Den viktigaste förändringen

En utav de mest fantastiska sakerna Mercy Ships får vara med och uträtta är att älska människor, och på så sätt få patienterna att få tillbaka respekten för sig själv och hopp om ett gott liv. DET förändrar liv, kanske ännu mer än vad de kirurgiska ingreppen gör.

För ett utav de största problemen för de patienter vi tar hand om här är att deras sjukdomar ofta sätter dem utanför de sociala sammanhangen, utanför samhället och familjen. Att vara del av en grupp är SÅ viktigt, det är deras kultur. Så att bli isolerad, till exempel för att man har en stor tumör i ansiktet, är bland det värsta människor kan tänka sig.
Så är det väl för oss också, att bli utesluten ur gruppen, är inte det det värsta straffet?
På grund av olika kulturella och religiösa skäl ses också olika former av sjukdomar och missbildningar som en förbannelse från något högre väsen, och därför utelsluts dessa människor ur sina sammanhang, ingen vågar ha med dem att göra.

Här finns VVF-kvinnorna (Vesico Vaginal Fistel), kvinnor som konstant läcker urin på grund av fistelgångar mellan urinrör och vagina, fistlar som uppstått i samband med svåra, långa, utdragna förlossningar (hemma skulle man ju genomfört kejsarsnitt på dessa kvinnor, men den möjligheten är liten här då de flesta kvinnor föder hemma).
I alla fall, dessa kvinnor blir ofta lämnade av sina män och sin familj på grund av sina problem och den lukten det för med sig att ständigt läcka urin eller avföring.

Det sociala stigmat är så stort för många av dessa, och detta kan vi på Mercy Ships kan få vara med att underlätta. Jag har hört människor som arbetat här i många år berätta att det är så många patienter som när de först kommer hit inte ens klarar av att se andra människor i ögonen. SÅ mycket skäms de över sig själv, så länge har de varit utfrysta ur samhället att de inte anser sig värda någonting.

Och det kan jag, och alla andra här, på ett väldigt enkelt sätt få vara med och ändra på.
Att se människor i ögonen utan att stirra på deras avvikande utseende, att le mot människor, att ta på de människor som ingen velat ta på på länge. Så små enkla saker, som hjälper så mycket.
Och att få vara med och se och höra berättas om dessa patienter som först när de kommer inte kan se en enda människa i ögonen för att sedan förvandlas till glada, leende, utåtriktade skrattande människor..... åh den förändringen gör mig så glad i hjärtat.
Och den här förändringen kan ske oavsett om resultatet av kirurgin de går igenom är lyckat eller inte. Och det kanske är det allra största, och för mig ett bevis på att Gud är verksam på det här stället, genom att fylla människor med kärlek inför varandra.

Ett exempel på detta som jag fick höra i fredags då det var en så kallad "dressceremony" där kvinnorna som genomgått VVF-kirurgi och blivit torra från sina läckage är med i en liten cermoni, en liten fest, där Mercy Ships ger dem en uppsättning med helt nya klänningar, som en symbol för att de är ett nytt liv som startar nu. Dock, alla ingrepp lyckas tyvärr inte och vissa kvinnor går inte att hjälpa, hur gärna man än skulle vilja och hur skickliga kirurgerna än är.
Och i fredags; en av dessa kvinnor som inte blivit torr, som inte haft en lyckad kirurgi, ville vara med på dresscermonin ändå. Och hon berättade att hon haft detta läckage i 14 år men att hon genom att komma till Mercy Ships hade fått uppleva Gud, uppleva hur hon var älskad av honom och av andra människor, uppleva hur hon fick hoppet om livet tillbaka, uppleva hur hon fick respekten för sig själv tillbaka. Så hon sa att hon åkte hem helt förändrad, även om hennes medicinska tillstånd är detsamma som innan. Men hon hade blivit förändrad på grund av att människor här hade visat henne kärlek och respekt.

DET är så helt fantastiskt, att vi kan hela människors hjärtan även om vi ibland inte lyckas hela deras kroppar. TACK GUD.

En bild på dessa kvinnor vid dresscermonin. Så glada, så fantastiskt!

