Bilder från en vårpromenad

Vilken dag det varit idag! Sommarvärme nästan ju. Det går så fort och nu börjar man inse att det är vår på riktigt. Den där våren jag gillar, nu när jag kommit igenom de första, jobbiga vårkänslorna.
Och innan det blir helt full blommande vår tänkte jag visa de här bilderna innan de blir helt inaktuella. De är tagna på en promenad för cirka två veckor sedan och redan kan man se lite skillnad i att våren kommit längre nu.

För övrigt har jag inte så mycket att säga just nu. Jag och Micke hade en fantastiskt fin dag i Sälen igår dit vi drog på en spontantripp över dagen. Hotellfrukost i Mora och sedan en heldag i Tandådalen med strålande sol och mjukt och slaskigt i backarna. En helt ljuvlig dag helt enkelt! Idag har jag sovit länge, varit ute på en löprunda, ätit tacos med M. och nu om en timme börjar jag jobba, nattjobb alltså. Vi hörs!

 Kärlek! /ia

Personligt

En annan sak, som hör till det där med vårkänslorna, som jag skrivit om HÄR & HÄR, och som jag inte riktigt visste om jag skulle skriva om i bloggen för att det känns lite privat, är ju det som handlar om känslorna, om våren, i en kärleksrelation. Men just eftersom jag tänker att det kanske är andra som är med om samma sak, om våren eller någon annan årstid, så vill jag ta upp det för att kanske kunna dela det men någon/några som känner likadant:

Kärleken. Den gör ont ibland. Är det det som är priset för att älska?

Problemet är, att när jag blir sådär vårdeppig, då vet jag liksom inte vad som är hönan eller ägget. Om jag mår dåligt för att kärleken känns dålig (eller dålig, men ja att man har det lite jobbigt sådär som de flesta har det ibland säkert) eller om kärleken känns dålig för att jag själv mår dåligt.

För tanken slog mig att det kanske är så att jag tolkar allt med fel sorts filter eller glasögon när jag är på det där vår-humöret. Att jag tolkar saker som dåliga, fastän de kanske inte är det. I de här perioderna är det som min hjärna automatiskt tolkar allt på det sämsta sätt, att allt M. gör eller inte gör, är bevis på att han inte gillar mig, inte älskar mig, inte är kär i mig. Etcetera. Och det är som att jag inte ens ser alla de tecken som tyder på att det inte är så. Som att jag inte vill se det, inte kan ta in det.
Är det någon som känner igen sig? Som att man är extra känslig, utan skyddsnät och minsta lilla grej som liksom går emot oss, går emot min föreställning och förväntning om hur jag vill ha det i vår relation, gör mig förkrossad. Gråtig.

Hönan eller ägget. Är vår relation på något särskilt sätt på våren, extra känslig, eller tolkar och upplever jag den på ett särskilt sätt?

Är det någon som har nån erfarenhet att dela? Det behöver ju inte vara just våren men har ni perioder när ni alltid tolkar det mesta på ett överdrivet, negativt sätt? Tell me!

Vi på en fin resa till Åre i vintras. Love!

Kärlek! /ia

Jesuspysslet

Jag är ju inte, enligt mig själv iallafall, direkt den pyssligaste och mest kreativa människan, fastän jag skulle vilja pyssla och skapa mera, det verkar så roligt.

Men i alla fall, för nån vecka sedan, precis innan påsk fick jag ett pysselryck. För mig vill jag att påsken ska påminna om nått mer än fjädrar, harar och kycklingar så jag satsade inte så mycket på sådant pyssel i år men däremot har jag länge haft en önskan om att ha någon tavla eller liknande i lägenheten som påminner mig om Jesus. Den verkliga påskens budskap, och min personliga räddare. 

I en bok jag fått ärva av min mamma, som är från 70- 80-talet nån gång, finns det speciellt en Jesusbild som jag alltid tyckt om, samt en annan svartvit bild som handlar om folk som blivit omvända från droger och börjat följa Jesus istället.

Så istället för att bilderna skulle stå bortglömda och instängda i en bok i bokhyllan klippte jag ut dem och gjorde två tavlor som nu pryder en vägg i vardagsrummet.

'Och den som törstar komme, ja, den som vill han tage livets vatten för intet.' / Jesus.

'Med evig kärlek har jag älskat dig. Därför låter jag min nåd vila över dig.' Jer 31:3

Som sagt, även om jag absolut inte är nån van proffspysslare är jag väldigt nöjd med resultatet. Inte i första hand för min skicklighet, utan för budskapet på bilderna. 

Kärlek! /ia

En ofullkomlig värld

Det känns så uppenbart ibland. Att livet här på jorden inte riktigt är som det var tänkt att vara. Det syns och märks i våra kroppar, i sjukdomarna, de snabbt övergångna eller de riktigt elaka och fula. Som cancern. Cellförändringar och fel i celldelningen. Nånting som inte gick som det skulle.

