Egoister och gnällspikar

Senast jag åkte tåg, till Östersund så satt jag som vanligt och överanalyserade saker och ting, t.ex. människorna runt omkring mig och deras samtal. Ganska nördigt, men det är riktigt spännande, hehe :)

Analysen:
Snett framför mig satt två kvinnor som verkade vara arbetskamrater och de skulle nog till Gävle på någon jobb-grej. Den ena var kanske i ca 60-års åldern och den andra strax över 40 kanske?

Hursomhelst, det jag kunde notera i denna konversation (och som jag tycker mig uppleva rätt ofta i andra relationer/konversationer också, det är det som gör denna analysen så spännande!) var att den ena kvinnan pratade om sig själv i princip hela tiden, (vilket då var kanske en timme som det tar till Gävle.)
Efter denna timmen visste jag ganska mycket om hennes liv och hennes relationer till olika personer i sin närhet. Om den andra kvinnan visste jag ingenting... hon fick ju aldrig chansen att uttrycka sig.

Och visst var det kanske så att hon den tysta kvinnan inte ville prata så mycket om sig själv, men hon fick ju inte ens chansen! Och kanske ville denna icke-pratande kvinnan ha det lite tyst, tänka, reflektera, läsa en bok eller nått? Men den andra malde på om sig, sin sitt, sina...

Jag kanske är dum och dömande, men det är nog få saker i relationer som jag kan störa mig så mycket på som när någon, utan att fråga de andra, tar all plats. Som hela tiden byter tillbaka samtalsämnet till sig själv. Som är så sjukt mycket centrum i sitt eget universum. Som ältar samma saker tusen gånger om och hela tiden vill ha de andras medhåll. Har man ingen känsla för att man inte själv borde prata konstant i en timme medan den andre inte får säga något alls? Hur tänker man då, tycker man själv att sitt eget liv är så mycket intressantare än andras så man måste prata om det hela tiden? Vad har man för bild av relationer och vänskap när man tror att man kan gå på om sitt eget hela tiden och sedan ska folk tycka att man är en schysst och trevlig person?

Jag kan ha fel. Kollegan kanske tyckte det var jätteintressant att höra allt den pratiga hade att berätta om. Det kanske finns relationer där någon tycker det är helt okej att lyssna i en hel timme och själv säga ca fem meningar. Det kanske är upp till den andre (en sådan som mig som inte vågar ta plats genom att armbåga mig fram utan väntar snällt på min tur - och fördelas inte turen till mig, ja då håller jag tyst)  att ta mer plats? Ja jag vet inte.

Men jag vet att jag har svårt för personer som pratar konstant om sitt eget liv hela tiden utan att släppa in andra - och som dessutom pratar för mycket om sitt privatliv på offentliga platser där alla kan höra.

I en mer djup analys kanske vi skulle komma fram till att den personen som pratar mycket har dålig självkänsla, aldrig blivit lyssnad på som barn, måste ha andras bekräftelse eller något sådant. Men i denna ytliga analys tycker jag bara dessa personer är egoistiska och självcentrerade.

2014-12-09 /ia

Kärlek!

från dagens gnällspik / Ia.

Den naturliga konflikträdslan?

Jag tänkte komma med en reflektion igen som har sitt ursprung i den KBT-kursen jag läste i höst. Det var mycket kloka saker jag fick chansen att fundera över (t.ex. det här om acceptans)

Något av det jag fick nya tankar om var detta med grupptillhörighet samt hur vi biologiskt har många arv från läääänge sedan när det var lönsamt att reagera på vissa sätt. T.ex. ser man ett lejon som  är livsfarligt så säger kroppen åt dig att fly: du får olika fysiologiska reaktioner som gör dig beredd på flykt. Alla dessa fysiologiska reaktioner som inriktade oss på att endera fly eller slåss hade ett enda mål: överlevnad. Och det är ju de gener som har överlevt och varit lyckosamma som har förts vidare.

Och nu till det dagens inlägg ska handla om: För att kunna överleva var det naturligt att följa gruppen. Att se av de andras misstag och lära sig, att följa gruppen och inte göra egna utsvävningar som kunde kosta livet - att trotsa majoriteten kunde innebära livsfara.
Och som sagt, mycket av det som var livsregler för överlevnad förr i tiden hänger genetiskt med oss idag. Det är svårt att trotsa biologi.

Så kopplingen till nutid: Jag tänker att det inte alls är konstigt att vi vill följa gruppen, göra som alla andra, faller för grupptryck och inte alltid vågar stå upp för det vi själva tycker och tror på när det går emot den stora gruppens åsikter. Och därmed kanske jag inte behöver döma mig själv så hårt när jag känner att jag inte vågar gå emot den allmänna åsikten i någon fråga. Det ligger ju liksom naturligt nedlagt i oss.

