--

får man sluta vara stark?

för jag vill inte vässa mina armbågar.
jag vill inte sätta hårt mot hårt.

/ia.

I made it!

japp. jag fixade det.

att ha mig själv som enda sällskap en hel dag. utan att bli galen. eller rastlös. (men jag hade glömt. att det var så här, innan, nyss. men det är bra nu. och man vill liksom inte gå tillbaka)

och ibland blir jag rädd när det känns som jag är, i varierande grad, stressad precis hela tiden. (även när jag inte har något att va stressad över) men nu har jag andats. tränat på att sitta still. försöka ha lite ro i kroppen.

och promenerat. och städat. och julpyntat. och tränat.

men en dag som avskärmad räcker nog. imorn ska jag till kyrkan och träffa folk.

det blir mörkt så himla tidigt. men det gör inget. för jag gillar mörkret. för då kan man med gott samvete sitta inne och mysa.

och imorn är det 1:a advent. naaaaaajs.

/ia.

--

Så den lite dråpliga storyn då som inte är så jätteupphetsande egentligen men men:
I tisdags var min första dag på praktiken. Allt gick jättebra, väldigt trevlig tillfällig handledare, det var kul, jag tyckte jag lärde mig massor på bara nån timme. Pepp helt enkelt. Vid förmiddagsfikat välter jag ut min tekopp över mig själv. Lite blött. Lite varmt. Jag tyckte det mest bara var pinsamt att jag var så klantig, men min arm råkade bli röd som en kräfta typ, från armbågen över hela armen ner till handen. Så då tyckte min handledare att jag skulle gå hem och vila och spola vatten så jag inte skulle få nåra brännskador och blåsor. Jag ville ju inte gå hem men kunde ju inte gärna protestera. Alla var jättegulligt snälla och frågade hur det gick och så. Jag kände mig som en klantig femåring typ. Lyckas vara där, min första dag, i ca två och en halv timme innan jag blir hemskickad. Jippi bra start. Men jag började iallafall inte gråta förren jag var själv i omklädningsrummet, haha. (obs! jag är en väldigt blödig / känslig människa som kan gråta för minsta lilla.) så att jag höll mig till min ensamhet tyckte jag var starkt jobbat. Men som sagt, snopet att komma hem innan tio första dagen.

och nu kan ja ju se det komiska i det hela. och vara glad över att jag typ inte hällde te på nån patient eller doktor eller nått, hah.
och sen har det bra gått bra och varit kul. så de blir nog bra.


och nu tror ja de slutat haft fest här i huset så då kanska man kan och ska sova.
gonatt.

/ia.

--

En gammal känd psalm. Jag tycker den är fin. Jag tänker på min mormor.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder,

vilken tröst, vad än som kommer på!

Allt ju vilar i min Faders händer,

skulle jag, som barn, väl ängslas då?

Han som bär för mig en faders hjärta,

han ju ger åt varje nyfödd dag

dess beskärda del av fröjd och smärta,

möda, vila och behag.

Känner lugnet.

godnatt

/ia.

--

En sån dråplig dag. Med röda ögon. Så den är inte värd att nämnas. Än. Sen när jag mer kan se komiken och inte tragiken (okej så farligt var det inte!) i det hela ska ni kanske få höra denna (faktiskt lite komiska) story.
Så sen gick jag på stan istället för att vara på min praktik. Handlade lite. Tröstshopping, bra medicin det. Och verkligen helt enligt mina ideal om att konsumera mindre. Eller inte..
Så nått helt annat. Eventuella klokheter, inte privatlivet i alla fall:

Det här är en gammal kärlek till mig (Marilyn Monroe alltså). Visst är hon vacker?

Och jag vet att jag för skitlängesen utlovade ett blogginlägg om denna fantastiska kvinna. Så nu kommer det, något försenat:

För mig är hon en förebild. För hon får mig att tänka efter. Om sunda värderingar. På något vis. Anledningen till att hon får pryda mina väggar är att hon är en skönhet, utan för den skull vara pinnsmal. Hon får bli mitt bevis att smal inte alltid är lika med vacker. Utan att den kvinnan jag tycker är en utav de snyggaste genom tiderna faktiskt hade kurvor. Annars skulle hon inte få hänga på min vägg, jag måste ha ideal som jag mår bra av. Dessutom är hon så ouppnåeligt vacker att jag liksom inte ens behöver försöka jämföra mig. Skönt.

