Det här blir ett inlägg som mest bara kommer handla om träning så om det inte hör till ditt favoritämne så kanske det inte blir något som roar...hehe
Vildmarksloppet i Bjursås har hållits sedan 2014. Det har varit en dröm att någon gång kunna delta. Att springa 32km i skogen, och dessutom i hemmaskogarna, det vore något häftigt att klara av.
Jag har ju lite hat-kärlek till löpning, kan många gånger tycka att det bara är jobbigt och svårt att hitta något flyt, ja ibland är det ju en ren och skär och tråkig plåga faktiskt, som man mest gör bara för att få det gjort, träna sin kondition osv. Men de gånger jag faktiskt har hittat den där äkta löpglädjen och löpkärleken, då har det varit när jag sprungit i skogen och när jag tränat så pass mycket att konditionen inte är helt i botten, då när man hittar flytet, DÅ älskar jag löpning. För ganska många år sedan, medan jag fortfarande spelade fotboll (och tyvärr tränade mycket på grund av viktångest) så hade jag iallafall det där flytet i löpningen, jag sprang mycket i skogen och det kändes ibland som att man flög fram eller skulle orka springa hur långt som helst. Därför har jag tänkt att kanske kan jag hitta tillbaka till det där om jag tränar tillräckligt mycket för det, och kanske kan jag då våga ställa upp i Vildmarksloppet.
Ja, för mycket våga har det handlat om. Eftersom jag, som sagt, inte riktigt fått det att släppa med löpningen och aldrig riktigt känt mig som en löpare så tänkte jag att det här loppet kanske inte var något för mig. Att jag skulle göra bort mig. Att jag inte skulle klara av det. Mitt dåliga löpar-självförtroende trodde på riktigt att det var stor chans att jag skulle bli sist om jag ställde upp. (Och egentligen, vad är det som är så himla farligt med att bli sist egentligen? Alla gör väl sist bästa? Men men, jag ville inte ställa upp och bli sist. Inte så mycket för egen del som för vad andra skulle säga. Att publiken skulle skratta åt mig utefter banan eftersom jag lufsade fram med så dålig kondis och att vänner, bekanta, familjen och Micke skulle få skämmas över mig och mina resultat om jag ställde upp (ja ni hör ju hur lågt det där självförtroendet kan sjunka ibland).
MEN så tänkte jag att jag måste ju ge det en chans. Har tränat en del uteträning med Friskis under förra hösten och våren och ställt upp i Vårruset och Blodomloppet utan att göra bort mig helt så efter sommarsemestern bestämde jag mig för att göra en rejäl satsning de sex-sju veckor som var kvar till Vildmarksloppet. Jag skulle träna mycket terränglöpning i skog för att vara förberedd samt försöka träna upp min kondition. Och tack vare lite extra pepp från min fina vän Jessica som är med och arrangerar loppet så vågade jag tillslut anmäla mig. (till 15 km loppet skall sägas, halv-varianten känns lagom att börja med, att kunna springa 32 km känns fortfarande som en stor utmaning)
Har kört mellan 5-7 olika pass i veckan fram till starten för att vara förberedd. Kroppsligt såklart, men också mentalt, att veta att jag har tränat bra ger det självförtroendet jag behöver för att våga och kunna springa. Så jag tänkte att med denna träning i bagaget så borde jag ju kunna undvika sista platsen och tänkte att en rimlig målsättning iallafall kunde vara att försöka ta mig under två timmar.
På tävlingsdagen var jag lite nervös men mest laddad, och hade en ganska bra känsla i kroppen, hade vilat de sista dagarna så jag skulle vara pigg i benen. När loppet satte igång kändes det bra, jag kände mig pigg i benen och ganska avslappnad och lugn med att jag skulle klara av att genomföra loppet.
Skall inte gå in i detalj på allt jag tänkte och kände i kropp och knopp under loppet men kan sammanfatta med att benen kändes väldigt bra, brukar ofta känna mig seg i benen när jag tränar men tror träningen och vilan hade gjort susen för jag märkte att jag kände mig stark i uppförsbackarna. Pulsen var kanske lite väl hög ibland men det ska väl vara jobbigt och flåsigt.
Det tog rätt lång tid in i loppet innan jag fattade att jag nog skulle slå mitt två-timmars mål med ganska god marginal. Så jag var riktigt glad när jag sprang in på mina 1:43h. (och så trött - men har nog redan förträngt tankarna på att det var för jobbigt för att utsätta sig för det igen - längtar redan till nästa gång!) Men min allra största överraskning var sedan när jag fick se resultatlistan - jag hade kommit på 9:onde plats av alla ca 50 startande damer i 15 km klassen! Jag som faktiskt (inte bara som man säger - utan på riktigt) var rädd att komma sist, och nu var det topp tio. Trodde jag hade massor av tjejer framför mig, men det var visst bara 8 st. Och ca 20 herrar slog jag också, det var ju skoj :D
Nä så min sammanfattning och summering av det här långa nördiga inlägget är nog.... hmm; KUL att det lönar sig att träna. Ibland har jag inte tyckt att det är så, att man tränar och sliter men att ingenting händer och man utvecklas inte i alla fall. Speciellt med löpningen har jag känt så. Men nu kände jag att träningen hade gett resultat, den hade gjort mig stark, både fysiskt i ben och hjärta men också mentalt. Att jag visste att jag skulle orka för jag hade tränat för det.
Så typ såhär: Allt går om man vill!
Och våga anta dina utmaningar du med, vad det än må vara, för det är SÅ värt den goa känslan när man klarar av dem.
