Nostalgi i köket

Jag skrev ju lite om nostalgi i förra inlägget, det är något som kommer till mig mer och mer, och jag tänker på det mer, den där nostalgikänslan. Jag tror det beror mycket på den åldern jag befinner mig i, man har lämnat barndomen bakom sig, på riktigt och tillslut, (även om jag såklart fortfarande ser mig själv som ett barn ibland). Och man har inga egna barn ännu, men den där lilla längtan har börjat gro i hjärtat (och i livmodern, haha).
Och då blir jag nostalgisk. För man är mittemellan. Inte längre barn och inte förälder.
Att min syster har två små barn och att jag lever i närheten av deras liv gör ju också att man får en insikt i barnens värld igen.

Ett exempel på vad jag menar: När man tänker på julen, den där speciella mysstämingen, spänningen av att se på julkalendern varje dag, då vet jag liksom inte om jag ska se bakåt och tänka på och drömma mig tillbaka till min egen barndom eller om man ska se och längta framåt och fantisera om hur jultiden kommer vara när man får egna barn.
Mellanåldern.

En annan tanke om nostalgi och anledningen till att jag började skriva detta inlägg:
Idag stod jag och lagade mat, ensam hemma och det är ingen middagsstess utan jag lagar den i lugn och ro och njuter av det. Det börjar bli sådär höstnörkt ute och jag lyssnar på en bra och spännande podkast. Då bli jag sådär nostalgisk.
För jag kommer att tänka på min egen mamma, hur det var när jag var liten och mamma stod i köket och lagade mat. Det var mörkt ute och radion stod på, oftast P1 och man lyssnade på nyheter och säkert väldigt intressanta program som man kanske inte helt lyssnade på och förstod innebörden av. Ändå tror jag att det påverkade en lite till vad man är intresserad av idag.
Det var mysigt, jag minns det som mysigt (sen är det väl tur att hjänan gör att man mest minns det trevliga, haha). Pappa kom hem efter jobbet och man åt tillsammans. I höstmörkret, med tända ljus. Matlagningen gjorde att köket blev varmt och doftade gott, det blev husets hjärta.

Och nu är jag själv där. Jag står och lagar mat och lyssnar på nått intressant programm på radion. I mitt eget lilla mysiga kök. Det blir varmt och doftar gott. Jag njuter av ensamheten och icke-stressen för jag vet att ensamheten inte varar, M. kommer hem från jobbet såsmåninom och äter tillsammans med mig.
Det är jag som är den vuxna nu, husmodern i mitt hem. Nostalgi.
Ja... det är väl bara några snoriga ungar som fattas, haha ;)
Nädå, jag är helt nöjd att ha mina egna bäbisar hårbollarna som håller mig sällskap. Världens finaste katter.

Ni fattar vad jag menar va? Att man är mittemellan. Och jag ska tillägga att den här nostaligin mest bara känns mysigt. Det var bra förr, jag trivs nu och nått spännande kommer säkert att komma.

en annan dags matlagning, hemgjorda burgare

kärlek! /ia

Mammas födelsedag

I onsdag fyllde mamma år, min fina mamma, och jag och syrran var där för att fira lite. Vi åt tacos, mm vilken härlig födelsedagslunch (!), och tårta. Och på eftermiddagen när solen nästan tittade fram så passade jag på att fota hösten, löven, killarna och oss själva. Här bjuder jag på några av bilderna: 

Edvin!

Jag minns själv när man var liten och bodde i Baggbo, hur roligt det var när hösten kom och man kunde kratta ihop löven under den stora lönnen. Jag gjorde stoooora lövhögar som man kunde helt begrava sig själv i, slänga sig i och ja... roligt var det! 

Kul att se den nya generationens barn leka samma lekar, på samma plats. 

(Är det det jag skriver om nu som kallas nostalgi?) 

Systrarna, snart 26 och 30 bast. Åh jisses! ;) 

Världens finaste Alfred!

Det blommar än, trots oktober.

