Idag har varit en underbar dag att vara ledig på. Vilken tur jag har!
Är lite sliten både i kropp och själ efter mycket jobb på slutet och svårt med dygnsomställningen efter en nattvecka på jobbet. Så en vilodag idag (förutom 11 km löpning då, hehe - fast det gick tungt också) var välbehövligt.
Vilken dag sedan!, med detta fantastiska försommarväder och allt som grönskar. Och ljuset, att få sol och värme igen... Ja vi svenskar blir ju som galna av nostalgi och förhoppningar så fort sommaren börjar närma sig. Allt är sig likt och allt är som det ska med andra ord. Tack Gud för att du låter oss leva i det som, iallafall ibland, känns som ett paradis.
Godnatt från en något solkysst tjej, underbart! Kärlek! /ia
Ni vet det där 'man skall vara tacksam för det man har'. Hur många gånger har vi inte hört det? Hur många gånger har vi inte hört att vi här i Sverige har det så himla bra ställt med mat, tak över huvudet, inga krig och bomber och så vidare. Har vi hört det så många gånger att vi slutat lyssna?
Att höra något och att förstå är inte samma sak.
Jag tror jag börjar förstå nu.
Hur ska man förstå det då, hur bra man har det? Hur ska man kunna bli tacksam på riktigt?
Jag tror är det är en process, en process som börjar med medvetenhet. Kan vi ens försöka sätta oss in i hur andra människor har det? Kan vi ens förstå hur det är att inte ha mat för dagen? Om du provar att avstå från mat en dag eller två och ser hur du mår då, så kanske du får en liten förståelse för hur det är att vara hungrig?
Kanske är det bra att i alla fall ibland se på någon nyhetssändning eller läsa en dagstidning för att få reda på hur det ser ut i världen. Även om manmestblir ledsen och deprimerad av att höra allt skit som händer i världen tycker jag att det är en vuxen människas ansvar att ha en insikt i att alla människor inte har de förutsättningar vi har...
Skulle vi inte alla vara så sjukt tacksamma för livet här i Sverige om vi förstod vad det innebar att fly från krig? Om vi verkligen förstod vad det innebar att leva i fred och frihet? Om vi friska människor förstod hur det var att vara sjuk - skulle vi inte skatta oss så lyckliga - varje dag?
Visserligen tror jag det är någon sorts smart inbyggd försvarsmekanism i oss människor att vi inte tar in allt vi ser och hör, allt som andra människor känner - då skulle vi ju gå sönder. Att delvis kunna skydda sitt hjärta från alltför intensiv igenkänning tror jag är en förutsättning för att kunna arbeta med människor, till exempel inom vården. Om jag tog in alla cancersjuka patienters smärta och gjorde den till min egen skulle jag ju aldrig mer kunna gå upprätt - jag skulle vara knockad till golvet av missmod.
MEN - att helt stänga ute eller inte ens försöka förstå tror jag är fel metod. Om jag förstår att det hade kunnat vara jag - vad det än gäller, krig, svält, fattigdom, sjukdom - och inser att det inte något jag själv gjort eller presterat som gör att jag slipper undan allt detta elände, då borde det ju rimligtvis skapa en känsla av tacksamhet i mig.
En annan sak som jag tror ger förståelse för andra människor är upplevelser. Att själv få se och uppleva att det finns en värld och ett liv utanför Sveriges gränser som ser helt annorlunda ut än här. Jag tror att jag genom mina resor till bland annat Rumänien, Nepal, Indien och Madagaskar verkligen har fått en riktigt förståelse för att de flesta människor lever i en annan verklighet än vår. Det blir då också lättare att relatera till saker man läser om i tidningarna, ser på tv etcetera. Ser jag till exempel ett nyhetsinslag från Asien så relaterar jag till hur det såg ut på Indiens gator med mycket folk, sopor, fattiga barn som tigger och så vidare.
Så mitt tips är om man själv känner (eller om du känner någon - ofta kanske man inte inser detta själv!) att man har dålig empati? Res/skicka dem till ett u-land för det ger ett helt nytt perspektiv på vad det är vi äger och har här i Sverige.
Jag kanske inte dagligen tänker och reflekterar angående mina utlandsresor men jag tror att det i grund och botten har påverkat mitt sätt att se på andra människor som har andra förutsättningar än vad jag har - och hur jag ser på alla de oförtjänta privilegier jag har fått.
