Att känna den styrkan du ger mig

När jag är svag så är du stark. 

Tack Gud att jag får vara ditt barn.

Har fastat det senaste dygnet för att be över en speciell sak. I fastan blir man fysiskt svag men det känns som den andliga styrkan växer på något vis. Man klarar så mycket mer än man tror.

Idag skickar jag in en ansökan och om det är Guds vilja kan det bli ett riktigt stort äventyr som jag inte alls vet vart det kommer leda mig. Be gärna för att det blir rätt.

Foto: M.Jansz-14

Kärlek! /ia

Våren, den sköna? Eller osköna...

Jag tycker våren är ganska obehaglig. Blir lätt rastlös och ledsen. Allt ljus passar inte med min sinnesstämning. Det känns som alla älskar våren utom jag. Man ska vara ute och göra massa roliga saker och ha massa människor att umgås med, och har man inte det då är man ganska ...misslyckad...? Det känns så i alla fall. Stora livsbeslut som ger mig lite lätt ångest ska tas. Semestern ska planeras och vad ska man göra till hösten? Kroppen ska snart exponeras i ljuset med bikini, shorts och linne. Naket. 
Blir alltid orolig och rastlös i april. "Visst gör det ont när knoppar brister?"
Nä, hösten och vintern passar mig bättre. Det blir lugn och ro i livet och i själ och hjärta. Harmoni. Mörkret passar mig bättre än ljuset.

Följande skrev jag som en kommentar till PT-Fias inlägg om våren, där hon lyfter fram att hon har svårt att möta våren med den där odelade glädjen som många andra gör. Kände igen mig precis. Och är glad att det åtminstone fanns några liknande själar som inte hoppar och jublar av glädje när våren kommer.

Foto: Mikael Jansz, mars-14

Jag försöker reda ut varifrån det kommer den där obehagskänslan inför våren och vad det är jag egentligen känner. Har det med kroppen, ljus, vitaminer och hormoner att göra eller är det 'bara' psykiskt, i mitt huvud som jag förvandlar våren till något negativt?

Jag kan inte minnas att jag hade den här känslan som barn. Då var det ju roligt när snön smälte och man kunde leka i överfyllda bäckar och vattendrag, lammen föddes som var så gulliga och man kunde vara med dem flera timmar om dagen, man gick ner i skogsdungen och byggde kojor, plockade massvis med vitsippor... Ja, det var väl en lycklig tid.

Men redan när jag var ca 10 år hade jag en vår som jag minns som jättejobbig. Två av mina kompisar miste varsin förälder inom ca 2 veckor mellanrum, en pappa som tog livet av sig och en mamma som fick en hjärnblödning (tror jag det var). Jag blev så rädd för döden, att mina föräldrar skulle dö ifrån mig så jag ville vakta på dem jämt och vågade knappt gå hemifrån och när jag var hemifrån fick jag sån ångest. Det var om våren...

När jag fick mina ätstörningar så började det i januari men riktigt eskalerade under våren. April var hemsk! Sådan ångest, jag vägde alldeles för lite och mådde både fysiskt och psykiskt så dåligt men den där rastlösheten i kroppen tvingade mig att gå, gå, gå. Gå mina promenader, gå, gå, gå, inte sitta still. Usch vad jag ogillar den oron i kroppen! Även andra år har jag ofta tyckt att ätstörningarna varit som värst under våren. Tror det är ljuset som gör att man inte får ron i kroppen att kunna sitta still.

Och ja, sen är det ju det att mina favoritårstider, hösten och vintern, är slut när våren kommer. Brädåkningen och längdskidåkningen är slut, mina 'roliga' intressen, på sommaren har jag ju inget jag brinner för till hundra procent direkt. Att det känns som att jag och M. umgås mer på höst och vinter än på våren/sommaren (han har ju sin crossåkning då) är väl ytterligare en anledning till att det ibland kan kännas lite deppigt.

Efter vår kommer sommar och sommaren gör att man frångår vardagen och rutinerna lite, och jag tycker om vardag och rutiner. Sen kan det ju ändå sluta som i somras, att sommarsemestern faktiskt var helt underbar. Men det kan man ju aldrig veta i förväg. :))

Foto: Ia Lindström, Källslätten maj-14

Och som vanligt varje bår vill jag dela Karins Boyes kända dikt 'Visst gör det ont när knoppar brister'. Tycker den beskriver det rätt bra hur man kan känna inför våren.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

Kärlek! /ia

Att ställa den svåraste frågan.
Älskar du mig?

Att inte våga.
Att vara rädd för svaret.
Rädd för min egen reaktion på det jag fruktar allra mest.

Jag tystnar.
Tårar rinner ljudlöst.
Tårar syns inte i mörker. 

Ännu en dag till ända.
Utan svar på en endaste fråga.
Utan svar på livets viktigaste fråga.


Kärlek! /ia

Grövelsjöbilder del 3

Jag tycker om att sitta och pyssla lite med foton jag tagit och nu kommer bilderna från den tredje och sista vandringsdagen i Grövelsjön tillsammans med Chellan, Frida och Jocke.
Dag 1 och Dag 2 hittar ni här.

Fantastiskt vandringssällskap

Den här dagen gick vandringen på lite mer lågland och i skog.

Höstfärger...Åhhh, I love it!

De tre vännerna... och Frida, som fotade.

Vi gick till en fäbod som heter Valdalsbygget, ligger väldigt nära den norska gränsen.

Lunchpaus!