Kärlek! /ia 

Om jag skulle sälja mig själv, vad skulle priset vara då?

Prostitution är ett stort problem här i Tamatave, det fick jag höra redan innan jag kom hit. Men hur stort, det visste jag inte. I tisdags fick jag reda på svaret: Trettiotretusen kvinnor är registrerade som prostituerade. 

Trettiotre tusen, det är ju skit mycket!

För några år sedan var det elva tusen, så det ökar hela tiden. Det bor ca 220000 i Tamatave, så cirka en av åtta kvinnor är prostituerad. Kvinnor förresten,  flickor skulle man väl snarare kalla dem. Man kan se det i stan om man är ute på kvällen, (och då får vi ju ändå inte vara utanför hamnen efter kl. 21:00 på kvällen på grund av säkerhetssjäl, så vad som händer om natten vet jag inget om, och vill nog inte veta heller....)

Men jag ser unga tjejer i korta, korta shorts som står i ett gathörn och blir klängda på av en vit medelålders man. På restauranger ser man det med, madagaskiska unga kvinnor i sällskap med äldre, överviktiga vita män. Som att man vill spy litegrann? För någon vecka sedan såg jag en tjej som såg ut att vara i tolvårsåldern äta middag med en vit man som måste varit över trettio iallafall. Jag vet ju inte säkert vad de hade för relation till varandra, men det kändes konstigt att se dem tillsammans... Men det är så det ser ut här.


Och jag kan förstå dem, kvinnorna. Vad gör inte fattigdom med en människa? Om man lever ett liv utan pengar, utan arbete, utan hopp om en bättre framtid och så lovar någon guld och gröna skogar om man gifter sig med dem och följer med till dennes hemland, den glittrande västvärlden, skulle man inte nappa?
Fick höra att en prostituerad här på två dagar tjänar ihop det man som kvinna tjänar på en månad om man har ett 'vanligt'  jobb. Och då kan man väl förstå att den formen av försörjning lockar.
Ett stort problem här är att många flickor som inte går klart skolan för att de blir prostituerade istället.

Samtidigt som jag kan förstå varför kvinnorna/flickorna väljer den här vägen, kan jag knappt tänka mig något värre. Något värre än att låta min kropp utnyttjas av andra människor på det sättet. Det intimaste, att ha sex med en annan människa, att göra det till ett jobb. Att låta man efter man göra vad de behagar med din kropp. Att blotta sig naken, gång efter gång...
Vad gör det med en människa fysiskt?  Det gör ju ont att ha sex om man  inte är med på det själv. Hur många kan skydda sig från könssjukdomar och ofrivilliga graviditeter?  Hur många blir misshandlade och slagna? Förnedrande?
Men framförallt, vad gör det med en människa psykiskt och andligt att behöva sälja sin egen kropp? Blir det ens något kvar av det som är en själv? VILL dessa kvinnor ha de här arbetet? Kan de känna kärlek och respekt inför sig själva efter att ha gått år efter år på gatan?

Jag förstår varför droganvändandet bland prostituerade är så högt, hur skulle de annars förmå sig att utsätta sig för det?  Nä, jag tror knappt jag hade kunnat tänka mig något värre än att behöva sälja min egen kropp.
Ändå förstår jag dem...

Medan jag har varit här har jag läst en artikelserie, 'Brev från Liberia' av den svenska journalisten Magda Mad. Hon var en av få svenska journalister som befann sig mitt i stormens öga under ebolakrisen i Västafrika 2014-2015. Även om jag befinner mig i en helt annan del av Afrika, en del som inte drabbats av ebola, så kändes det extra påtagligt att läsa det här när jag själv befinner mig på samma kontinent.
Läs dem gärna, men en varning: det är brutalt och hårt, så om man är superkänslig kanske man inte riktigt klarar av den svarta, hemska verklighet hon beskriver. Men samtidigt: det är sant, det är verkligheten.

Ett utav de här breven ('Hon sålde sex för 18 kronor')  handlar om just två flickor som är fast i prostitution och droger. Ett utdrag ur brevet/artikeln ser ut såhär:

Det var det hon brukade göra. Räkna.