Hejdå och kärlek! /ia

Experterna (och jag) har talat

Jag vet inte om jag skrivit ett inlägg, eller tänkt att göra det, om vikten att lära sig hantera negativa tankar, ångest, jobbiga känslor, istället för att tro att det går att undvika dem helt.
När jag hade mina ätstörningar hade jag ju mycket ångest och jobbiga tankar, och jag är jätteglad och tacksam att det inte är så nu. Däremot, bara för att jag är frisk så innebär det ju inte att jag aldrig har tankar som är jobbiga, eller nån liten släng av 'lätt ångest', eller vad man ska kalla det. Jag tror att många av oss har föreställningen att bara för att man är frisk och inte har några stora problem och sorger i livet, så skall man känna positiva känslor hela tiden. Alltid vara glad, aldrig må dåligt.
Men vi funkar inte så! Det är helt normalt att ibland känna sig lite ledsen, orolig, fundera på något jobbigt, känna ett lätt tryck över bröstet av sorg... Normalt!. Däremot hur man agerar och tänker kring detta går ju att lära sig hantera: skjuta bort, förstora upp det, bli rädd, få panik eller acceptera det, veta att det går över, känna sig okej med att vara lite ledsen ibland.

Jaha ja. Det var ju mina tankar och min teori och då var det så himla kul nu när jag börjat plugga KBT och läste en bok inom ämnet då författaren (Anna Kåver) nästan beskriver exakt det jag skrivit om ovan och tänkt ut själv av mina livserfarenheter. Så då var jag ju inte helt fel ute när till och med välutbildade psykologer tänker samma sak.

Och för intresserade, och för att ni ska se att jag har vetenskapligt belägg för det jag säger (om ni liksom inte litar på bara mig, hehe) så tänkte jag berätta lite om vad det är hon skriver angående känslor och tankar. Skitintressant tycker jag som är intresserad av psykologi, haka på om ni vill:

Känslorna, även de negativa, har en viktig funktion då de hjälper oss att navigera rätt i tillvaron. Känslor som t.ex. rädsla har historiskt sätt räddat oss från många faror, det lär oss ju att fly från det vi är rädd för, och därmed, ibland, rädda vårat liv. Problemet blir när vårat system 'överreagerar' så att vi tolkar sådant som vi faktiskt inte behöver vara rädda för i dagens samhälle som något farligt, och vi får tankarna, känslorna och de fysiska reaktionerna från detta (t.ex. panikångest).

"Vårt förhållningssätt till våra känslor har en påtaglig inverkan på hur vi mår. Hur beredda är vi att känna obehag och negativa känslor? Måste vi till varje pris bekämpa och få bort sådana känslor? Å ena sidan kan naturligtvis starka känslor skapa starkt lidande, å andra sidan är de viktiga drivkrafter i tillvaron. De gör oss ju beredda att skrida till handling för att uppnå något som är viktigt för oss. Enligt min erfarenhet är detta en förvånansvärt ny insikt för många patienter. Känslor är för dem något irriterande, hindrande, ovidkommande eller i bästa fall något som sätter lite pikant färg på tillvaron. För en del patienter är känslor fruktansvärt plågsamma. Inte sällan hör jag önskningar av typen 'Gör mig till en teflonpanna där allting bara rinner av!'
När vi lider är det svårt att betrakta känslor som hjälpande drivkrafter till ett fungerande liv. Detta kan ibland grunda sig i en uppfattning om att det normala och 'friska' är att befinna sig i en konstant känsla av lugn, harmoni och lycka.
Även om vi inte befinner oss i konstant lidande, så kan känslosvackor upplevas som något sjukt, konstigt och avvikande.
I diskussioner med patienter om känslor och känslors funktion uppstår lätt en frustration vid insikten om att alla känslor fyller viktiga funktioner och att de är svåra att eliminera. För många patienter är det också svårt att förstå att alla människor känner obehag och ångest i sina liv. Det syns bara inte utanpå.
Istället för att inleda ett krig mot känslorna för att ta död på dem, blir utmaningen hur vi ska kunna acceptera dem, reglera dem och agera klokt på dem." (A. Kåver)

Ja men där ser ni ju. Precis som jag tänkt ju, bara att ett 'proffs' skrivit en bok om det. Man kanske borde bli psykiatriker ändå? Hehe.

