycket, utan låter livet hända. Såklart han söker oss människor på olika sätt, men han styr oss inte.

och sen, viktigt: Jag tror att Gud kan vända varje dålig erfarenhet, varje livskris till något positivt i slutändan. Han kan vandra med oss, hjälpa oss, trösta oss och ge oss en styrka vi inte anade att vi hade.

så trodde jag på ett ungefär då.

kärlek! /ia

Keep on trying

Ibland kan man tro att de 'goda' gärningar man utför, där man faktiskt tänkt till och ansträngt sig, inte var till nån nytta alls. Meningslöst. Och då kan man ju nästan bli lite bitter. 

MEN man vet ju inte alltid själv vad det har för betydelse för den andra. Jag har märkt att det långt senare kan visa sig att den goda handlingen hade en jätte-betydelse för personen ifråga. Bara det att man själv inte visste om det.

Så, slutsats: Det är ALDRIG förgäves att utföra något gott mot någon annan. Det kan komna att betyda mer än du anar. 

Kärlek! / ia

jag vill ha dig här på riktigt inatt och suga liv ur din halspulsåder

min helg so far har varit bra.
har kommit igång ordentligt med träningen igen och ÅHH vad jag mår bra av det. ben+magstyrka i torsdags, skivstång + intervall igår, spinning idag. endorfinerna pumpar och jag känner att jag lever. inge plats för att vara låg och deppig här inte. älskar att känna kroppen jobba under mig, de träningspass man känner sig stark som ett jäkla urtidsdjur. då får man passa på att njuta. (och plågas lite)

igår hade jag en sån där skön hemmafru-dag också. tvätt x 2, handla mat, städa, matlagning osv. älskar det där hemmapysslet. (ibland. i lagom mängd).

och mathandlingen och lagningen var ju inte bara för mig utan för bästa-tjejerna som kom hit på nån sorts inflyttningsmiddag. eller var det nu var. trevligt som bara den iallafall och jag fick rosor (vägen till en kvinnas hjärta går genom blommor har vi också konstaterat, haha) och vi drack lite bubbel till efterrätten. mmm. (och yeah - jag kan ju banne mig laga mat. wiihoo!)

och sen skulle vi ner 'en kortis' på Pitchers.... och halv tre vart hemkomsten.... men det är bra, ibland ska man vara lite spontan (även om man som jag älskar att komma upp tidigt på morgonen och ut och hurta)

och det en liten speciell, men väldigt intressant kväll på krogen.
jag och kompis 1 fick sällskap vid bordet av kille nr 1 och nr 2. kompis och kille nr 1 bondade rätt bra.... snackade och ja kanske inte gick var och hem till sitt vid kvällens slut.

jag och kille 2... diskuterade Gud och tro och religion i x-antal timmar. sjukt intressant! och jag älskar när folk ute vågar fråga, och ifrågasätta min tro och varför man tror och sånt. för det får mig att tänka till och ställas mot väggen. det får mig att träna på att försöka formulera min tro i ord på ett lättförståeligt sätt. det får mig att inse hur människor ute i 'vanliga' världen tänker på Gud. och jag tycker det känns så tragiskt när det ofta kommer fram att människor ser på kristendomen som bara en stor hög med jobbiga, tråkiga regler som man måste följa, samt att Gud ligger bakom, okej-ar, allt som händer här i världen och därmed också all ondska, sjukdomar, skador, skit osv.

Om Gud vore sådan, bara en hård regel-makare som dessutom tillåter en massa ondska, då skulle inte jag heller tro på honom. det vore ju nästan att vara... dum i huvudet.  
men han är ju nått annat. godheten, skaparen, förlåtaren. kärleken.

så ja, jag tror att både jag och kompis tyckte det var en lyckad krogkväll: hon fick ragg och jag fick snacka Gud. 
yeah.

idag har jag tagit hand om ett diskberg.
Syrran och Mattan och Edvin-plutten var här sen. jag höll på att garva ihjäl mig flera gånger. 1,5åringar är rätt underhållande. 
och jag kunde bjuda på eget-bakat bröd och middag. och vi tog ett varv runt gruvan. Mysigt och sååå skönt att vara ledig på en helg för en gångs skull. jag känner mig ju som en normal människa typ :)

och ja sen spinning och nu blir det en till tjejkväll. mysigt. garanterat en massa tjejsnack.:)

yes yes.
keep on rockin' in the free world. 

puss och kärlek! /ia. 

kärlek! /ia

du vill ut och dansa, jag vill sjunga fram en bön, som går rakt igenom himlen, och rakt igenom dig

nu tänkte jag skriva lite om jobbet och framtid och 'karriär' och lite tankar jag tänkt om sånt de senaste veckorna/dagarna.