Hon räknade till ett. Det var 18 kronor. Hon räknade till två. Det var 36 kronor. Hon räknade till tre. Då hade hon kommit upp i 54 kronor.

Det var vad hon behövde för att kunna köpa en dagsdos italian white. En billigare och sämre variant av kokain.

Män betalade 18 kronor för att ligga med henne. Ett, två, tre. Det var vad hon tänkte under tiden. Sedan kunde hon suga i sig sin flykt från folien.

Behövde hon något mer den dagen. Som mat. Eller pengar till husrum. Då var hon tvungen att räkna vidare.

Det var Ashas matematik.

Det är en ful och trasig värld vi lever i.
Vad gör man med den vetskapen?

Kärlek! /ia

Mer än gärna

För någon vecka sedan hade UnderbaraClara delat den här bilden på Instagram, och jag tyckte den var så sjuk klockren, läs orden nedan och begrunda:

Är ju på Madagaskar nu och här har de inte alls ett sjukvårdssystem som liknar vårt och jag tycker vi ska vara så sjukt tacksamma för det välfärdssamhälle där vi har förmånen att betala skatt. Fri sjukvård, fri skolgång, fri universitetsutbildning, hur många har det egentligen så bra?
Pratade med en madagaskisk arbetare om det här idag och det är väl som att de ibland knappt kan tro sina öron när vi berättar att alla får sjukvård i Sverige och Norge, oavsett om man är rik eller fattig, har ett jobb eller är arbetslös. Förstår vi hur bra vi har det? Och att då all politik ska gå ut på att vi ska betala så lite skatt som möjligt... nä, vet ni vad, var STOLT över skatten du betalat istället.

Självklart ska skattepengarna utnyttjas på bästa sätt och visst kan man diskutera om de alltid går till rätt grejer men ändå: Skatt är någonting bra, någonting positivt som vi bygger vårat samhälle på. Skatt hjälper till att utjämna orättvisor i samhället och det hjälper till att minska klyftorna mellan fattiga och rika.

Jag avundas inte heller sådana 'rika' länder med ett försäkringssystem som gör att de fattiga diskrimineras i rätten till skola och sjukvård såsom det är i exempelvis USA. Tyvärr är det väl den utvecklingen vi börjar se i Sverige också, att man genom privata försäkringar kan köpa sig till en bättre vård?

Att Mercy Ships kan erbjuda gratis kirurgi till människorna här är ju något helt unikt för dem, och kanske det som räddar livet på patienterna här eftersom de aldrig skulle ha råd att betala den kostnaden det skulle innebära att genomgå kirurgi på ett lokalt sjukhus (för att inte tala om de rent medicinska riskerna de oftast skulle utsätta sig för i så fall också..)

Låt mig avsluta med en liten rörande historia: En av kvinnorna som vårdats här och fått hjälp att ta bort en stor ansiktstumör hade bett pastorn i den kyrka hon går till att be församlingen om hjälp att samla in pengar till henne för att hon skulle kunna få hjälp med operation för att ta bort tumören. Men det var ingen som hade råd att ge henne några pengar. 
Även förra året var Mercy Ships här på Madagaskar och kvinnan såg då sin chans att kunna få hjälp med en operation utan att det skulle kosta något. Dock behövde hon pengar för att kunna transportera sig från huvudstaden där hon bor, hit till kusten där båten ligger, för att kunna vara med på screeningdagarna, (de dagar där alla tänkbara patienter blir påtittade och man väljer ut de fall man tror sig kunna åtgärda). Men inte heller till detta kunde hon få ihop några pengar. Pastorn i hennes församling uppmanade ändå henne till att fortsätta be och lita på att Gud skulle hjälpa henne på något sätt, och hon trodde på det.
Och så detta år när skeppet kom tillbaka så har man gjort så att ett screeningteam åker ut till olika städer på Madagaskar så nu kom screeningen till hennes stad och hon behövde inga pengar för att transportera sig någonstans. Hon blev utvald till att få genomföra operationen och då betalar också Mercy Ships för resan hit och tillbaka.
Nu är operationen genomförd, allt gick bra och hon har fått sin önskan uppfylld.