Och visst känns det så tydligt? Visst tycker de allra flesta av oss att det är bekvämt att hålla med och obekvämt att gå emot det majoriteten står för? Visst är de flesta människor ganska konflikträdda och är måna att bli omtyckt av nästan alla? Vi människor är flockdjur, det är oerhört viktigt för oss att få tillhöra gruppen.

Därmed har jag inte sagt att man, jag, inte ska kämpa för att våga stå på sig. Det är ju ett mål jag har: att inte vara helt beroende av att alla ska tycka om mig och tycka som jag utan mer våga stå upp för det jag tror på, våga stå upp för svaga personer i samhället och inte vara lika rädd för kritik. Det är svårt.

Men min poäng är denna: Man behöver inte känna sig dum och feg för att man är konflikträdd, det är enligt min slutsats ganska naturligt att vara det. Så, kämpa på om du som precis som jag känner att du skulle vilja våga lite mera. Men döm inte dig själv när du misslyckas. Det är klart förlåt-bart att man råkar följa med mängden istället för att ryta ifrån.
Vem kastar sig frivilligt i lejonets gap om man kan slippa undan?

Solen står lågt över Elsborg i vintertid.

Kärlek! /ia

Hej mitt vinterland!

Idag har jag varit ledig och nu när snön kommit har jag förutom bräda även varit så sugen på att dra fram längdskidorna också. Sagt och gjort, åkte hem till mamma och pappa idag och jag och mamma begav oss till Sörskog.

Och ja.... det snöade, blåste, var ca -12. Fick sådana där små ishårda snöflingor i ansiktet, frös om fingrar och tår och spåren var igenblåsta typ....
Men ändå: jag älskar vinter. Man fick upp värmen allteftersom och det gick, förutom att vi hade vädret emot oss, väldigt bra att åka och skidorna och kroppen kändes bra. Nästa gång om jag åker i bättre väder kommer det kännas lätt som en plätt ju ;)

Ja, SÅ glad är jag att snön och vintern nu kommit med besked. Även om jag förstår att alla inte är lika förtjusta, det är rätt lyxigt i såna här tider att bo i en hyresrätt där man inte alls behöver bry sig om snöskottning och sånt. Pappa hade visst skottat vår gård i fyra timmar idag... han fick nog mer träning än vad jag och mamma fick under vår längdtur.


Nä nu måste jag återgå till min bok '438 dagar' som jag skrev om igår. Så spännande, speciellt när man vet att det är en sann berättelse. Älskar känslan av att bli fångad av en bok och bara vilja läsa mer, mer mer....

Morgonpromenad i snölandskapet

Kärlek! /ia

4 januari 2015....och hans namn blev Alfred

Förra söndagen, den 4 januari, så var vi på dop. Det var min systers yngsta son Alfred som blev döpt i Gustafs kyrka.
Det var en väldigt fin stund och med tillåtelse från barnets mor så visar jag några bilder från dopet.

Altartavlan i Gustafs kyrka

Dop-familjen plus präst och Alfreds fadder Viktor, (Mats bror).

Lilla fina familjen

Dopbarnet i klänningen hans mamma sytt. 

Han är nästan alltid glad den där lilla spillevinken... 

...och dopet var inget undantag.

Årets dopträd

Alfred

Kolla in minen på både Edvin och Alfred här, oslagbart ;) Barn alltså :))

Här är alla vi som var uppklädda i folkdräkt...

Världens finaste Edvin, Lill-Masen. 

Alfred och farbror Viktor

Efter dopet var det mat och tårta och presentöppning i församlingshemmet:

En massa spännande paket.

Jag, Micke och Edvin pusslade när de andra städade efter dopet:) Finns nog få saker som gör mig så glad som att se de där två leka med varandra :)

Avslutar med två bilder till på dopbarnet himself. Så himla go liten kille! 

Kärlek! /ia

Helgen

Nu inför helgen hade jag inte mycket planerat alls men saker har dykt upp och det blev summa summarum en himla fin helg faktiskt.

I fredags skulle jag varit ledig på dagen men tog åt mig ett extra pass på jobbet, vilket innebär fin-fina pengar, hehe :) När man som sjuksköterska inte har så bra grundlön får man passa på att tjäna pengar genom extrapass, jobba när det är mycket ob, skjuta upp semestrar och sånt, då kan man faktiskt få in en del pengar.
Efter den fredagen och jobb må-fre med tidiga mornar och för sena kvällar så var jag FETT trött men hade som mål att klara av att va uppe lite ändå, skulle nämligen på bio kl 21:00. Sent! Hehe:)
Var med några kompisar från kyrkan och såg 'Exodus' -en film om Mose (han i vassen ni vet?) Det var en intressant film, spännande men framförallt tänkvärd om man tror på Bibeln och tror på berättelsen om Mose. Överhuvudtaget tycker jag att man får brottas en hel del med sina tankar när man läser berättelser ur Gamla Testamentet, Gudssyn, människosyn, vad Gud har för syn på människorna.... ja, tänkvärt och mycket att fundera på. Tror jag kanske borde läsa Gamla Testamentet mer, det är ju ibland svårt att förstå sig på men om man inte ens försöker så kommer man ju aldrig förstå?

