--

trötter. fastän jag sover rätt mycket. men det kanske är hon jag bor ihop med som tar orken ifrån mig.

/ia

--

till kategorin sånt-där-man-inte-gör-men-kanske-ändå-gör-om-man-är-lite-knäpp-och-bor-själv-och-ingen-kan-säga-åt-en-vad-man-bara-inte-gör-för-att-det-bara-är-så:

- dammsuger skärbrädan (istället för att torka av den).

(varför inte liksom? när man ändå har dammsugaren framme?)

/ia.

--

idag kan jag äntligen konstatera att jag orkar springa (okej, jogga då) milen igen. dessutom utan att typ dö. Att tiden sög skiter jag i just nu, sånt kan man jobba på, tänker bara vara lite nöjd nu.
ja för ni som känner mig vet ju att det är sånt här som gör mig glad.


en helt annan grej (så ja inte bara träningsnördar mig):

jag älskar predikanter (för er icke-frikyrkliga => typ kringresande präster som talar i olika kyrkor) som inte skriker. jag vet inte om jag är traumatiskt överkänslig mot sånt eller nåt, för det är säkert många äkta de som stojar och stimmar och skriker amen och halleluja skithögt. men nånting i mig värjer sig. kryper av obehag.
så därför känns det så fint med predikanter som kan beröra utan att skrika. bara vara lugn, rakt igenom. Vara tyst till och med. Och man känner Guds närvaro ändå. Det känns så ärligt. Och äkta. Och inte fokuserat på personen på scenen. sånt gillar jag.
Då slipper man gå ut på toaletten när de börjar härja som värst.
Frid.

/ ia.

(och idag gjorde jag mitt första helt eget genomförda venprov - och lyckades på försök 1. och känner mig inte speciellt upphetsad av det - dåliga odds? för den där lilla oron jag har. )

--

en glad dag.
en bra dag.
och jag tackar och tar emot.
lite självförtroende tillbaka.

är inte sådär skör så att det känns som man riskerar att spricka sönder närsomhelst.

en sån där dag när jag hoppas/tror/inbillar mig att jag kan hantera mig själv.


hade ork och lust att träna. Lite spinning med Jojjsan bland annat. Kul och svettigt. Och nu har jag lånat Dyngkåt och hur helig som helst - Mia Skäringer av J. så ska försöka hinna/orka med att läsa nåra sidor nu innan det är dags för sömn och tidig uppstigning imorn.

tack fia&jessica för ert trevliga besök igår också.

och godnatt.

/ ia.

--

Mina tankar är bara en sjukdom. Som jag hatar. Men det är inte jag. Egentligen.

/..

--

Hej.
Har funderat lite på det här med bloggande. På ett sätt vill man liksom skriva allt, om allt. Allt man känner. För att liksom inte sprängas och spricka.
Å andra sidan vill man liksom inte lämna ut vad som helst till vem som helst om sitt liv.
Men jag är också en sån som vill vara ärlig, inte bara en låtsas-som-allt-är-bra-jämt yta. Då kan ja lika gärna lägga ner min blogg.
Och jag vill inte såra någon.
och jag har liksom ingen "bästavän berätta allt för" person i min närhet.

Det här hade jag tänkt skriva om och uttrycka, men så för nåra dagar sen såg jag att min fina vän Ylva hade satt ord på det där, nästan på pricken det jag tänkte och kände. Så istället för att formulera det själv så får hennes ord bli mina. (och hoppas hon inte stämmer mig enligt nån copright-lag eller så, men som sagt jag är tydlig med att detta är Ylvas ord inte mina. Den kloka damen hittar ni på: www.yllsson.wordpress.com

"Jag vill inte skriva för mycket om mig själv och mina känslor. För min egen skull.
Jag vill heller inte skriva kryptiska poetiska texter som rop på hjälp när jag känner mig deppig. Ska det skrivas ska det skrivas ärligt. Men kanske inte utlämnande.
Jag vill inte bara skriva om när saker är bra. Ge en vacker synvinkel av mitt liv för att ni, eller jag, ska tro någonting speciellt om mig.
Men jag vill inte skriva för mycket om när saker är dåliga. Behöver man prata ut om något bör man ringa en fysisk människa istället för att vika ut sig på bloggen.
Jag vill skriva om saker som berör. Som väcker tankar. Som engagerar. Som ger något till er istället för att bara finnas som en tankebok för mig."

Fattar ni mitt dilemma?

/ia.

because no one can read my toughts anymore...

/..