politik.

sist jag röstade (har ju bara fått rösta en gång, lilltjejen! hehe ) så röstade jag på KD. det skulle jag INTE göra om om det vore val idag. jag tänkte att de hade bra värderingar. men jag tvekar. och jag vill inte rösta på ett högerparti. jag vill rösta på ett parti som handlar mer om solidaritet än om pengar. ett parti som kan se andra värden i livet än ekonomi. det är ju svårt att hitta några som tycker exakt samma som man själv., men just nu skulle nog miljöpartiet ligga närmast till hands. för att de inser att politik inte bara kan handla om ekonomi. för vad spelar det för roll med pengar och tillväxt om vi samtidigt förstör våran jord så till den grad att våra barn kanske inte ens kommer kunna leva på den?

hursomhelst.
Marcus Birro skriver något så oerhört bra om det här idag. delar hans tankar nästan till hundra. LÄÄÄÄS!!!

kärlek! /ia.

det är en nåd att få sån kärlek och ett brott att låta den gå

att kunna känna tacksamhet är nog bland det finaste och bästa jag vet.

och jag känner en sådan tacksamhet! för att mitt liv är så bra. för de mest triviala sakerna. tacksamhet för mat på bordet och en varm säng att sova i. tacksamhet för att ha någonstans att bo. tacksam för kläder. tacksam för jobb och pengar och möjlighet att kunna försörja mig och dessutom göra roliga grejer. tacksamhet för kaffe. tacksamhet för sömn och vila. tacksamhet för att kunna träna, kunna använda min kropp, kunna gå och springa på mina ben. tacksam för endorfiner och välmående. tacksam för sommaren och värme. tacksam för natur och den oerhörda skönhet som finns därute i världen. tacksamhet för vänner och människor runt omkring mig. tacksam för arbetskamrater, familj, församling och okända människors tankar, böner och välvilja. tacksam för musik. tacksam för matglädje och att kunna äta utan ångest. tacksam för minnen och min livsresa. tacksam för språket och att kunna skriva. tacksam för åsiktsfrihet och religionsfrihet. tacksam för ett land utan krig. utan svält. tacksam för ett liv som är större än fattigdom och mat för dagen. att få välja. självförverkligande. tacksam för Jesus och korset och förlåtelsen och Bibeln som hjälper mig och leder mig rätt. tacksam för människor som får mig att växa och känna mig värdefull. tacksam för årstider. tacksam för kyssar och hud mot hud som man en gång upplevt. tacksam för friheten att själv välja vem jag ska leva med. tacksam att äga min egen kropp. tacksam för sjukvård och välfärd. tacksamhet till skapelsen och tacksamhet att få finnas till och prova vad det innebär att leva och ha ett liv. tacksamhet till inspiration, glädje, bubbel i hjärtat och livslust. tacksamhet till de gråa dagarna som gör att man uppskattar färgerna och ljuset ännu mer.

ja. KÄRE GODE GUD; TACK FÖR LIVET och hjälp mig att göra det bästa av det.

kärlek! /ia.

ps. det finns alltid något att vara tacksam över. vad kan du känna glädje för just idag? d.s.

du har varit och förlorat. du har sett dig själv i spegeln. du har vaknat i fel säng. du har varit kär.

dom säger att livet skulle vara svart eller vitt.

rätt eller fel.

sanning eller lögn.

men ett liv – ofärgat

i en gråzon. som älskas. hatas.

där man gör fel – utan skuld och skam.  

att leva utanför sanningen.

där bristerna är stolthet.

min fula äckliga stolthet.

när alla andra är rätt, i sin värld – är jag dubbel.

antingen eller. eller ingenting.

och jag kunde inte välja.

och lögnen. ständiga lögn. livslögn

min dröm, mitt hopp

på prinsar och flykt.

flykt från verklighet.

befrielse.

genom varm famn. blåa ögon.

och i mina självvalda fel

blir allt så rätt

som om inget nånsinn varit så rätt.

där jag blir liv. levande. liv.

där någon målar färg.

i en gråskala.

dom påstår att det är svart eller vitt.

rätt eller fel.

sanningen eller lögn…

men hur kan man skapa liv utan färg?

med svart eller vitt.

hur kan man skapa liv

-          - utan kärlekens palett?  