Men vet ni hur länge hon hade väntat på att kunna få genomföra denna operation? I femton år. Femton år, hallå!, Förstår ni att små tumörer hinner växa sig stora på den tiden? Förstår ni att människor hinner dö i väntan på hjälp? Förstår ni att pengar avgör om du ska leva eller dö?

Förstår ni då varför jag tycker vi ska vara stolta över att betala skatt?

Kärlek! /ia

Diet-tips?

Just nu är vi ganska många här på skeppet som går på en speciell, väldigt effektiv diet. Den är bra på så sätt att man inte har någon aptit så man slipper ju ens känna hunger fastän man inte äter något, och det lilla man får i sig ser kroppen till att göra sig av med illa kvickt...
Låter som dröm-dieten va? : Magsjuka! 

Nä men lite mer seriöst: Det är något som går runt och det sprids ju väldigt lätt såhär när vi bor så tätt tillsammans, äter tillsammans och delar toaletter. Och eftersom vi bara är ett visst antal sköterskor och annan personal så blir det ju svårt att hitta folk som kan jobba när fler och fler blir sjuka.

Jag fick det igår och man blir ju ganska ynklig och klen alltså, men har sovit till och från i ett dygn och tror att jag är lite piggare idag, även om toalettbesöken är många fler än vanligt :(
Men det som slog mig förra gången jag hade magsjuka och den här också är: vilken värk i kroppen man får. Tycker inte det är magen som är värst, har bara lite ont ibland, men värken i huvud, muskler och leder igår var inte rolig. Men no worries, det känns bättre idag.

Ni som läser detta och som tror på Gud och tror på att man kan be för att få hjälp, ni kan väl be lite för Mercy Ships och att de här sjukdomarna som cirkulerar runt, både förkylning och magsjuka, ska stoppas så att inte fler blir smittade, så att vi kan utföra vårat jobb här på bästa sätt. Och att vi som redan är sjuka ska tillfriskna fort så vi kan återgå till vårt arbete snarast möjligt.

Kärlek! /ia

Att vara hemma fastän man är borta

Såhär skrev jag i ett blogginlägg några dagar innan jag åkte:

Något mer

Jag hoppas innerligt att den här resan ska bli något mer än självförverkligande. Visst, det är en av mina stora drömmar som går i uppfyllelse men jag vill inte att denna resa bara ska vara för min skull. Jag vill att det ska bli något mer, något större.
Självförverkligande är så himla poppis och inne nuförtiden, men jag vill inte tro och leva bara för individen, för mig själv, utan också kunna tänka på andra, tänka kollektivt.
Jag ber till Gud om hjälp med detta. I mig själv är det så lätt att bli ego.

Jag hade en längtan om att komma hit och liksom få slita lite, ja nästan 'lida' tänkte jag mig. Liksom ge något av mig själv utan att få något tillbaka. Verkligen jobba för Guds rike och jobba för de människor som inte har så bra som vi har det hemma. Göra något viktigt. Jag ville inte få ut en massa av det själv, jag hade absolut inga krav på att ha den bästa tiden i mitt liv, uppleva massa eller vara superlycklig hela tiden.

MEN

Guds rike funkar ju som så: att när man ger då får man. Det är så fantastiskt! 

Vi var några som pratade om det redan första veckan här, att Gud är så fantastiskt att när han ser och vet att vi uppoffrar något från vårt eget liv så ger han oss något tillbaka. Och det allra mest fantastiska: han ger oss inte lika mycket tillbaka som vi gett, utan han ger oss mer!

Jag ser inte direkt på den här resan som en jätteuppoffring men jo, jag har ju betalat en hel del pengar för att ta mig hit, betalar för mitt uppehälle här och jobbar gratis och får ingen lön hemifrån eftersom jag har tjänstledigt. Så det vore väl en uppoffring om man är en sån som tänker på pengar mycket iallafall. Och jo, jag missar den svenska hösten som jag älskar så mycket. Och offrar tid att var ifrån min familj, Mikael, vänner, katter och sådant. 

