I am from a country land where beauty only grows and though I'd love to leave some day I'd dare not ever go

jag tänkte mest bara kika in och säga gott nytt år! :) 

nyårsfirandet var bra och trevligt då jag hann med både att käka god-god middag med tjejerna för att sedan dra vidare till Jocke, där det vart några roliga timmar med ful-dans. (t.ex. traditionen att alltid dansa runt julgranen till Britney Spears 'Womenizer'. haha!)

och idag har det alltså varit 2013 och nyårsdag och den var nästan liksom ännu bättre än nyårsafton. som att året inleddes typ perfekt. 

första dagen avslutades dessutom med en skön joggingrunda runt i Baggbo med omnejder. Kl halv tolv på natten, på oupplysta, isiga vägar. Idioti? kanske. Eller bara ren och skär kärlek till det där som kallas träning. :) 

Nu borde jag försöka vända tillbaka min helknäppa (men sköna) jullovs (och nattjobbs)-dygnsrytm. Kanske kliva upp ur sängen innan klockan tolv eller så ;)

GOTT NYTT ÅR kära bloggläsare och vänner! 

kärlek! /ia

2012

hade tänkt att jag som de där coola, stora, 'riktiga' bloggerskorna skulle utvärdera mitt 2012 lite, såhär på årets sista dag.

2012 har varit.... det bästa året nånsin. ja så är det, och jag är så oerhört glad, lycklig, tacksam för att det har fått varit så.
I så många år har jag ju tyckt att varje år blir bättre, och det är väl kanske inte så konstigt eftersom jag varje år känner mig lite mer frisk och 'utkommen' från det där mörkret som tog över mitt liv 2007 när jag, tyvärr, råkade hamna och fastna i ätstörningarnas klor. (Hur många dagar av mitt liv fick den? Hur många stunder, utan livsglädje, har jag kastat bort?) MEN som sagt, att jag varje år mår bättre, och nu de allra flesta dar känner mig nästan-i-princip-helt-frisk är ju helt fantastiskt. Att få uppleva den livsglädjen, att kunna vara glad, att kunna äta (som man ju ändå gör 3-6ggr om dagen) utan att ha ångest.... så.sjukt.fantastiskt.bra. jag ääääääälskar att leva. Så är det. Återigen: tacksamhet, tacksamhet.

Hursomhelst. 2012 har ändå varit något extra. Det har inte varit ett sånt där år där man trampar på i hjulspåren och gör det man alltid brukar göra. 2012 har varit annorlunda. Jag har gjort mycket, jag har lärt mig mycket, jag har tagit stora kliv i livet. Jag är faktiskt (ja det får man vara!) oerhört stolt över mitt år.

Det finns 3 saker som jag är lite extra stolt över och som jag alltid kommer minnas från 2012:

januari: 20 januari tog jag min sjuksköterskeexamen. sedan har jag, med paus över Indien, jobbat som sjuksköterska på öron-näsa-hals i Falun. Det har varit så oerhört bra. Jag har trivts bättre än man kan önska sig. Mina arbetskamrater är de allra, allra bästa (och det betyder typ allt). Jag är stolt och glad över mitt yrkesval, stolt över att vara sjuksköterska. Jag känner att jag gör något viktigt och betydelsefullt. Jag har känt mig uppskattad av både patienter och kollegor. Jag känner att jag, oftast, gör bra ifrån mig. Jag har utvecklats och lärt mig massor. Jag har pallat pressen att vara nyutbildad sköterska. Jag har tjänat och sparat pengar. Jag slipper plugg-pressen. Helt underbart med andra ord!

jag och Edvin på min examensdag

mars: jag åkte och tog mig igen Vasaloppet. det kan liksom ingen ta ifrån mig, jag har gjort det. Mitt största träningsmål nånnsinn, och nu är det avklarat. Yeahaha! jag är stolt över att jag vågade åka, att jag klarade det. dessutom är jag nöjd över tiden (8h) fastän jag inte ens hade några speciella tidsmål. Visst, de sista tre milen var en pina, jag har nog aldrig haft mer ont i hela mitt liv och jag lovade mig själv att aldrig göra om det (fast det ska jag nog!) men: I did it! jag trotsade kroppen som skrek av smärta och tog mig de 90km i mål. coolt. får inte glömma min vasaloppspresation när jag annars tycker att 2012 varit ett dåligt träningsår.