Soligt och varmt var det denna dag. Jocke livsnjöt, som ni ser :)

...och svalkade sig i bäcken, som var iskall!

Jag tappade ner linslocket till kameran i bäcken, och fick ilningar i händer och armar av att rota runt i det där kalla fjällvattnet :D

Just när vi var där var det inga djur på fäboden, tyvärr.

Lingon....sylt kan ju va det bästa!

Frida

Tre vandringsmän på vägen. Eller tre visemän?

På hemväg

Alla med kameran i högsta hugg :)

J. poserar i gräset...

...och F. på bryggan.

Kärlek! /ia 

Min tro del 4: Vardagslivet

Jag har ju skrivit lite grann om min tro i några inlägg, bl.a. hur det började, varför jag är med i en församling och hur jag håller min tro vid liv. De delarna finns att läsa här:  del 1 ,del 2  och del 3.

Då tänkte jag gå vidare med: Hur märks det då att jag är kristen, i mitt vardagsliv?

Jag har ju tidigare skrivit om att jag gärna går morgonpromenader och ber, kommer hem och läser Bibeln. Så det är väl en del av vad som påverkar mitt vardagsliv och vad jag lägger tiden på. Att läsa Bibeln och be är viktigt för mig, det är det jag bygger min tro på. Försöker, om jag inte blir alltför uppslukad av nuet, att även slänga iväg nån bön då och då under dagens gång, det står ju i Bibeln att vi ständigt ska be och jag vill ju liksom hela tiden känna att Gud får vara med i min vardag, inte begränsa honom till en kvart varje morgon.

Förutom min personliga, individuella dagliga relation till honom, som har vuxit men skulle kunna växa så ännu mycket mer, så går jag ju till kyrkan på söndagarna (de söndagarna jag kan, med helgjobb och mycket vinteraktiviteter kan det bli lite skralt med det, speciellt vintertid).
Varannan torsdag har vi något som kallas husgrupp (det kanske jag redan skrivit om tidigare?) där vi är några i kyrkan i någorlunda samma ålder, ca 20-40 år, hehe, som träffas. Vi snackar, fikar, pratar om vardagliga saker och delar livet. Tanken är att det ska finnas några i kyrkan som man har en lite tätare relation till och verkligen lär känna så att man vågar dela med sig av även tyngre saker i livet. Vi ber för saker tillsammans och ber för varandra.

Ibland lyssnar jag på kristen musik, typ lovsång, fast inte jätte ofta, har liksom inte hittat nått som helt passar mitt musiktycke och smak. Men jag kanske ändå undviker sådan musik som jag inte tycker fyller mig med bra saker, t.ex. så gillar jag inte texter med väldigt våldsamma eller sexistiska inslag, det är väl ganska naturligt. Detsamma gäller ju filmer, tv-serier, böcker etc. Om det är något som bara fyller mig med obehag och får mig att må dåligt för att jag tycker det drar mig från Gud, då vill jag inte se på/lyssna/läsa om sådant.

Jag tänker rätt mycket på Gud, meningen med livet, vad jag ska göra med mitt liv, hur man följer Jesus och så vidare. Men så är ju jag en liten grubblare också :)
Att jag funderar på sådana här saker, och att min tro och relationen till Gud är viktigt för mig är något som jag vill och tror även avspeglas här i min blogg. Jag tycker om att skriva och vill att den gåvan ska få användas av Gud på bästa sätt.


Ja, det var lite grann om vad som kanske skiljer mitt vardagsliv från hur jag hade levt mitt liv och spenderat min tid om jag inte hade varit troende med viljan att leva ett liv i efterföljelse.
Lite mer om värderingar, etik, hur min tro påverkar min åsikt om hur man behandlar andra människor, hur man ska leva sitt liv och sådant, kommer i ett annat inlägg :)

Det är inte direkt såhär jag brukar se ut när jag går till kyrkan, det är ju inte ens Svenska kyrkan jag går till. Men tycker vi var så fina så bilden är värd att få vara med i bloggen igen ;)

Kärlek! /ia

Först pannkaka och sedan sol

Idag har jag varit ovanligt glad tycker jag. Eller en bra sinnesstämning liksom. Började dagen med att gråta en skvätt - då var det ju liksom klart sen!
Bättre att få ut sig det och sedan må bättre, eller hur? Visst har tårar en väldigt förlösande effekt?

Sen har jag städat, det mår jag också väldigt bra av. Rensa, göra fint, sortera ut, strukturera. Ger ro i själen. Lagat mat åt Herrn i huset, kände mig så snäll så :)
Och sedan träning - mitt andningshål. Finns det nån frustration kvar så hjälper det ju alltid att svettas.
Det var min dag det, i kompakt form.
Godnatt!

Middagsdags :)

Kärlek! /ia

Skoterutflykt i Åre

Hej i onsdagen!
Jag och M. var ju till Åre förra helgen, den innan Sälen. Vi tog inte så värst mycket foton, men när vi var på skotertur hade vi den med oss och försökte klicka lite kort.

Vi stannade och tog fikapaus vid en liten bro. Solen sken så fint och fåglarna kvittrade. 

Vårbäck

Skoterförar'n! :)

Lite chill i solen.

Utsikt över Åre-fjällen.      

Det blåste väldigt så den här familjen grävde in sig i en snövall på lä-sidan. Coolt!

Livsnjutarn ;)

Det var varmt och smältigt i Åre...

Fina fjällvärld - trivs så bra där!

Sedan efter det här blev det snöstorm...tur vi redan var på hemväg, hehe.

Kärlek! /ia