Och på samma gång kan man också komma ihåg att skönhet inte är lika med lycka. För trots att Marilyn, eller Norma Jeane Baker som hon egentligen var döpt till, ansågs vara en av den tidens allra vackraste/sexigaste/framgångsrikaste kvinnor så verkade hon inte vara speciellt lycklig. Hon hade en ganska trasig och trasslig barndom bakom sig. Och överdosen hon dog av tror man var självmord,(om man inte gillar konspirationsmetoder om Kennedyfamiljen ). Det får mig att tänka på att det kanske inte spelar någon roll hur lyckad man är i andras ögon, hur vacker, om man inte tror på det själv. Att världens vackraste hade dåligt självförtroende får mig att inse att det är den inre bilden av sig själv man måste jobba med. Inte den yttre. Man kan vara världens vackraste och tycka man är ful. Man kan vara smal och tycka man är tjock. Då är det inte utsidan som behöver putsas på, utan själen. Och hjärtat.

Ett Marilyn citat som jag hade hem-hemma, som visserligen inte fått flytta med till stora staden men som jag ändå bär med mig och jag fortfarande funderar på ibland är:

”Ett flyplan som passerar ljudvallen gör mycket mer oväsen än ett brustet hjärta”

Jag vet såklart inte vad Marilyn syftade på när hon sa det här. Och man kan säkert tolka det på massa olika sätt. T.ex. typ ”stackars mig, ingen hör, ingen ser, ingen bryr sig om att mitt hjärta går sönder”. Men det tycker jag är en negativ tolkning.

För mig har det istället fått betyda att ett brustet hjärta inte är det värsta som kan tänkas. Att det finns annat som liksom dånar värre. Inte att ett brustet hjärta är något litet, trivialt. Det är så otroligt stort och smärtsamt för den som är där, mitt i det, just då.
Mer att det är något naturligt. Något som händer alla. Någon gång. Det får man liksom räkna med. Det är så livet är. Och det händer säkerligen igen.

Och man kommer igenom. Och trillar dit igen. Och det gör ont. Förbannat ont. Så man kanske tror att man kommer dö av det. Men det gör man inte. Man överlever.
Och det känns tryggt. Att vad som än händer, hur mycket man än krossar hjärtat, finns det en ljusning, på andra sidan. Någon gång. Att inse det gör att man inte blir lika rädd. Man vågar riskera hjärtat igen, för annars blir man bara kall, sten, död.

Man måste våga leva. Sen behöver man inte vara dum. Och utsätta det för onödiga risker. Ta vara på sig själv lite. För varje gång kanske man får ännu ett ärr, ännu lite mer stukad. Och man bör passa sig för att få alltför många hjärt-ärr.

Men: Man dör inte av ett brustet hjärta. Man bryter ihop, lär sig att andas igen, och kommer tillbaka.

(och det här kan ju gott någon få slänga i ansiktet på mig nästa gång jag själv sitter där med ett hjärta som potatismos. ”– Ia, du sa ju att det inte var så farligt, att det hör livet till”. Jag tror inte jag kommer bli tröstad av det, bara tycka ett jag var en korkad lättsinnig känslokall idiot när jag skrev det här) .
Amen.

Åh sexiga vackra du jag tror jag dör!

/ia.

--

“I’m rather hurt than feel nothing at all…”

Eller?
Eller? Som du skulle ha sagt.

__________________________________________________________________

och jag har sovit rätt bra tre nätter i rad nu. Halleluja! Kanske är förra veckans mega stress som släppt. Välbehövlig vilohelg.
Och träningen går bra och framåt nu igen, kul.
Och jag känner mig uppfylld. Av något bra.
Imorn börjar praktiken på avd. 45. (kl 6.45!!).Det blir bra tror jag.

/ia.

--

Jag har kommit fram till att väldigt mycket av det jag tycker om här i livet har två saker gemensamt: det gör mig VARM och GLAD.

Tillexempel KAFFE. Man blir varm. Både i händerna när man håller koppen, och från insidan och ut när man dricker denna, världens bästa, ljuvliga dryck. Dessutom gör ju koffeinet att man blir lite uppiggad, glad och tillfreds sådär. (Ett bra gift!)