september-november: Indien. eller egentligen började det på våren. jag insåg att jag hade min chans, jag var singel, utan fast anställning, klar från skolan... och jag ville utomlands. men att vilja är en sak och att våga är en annan. speciellt om man som jag gillar trygghet och är lite hemmakär. Men jag vågade. Vågade bestämma mig för att, ensam, åka till Indien. Offra ev. chans till förlängt vikariat, betala en massa pengar, testa mina vingar för att jag ville utforska min dröm. och det var värt det. minnen för livet.

träffade fantastiska vänner och människor

andra små saker att nämna: en bra tjejvasa, fjällen med familjen, Öregrund-mini-semester med tjejerna, ett roligt midsommar, Linköpingshelg med bibel-brudarna och säkert massa annat bra som jag glömt...

och trots allt detta: månaden jag inte skulle vilja byta ut, den allra bästa: december. att få komma hem. snön. det oerhört vackra. att vara välbehållen från Indien. adventstiden. att få börja jobba igen. åka skidor. träffa vänner. (och att dessutom få avsluta året med de berömda fjärilarna i magen som nästan gör det omöjligt att äta, sova, sitta still... det känns som en bonus som är mer än vad jag förtjänar. som att jag ska vakna upp och inse att det bara var en dröm. ) jag bor hemma och det känns mycket bättre än förväntat. jag trivs.

(såklart ett helt år inte är toppen. såklart det varit jobbiga stunder och dagar. men så är det ju bara. och det glömmer vi nu!)


årets stora Tack går till:
kanske nästan allra främst: personalen på avd 45. Ni har fått mig att växa. Få tillbaka självförtroendet. Känna mig omtyckt. Ni är fantastiska! 

Till Jocke: på ett sätt kanske min allra bästa vän. tillsammans med mina 4 fruar. tack för alla gånger det här året du fått mig att skratta, för alla gånger jag kommit hem så glad i hjärtat efter att ha hängt med dig. att få skratta, det har läkt mig, mer än jag kanske själv först förstod. det har ju liksom varit så himla mycket mer tårar än skratt de senaste åren, så att ha fått omvandlats till en skrattande människa.... helt fantastiskt.

och så en massa andra tack. till mig själv som vågat leva. till mina föräldrar som alltid ställt upp, som gång på gång bevisar att de älskar mig, och nu också släppt mig fri att testa mina egna vingar. till alla vänner i kyrka, husgrupp, tjejligan, träningskompisar, bloggläsare, ja alla NI fantastiska vänner.

ett tack till Gud. som välsignat mig. som bevarat och beskyddat mig. som ger mig mer kärlek än vad jag förtjänar. som skapar en bubblande livsglädje i mig. som aldrig lämnar mig. som i år visat mig vad som är viktigt. att min tro har fått ha tagit ett viktigt steg: det är inte känslorna, grubbleriet som är det viktiga utan vetskapen om att jag VILL följa dig, att jag vill vara den bästa versionen av mig själv. att det viktigaste i min tro är inte hur starkt jag tror, utan att jag gör något med den tro jag har. att jag skriver om den, pratar om den, försöker leva ut den. att jag vet att du lagt viljan att hjälpa, förbättra, i mig. att så länge jag gör det, brinner för rättvisan och alla människors lika värde, för den här jorden, så länge jag brinner och bryr mig... då är jag på rätt väg. 

ja vad ska man säga? vad toppar det här.
MEN jag tror att 2013 kan bli ännu bättre. faktiskt.

jag tror att jag kan läkas ännu mer. kan få en bättre syn på mig själv, både kroppen och insidan. att jag kan bli en bättre sjuksköterska och en bättre vän. att relationen till familjen kan läkas ännu mera. att kroppen kan komma i bättre form. att vi ska få skratta och leva ännu mer. att det ska bli fler fantastiska resor. att jag ska hitta mina gåvor och talanger ännu mer. att den här bloggen ska få betyda något för någon/några. att vi ska få hjälpa och stödja varandra. att den där svältföddheten på närhet ska få läkas ut. att jag ska få fortsätta träffa någon som gör mig glad och pirrig. att familj och vänner ska få vara friska. och att jag ska få tjäna och känna Gud.