Och jag hade inte väntat mig så mycket tillbaka men känner mig så sjukt välsignad här! Framförallt andligt och socialt. Det är en sån fin gemenskap som det var längesedan jag upplevde, jag har funnit så fina vänner som jag kan ha djupa och viktiga samtal med, vänner som jag kan dela och fördjupa min Gudstro med. Sånt är viktigt för att det inte ska bli en torr öken i hjärtat. 

Innan jag åkte postade jag också DET HÄR inlägget där jag skrev att det var längesedan jag kände den där sprudlande glädjen i Gud, att jag saknade det och längtade efter det. Det har jag fått uppleva här, och det blir liksom bara mer och mer av den varan ju fler veckor jag lever i detta kollektiv och denna gemenskap. 

Jag har fått vänner, gemenskap, glädje, god mat (hehe), skratt, djupa samtal, nya insikter och kunskaper, sett vackra platser, mött nya människor. Ja, massa bra saker har Gud välsignat mig med. Speciellt det där som inte riktigt går att ta på, känslan i hjärtat när något känns rätt.

Och det är det jag menar med att Gud ger oss så mycket när vi bestämmer oss för att ge till honom och till våra medmänniskor. Det är ingen förlustaffär som man lätt kan tro, det är en stor vinst. 

Han har ju lovat oss det i sitt ord:

Luk 6:38 Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.”

 

Skrev såhär i dagboken häromdagen:

Ibland funderar man ju.... All denna 'uppoffring' för Gud, allt som står i Bibeln, att ha självbehärskning, att inte göra det man vill, att inte leva av världen, inte följa 'köttets lustar' etc. Är det verkligen värt det? Är det inte bättre att bara leva sitt liv, söka den världsliga lyckan, göra allt det man själv vill och känner för, strunta i Gud, slippa ord som 'lidande', 'avstå' och sådant? 

MEN när jag tänker såhär glömmer jag att Gud har skapat oss och vill oss väl, att ett liv i hans vilja är ett gott liv för att han är en GOD Gud. Att det är det livet som ÄR och känns bäst, det bästa händer när vi överlåter oss och våra liv åt honom. Och att det inte blir så himla bra och lyckligt som vi tror, om vi går vår egen väg. Att Gud välsignar oss när vi ger till andra och inte är egoistiska. Att det händer så mycket i livet vi inte själva har kontroll över men att Gud kan hjälpa oss om vi låter honom göra det. Att vandra sin egen väg leder inte automatiskt till lycka, som vi så gärna vill tro. Snarare tomhet, att aldrig vara nöjd, jagande efter mer: pengar, prylar, kickar, 'drömprinsen' som ska rädda oss från allt ont. Men vi kommer aldrig bli nöjda.

Jag är nöjd här. 

Och hej och hå, det blev ett superlångt inlägg, och 'superkristet' om man skulle kunna kalla det så.

Men det får ni stå ut med! ;)

Jag tycker såna här grejer, om livet, hur man ser på livet och hur man väljer att leva sitt liv, är viktiga grejer.

Jag tycker ju att Sverige är världens finaste land typ, men Madagaskar kan vara fint också. ;)

Kärlek! /ia

Africa Mercy, ett annorlunda sjukhus

I torsdags hade jag en riktigt körig kväll på avdelningen. Det var svårt och jag fick fråga mycket. Men som tur är är ju alla så in i nordens trevliga och hjälpsamma här så det gjorde inte så mycket. I början av skiftet kände jag mig mest superbortkommen och lite stressad, men mot slutet så insåg jag att jag faktiskt gjorde så gott jag kunde och jag fick bra stöttning och hjälp av de andra sköterskorna.

Igår kväll jobbade jag också och då var det lite annat. De flesta av patienterna på den avdelning jag jobbar på är barn och de ligger inne i ganska många dagar, och mår efter de första jobbiga dygnen ganska bra, så igår var det mycket lek och stoj.
Tänk så roligt man kan ha endast med ett par ballonger! Behövs inga paddor och playstations här inte, barn är ju så lätta att roa (och jag var road med, haha!). Och inte gör det speciellt mycket att vi inte pratar samma språk heller, lek kan ju kommunicera så mycket utan ord. Det känns så fint att kunna ge ut lite av sig själv till de här patienterna. När man ger, ja då får man så mycket tillbaka.

