Saker jag skulle vilja göra men som jag inte gör:

Del 1:

- äta mindre kött.


(Egentligen allmänt äta hälsosammare, inte som förr för att det bara är så smal som möjligt som gäller, utan för att jag vill göra det som är så bra som möjligt för min kropp, för miljön, för det etiskt mest riktiga på grund av den hemska djurhållningen)



Det skulle väl vara en enkel sak att göra egentligen, en insats och investering jag skulle vilja göra både för min egen, miljön och djurens skull. Inte så att jag direkt strävar efter att bli vegetarian på heltid men mindre kött och mer vegetariskt skulle vara något jag egentligen skulle vilja leva efter.


MEN: människan (dvs jag) är ju av sin natur ganska lat och bekväm av sig. Jag skyller lite på M, att han gärna och ofta köper och vill ha mat med kött och då liksom rättar jag mig efter det, det känns för jobbigt att göra annan mat om han redan köpt och fixat nått med kött. Sen kan jag ju tyvärr inte säga att jag ogillar kött rent smakmässigt, tycker det är ganska gott och väljer rätt ofta kött även när vegetariska alternativ finns.
Och sen har jag dålig matfantasi också. Om man var intresserad av matlagning och så och gillade att leta efter och testa nya recept så vore det kanske enklare och mer inspirerande att hitta goda vegetariska recept men tyvärr så blir det ju ofta att man kör gamla samma vanliga recept av ren rutin.



Aja, färdig babblat. Jag antar att bara jag ville tillräckligt mycket så skulle det inte vara så himla svårt med att äta mindre kött men tyvärr är det väl mer bekvämlighet, smaklökarna och stundens ingivelse som styr mina val än vad mina värderingar och etik gör. Som så mycket annat i livet finns viljan men köttet är svagt, haha.

Får väl ta en funderare på om jag iallafall kan försöka bestämma mig för, och genomföra mitt mål, så att det blir lite mindre kött (och i så fall bra kött, ekologiskt och sånt) och lite mer grönt.



Kärlek!/ ia

PS. I helgen när vi skulle äta pizza så valde jag iallafall en veggopizza. God! Ett litet steg i rätt riktning. DS.

Semester - Att stå i tacksamhetsskuld till de som ordnat det så bra för oss

Oho, andra blogginlägget på två dagar, det här ledighetsmoodet med lite mer lös tid över hjälper verkligen min kreativitet :)

Det här med semester är ju en underbart finurlig uppfinning alltså! Jag njuter, och grämer mig lite smått över att det bara är en vecka till jag börjar jobba igen. Men, men, jag njuter av tiden som den är nu.

Från vår vandring, fotat av Mikael. 

Semester ja.
Jag tänker att det inte är en självklarhet, inte något att ta för givet. Dels för att jag själv jobbat hela somrar i många år, men framförallt för att semester inte är något allmängiltigt världen över. Jag tänker ofta på gruvarbetarna här i Falun, speciellt nu när jag bor så nära och ofta tar promenader runt koppargruvan. Jag tänker på hur de måste ha kämpat och slitit, på hur långa och hårda arbetsdagar det förmodligen var, hur mörkt, trångt, rökigt det måste ha varit att ha arbetat i gruvan. Fram tills förra århundradet var det nog ingen som kunde förstå hur bra vi skulle ha det idag, med fem hela veckors betald semester om året. Kunde de ens drömma om det, de som slet i gruvan eller andra industrier och kanske bara var lediga två dagar på ett helt år.

Jag tänker också på alla de människor världen över som just nu i år och idag inte ens skulle kunna drömma om att få ha semester. De som sliter hårt för dålig betalning under omänskliga arbetsvillkor. Alla barn som tvingas sluta i skolan för att hjälpa till med familjens försörjning. Alla flickor som tvingas lära sig om hemmets skötsel i tidig ålder och blir bortgifta, de som inte har någon möjlighet alls att bestämma någonting om sin egen framtid.