Samma sak med TRÄNING. En utav de allra bästa sakerna med träning är ju att man blir varm. Att man får igång blodcirkulationen så man äntligen kan få tina upp sina smått blåa fingrar och tår. Den sköna värmen som sprider sig så man glömmer hunger, trötthet, ledsenhet, ångest och allt sånt. Och i samma takt som endorfinerna sprider sig i kroppen kommer också välbefinnandet, glädjen. Att vara nöjd med sig själv och sina prestationer. Och värmen håller ofta i sig i nåra timmar efteråt. Man slipper gå runt som en ”frysboll” och kan istället känna sig rätt allmänt tillfreds med tillvaron.

Och ibland känns det som om träning är det enda i livet som är okomplicerat. Det enda som man alltid vet att man mår bra av, oavsett om allt annat. Nått som aldrig känns fel. Nått som alltid gör en glad. Och varm. Nått okomplicerat som inte har med känslor att göra. Med människor. Med relationer. Med val, livsval. Det är liksom bara bra. alltid.
Och är det då så konstigt, att det är det bästa man vet? Det man vill lägga sin tid på. Det man vill fly till. Jag kan undra ibland, ska livet aldrig bli eller vara enkelt? Och då vill jag fly. Träningen är en paus, ett andningshål. Där jag är precis nu och här. Bara fokuserad på kroppen, att göra sitt yttersta. Stänga av allt annat. Det krångliga livet. Så skönt. Är det så konstigt, att det blir min passion? Att det blir ett farligt beroende.

Och jag vet. Det är fegt. Att vilja fly livet så. Men ibland känns det faktiskt precis så. Att man vill vara ett barn, eller att om jag blev så sjuk att jag började tyna bort (ska inte det!), då skulle ingen kunna ställa nåra krav. Ingen ha nåra förväntningar på hur man ska bete sig. Man skulle inte behöva ta svåra beslut, och ta ansvar för sina beslut. Jag vet, fegt, omogna önskningar, barnsligt. Och det kommer och ska aldrig bli så. Men ibland vill man bara släppa allt.

KROPPSKONTAKT, att mysa, kanske med familj och kompisar, eller lite mer åt romantikhållet med kramar och pussar, eller hångel för att vara lite rakt på, det gör en, oftast, glad. (eller rädd om man är en knäpp ia-tjej) Och varm. Förhoppningsvis även från insidan, om du känner att du ger och får något fint, av någon, av kärlek.
(Och förresten att bara umgås med vänner också, åh mina fina vänner!)

När man är trött är man ju allmänt frusen och småledsen (eller jag är det i alla fall), sen SOVER man, och då blir man ofta varm, och glad. (speciellt när man har raggsockor på, då vill fötterna nästan brinna upp på morgonen).

Och en grej, som jag visserligen lagt på hyllan (15 månader nu, imponerande, hehe) som jag tror också är så lockande för att det gör en varm och glad: ALKOHOL. Det är ju faktiskt en väldigt skön värme som sprider sig i kroppen. Ett lugn. En upprymdhet. Problemen försvinner (eller så blir man en hysteriskt gråtande fylletjej – been there! ) Men i alla fall. Jag är glad att jag slutat, för jag vill vara mig själv och inte någon annan som gör konstiga grejer och beter sig annorlunda. MEN, det jag saknar med alkoholen är att man aldrig frös eller var trött när man skulle på krogen. Nuförtiden, med den kvällströtthet jag bär på, så kan det vara skitsvårt att gå ut på krogen och tycka det är kul, just för att jag ofta är så himla trött och frusen på kvällarna.
Men jag får väl ta en löprunda + kaffe eller nått precis innan jag går ut, och dansa rumpan av mig, så kanske det löser sig ändå : )

Och sist men inte minst. Jag blir sådär glad och varm (nästan det enda som kan göra mig varm utan att det är nån fysisk aktivitet eller varm dryck inblandad) av att SKRIVA. Jag liksom bara älskar det. Och kan bli förundrar över hur tid och rum och allt annat kan försvinna. Att skapa, ord, meningar. Det är något som känns meningsfullt, för mig. Och som fyller mig. Kanske att det är nerlagt i mig, av någon som är större än jag själv, och som vill nått med att jag känner sån glädje i det. Jag hoppas det. Och att det kan få komma till användning. Till Hans ära. På något sätt.

Och så Gud. Jag vet inte om jag alltid blir varm. Men lugn i alla fall. Och en frid som inte är bortbytbar mot miljonersmiljoner. Ajmen!

Idag var systeryster, bästa Anna Margareta, här på kaffe. Efter ett träningspass. Vilken fin varm och glad kombo va?

Och så lite hångel på det då!?
haha, nejdå, gonatt istället.

/ia.