Nä, men seriöst, jag tror att ovanstående är OERHÖRT viktigt. Hur många är vi inte som tror att 'alla andra' aldrig känner ångest och obehag? Vi visar ju oftast den lyckliga sidan utåt, våra inre monster vill vi inte så gärna skylta med. Men alla har dem, i mer eller mindre utsträckning. Det är meningen att vi ska känna, det är inte farligt.

Lite egentagna bilder på det, från Falu Koppargruva: 

kärlek! /ia

Effektivitet är mitt andra namn (ibland!)

Igår hade jag veckans enda helt lediga hemmadag. Och jag var något stressad inför den. Var så mycket jag ville och borde göra. Typ plugga, träna, fixa hemma, baka bröd inför gästerna som skulle komma och så vidare.
Men istället för att få helt panik inför alltihop och låta stressen stå mig upp över öronen, så skrev jag ner en lista på vad jag ville göra under dagen. Kollade över den och bedömde vad som var viktigast, och vad som eventuellt kunde strykas/skjutas upp till annan dag om jag inte hann med. Sen började jag beta av dem, och detta blev gjort:

Lång morgonpromenad inklusive handling, plugg (svara på instuderingsfrågor samt se två videos), en tvätt, fixande med foton från mammas födelsedag, skrev två blogginlägg, städade lägenheten, baka morotsbröd, var ute på en jogg/löprunda, dusch + hårtvätt, fix inför husgrupp (gäster!), hade dem här ca 2,5 timme, fixade i ordning och diskade samt hann se lite serie och mysa med M. när han kom hem från garaget.

Vad jag vill säga med detta? Skryta över hur duktig jag är? Nja (fast ganska effektiv om jag får säga det själv, hihi ;) ). Nä men dels att en dag är LÅNG om man tar tillvara på den, man hinner många grejer. Dels att man måste lära sig att prioritera istället för att stressa, (!!!) (dagens klokaste tanke från mig, skriv upp den!) både inom yrket som sjuksköterska och som privatperson.
Inget blir bättre av att man förblindas av stress och press. Visst bör man skynda sig lite och försöka vara effektiv när man har mycket att göra, men att tok-panik-skynda är ingen smart idé. Tror jag.
Det finns grejer som är viktiga och grejer som är mindre viktiga. Prioritera dem. 
Vad är viktigt för dig? För mig kändes det viktigt att få bjuda på hembakt bröd så då prioriterade jag det före att t.ex. träna. Sen som bonus hann jag klämma in en runda ändå, men det hade fått stryka på foten om jag inte hunnit. Helt enkelt.


Och effektiv del två: Jag blir så glad en sån här vecka när träningen flyter på bra utan sjukdom och man känner sig pigg, fräsch och stark. Denna vecka har det hittils blivit två bra simpass, två hårda effektiva gymtimmar och en jogg/löprunda alltså. Och tror jag kan klämma in veckans sjätte och sista pass på söndag eftermiddag. Finns det nån bättre känsla än när man är på g i kroppen?
(Och i knoppen och själ och hjärta med för den delen, mår bra och framförallt är det M. som förgyller min tillvaro så och gör mig kär och galen. Kär och glad iallafall :) Love him.

fokus!

Nya träningsthights, från Stockholmsrean. Bara en sån sak som nya kläder kan ju få en sjukt motiverad på träning :)

Men imorn är det vilodag från träningen. Inte från jobbet dock... :(

Om ni vill läsa nått viktigare inlägg än sånt här 'skryt' så lovar jag att det kommer snart med. Kan man hoppas :)

Men jag är glad och TACKSAM och känner mig lite smått hög, på kärlek. Livet är snällt ibland. Tack Jesus.

kärlek! /ia

höstbilder del 2

Igår var jag i Baggbo eftersom mamma fyllde år, och när vi var ut åkte kameran fram. Tänkte passa på att fota lite mer höstbilder innan alla löv har trillat av. MEN eftersom jag är hemma och har pluggdag idag så försöker jag koncentrera mig på det och bilderna för vänta till senare. Dock hittade jag de här godingarna, foton jag tog lite tidigare i höst som jag inte visat än. Håll till godo - helt ljuvliga tycker jag, som den höstälskare jag är.

det röda

äppelsäsong

rönnbär (då blir det mycket snö i vinter va?)

asfaltsblomma

blåa bär - men inte blåbär

ek i gult

kärlek! /ia

Stockholmshelg

Vi var ju alltså i Stockholm i helgen. En bra helg även om stackars M. blev sjuk lagom till avfärd och var förkyld och trött. Men ibland lyckades jag faktiskt lura i honom nån Alvedon (händer inte så ofta kan jag säga, hehe.)