det är min önskan och längtan.
tack 2012 du var fantastisk.
2013 du är välkommen. nu kör vi hårt!

kärlek! /ia.

nyårslöften

inför 2012 gav jag två nyårslöften. (inte alltför seriöst dock) det ena var att jag skulle klara av att göra 50 armhävningar i rad innan året var slut, och det andra var att jag inte skulle svära i bloggen.

hur har jag lyckats då?

nja.... sådär va. 50 armhävningar gör jag inte, har liksom inte ens tränat på att försöka bli bättre. så det är väl  precis som när året började, ca 30-35. nästa år kanske? ;)

det andra.... njorå, ganska bra. har flera gånger varit på väg att göra det, men då tänkt på mitt nyårslöfte och låtit bli. och det är ju bra! däremot så antyder jag fortfarande svordomar ibland med typ såna här: ***.
men ibland när man liksom vill trycka i lite extra om det är någon orättvisa man är upprörd över eller så.
kanske också nått att jobba vidare på, även om jag känner att det finns viktigare saker att tänka på i det där att bli den människan man vill bli.

inför 2013 då:

tänker att det finns ett löfte jag vill ge (och bryta? haha) och det är ett sånt där som folk (mamma) inte kommer tycka om, med tanke på min lilla 'sjukdomshistoria' men äh ni fattar, det där absolut vanligaste nyårslöftet nånsin: komma igång och träna bra och mycket, äta hälsosamt, gå ner i vikt, få bättre kondis, bli starkare, komma i form osv.

så får det bli.

kärlek! /ia

och du måste va blind

ibland-vill-man-bara-stoppa-tiden-litegrann

(och förresten: Tack Madeleine för din kommentar. blir så glad varje gång någon tar sig tid att skriva något och så fort jag bara får tid att sitta ner och skriva ett ordentligt inlägg om hur det är att vara sjuksköterska så ska jag göra det)

kärlek! /ia

don't fear the darkness

det vettigaste jag har gjort idag (det enda jag hann med - nattjobbar ju nu) var att klämma fyra varv på elljusspåret. var ju helt ok att åka där faktiskt, så det får det bli fler gånger när man måste kvällsträna.

här lite julaftonsbilder på Edvin & Selma -gullepluttarna. :)

kärlek! /ia

Citat ur DN. :

'Av 256.329 våldsbrott registrerade förra året i Indien var 228.650 mot kvinnor. Det verkliga antalet förmodas vara mycket högre eftersom de utsatta ofta drar sig för att gå till polisen. '


Just nu, tio i fem på morgonen är jag lite för trött för att kommentera detta. Men ja... ni förstår ju, feminist-ådran i mig kokar. och jag ska ju tillbaka till indien, det ska jag. helst ganska snart. så är det bara. och det finns ju, uppenbarligen, en del att göra...   /ia.

Love it will not betray you, dismay or enslave you, It will set you free. Be more like the man you were made to be.

ibland känns det ju som om man flashar hela sitt liv för världen när man har en blogg och som jag, har valt att vara ganska öppen och ärlig.
MEN det finns saker jag inte skriver om. och det är bra att det är så.

jag har valt att inte skriva så mycket om hur jag upplever relationen till mina föräldrar. just relationen till dem man växt upp med, de som uppfostrat en, delvis gjort en till den man är.... de relationerna tror jag är väldigt speciella och känslosamma, oavsett om man vill det eller inte.

hursomhelst så tänker jag inte skriva om de relationerna nu heller men bara som bakgrund säga att min relation till min mamma varit något komplicerad. inte perfekt eller fläckfri. och det har påverkat mig. väldigt mycket.

MEN trots att det inte varit, och fortfarande inte är, perfekt så vill jag säga, och skriva om detta:

Jag tycker att min mamma är en hjälte. 

inte på grund av oss, MEN på grund av det hon gör för andra människor. Över hur godhjärtad hon är. Över all tid, åh så mycket tid, hon offrat för att hjälpa dem som har det sämre. Hur lite hon bryr sig om vad som är status i det här samhället vi lever i. Hur hon skiter i pengar, materiell framgång och konsumtionshetsen för att istället göra det hon brinner för, det hennes hjärta säger att hon ska göra.