Det är en lyx att ha ett bra jobb med bra arbetsvillkor och en ännu större lyx att ha semester och få betalt för det.
När jag tänker på det här känner jag en stor tacksamhet och respekt för tidigare generationer som arbetat och stridit för arbetsrättsfrågor, de som stred för rätten att få bilda fackföreningar, de som strejkat och protesterat, de som kämpat för demokrati, allmän rösträtt och alla människors lika värde. De är lätt att glömma dessa kämpar där vi är idag och våra semesterbekymmer mest består i hur vädret ska bli, hur tiden ska räcka till och hur vi ska få pengar till den där ultimata drömresan.
Men utan de här tidigare generationernas kämpaglöd skulle vi inte ens ha de här bekymren att relatera till. Kanske skulle jag också gått till mitt arbete 12 timmar om dagen 363 dagar om året om inte generationerna före mig kämpat för bättre arbetsvillkor.
Hade inte direkt blivit någon Kebnekaisevandring då inte!

Jag kan känna lite sorg för det politikerförakt som råder idag. Visst, självklart ska man vara kritisk och granska de som har makten, visst finns det korruption och penninglystnad, visst finns det säkert politiker som försöker roffa åt sig hela kakan för egen del. MEN tänk om ingen engagerat sig politiskt i samhället? Tänk om tidigare generationer bara hade sprungit runt och letat Pokemons och jobbat på solbrännan? Var hade vårt samhälle varit idag då?
Jag säger: Hatten av för både tidigare generationer och de som idag engagerar sig, de som åtminstone försöker göra något för att förbättra det samhälle vi lever i. Jag beundrar människor som kämpar och står upp för det de tror på, de som faktiskt offrar lite av sin egen bekvämlighet för att göra något för att hjälpa oss, det stora kollektivet. Jag beundrar dem som faktiskt GÖR grejer istället för att bara ha stora och starka åsikter om saker och ting.


Ja, mitt ödmjukaste tack till er 1800-tals kämpar som har gjort det möjligt för oss att vara där vi är idag. Ni som gjorde det möjligt för mig att få ha semester. TACK. Jag skulle önska att ni hade sett oss idag, sett att ert slit gav resultat. Jag skulle önska att fler människor världen över fick den möjligheten som vi har här i Sverige idag.

Kärlek! /ia

Semestern - att vara hemma fastän man är borta

Nu är vi hemma från en fantastisk fjällsemester.
Jag är så lycklig, glad och tacksam för att vi har fått ha det så bra. Att resa är något utav det jag uppskattar allra mest i livet, och att få göra det med han jag trivs allra, allra bäst med är något helt fantastiskt.

'Lycka är en tillfällig plats att vila i' - och som jag har fått vila i så fall på denna semester.
En annan, än så sann, floskel. 'Home is wherever I'm with you'. Och så är det, när jag är med Mikael - då är jag hemma.

Och även om själen har fått vila så har kroppen fått jobba. Vi har vandrat ca 130 km, bestigit Kebnekaise, varit till Lofoten med mera. Vi hade bästa resesällskapet, fint väder och har klarat oss undan olyckor och sånt, förutom lite förkylningar på slutet.


Kanske är det det här jag kommer skriva om fjällsemestern, kanske kommer ett utförligare inlägg, vad vi gjorde, hur det kändes, bilder.
Kanske får jag lite mer tid och lust för bloggen nu när jag är hemma och fortfarande har semester, kanske får den vara ganska vilande ett tag till och det får bli lite bildvisning på Instagram. Vi får se.
Men som sagt: så himla glad, lycklig och tacksam för våra två semesterveckor i norr.

Såhär glad blir man ju när man får vara på fjällvandring!

Borta bra men hemma bäst? Vet inte riktigt, det var himla bra borta också alltså. Men helt klart är att vi sov som små kungar, eller griskultingar, inatt i vår egen, som det kändes, kingsize-bed, efter fjorton nätter i tält.
Och helt klart också att det är så fint att få mysa med våra två små lurvisar igen nu när vi är hemma, dem har jag saknat!


Kärlek! /ia

Teknikens under. Bränner oss ut och in?

Något i den här tiden som jag kan bli väldigt trött på, och av, är den där möjligheten/kravet att ständigt vara anträffbar. Om så inte personligen, så i alla fall via telefonen eller datorn. Ständigt uppkopplad, ständigt nåbar. Även när man kanske helst inte skulle vilja vara det (utan hellre dra ett täcke över huvudet, eller nått, och vara heeeeelt ifred.) Men det går ju inte.