Vi blir alla äldre. Sakta men säkert så kommer våra kroppar att brytas ner. Åldras, förlora sin spänst och sin styrka, förlora fler och fler av de funktioner vi tagit som självklara. Vi drabbas av sjukdom efter sjukdom och plötsligt kan vi inte ens ta hand om oss själva längre. Vi blir som små bäbisar igen, som måste vårdas, matas, skötas, bytas blöja på.

Jag tror inte riktigt det var tänkt att vara så, från början. Forskarna har ingen riktigt bra förklaring till ålderdomen och varför cellerna plötsligt upphör att förnyas. Varför vi inte kan leva friska i evighet.

Det är också mycket annat här på jorden som inte riktigt är som det var tänkt att vara. Svält, när maten borde räcka åt alla. Krig och förgörelse, när vi borde leva tillsammans i fred och samklang. Psykisk ohälsa och unga som inte orkar leva längre. Människor som måste ta till bedövningsmedel som droger och alkohol för att orka klara av dagen. Elaka ord mellan paren som från början älskade varann.

Det är nånting som inte står rätt till.

Jag tror inte Gud, skaparen av den här världen, hade tänkt sig att det skulle bli såhär. Jag har skrivit om det förut: om Gud vore helt nöjd med hur världen och vårt jordklot ser ut idag... så vore han ju...både elak och galen?
Men om man läser Bibeln, från början, var jorden tänkt att vara ett paradis. Oavsett om man tror på Adam- och Eva-berättelsen bokstavligt eller inte så finns det en oerhört viktig förklaring där. Människan var skapad för evigt liv i en värld, och med kroppar, som inte skulle brytas ner. Evig friskhet. Perfektionism. Ett paradis. 
Men Gud gav dem också den fria viljan. Och de valde att inte följa Guds anvisningar utan att gå sin egen väg, och de åt av den enda frukten som det var förbjudet för dem att äta. I samma stund, trädde döden in i livet, i det som skulle vara ett paradis. Deras kroppar började brytas ner och paradiset var inte längre fullkomligt. Efter att Adam åt av äpplet uttalade Gud orden: "Ty av den (jorden) är du tagen, jord är du och jord skall du åter bli."

Det var där nedbrytelsen startade, den nedbrytelse vi ser så mycket av i våra dagar med. Men jag tror inte att det var tänkt att vara så och därför tror jag också på ett hopp om att det en dag ska återställas, att Gud ska återställa allt. Han har ju lovat det.
Jag tror, faktiskt, att det tillslut skall komma en dag och en tid då jorden återigen får bli det den var tänkt att bli, ett blommande jordklot utan krig och förstöring, och där vi människor får bli det vi var tänkta att bli: friska varelser som slipper känna sorg, lidande och fruktan.


Men tills dess är detta livets villkor. Ingen kommer undan. Ett mänskligt liv innehåller både glädje och sorg, både styrka och svaghet, både tårar och skratt. Det fördelas inte rättvist, orättvisan slår hårt mot vissa medan andra människor drabbas i mildare grad. Men alla kan vi nog nån gång känna: det var inte såhär det var tänkt att livet skulle bli...

Men vi får stilla besinna oss att leva med dessa tuffa livsvillkor tills den dagen då något fullkomligt intar jorden igen.

det döda...

...och det levande
livets villkor.

Kärlek! /ia 

Kvällsfundering

Något av det mest oattraktiva jag vet... är människor som bara tänker på sig själv.
Kanske är jag en av dem?

Kärlek! /ia

Att sätta guldkant på tillvaron

Hejsan.
Fortfarande en förkylningssjukling här, men hoppas hoppas att det kanske känns som det går lite åt det friskare hållet nu iallafall. Sov som en däckad sten inatt iallafall efter lite Alvedon på kvällen, hehe skönt :)

Tänkte bara kika in och visa er de här fina tallrikarna. De fick jag jag av min mamma från hennes loppis och jag tycker de är superfina och använder dem nästan varje dag som smörgåstallrik till frukosten. Gammalt är fint och de sätter lite guldkant på tillvaron, bokstavligt talat. :)

Kärlek! /ia

Sol inne, snor i sinne.

Hej söndag!
Jag tänkte att jag skulle blogga om något....men NÄ. Superdunderförkyld (okej, kanske en lätt överdrift men näsan rinner....och rinner och rinner och ni vet sådär att man är som i en bubbla och knappt hör vad man själv säger och när man äter håller man på att kvävas för att man inte kan andas genom näsan. Så okej, superförkyld.  Stackars mig ;) ) Ska snarast återgå till soffläge. :D

Visar lite våriga bilder jag tog i Baggbo för en vecka sedan istället. Puss!

Kärlek! /ia