  /ia, aug-12.

kärlek!

på resa.

och jag....
vet inte var jag ska göra av mig själv och alla känslor. så jag sticker ut och springer lite!

tjing!

kärlek/ ia.

tack.

jag vet inte hur ofta jag påpekat att man kan välja att se saker som en slump, eller som att Gud har varit inblandad.

idag tycker jag ni kan läsa den här berättelsen på min vän Emmelies blogg. och sedan välja själv om ni tror på skyddsänglar eller bara på slumpen.
jag är bara glad att de klarade sig bra!

kärlek! / ia

när vi två blir en

ibland känner jag att det var enklare förr. jobbigare men enklare. för då visste jag vem jag var och vad jag ville. nu kan jag ibland känna mig som i någon sorts identiteskris. för jag vet inte vad jag vill och vem jag är i den här kroppen. för jag velar och ändrar mig, hela tiden. bestämmer mig för än det ena, än det andra, hela tiden.

förut, (såklart det egentligen inte var bättre men...) så var det glasklart: jag ville vara smal, jag ville gå ner i vikt, jag ville absolut inte gå upp i vikt, inte till något pris som helst (t.ex. att gå ut och äta med vänner). jag ville undvika onyttig mat, fika osv. jag ville träna så mycket som möjligt, typ med bara som mål att inte lägga på mig något fett.
tragiskt - javisst.  men: jag strävade bara åt ett håll. och hade då kraft att motivera mig.

nu känner jag mig så splittrad. osäker. ambivalent. falsk. odiciplinerad.
för ena stunden vill jag verkligen bli helt fri och frisk och normal och strunta i allt: hoppa över träning om jag känner för det. inte träna hårdare än att jag tycker det är kul. vila mera så jag orkar mera. göra det jag har lust med när jag har lust med det. inte följa något slaviskt träningsschema.... så då gör jag så. med resultatet att jag inte alls är lika vältränad. har dålig kondis och klarar inte att springa lika långt/snabbt som förut. och man känner sig därmed otränad och dålig.
och vill träna hårdare.... och samtidigt inte tillbaka till den tiden där man pressade sig själv så att jag kunde gråta innan jag skulle iväg på ett pass för jag var så trött och ville inte, men jag "måste" ju.

samma med maten.
ibland vill jag skita i alla tankar på nyttigt/onyttigt. vill unna mig att äta allt det där jag aldrig gjorde. vill vara som andra som äter glass på sommaren, godis på helgen. som kan ta en pizza ute eller dricka ett glas vin. som kan fika med kompisar - flera dagar i veckan.
samtidigt som jag kan drabbas av ett sådant självförakt när jag ser vad som händer med min kropp. hur alla jeans sitter så tajt. hur jag som alltid kännt mig rak plötsligt blivit kurvig. när vågen visar på så många fler kilon än vad som var min "drömvikt". när jag upptäcker gropar i låren och en valk på magen som aldrig funnits där tidigare. när jag ser att jag fått en rumpa. är det verkligen jag? jag kan inte identifiera mig med det. men kanske att jag måste lära mig?

och då blir jag sådär osäker. velig. splittrad. för ena stunden bestämmer jag mig för att det är värt det. att all den frihet jag nu upplever, allt det fysiska välmåendet (att inte frysa, inte vara trött, inte vara nedstämd osv) är värt det. att den avslappnande hållningen till mat, till vad man äter och när man äter, gör mig fri från ångest. att det är värt det eftersom det gör mig mer social och jag vågar äta ute med vänner, vågar gå på fester/kalas, vågar äta ordentligt efter träning, vågar njuta av godis och efterätter. gör det enklare att leva.
i nästa stund bestämmer jag mig för att nu får det vara skärpning. för mitt eget bästa. för att jag inte trivs i den kroppen som blivit min. för att jag inte kan se min kropp i spegeln och känna att det där är jag och det är jag stolt över. för att det inte känns som jag att vara kurvig istället för rak. för att jag känner mig rädd när det känns som jag skulle kunna äta hur mycket som helst utan att hejda mig.