Nu kommer jag kanske låta som världens asocialaste person (och det kanske jag är också, vissa dagar? hehe) men jag tycker det kan vara rätt stressigt och jobbigt att när man vill avskärma sig lite från omvärlden för att återhämta sig, så plingar det ändå varje dag till i telefonen. Sms, messenger, mail som behöver svaras på.
För det känns ju så, att man måste svara. I alla fall inom några timmar, för alla människor idag vet ju att alla andra går och sneglar på sin telefon hela tiden, så att tro att någon inte läst ens meddelande efter några timmar, det finns ju inte.
Och så får man ju så dåligt samvete när man inte svarar. Eller så ignorerar man ändå att man borde svara på nått, för det känns så himla jobbigt, och sen inser man efter några dagar att man faktiskt HAR glömt att svara på riktigt och så har man helt plötsligt blivit en väldigt otrevlig person.

Nu kanske det låter som jag är värsta supercasanovan eller så, där människor hör av sig om ditten och datten hela tiden, och så är det verkligen inte. Jag har ett högst normalstort kontaktnät med normala höra-av-sig rutiner.
Och det kanske också låter som att jag vill undvika all sorts mänsklig kontakt (och efter den här texten så kommer ingen våga höra av sig till mig igen för att ni tror att jag tycker det är jobbigt)
Så är det inte heller. Jag tycker sms är ett suveränt sätt för att bestämma och styra upp saker och ting. Jag tycker det är fantastiskt att dagens teknik gör det möjligt att hålla kontakt med människor överallt på jorden, när som helst på dygnet.

MEN. Det gör mig som sagt lite stressad och trött. Speciellt de där dagarna när man bara vill vara okontaktbar. Då kan jag drömma om en stuga långt ute på landet eller uppe bland fjällen där ingen mobilteckning når och inget internet finns. Där skulle man väl trivas... i ca tolv timmar innan man får social abstinens och tuppjukk på att inte ha någon kontakt med omvärlden, haha.


Sån är jag. När jag varit social en stund vill jag vara ensam... i typ en dag högst, sen vill man ju ha mänsklig kontakt igen.

Jag antar, och hoppas, att det inte bara jag som känner såhär om all social media och teknikens framgång? Någon gång har det säkert varit jag som skickat det där smset eller mejlet som fått folk att vilja slänga ut telefonen genom rutan eller dränka datorn i badkaret.

Tänk om vi kunde skala av lite mera. Inte få dåligt samvete får att vi inte ständigt är nåbara. Stänga av, släcka ner, varva ner. Innan vi allesammans går in i den där väggen eller bränner oss ute. Eller inne.
Så om jag inte svarar på sms en dag kanske jag helt enkelt låter hjärnan vila och vara lite frånkopplad. Verkar skönt.

Kärlek! /ia

Sommarkvällarna på cykel

Den svenska sommaren är ju alldeles underbar alltså! Även om jag en riktig vinterfantast så älskar jag sommaren också, speciellt nu i juni när det varit så många fina, ljusa sommarkvällar. Alla årstider har ju sin charm och jag tycker vi ska vara tacksamma för att vi bor i ett sådant vackert land med dessa stora kontraster mellan årstiderna.


Något som verkligen förstärkt sommarupplevelsen detta år är min nya racercykel. Det har gjort att jag kunnat tagit mig ut mer i naturen och verkligen njutit av att se ett vackert försommar Sverige. Så kul att kunna komma ut i naturen när man tränar och med en cykel tar man sig ju mycket längre än när man springer så nu har det blivit några cykelutflykter till bland annat Borlänge, Sundborn, Kniva/Lisselbo, runt Varpan, Bjursås, Runn och så.
Himla härligt!


Så ja, det är en rekommendation, om någon är sugen på att träna och samtidigt komma ut och se allt vackert i närmiljön så kan jag ju verkligen säga att jag är nöjd med mitt cykelköp. >Träningen kommer på köpet! :)


Kärlek! /ia

Inte ens sommaren kan vara perfekt

Sommaren.
Den är här nu.
Och den är ju ljuvlig, på sitt sätt.