Åh, att ha tid att ta hand om de där ungarna lite extra. Att ha dem i knät, bära dem till toa, kittlas, leka, trösta. Små fina bruna barn, vill ta med mig ett par hem, :D


Det är lite annorlunda att arbeta på avdelning när alla 20 patienter (plus deras anhöriga och syskon) är i samma rum. Inga enkelrum här inte, och ingen sköterskeexpidition, så vi är ju tillsammans alla sköterskor med patienterna hela tiden. Är typ som en blandning mellan sjukhus, fritidsgård och dagis. Ett högljutt, men trevligt, kaos. Det är ju lättare att hålla koll på patienterna och en väldigt familjär stämning. Patienterna och deras anhöriga tröstar och hjälper varandra, och det är inget som blir direkt privat. Om någon som har beordrats sängläge efter operationen behöver på toa sätter man helt enkelt upp ett par tunna gardiner runt sängen och så får de ett bäcken där att sköta sina behov på. Med ca en meters mellanrum till nästa säng. Lukterna känns ju så att säga ;). Och sen ner med gardinerna igen och så ligger alla patienter där och kan se varandra hela tiden, och deras anhöriga sover på en madrass under patientens säng.


Det är annorlunda helt enkelt. Och jag kan inte säga om det ena eller andra är mer rätt eller fel än det andra. Självklart kanske det inte är det bästa rent hygienmässigt att ha patienterna så nära varandra hela tiden, men hittills har jag inte alls sett några infektioner på de patienterna jag haft hand om i alla fall.
Men psykosocialt kanske detta är bättre? Patienterna stöttar ju verkligen varandra, det är som en enda stor jättefamilj därnere på avdelningen, och det kanske är något vi i Sverige saknar?
Jag möter så många glada människor, som trots att de inte äger nästan någonting ändå verkar minst lika glad, om inte gladare, än oss därhemma. Kanske är brist på nära relationer ett värre öde än brist på materiella ting?

Ja, det är mycket sånt man kommer att fundera på när man är här. Och jag tror det kommer att kännas lite tomt och ensamt när jag kommer hem till Sverige igen. Här är man hela tiden, både på jobbet och fritiden, omgiven av människor man trivs och känner sig connectad med. Man behöver i princip aldrig vara själv om man inte själv uppsöker ensamheten. Jag börjar förstå varför människor som lever i såna här 'relationskulturer' kanske har en bättre psykisk hälsa än västerlänningarna.

Funderingar som sagt.
Idag är det tre veckor tills jag lämnar skeppet, känns skönt att ha lite tid kvar, men jag saknar hemma och M, och katterna, familjen, jobbet, lägenheten och Sverige också. Jag är iallafall oerhört glad att jag fick och tog chansen att komma hit, det kommer att vara minnen och lärdomar för livet.

Igår var det fredag och då har vi något som kalla 'funky-friday' här, det innebär att vi har på oss lite roligare arbetskläder än vanligt. Jag gillart, tänk om man kunde va klädd såhär på jobbet hemma ibland också :)

Kärlek! /ia

Havet

Jag tittar ut över ett oändligt hav,

du finns väl här Gud?

På gatan, ett hav av sopor, finns du där med?

Däck 3, sjukhuset, ett hav av sjukdomar, sorger och förhoppningar 
visst är du närvarande där Gud?

I mitt hjärta, ett hav av oro, känslor som stormar. De stora besluten som ligger framför. Är du med Gud?

Beskydda mitt hjärta, bevara mina drömmar.

Låt en våg av hopp skölja över människorna här.

Låt en storm av förnyelse blåsa in över gatorna, skölj människors hjärtan rena, 
ta bort fattigdom och korruption.

Låt en mild bris av kärlek färdas över haven, hem till mitt Sverige och alla de jag älskar som mest.

2015-09-28

Kärlek! /ia