häng på! :

jag upptäckte en tråkig känsla häromveckan. att jobbet kändes precis som ett..... jobb.
nått man gör, måste göra, för att få sin lön för att kunna få pengar till att överleva, leva och göra de där sakerna man vill göra. men jag fick den där känslan som jag inte vill ha av ett jobb: man går dit och betar av sina timmar för att man måste, man vill att det ska gå snabbt så man får gå hem, och man känner ingen lust och inspiration.

jag brukar ju inte känna så. det roliga med mitt jobb och min arbetsplats är ju att jag brukar tycka det är SÅ kul, inspirerande, lärorikt, häftiga människomöten, världens bästa arbetskamrater, utvecklande, meningsfullt osv.
och jag blev rädd att jag hade tappat den känslan. den viktiga känslan.
började tänka: är det det här jag ska hålla på med? är det det här jag VILL hålla på med? (det kanske inte var sjuksköterskeyrket i sig, utan mer den plats jag befinner mig på just nu. jag blev rädd att tappa känslan av meningsfullhet och inspiration.)

MEN. 
jag tror det mest var en liten personlig dipp. trötthet. att det hänt så mycket kul utanför jobbet som man vill ha tid att lägga sin energi på (typ flytta och komma i ordning med lyan ). samtidigt VET jag ju också att det inte är öronsjukdomar jag vill pyssla med hela livet. även om jag trivs hur bra som helst. just nu. och ska göra mitt allra bästa att göra varje dag meningsfull och vara en så bra sjuksköterska och kollega som jag kan vara. 

det vände också denna vecka eftersom jag har fått pyssla med så roliga grejer: dels en väldigt bra och lärorik utbildning (i akutsjukvård typ - välbehövligt för min del, nu behöver jag kanske inte vara skräckslagen längre, heh)

och sen: BARNEN. 
dessa fantastiska barn som förgyller mina dagar. (förstår inte vad jag skriver om här - har ju inbillat mig att jag inte gillar barn men det stämmer nog inte har jag insett.... haha)

har varit på dagkirurgin. och jobbat ihop med några av mina favoritkollegor. OCH träffat och tagit hand om dessa underbara godingar till ungar alltså.
serverat lite pannkaka. nån glass här och där. skjutsa ungarna till op, försöka lugna lite.
sticka världens gulligaste mörka-bruna-ögon-tjejen i armen. sex år. sååå duktig! rädd, men sa inte ett knyst, bara lät mig sätta nålen (och I did it on first try - min yngsta unge hittills tror jag, lite stolt :) )

och frågvisa femåringar. som frågar om ALLT man gör. varför? rätt charmigt.
och blonda-pojken med blå, lite rädda, efter-operation ledsna ögon. cutest ever! 

blyga gråtande 3-åringar.
downs-syndrom-barn som pussar på en så fort de ser en.

alltså åhh jag smälter. 

jag tror nog att jag, icke-barn-älskaren, får börja omvärdera det där lite om att man inte skulle vilja ha några egna. om hundra år när jag mognat till lite vill man nog det ändå. (att jag fysiskt inte kommer kunna föda några barn om hundra år - jooorå ;)  )

och så jag får väl fråga min chef om jag alltid kan få jobba på dagkirurgin med kidsen, haha.


detta är dock konstigt.
för det sista (förutom op och anestesi) jag skulle vilja vidareutbilda mig till är nog barnsjuksköterska. för jag tänker att jag inte passar ihop med barn. vet inte hur man hanterar dem.
och jag har tänkt att jag kanske skulle vilja jobba med onkologipatienter (cancer) och ändå är det när jag slipper i från det tunga avdelningsjobbet med cacerpatienterna och får de 'lätta' patienterna som jag tycker det är roligast.
eller nä, blandningen är roligast.

men börjar verkligen tänka till på vad jag VILL egentligen. onkologi? psyk/missbruk? ungdomar? sjukhuspräst/diakon? distriktssköterska? ätstörningstjejer? kvinnoklinik? ungdomsmottagning? vårdcentral?

har på riktigt faktiskt seriöst börjat tänka tanken att jag skulle kunna tänka mig att vidareutbilda mig såsmånigom, om inte alltför länge kanske. jag som varit så nöjd med att jobba och sagt att jag aldrig ska plugga igen. men om det är något man verkligen vill så skulle man ju va motiverad till det.

svammel svammel.

just nu är jag precis supernöjd med att vara där jag är. både i 'karriären' och det privata. På Elsborg med katterna. himla fint att få ha det så alltså.
tacksamhet. 

så: barn och vidareutbildningar - yes, om hundra år :)

först måste jag ju åka till Indien och Afrika och Israel och Italien och Afghanistan/Iran/Irak (Mellanöstern) och Pakistan och Filippinerna och Sri Lanka och Chile och Alaska och New York och Paris och Rom.
typ.

från St:Petersburg - Helsingforsresan, -11

kärlek! /ia

snabba cash

jag har precis skickat in min deklaration. och påmindes om ett inlägg jag tänkt skriva ett tag. jag funderar bara på hur jag ska uttrycka mig för att inte låta kaxig eller självgod.

men det handlar om välsignelse och omsorg. 

ekonomiskt och materiellt. 