Vi två var till Rumänien tillsammans hösten-07. sen dess, då mamma träffade en kontakt där nere, så har hon jobbat helhjärtat, och endast ideellt, för att hjälpa befolkningen, framförallt barnen, i en by där nere i Rumänien. Hon har startat upp en hjälporganisation, sänt ett antal lastbilar med kläder, leksaker osv ner till Rumänien. varit där och hälsat på. anordnar loppis osv osv, allt för att samla in pengar och grejer till barnen där. och det sprider sig liksom bara mer och mer, mer folk som får reda på det, fler som vill hjälpa till. och det gör mig så glad och stolt!

Hur många timmar det kan ha tagit de här senaste fem åren? Säkert tusentals. 
Hur många kronor har hon fått för detta? noll.

och jag vet, ibland kan man, det lilla omogna barnet i mig, bli sur. sur för att hon inte skaffat sig ett 'riktigt' jobb istället så att vi kunde få lite mer pengar och kanske typ ha råd att t.ex. ha lite bättre bilar än de, ibland fallfärdiga, vi har nu. ha en bättre materiell standard i familjen, ha mer moderna grejer, 'som alla andra har.' ha en platt-tv istället för en tjock-tv typ.(haha, shit vad ytlig jag är!) att jag hade kunnat fått mer ekonomisk hjälp, blivit lite mer bortskämd med t.ex. kläder och sånt. att det skulle vara 'coolare' för mig med en mamma som hade något flashigt välbetalt yrke än någon som är 'arbetslös' men lägger sin tid på att hjälpa.

MEN heeeeey ia!
När jag tänker efter, egentligen, så blir jag ju bara så grymt imponerad. Att någon orkar stå emot den där pressen att  'du måste bli något, du måste tjäna pengar, du måste ha ett bra arbete, du måste köra en snygg bil, du måste ha de nyaste prylarna i ditt hem'. Att bara totalt skita i den pressen, och istället investera sin tid, sitt liv, sina pengar, sina böner på att hjälpa folk som har det sämre... det är stort. beundransvärt.

ett exempel till: mamma har ett fadderbarn, i typ Lettland tror jag. Han är i tonåren, och han och morsan brukar skriva till varandra, och han berättade att hans typ största önskan/längtan här i livet var att ha en dator. Så vad gör då min morsa? (som inte direkt är gjord av pengar). Jo, hon köper en dator till grabben! Helt fantastiskt ju, så nu kan de mejla och så till varandra. OCH jag vill då tillägga att hennes egen dator är typ fallfärdig, och skulle nog egentligen behöva bytas ut.  men hon tänker som vanligt på andra före sig själv. 

ja.
jag blir imponerad. när jag tänker efter, egentligen. och jag tänker att när jag blir stor, om jag gjorde hälften så mycket, om jag engagerade mig hälften av vad hon gör, så skulle jag vara stolt över mig själv. Hon är kristen, hänger kanske inte så mycket i kyrkan och så, MEN hon bevisar för mig något annat. hjärtat, det där om att bry sig om andra. och det är ju det som egentligen betyder något.

så trots att jag kanske alltid kommer få leva med den där otillräckligheten i hennes närhet, det där att jag inte gör tillräckligt, lever rätt, säger rätt saker, skriver rätt saker....det där att jag inte gör det jag borde, att jag borde göra mer, att jag borde försöka vara en bättre människa, en bättre kristen, att jag borde vara mindre självisk...

trots våra problem...

... så är hon ändå i mina ögon en sann hjälte! 

kärlek! /ia.

förresten och ps. :
om man vill skänka pengar till detta, till att hjälpa barn i rumänien och östeuropa, så kan man sätta in pengar på bankgiro 287-8452. de har också en enkel hemsida www.childreneastlink.se/ Bland annat har man samlat in 10 000 kronor till matkassar för dem där nere nu i jul. skänker ni pengar kan jag lova att det kommer till nytta för jag har ju sett själv hur ingen här tar något för egen del.

d.s.