Vår-Påsk

Vad vore påsken utan fjädrar...? Har inga fjädrar alls hemma faktiskt, dels på grund av katt-bus-ovänligt (fick jag bittert erfara förra påsken) dels på grund av att vi bara är en i hushållet som är uppvuxen med påskfirande, eller ja högtidsfirande firande överhuvudtaget då, så då känns det lite meningslöst att göra sig till liksom. Och när jag själv inte är nått vår-fan direkt så finns det kanske inte jättestora anledningar att fira?
Har ju köpt lite fina påskliljor att ha på köksbordet iallafall så det får duga :)

Fotade lite fjädrar utomhus igår iallafall. Rätt tjusigt äre.

Kärlek! /ia

I love you

I told you: I love you. 

'I love you' is forever.

Kärlek! /ia

Nostalgi: Skärgårsdoktorn

Inatt när jag jobbade hade jag tänkt bjuda er på ett blogginlägg om det var lugnt på avdelningen och tiden fanns. Det gjorde den.... men jag fastnade på SVT-play och SVT öppet arkiv. Vilken grej för en sån som mig som inte har tv hemma, hehe.
Såg första avsnittet av Mästarnas mästare och blev SÅ sugen på att åka till Italien och Sicilien, såg så otroligt vackert ut där. Någon som vill följa med, typ Mikael kanske? ;) Och blev dessutom oerhört impad och avundsjuk på Danijela Rundqvists muskler. Vilken vältränad kvinna alltså! Åhh suktar efter hennes kropp, :D

Hur fint ser inte det där ut liksom?

Och sen... nostalgi på hög nivå: Skärgårdsdoktorn! Kollade två avsnitt och blev alldeles gråtfärdig ibland, en sådan fin serie... Då blev jag sugen på att ha en liten fiskebod i Stockholms skärgård, :) Hela 17 år sedan serien kom, men jag minns än hur bra jag tyckte den var och det tyckte jag nu med. Så det är ett tv-tips om ni gillar att vara så nostalgiska som jag. Finns på öppet arkiv hos SVT alltså.

(Och jo, jag tog hand om mina patienter också när det behövdes, men de sov så lugnt och snällt inatt)
Ska snart iväg och jobba igen, få se om det blir nått blogginlägg skrivet, nått Skärgårdsdoktortittande eller om det blir mer jobb att göra på avdelningen inatt)

Kärlek! /ia

Löparpeppen

Jag är glad ibland också, såklart. Rätt ofta faktiskt. Jag är glad när jag tränar eller har tränat. Älskade endorfinkickar, den där goa känslan man får i kroppen, som behövs. När jag tränat (hårt då) går jag runt med en god känsla i kroppen resten av dagen, oftast.

Just nu försöker jag komma igång med löpningen. Och även om det känns stundtals tungt i benen och med en rätt kass kondition så går det iallafall framåt. Och det gör mig så nöjd, att träningen faktiskt ger lite resultat.
Kommit igång att jogga lite ute och då blir det väl en 6-7 km, och inne på löpbandet försöker jag köra lite intervaller eller kortare distanser med lite högra fart. Körde ett sånt intervallpass i går på Friskis och det var det bästa på länge :) Jag är inget löpproffs direkt eller supervältränad men man kan ju bara jämföra med sig själv och igår kände jag mig nöjd.

En liten extra motivation för löpningen är att jag ska vara med i Blodomloppet i maj, och springa tillsammans med några arbetskamrater. Att ha ett lopp att träna inför är nog det som behövs för att den här lat-rumpan verkligen ska få motivation. :)
Har ett mål inför den här säsongen och det är att kunna springa en mil under timmen, vilket jag har klarat förut men det var flera år sedan och jag har inte riktigt varit i närheten av det de senaste säsongerna. Men nu är jag pepp, även om det är en hel del träning dit.
Hoppas på att få vara frisk och skadefri.

Så, nu fick ni ett inlägg om mitt nördintresse träningen och om vad som gör mig glad och pepp.

Kärlek! /ia

Ett UFO på villovägar

Ibland känner jag mig mest som en utomjording, som liksom inte passar in på den här planeten. Jag förstår mig inte på människorna här.
Så mycket yta.... och jag känner mig som en djup brunn av...vemod.?