Sådana saker som visserligen berörde mig då, men som man ändå trodde man snabbt skulle glömma, kan än idag göra mig påmind om vilket rikt och välsignat liv jag lever. Jag minns bland annat den 15-åriga flickan med tuberkulos jag mötte på vårdcentralen i Indien. Det är snart fem år sedan nu, men jag minns det fortfarande för det är sådant där som sätter sig i hjärtat. Hon var så otroligt smal och undernärd den där tuberkulostjejen. Så trött och orkeslös. Så sliten. Hon avskydde medicinen hon fick, den fick henne att må så dåligt. Hon kunde inte gå i skolan.
Och jag fick ännu lite mer förstå hur lyckligt lottad jag är.
Och när den här förståelsen kommer så blir du så på riktigt tacksam. Varje dag. För det du har. Varje gång jag är på väg att gräva ner mig på grund av några fåniga omständigheter, att allt inte är perfekt eller går min väg eller när jag inte alltid får som jag vill eller det inte blir precis som jag drömt om, då brukar jag försöka tänka på vilka lyxiga problem det är jag har.
Att kärleksproblem är lyxproblem, för jag får i alla fall välja vem jag ska vara med. Att små sjukdomar som förkylningar och magsjukor är lyxproblem, för det är inte livshotande. Att familjerelationer kanske inte alltid är perfekta är ett lyxproblem, för det innebär att jag har en familj.
Att förstå hur tur jag haft som fötts i Sverige i denna tid - allt det som andra människor kämpar för och som generationer innan mig kämpat för varje dag - mat på bordet, sova tryggt om natten, inte frysa ihjäl, kunna klara sjukdomar - det tar jag för givet. Men jag vill inte ta det för givet!
För gör jag inte det, förstår jag att uppskatta de här 'enkla' sakerna så kan jag ju egentligen 'utan anledning' vara SÅ GLAD varje dag. Hur många människorna på vår jord är det inte som drömmer om de här sakerna jag får varje dag? Mat, hälsa, hus, hem, trygghet, vänner, familj, kärlek, närhet.
När jag tänker på allt det här blir jag SÅ TACKSAM.
Så jag vill liksom uppmana till att försöka få lite av den där förståelsen för andra människor i andra livssituationer. Inte för min skull. Inte för att du ska få dåligt samvete, tvärtom. Kanske inte ens för de drabbades skull. Utan för din egen skull. Att DU ska kunna må bättre när du inser vad det faktiskt är du har.
Missförstå mig inte, jag tror liksom inte att man kan säga till en deprimerad: 'Tänk på barnen i Afrika, tänk på hur bra du har det och ryck upp dig.' Det fungerar liksom inte så. Däremot tror jag att om man faktiskt börjar, på riktigt, förstå hur bra man har det så finns det en stor chans att man automatiskt börjar må bättre och börjar uppskatta vardagen mer.
För någon vecka sedan såg jag någon artikel på Facebook (där står det i och för sig så mycket dumt att man inte borde bry sig alls?) som handlade om att (tung) styrketräning var bra ur massa hälsoperspektiv, bland annat att det gör oss starkare, gladare, friskare och så vidare . Och artikeln verkade vara riktad till kvinnor just för att kvinnor kanske inte tränar så mycket styrketräning utan mer konditionsinriktad träning pga. att man är 'rädd för bulliga muskler'.
Bra så! Jag håller verkligen med om att träning, och då allsidig träning med varierat innehåll, nog är det bästa man kan göra för kroppen och sin hälsa. Och jag tror att många tjejer skulle må bra av lite mer styrketräning då jag tror att styrkan skulle hjälpa oss att undvika skador på till exempel jobbet eller när vi tränar annan träning.
MEN, nu till problemet; genast var det förstås nån snubbe som kommenterade angående artikeln att "skinny is not sexy, strong is sexy!"
Alltså jag blir så ARG.
VARFÖR måste kvinnors träning alltid handla om våra kroppars utseende, och inte funktion? Och varför verkar så många män utgå från att kvinnor endast tränar för att bli sexiga? Långt draget handlar ju det här om att män ser oss kvinnor som ting som skall uppfylla deras behov. Att fler tjejer tränar styrketräning = något bra för då kan ni tillfredsställa oss män bättre. Blähä! säger jag då.
Varför kan vi inte få träna för våran egen skull, för vår hälsa och välbefinnandets skull? Varför måste vår träning ha något med männens syn på oss att göra? Varför måste det tas för givet att vi tränar för något sorts utseendeideal?