(från Gud alltså. ja vem annars skulle jag jiddra om i min blogg, det är väl det enda jag gör, haha. och lite träning också - mitt liv i ett nötskal ;) )

jo såhära då:

I Bibeln, den där bra boken jag försöker läsa rätt mycket ur och vill ska påverka mitt liv och som jag tror är Guds ord så står det ganska mycket om ekonomisk och materiell välsignelse. ni har väl hört det där om att den som ger den får.

det står om att med det måttet man mäter upp åt andra med det måttet ska det mätas upp åt en själv.

och det står mycket i Bibeln om att vi ska hjälpa varandra, ekonomiskt och materiellt, när andra har det sämre ställt än vad vi själva har. 

Gud har en väldig omsorg om de svaga, se bara här, ett av hundratals exempel:

' Ge honom (de pratar om fattiga) villigt, utan att gräma dig över att du ger, ty för detta skall Herren, din Gud, välsigna dig i allt du gör och allt du företar dig. Det kommer aldrig att saknas fattiga i landet. Därför ger jag dig denna befallning: Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land. ' 5Mos 15:10

ha! 

och jag tror ju detta är sanning. skriven för att tillämpas. inte bara som fina ord eller principer utan som ren konkret sanning. också när det gäller materiella saker och pengar. och jag tror att man får igen, på riktigt, i detta nuvarande liv.

blir ekonomiskt välsignad. det är ju inte därför som jag ger, för att jag ska få cash, men jag tror på riktigt att det kan bli en konsekvens av det hela. 

så därför berättar jag detta:

i många år har jag gett en del pengar till välgörenhet, församlingen, hjälporganisationer, fadderbarn osv. enligt ett enkelt mått: tio procent, varje månad.så vissa månader blir det ganska många tusenlappar jag ger iväg. andra mindre.

(NÄ, detta inlägg är inte till för att putsa på min gloria, fortsätt läsa så ska jag snart komma fram till poängen)

det känns bra. (oftast, hehe)

och sen jag har börjat med detta har jag blivit så ekonomiskt välsignad. 

pengar dyker upp lite här och var som jag inte räknat med, högre lön än jag trott, nån bortglömd semesterersättning osv osv. pengar har liksom aldrig varit några problem under de år jag pluggat och bott hemifrån, inga lån eller så. 

(okej, jag har jobbat hårt och levt smart (det är billigt att inte äta, haha!) också såklart) 

MEN jag tror att jag blivit välsignad också. för att jag VÄLJER att dela med mig.

jag tror Gud hintar hur han tänker sig att ekonomin i hans rike ska fungera. 

Prova du med vettja!  

och sen får man självklart välja. 

välja att t.ex. se det som en slump att jag just fått den högsta skatteåterbäringen iallafall jag hört nån få. eller bara se det på mänskligt vis.

jag väljer att se det som Guds omsorg.

och jag har blivit så överbevisad om hans omsorg i så många andra bitar av livet också på senaste, det kan handla om bostad, katter, familj, jobb, Mikael, friskhet från ÄS, osv osv. men det ska jag nog skriva ett eget inlägg om så ni inte behöver läsa världens längsta inlägg just nu. 

( för nyfikna hur mycket skatteåterbäringen var på.... törs man säga sånt? I Sverige?)

jo hej ut med hakan och näsan i vädret: femton och ett halvt tusen, typ.

kanske jag ska köpa en cykel?  eller dricka mycket vin i Italien, haha )

nä. 

bara tacksamhet. 

till en god Gud som ger så mycket gott till mig.

amen,

kärlek! /ia

det sägs att kärlek lovar stort men håller tunt, du kan kalla det förnuft men aldrig sunt

en sak som är bra med att jag inte är ätstörd längre är detta:

jag får inte panik av att vara sjuk och inte kunna träna. och jag går defintivit inte och tränar med halsont och feber som jag har kunnat gjort förr ('jag ska ju bara gymma lite' -idiotitänk)

jag tar hand om mig och min kropp nu.

och visst saknar jag träningen. och lite olustig i kroppen blir jag ju. men det kan botas med en promenad eller så.
visst vill jag ha endorfinkicken, behöver den, för att jaga lite hjärnspöken långt bort.

men jag klarar mig i väntan på detta. kan må bra ändå.


och det som är lite, lite skönt med att inte kunna träna är ju att man med gott samvete kan stanna hemma med sin trötta kropp och få tid till att inne-mysa med sig själv lite grann, se film, pyssla, sitta vid datorn, ja sega runt helt enkelt... inte ständigt vara på väg med ombyten och väskan packad hit och dit.

ja, lite skönt.
men nu vill jag kunna träna snart igen.

sånt här kan man ju pyssla med när man har tid

puss! /ia