Kärlek! / ia
Vildmarksloppet i Bjursås har hållits sedan 2014. Det har varit en dröm att någon gång kunna delta. Att springa 32km i skogen, och dessutom i hemmaskogarna, det vore något häftigt att klara av.
Jag har ju lite hat-kärlek till löpning, kan många gånger tycka att det bara är jobbigt och svårt att hitta något flyt, ja ibland är det ju en ren och skär och tråkig plåga faktiskt, som man mest gör bara för att få det gjort, träna sin kondition osv. Men de gånger jag faktiskt har hittat den där äkta löpglädjen och löpkärleken, då har det varit när jag sprungit i skogen och när jag tränat så pass mycket att konditionen inte är helt i botten, då när man hittar flytet, DÅ älskar jag löpning. För ganska många år sedan, medan jag fortfarande spelade fotboll (och tyvärr tränade mycket på grund av viktångest) så hade jag iallafall det där flytet i löpningen, jag sprang mycket i skogen och det kändes ibland som att man flög fram eller skulle orka springa hur långt som helst. Därför har jag tänkt att kanske kan jag hitta tillbaka till det där om jag tränar tillräckligt mycket för det, och kanske kan jag då våga ställa upp i Vildmarksloppet.
Ja, för mycket våga har det handlat om. Eftersom jag, som sagt, inte riktigt fått det att släppa med löpningen och aldrig riktigt känt mig som en löpare så tänkte jag att det här loppet kanske inte var något för mig. Att jag skulle göra bort mig. Att jag inte skulle klara av det. Mitt dåliga löpar-självförtroende trodde på riktigt att det var stor chans att jag skulle bli sist om jag ställde upp. (Och egentligen, vad är det som är så himla farligt med att bli sist egentligen? Alla gör väl sist bästa? Men men, jag ville inte ställa upp och bli sist. Inte så mycket för egen del som för vad andra skulle säga. Att publiken skulle skratta åt mig utefter banan eftersom jag lufsade fram med så dålig kondis och att vänner, bekanta, familjen och Micke skulle få skämmas över mig och mina resultat om jag ställde upp (ja ni hör ju hur lågt det där självförtroendet kan sjunka ibland).
MEN så tänkte jag att jag måste ju ge det en chans. Har tränat en del uteträning med Friskis under förra hösten och våren och ställt upp i Vårruset och Blodomloppet utan att göra bort mig helt så efter sommarsemestern bestämde jag mig för att göra en rejäl satsning de sex-sju veckor som var kvar till Vildmarksloppet. Jag skulle träna mycket terränglöpning i skog för att vara förberedd samt försöka träna upp min kondition. Och tack vare lite extra pepp från min fina vän Jessica som är med och arrangerar loppet så vågade jag tillslut anmäla mig. (till 15 km loppet skall sägas, halv-varianten känns lagom att börja med, att kunna springa 32 km känns fortfarande som en stor utmaning)
Har kört mellan 5-7 olika pass i veckan fram till starten för att vara förberedd. Kroppsligt såklart, men också mentalt, att veta att jag har tränat bra ger det självförtroendet jag behöver för att våga och kunna springa. Så jag tänkte att med denna träning i bagaget så borde jag ju kunna undvika sista platsen och tänkte att en rimlig målsättning iallafall kunde vara att försöka ta mig under två timmar.
På tävlingsdagen var jag lite nervös men mest laddad, och hade en ganska bra känsla i kroppen, hade vilat de sista dagarna så jag skulle vara pigg i benen. När loppet satte igång kändes det bra, jag kände mig pigg i benen och ganska avslappnad och lugn med att jag skulle klara av att genomföra loppet.
Skall inte gå in i detalj på allt jag tänkte och kände i kropp och knopp under loppet men kan sammanfatta med att benen kändes väldigt bra, brukar ofta känna mig seg i benen när jag tränar men tror träningen och vilan hade gjort susen för jag märkte att jag kände mig stark i uppförsbackarna. Pulsen var kanske lite väl hög ibland men det ska väl vara jobbigt och flåsigt.
Det tog rätt lång tid in i loppet innan jag fattade att jag nog skulle slå mitt två-timmars mål med ganska god marginal. Så jag var riktigt glad när jag sprang in på mina 1:43h. (och så trött - men har nog redan förträngt tankarna på att det var för jobbigt för att utsätta sig för det igen - längtar redan till nästa gång!) Men min allra största överraskning var sedan när jag fick se resultatlistan - jag hade kommit på 9:onde plats av alla ca 50 startande damer i 15 km klassen! Jag som faktiskt (inte bara som man säger - utan på riktigt) var rädd att komma sist, och nu var det topp tio. Trodde jag hade massor av tjejer framför mig, men det var visst bara 8 st. Och ca 20 herrar slog jag också, det var ju skoj :D
Nä så min sammanfattning och summering av det här långa nördiga inlägget är nog.... hmm; KUL att det lönar sig att träna. Ibland har jag inte tyckt att det är så, att man tränar och sliter men att ingenting händer och man utvecklas inte i alla fall. Speciellt med löpningen har jag känt så. Men nu kände jag att träningen hade gett resultat, den hade gjort mig stark, både fysiskt i ben och hjärta men också mentalt. Att jag visste att jag skulle orka för jag hade tränat för det.
Så typ såhär: Allt går om man vill!
Och våga anta dina utmaningar du med, vad det än må vara, för det är SÅ värt den goa känslan när man klarar av dem.
Kärlek! / ia