Jag vet att många kvinnor finner glädje och styrka i att träna - men låt det vara för vår egen skull, inte för att män ska tänka sexistiska tankar om oss!
Jag tränar styrketräning för att jag vill bli stark, orka och inte inte skada mig i jobbet, bli uthållig, glad, känna mig stark och trygg i mig själv och i min egen kropp. Och jo, jag vill ha muskler, men inte för att nån kille skall ta sig rätten att bedöma om jag har tränat mig till att bli tillräckligt sexig eller inte, utan för att öka mitt eget välbefinnande och tryggheten i min egen kropp. Det är bra att vara starkt om man ska lyfta, bära, flytta och kånka på grejer. Och, tyvärr kanske, ser jag ju också en stark kropp som ett försvar mot just män, att kanske har jag en liten större chans att kunna fly eller försvara mig mot eventuellt överfallande män om jag är stark, smidig och snabb (vilket jag har iofs har ganska lång väg kvar till att bli, framförallt det där med smidig, haha!)
Så. Låt kvinnors träning handla om vår egen hälsa och välbefinnande - inte om mäns syn på våra kroppar. Punkt.
Hade tänkt skriva ett litet argt inlägg idag som bland annat skulle handla om synen på den tränande kvinnokroppen. MEN det inlägget får komma en annan dag för det känns ändå lite trivialt med tanke på det som har hänt i Stockholm idag. Ja, vad ska man säga egentligen?Terrordåd i Stockholm. Kanske var det bara en tidsfråga innan det skulle hända? Det är lite svårt att samla tankarna kring det och jag är nog mest glad och tacksam att jag har min familj, mina vänner och de jag håller kär i tryggt förvar (vad jag vet än i alla fall). Samtidigt gör ju det där att man själv inte är personligen drabbad att det ändå går att hålla på ett visst avstånd. Visst är det fler än jag som vill hålla det på avstånd? Vill hålla ondskan på avstånd så man kan fortsätta påta på i sin egen lilla värld. Vara lycklig i det lilla livet... Är det inte så man måste försvara sig? Skulle inte ondskan få alltför stort grepp om oss om vi alla hela tiden satte oss in i den till hundra procent?
Och samtidigt tänker jag: Nu kommer den stora världen, den oroliga världen, den krigiska världen hit till oss i Sverige. Kanske kan det på något sätt vara bra (eller vad man nu ska säga, missförstå mig inte så ni tror att jag tycker det är bra att det dött människor i ett terrordåd i Stockholm idag, det är fruktansvärt och man kan nog inte ens förstå hur det känns om man inte själv är drabbad) men att det kan vara bra att vi i Sverige får en förståelse för vad det är som händer ute i världen. Att vi lite mer kan förstå skräcken, hur det känns att vara hotad, jagad, orolig. Kanske kan vi då lättare öppna upp våra hjärtan för dem som är på flykt idag? För att vi lite mer kan förstå vad det är dem flyr i från. Självmordsattacker där man vilken dag som helst kan bli av med sina nära och kära är ju tyvärr vardag för många människor idag i exempelvis Syrien och Afghanistan.
Det verkar också vara otroligt många som sträckt ut en hjälpande hand till varandra idag i Stockholm, och det ger ju hopp om kärleken och framtiden. Att empatin finns kvar.
Hursomhelst och tillslut: Jag är bara så TACKSAM att jag själv och mina nära och kära är väl bevarade just ikväll. Kanske kan vi vara tacksamma för att inte ännu fler människor blev skadade och omkom? Kanske kan vi vara lite extra snälla och omtänksamma mot varandra dagarna som kommer här, stå enade i kärlek tillsammans? Gode Gud, var med vår värld. Bevara oss från ondskan. Amen. Kärlek! /ia
Nu tänkte jag skriva om några tankar jag har kring detta med invandring/flyktingström/svenska samhället/ integration/ välfärd etcetera.
Det skrivs ju spaltmeter om detta varje dag i varje tidning, diskussionen har varit på tapeten länge och kanske speciellt sedan sommaren/hösten 2015 då flyktingströmmen till Sverige, och hela Europa ökade markant.
Jag vet att jag inte är extremt insatt i det här, är liksom ingen professor i migrationskunskap, men tänkte som sagt bara dela en liten tanke som kommer från mitt hjärta (eller hjärna?).