Men jag gissar att alla människor känner så ibland, att de liksom inte passar in. För vad vet jag om vad som döljer sig bakom människors fasader? Lika lite som de vet vad som döljer sig bakom min.

Kärlek! /ia

Brrr! Vilket privilegium.

I torsdags när jag stod i duschen hos mamma och pappa slog det mig: vad privilegierade vi är. Ja, det har jag väl tänkt förut också, men det slog mig återigen. Denna gång var det just det att jag stod i en varmdusch som fick mig att tänka tanken: tänk förr, när det inte fanns sådana moderniteter som varmvatten, hur var det att leva då? Hur var det för människorna här i kalla Norden under vintrarna? Vi kan ju så fort vi fryser göra något åt det; dra upp värmen i huset eller ta en varm dusch. Tänk att inte kunna det, något vi tar så enormt för givet.
Hur kallt måste det inte vara att vara uteliggare under vintern? Det är ju så skönt på kvällen när man är trött och frusen att krypa ner under tjocka täcket, men tänk de som inte kan det? Tänk de som bara sover i något kallt och dragit utrymme på en pappkartong?

Det brukar också ibland slå mig när jag tar mina promenader runt Gruvan, jag bor ju i gruvkvarteren här i Falun, vad privilegierade vi är när det gäller våra arbeten och arbetstider. Tänk förr, att jobba och slita nere i de där mörka, trånga, rökiga gruvgångarna ca tolv timmar om dagen. Två dagar om året hade de semester har jag för mig, en på jul och en på midsommar.
Visst ska man alltid kämpa för förbättrade arbetsvillkor men om man jämför hur vi hade det med hur det var för några hundra år sen i det här landet så får man ju nästan skämmas för att man är så pass gnällig som man är.... Livet var nog något helt annat då kan jag tänka mig, det gick väl mest ut på att överleva och försörja sin familj. Nu har vi så mycket annat att tänka och fundera på, lägga vår tid på, engagera oss i att jag ibland tror att livets alla möjligheter och val är det som gör att vi kan tycka att våra liv är komplicerade och att vi oroar oss för så mycket.
Har för mig att filosofen Jean-Paul Sartre konstaterade något i stil med att val skapar frihet och att denna frihet skapar ångest. Existentialismen. Kanske ligger det nånting i det?

Hursomhelst... att det var ett lyxigt privilegium med varmvatten filosoferade jag hemma hos mamma och pappa.... tills varmvattnet tog slut och jag fick duscha ur det sista balsamet ur håret i kallvatten. Då var det inte lika lyxigt och roligt längre!

Några änder runt Faluån. Foto: Ia Lindström

Kärlek! /ia

”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka."

Några ord ur The Message som handlar om innehållet i Jakobsbrevet som jag tyckte var så kloka.

"Precis som ett sjukhus samlar många sjuka människor under ett och samma tak och inte hymlar om att de är sjuka, på samma sätt samlar kyrkorna syndare. Många som inte är inlagda på sjukhus är lika sjuka som patienterna, men de har inte fått någon diagnos, eller så är sjukdomen dold. Likadant är det med syndare som inte lagt in sig för vård i kyrkan.
Kristna församlingar är med andra och inte alltid goda föredömen i fråga om moral. Tvärtom är de ställen där människors brister och tillkortakommanden kommer i öppen dager, erkänns och behandlas."

Jag tycker orden talar rätt mycket för sig själva.
Jag drömmer om en kyrka, en gemenskap, där människor ska våga komma med sina fel och brister, våga visa upp sina sår, sin skam, sina fläckar istället för att bära en helig, men falsk, mask av fromhet, en tvingande känsla av att visa upp sig själv i bättre dager än man faktiskt är.

Kyrkan är ingen plats för perfekta människor, tvärtom. Det är människor som inser att de är sjuka, att de är syndare, men som vill bli friska. För att kunna bli frisk måste man erkänna sin sjukdom. Det är en längtan jag har, att bli bättre på det. Att våga visa upp sin sorg för andra, gör att man kan få hjälp att läka.

Kärlek! /ia