Jag försöker bena ut vad den där lilla stressen jag kan känna, vår och sommar, kommer sig av. Jag tror att det bottnar i den här känslan det måste vara perfekt.
Sommaren är ju perfekt i sig själv; varma, ljusa, ljuva sommarkvällar. Soliga dagar som upplagt för roliga utflykter, bad, sol, allt det där man drömmer om. Och det kan stressa mig. Att det är nu man borde uppleva allt det där man vill uppleva.
Jag gör massa roligt, har ett bra liv, är nöjd med allt jag är, gör och har. MEN det känns som att varje vacker sommardag måste utnyttjas till det bästa, att varje kväll med vackert väder är bortkastad om jag inte gör något som typ skulle kunna var ett minne för livet. Klart man blir lite stressad.

Ser jag folk sitta på någon uteservering en vacker sommarkväll och jag 'bara' ska hem och käka mat och titta på tv eller sova eller något så blir jag lite avundsjuk på 'de där andra' som gör något som är mer minnesvärt än mig. Samma om någon är i en sommarstuga, är ledig, åker på semester, är ute i naturen en dag när jag jobbar. Det känns som att jag missar något väsentligt mitt liv. Haha, knäppt egentligen ju! Man kan ju inte uppleva allt, hela tiden, bara för att det råkar vara en dag med sol. Men det fattar inte alltid min känslomässiga hjärna...

Men eftersom jag åtminstone börjar bli medveten om det här tänkesättet så försöker jag intala mig själv när de här tankarna kommer att det är okej. Det är okej att ha en tråkig dag fast det är sommar. Det är okej att inte alltid utnyttja tiden till max. Det är okej att inte alla dagar är de mest minnesvärda i ens liv. Det är okej att det inte alltid är perfekt.

Kärlek! /ia

Blodomloppet

Förra årets lopp så gick det ju visserligen bra på det sättet att jag klarade mitt uppsatta mål, att springa den där milen under timmen. MEN jag begick misstaget att springa lite för fort (för min egen kondition) i början så jag blev ju så himla trött så himla fort. Redan efter tre-fyra kilometer så var jag ganska slut och hela loppet blev mest som en mental kamp för att kämpa mi i mål utan att säcka ihop totalt.

I år hade jag visserligen också som mål att springa under timmen och gärna snabbare än förra året men framförallt var målet att få en bättre känsla än föra året. Att det inte skulle vara en plåga från start till mål utan att jag skulle öppna i ett lite lugnare tempo så jag kände att jag orkade lite mer, för att kanske ev. kunna öka lite på slutet om jag hade kraft kvar. Träningen innan nu i vår har gått hyffsat bra och jag var peppad innan loppet men samtidigt lite skraj för att det skulle bli lika tokjobbigt som förra året. Självklart ska det vara jobbigt när man tränar om man vill att det ska ge någonting, men samtidigt måste det ju vara roligt också om man ska få motivationen till att fortsätta.

Hursom, jag sprang och det gick bra. Framförallt är jag nöjd och stolt över att jag höll mig till min taktik och startade lite lugnare än förra året, men att jag kunde hålla ett mer jämt tempo under hela rundan och faktiskt känna att det kändes okej att springa även fast det såklart var jobbigt. Men inte så jobbigt så at det var en plåga från första kilometrarna.
Jag höll ett ganska jämt tempo under hela loppet och i mål så hade det tagit mig 55 min pick att ta mig runt 10km banan. Det snabbaste jag sprungit en mil på någonsin och ca 1,5 min bättre än förra året. Är nöjd såklart, har väl aldrig känt mig som någon sån där naturlig löpare så det är mycket kämpa när jag är ute och springer, så då är det ju såklart roligt när det ge lite resultat.


Det var min blodomlopps-sammanfattning det. Bra, om inte annat, att bland få utvärdera sina träningsresultat inför sig själv i alla fall, så man ser om det går framåt.

Solig fin kväll i måndags så picknicken efteråt blev extra trevlig :)

Kärlek! /ia