Min poäng går ut på det här: Överallt i tidningarna och i andra medier har vi det senaste året läst vilken kris Sverige står i och inför, mycket på grund utav flyktingströmmen (enligt vissa då...) Det pratas om hur samhället förfaller, om att många olika brott begås, om uppror och stenkastning, om ett skolväsende som inte fungerar, om hur vårdpersonalen går på knäna, om hur fattiga pensionärerna är och så vidare och så vidare.
Och mycket utav den oron tycker jag också vädras mellan oss medborgare i samhället, både i verkligheten och på nätet, om hur dåligt det går för Sverige. Och den slutsatsen många tycks dra är att detta beror på den generösa flyktingpolitik som Sverige har/har haft och att invandringen måste minskas för att Sverige ska 'klara sig som det bra landet vi en gång var'.
Jag tror inte på det där.
Jag är inte dum, självklart är inte uppgifter om till exempel stenkastning och brinnande bilar i förorter, och skottlossning inom gängkrigen något som är påhittat. Och självklart ställer en stor flyktingström det svenska samhället på prov och stora utmaningar väntar.
Däremot tror jag inte att gemene man i Sverige, den vanliga Svensson, har det dåligt eller behöver känna sig hotade om att få det dåligt. (Liten parentes; jag tror läget kan förändras snabbt. Jag tror Sverige kan dras in i krig, jag tror det kan bli ett tredje världskrig, jag tror att det skulle kunna bli kärnvapenkrig. Det är ett osäkert världsläge vi står i och vi kanske ska vara beredda på att saker kan ändras snabbt.)
Däremot tror jag inte svenskarna kommer behöva lida för att vi tar emot flyktingar. Om det skulle innebära en viss sänkning av allas våran levnadsstandard tänker jag att det kanske till och med kan vara bra för oss?
För det jag upptäcker när jag ser mig omkring i samhället är någonting helt annat; jag ser fina bilar överallt, jag ser människor som åker på flera utlandssemestrar per år. Och mycket mer.
Vi har ju varit i fjällen en del senaste året, Sälen, Trysil och Åre, och där ser jag massa (vita) familjer som verkar ha råd att spendera en hel del pengar. Och jag ser framförallt en massa (vita) medelålders män som förutom skidsemestern i sig har råd att spendera en hel del pengar på bland annat dyr alkohol.
Medelsvensson, du och jag alltså, köper bilar, båtar, hus, bostadsrätter, semesterresor, sommarstugor och lägger mycket pengar på fritidsintressen, renovering, fester och så vidare. Medelsvensson sparar pengar i aktier och fonder och har därmed fått mer pengar än vad vi behöver (och kanske förtjänar?). Företagsledare och vd:ar och styrelsemedlemmar i storföretagen tjänar multum och får bonusar och fallskärmsavtal. Varför ställer man inte dessa personers ekonomiska villkor i jämförelse mot den invandring som sker. Varför är det alltid svaga grupper som måste ställas mot varandra? Fattigpensionärer mot asylsökande, svenska uteliggare mot asylsökande, personer med förståndshandikapp mot asylsökande? Varför är det inte medelsvensson, det vill säga vi, eller de som har det ännu bättre ställt, överklassen, varför är de inte de/vi som kan betala det som krävs för att Sverige ska ha en fortsatt fungerande välfärd som ställs i jämförelse mot de mer ekonomiskt svaga grupperna i samhället?
Och det jag tycker är extra sorgligt; det känns som det är de som lever såhär välbärgat som skriker högst om att Sverige inte kan ta emot fler medan de som har det lite sämre ställt är bättre på att visa medmänsklighet?
Jag tror också att många av problemen i svenska samhället hade funnits där ändå, även om vi inte haft så många asylsökande. Jag tror inte att oordningen i skolan bara beror på dem, utan på andra saker så som barn som inte har respekt för lärare, för stort eget ansvar i tidig ålder, etcetera. Och jag tror krisen inom vården hade funnits även om vi inte tagit emot lika många flyktingar, att det till stor del beror på att efterfrågan av vård är större än den kapacitet som finns, att det finns stora strukturella problem som behöver lösas - med eller utan flyktingström.
Visst, det kanske inte är optimalt att ta emot 160.000 flyktingar på ett år, men vad har vi för val när världen står i brand och människorna redan har flytt? De behöver vår solidaritet.
Och sen tror jag också att Sverige kommer behöva alla dessa invandrare som arbetskraft i framtiden, att det som kanske är en belastning nu skall ses som en stor tillgång för framtida behov.