Ja, iallafall, sen var jag trött där på fredagskvällen och det var SÅ skönt att lägga sig och veta att man inte skulle upp tidigt på lördagen. Det tyckte nog Micke med, för vi sov till halv ett på lördag, haha. :)
Visst, man sover bort nästan hela dagen, men å andra sidan så behöver nog kroppen verkligen få sova ut ibland.
Därmed skippade vi förmiddags-snowboardåkningen vi hade tänkt oss, Micke drog upp till garaget och jag gav mig ut och gick, i snöovädret som precis hade börjat. Så skönt att få gå rakt ut i skogen och andas friskluften. Jag behöver det, i skogen kan man andas och tänka klart.
Därefter lägenhetsstädning och det dum-dumma beslutet att ta cykeln till Friskis. I typ 2 dm nysnö, med sommardäck. Hu, det var jobbigt! Men jag var iallafall uppvärmd när jag kom till gymmet.
Fortsatte mitt projekt att förbättra konditionen på löpbandet och körde sen bröst, axlar, rygg.... det känns idag om jag säger så ;)

Sedan var jag på tacokväll med tjejerna. De från Bjurs hade snöat in, tragiskt men lite komiskt; så är det att bo på landet ;)
Hursom: Supergott och alltid trevligt.

Idag blev det äntligen snowboard. I Bjursås, i nysnön. Vi åkte en hel del utanför pisterna i pudersnön, och för mig som inte är så bra på puderåkning är det sjukt jobbigt kan jag meddela; jag kör fast typ hela tiden och sen är det en riktigt kraftkamp att ta sig upp igen, hehe. Totalt genomsvettig, men grymt roligt var det. Inte ofta man får chansen att köra puder i Bjurs, så det gäller att passa på.
Helt slut blev jag också. 
Så nu ska kvällen spenderas i soffan med att se film eller läsa min nyinköpta bok: 438 dagar. Den om Johan Persson och Martin Schibbye, de svenska journalisterna som blev tillfångatagna i Etiopien 2011, om ni minns? Tror den kommer vara väldigt intressant.

Det var en liten sammanfattning av helgen det, superintressant va? ;)

Kärlek! /ia

Det stora A:t (nej, inte ett sånt A!)

När jag skrev den där KBT-tentan i Östersund tyckte jag väl att det gick hyfsat bra och trodde nog jag skulle bli godkänd.
Det var första gången i min skolhistoria som jag blev bedömd i de nya betygen, A-F där A är det bästa och F sämst, allt utom F är godkänt. Så nog trodde jag att jag skulle klara ett E eller något bättre....

Men aldrig ett A. Har hört att A ska vara svårt att få, svårare än MVG i det gamla systemet.
Men A fick jag. Och jag är så in i bängen stolt, så stolt att jag till och med tillåter mig själv att skryta lite om det här på min blogg...mohaha, hihi!

För jag trodde verkligen inte det om mig själv... och ja, självklart blir jag glad när jag får hösta betyg, det hade ju liksom inte kunnat vara bättre än så. Och det blev ju ett bra bevis för att mitt hårdpluggande sista veckorna lönade sig och att det visst gick bra att semestra på Hawaii samtidigt som jag pluggade.
Och framförallt: förhoppningsvis innebär det höga betyget att jag faktiskt lärt mig något och förstått lite av innebörden av det jag läste. Det känns hur bra som helst, för det var intressant och jag vill verkligen försöka komma ihåg och ta till mig det jag läst.

Ja, detta peppade mitt plugg-självförtroende inför framtiden. Det känns bra.

En bild från nyårsafton som var väldigt fin, enkel, bra. Mina goa vänner! Djupa samtal blandat med flabb.
Och ja, såhär bra mådde jag nån timma innan den avskyvärda magsjukan slog till med full kraft. Hua! Tur jag hann äta en god trerätters-nyårsmiddag (som sen skulle ut.... ;)  )

Färdigskrytet för idag. :)

Kärlek! /ia

Love, peace and surf

Har ju fler Hawaiibilder på lager som jag inte visat er än. Och visst längtar man tillbaka när man ser det... Med lite mer perspektiv inser man ännu mer vilken fantastisk semester det var.


En kväll cyklade vi till någon sorts naturreservat/park... jag fick en känsla av Indiana Jones....vad nu det nu innebär..?

Fasanen Bertil. Ja kanske hette han så?

Bland de trögaste cyklarna jag cyklat. Men coolaste! Fem dollar hyra om dagen. 

Vackra starka färger, stor skillnad från novembermörkret vi lämnade i Sverige.

Naaaajs! :)

Växtlighet på denna vulkan-ö var det inget fel på.

Längtar du tillbaka M? Jag gör!

Surfkulturen märktes överallt. Och då menar jag: överallt!

Kärlek! /ia