och att ena stunde tillåta sig. äta. och i nästa stund ångra sig. bli hård mot sig själv. det tär. för jag känner mig så sjukt odiciplinerad. som att jag inte kan bestäma mig för någonting. som att jag har världens dåligaste karaktär. som att jag inte kan säga nej. som att jag inte kan avstå.

idag var en sådan där dag när prestationsångesten anföll. när det känns som att jag blir handlingsförlamad för jag kan ju ingenting. orkar inte träffa någon. ingen inspiration att blogga. orkar inte ta tag i saker. en sån där dag när det känns svårt att andas innan jag går till träningen, för att jag är rädd att inte kunna prestera något som jag känner mig nöjd med. som att jag inte kan andas innan jag kliver upp på löpbandet, för jag vet att jag inte kan prestera något att vara stolt över längre.

MEN
jag älskar att gå till jobbet.
där har jag en roll som inte har något tungsint över sig. där har jag en roll där jag inte ska prestera något med min kropp. där uppfylls sociala behov. där kan man ha sköna, stora sjukhuskläder på sig som inte visar något av formerna som jag hatar. där är jag uppskattad för något annat: hur jag är. gentemot arbetskamrater och patienter.att jag är helt ok, uppfattas helt ok. att man gör nytta och är människor till glädje istället för att alltid föra folk besvikna.
det är inget fejk över min gladhet på jobbet. för jag är alltid glad här. mitt jobb har liksom aldrig varit sammankopplat med något som har med ätstörningar att göra.
(förutom att jag hatar när det serveras fika och godis. för jag kan inte säga nej. för jag vill vara som andra. )

det här blev mer som ett långt dagboksinlägg, ett terapisamtal för mig själv för att komma i ordning och reda ut mina tankar. mina humörsvägningar. jag delar ändå med mig. för att någon som kanske känner/har känt något likande kan finna tröst och hopp. för att visa på ärligheten. på ett o-glammigt liv. på att man kan ha mycket tankar även om man är tjugotre, ung, blond, gullig och snäll, alltid trevlig, alltid glad. utåt.

fast egentligen kanske jag borde gå i terapi på riktigt. eller prata med någon vän eller så. börja dejta en psykolog kanske? istället för detta ständiga privat-psykolgoandet av mig själv. säg till när ni får nog! :)

kärlek! /ia.

söndagen i bilder

våra "småtjejer" som inte alls är småtjejer, utan fina, vuxna, vänner till mig, börjar bli stora, har tagit studenten flera av dem, och det som kommer naturligt då är ju att man sprids lite för vinden. men det är ju så livet ska vara. spännande att se hur olika människor har olika livsplaner, vissa vill plugga, andra jobba, vissa resa osv.

hursomhelst, jag och hanna tyckte att vi åtminstonde borde ha en ordentlig tjejkväll innan flyttlassen går. sagt och gjort, det blev en fin, lyckad och god kväll med matlagning (tacopaj - klassiskt men åh så gott) och melon-frosseri.

tack tjejer! även om man officiellt stått som någon sorts "ledare" så ger ni mig så mycket! kommer sakna 'tjejgänget' men önskar er allt det bästa i framtiden. och vi ses ju igen:)

här kommer lite bilder: 

köksbestyr

laga mat

såhär ledsen är Mathilda över att flytta från Falun

och Emelie som ska till Kalmar är lika ledsen hon med

smaklig måltid, och det var en trevlig kväll!

Foto: Kristina Danielsson

kärlek! /ia