Man skulle kunna se det i bibliska termer också, till exempel 'Ge, så skall ni få'. Jag tror det är en princip som skulle kunna gälla för hela det svenska samhället i den här frågan, att vi kanske får stora välsignelser tillbaka om vi öppnar våra hjärtan (och plånböcker) för de som är i nöd.
Den här artikeln nedan, publicerad i februari i år och skriven av Stefan Fölster säger det förmodligen mycket bättre än vad mitt ostrukturerade tänkande gör. Men hoppas ni hängde med lite i vad min tanke var? Typ att: många svenskar har det så oerhört bra ställt att vi borde sluta klaga på att människor som flyr för sitt liv kommer hit för att få hjälp.
Stefan Fölster: Sverige brakar ihop – men för mig går det bra
KRÖNIKA I nästan alla avseenden går det bättre för Sverige än på decennier, ändå lever många i villfarelsen att det går åt skogen med landet.
Nutiden påminner om de ganska goda åren 1668 till 1675 som går under beteckningen "det stora oväsendet". I stället för att njuta av lugnet, började svenskar se troll överallt. I masshysterin brändes åtskilliga hundra häxor. Först när kriget mot Danmark bröt ut lyckades många återfå grepp om verkligheten.
I dag hävdar fyra av fem svenskar att det går bra för dem själva. Trots detta är de flesta övertygade om att det går åt skogen för de flesta andra, för landet, och än mer för världen. Terrorister, brottslighet, arbetslöshet, välfärden som brakar ihop - ja man behöver bara öppna en tidning för att bli varse om alla otäckheter som breder ut sig.
För en ekonom som dagligen tar tempen på Sveriges utveckling ter sig dysterheten ganska märklig. I nästan alla avseenden går det bättre för Sverige än på decennier. Tillväxten är hög. Svenskars inkomster efter skatt (och inflation) är 50 procent högre än för 20 år sedan. Denna rejäla ökning av levnadsstandarden har nått alla grupper. För tjugo år sedan talades det om fattigpensionärer och nyckelbarn. Det är länge sedan jag hörde någon använda dessa ord.
Betydligt fler har arbete jämfört med för 20 år sedan. Det sysselsättningsmål som Göran Persson aldrig nådde är nu uppfyllt. Visserligen är arbetslösheten också hög, men inte för att färre arbetar, utan för att fler söker jobb som tidigare inte såg det lönt att ens försöka.
Brottsligheten är knappast högre. Statistiken är snårig. Men i den kanske mest pålitliga undersökning där svenskar varje år frågas om de har blivit utsatta för brott så är brottsligheten svagt avtagande.
Visst har terroristhot tidigare varit ovanliga i Sverige, även om de har funnits. Men det är lätt att tappa proportionerna. I Sverige har två människor per år dött i terroristdåd under 2000-talet. Det är visserligen tragiskt, och kräver insatser. Men den sansade lyckas samtidigt hålla i åtanke att dubbelt så många dör i älgkrockar, nästan tusen gånger så många dör i självmord eller fallolyckor. Tolvtusen människor dör i Sverige varje år av rökningsskador.
I världen som helhet är proportionerna lika anmärkningsvärda. Terroristoffer har ökat ordentligt till ungefär 30 000 människoliv förra året. Under samma år dog dock 1,2 miljoner människor i trafikolyckor, och närmare tio miljoner i undvikbara sjukvårdsmisstag. Mänsklighetens hälsa fortsatte att förbättras och den väntade livslängden ökade.
Missa inte skogen för träden! De senaste hundra åren har inneburit det största lyftet i mänsklighetens livsvillkor någonsin. Under tiden har dock tidningarna mest förmedlat bilden av världskrig, atombomber, flyktingvågor, naturkatastrofer, och nya epidemier som aids och ebola och mycket annat apokalyptiskt.
I Sverige har livet på 20 år blivit mycket bättre, allt medan tidningarna fylls av elände och läktarspelares missunnsamhet. Allt fler tror att landet brakar ihop. Förhoppningsvis behöver vi denna gång inget krig mot Danmark för att återfå balansen.
Att ju mer pengar man har desto mer tycks man tänka på just....pengar! Borde det inte vara tvärtom? Om man har pengar så man klarar sig så borde man ju inte behöva tänka på dem så mycket?
Men mycket vill ha mer är kanske ett uttryck som står sig starkt här.
Man ska ju inte dra alla över en kam och såklart det finns olikheter och undantag, men det känns som om de allra rikaste är de som bryr sig mest om pengar. Lustigt, tycker jag.