Vi gick på stan, var på supercrosstävling i Tele2 arena på lördagen, slappade på hotellrummet (lyx att få bo på hotell!) åt goda bufféfrukostar och gick på stan lite till. Det regnade på fredagen när vi åkte ner, och nästan hela söndagen, men lördagen bjöd på härligt, soligt höstväder.


Det som slår mig, som ofta slår mig när jag är ute på vift sådär, är orättvisorna. Istället för att bara toknjuta av allt, unna mig, plocka på mig, så ser jag och tänker på det skeva i allt. Det kanske är nedlagt i mig, medfött, med generna...

Jag ser det skeva i att vi, vissa av oss, shoppar järnet, så mycket kassar vi knappt orkar bära, medan andra sitter utanför och tigger om pengar till mat för dagen. Vissa har så fina dyra kläder och inne i ljudbutiken ska en familjefar köpa ljudanläggningar för många tusen kronor. En annan man kollar på en TV för över 30 000.
När vi går hem genom stan på kvällen ligger en man ute och sover på gatan. Jag tror inte att han gör det för att tycker att det är roligt...
Har inte vissa människor för mycket pengar?

Jag minns att min vän Emmeli (bra blogg förresten, läs!) skrev nått i princip med 'så fina båtar att man nästan blir arg ' i samband med en Gotlandsresa i sommar, när de vandrade i hamnen och kollade på alla tjusiga båtar. Jag kände lika när jag var i Smögen i somras. Vad är det för fel på värden när vissa kan ha det så himla bra i ett överflöd av pengar medan andra har inget alls? Det känns inte okej och är inte rättvist. Inte rättvist alls och på en fläck.

Tänker du och jag på hur priviligerade vi är? Är vi tillräckligt tacksamma för allt det vi faktiskt har? Gör vi något för att hjälpa andra?

Sådana tankar kommer till mig efter en Stockholmshelg..... typiskt mig.

utsikt från hotellet

fascinerad kille :) 

ett fint, soligt lördags Stockholm

hotelllyx

Kärlek! /ia

En god gärning?

Förra året i april när jag flyttade hit till den här lägenheten så behövde ju Christoffer som bodde här då hjälp av någon som kunde ta hand om hans katter. Jag hade länge drömt om att skaffa katt i nästa boende jag skaffade, så när vi båda upptäckte varandras behov så kändes det rätt självklart att tacka ja till erbjudandet om att ta hand om hans katter medan han var i Boden. Santos och Lyon. Och det var väl kärlek vid första ögonkastet måste jag erkänna.

Det som kändes lite frustrerande medan jag var 'kattvakt' var att jag själv inte kunde bestämma helt vad jag gjorde med dem. De här små kissemissarna har ju varit innekatter ändå från början, men jag, och de själva tror jag, var nog inte riktigt helt nöjda med att ha det så. De skrek vid dörren, smitning genom öppna fönster, rastlösa jamande katter och så vidare.
Jag tror de ville ut i det fria, jag tror det hör till katters natur. Och jag tänkte: om de var mina, då skulle de få gå ut.

Så kom den dagen då det blev klart att C. inte skulle flytta tillbaka till Falun, han sa upp lägenheten och vi fick förstahandskontrakt på den (jippi!) och erbjudandet att ta över katterna helt och hållet kom.
Roligt, men också med lite diskussion. Det skulle vara väldigt roligt att skaffa en egen kattunge att ta hand om och uppfostra från början, men jag hade ju redan fäst mig så för dessa vänner så att de skulle få lov att byta hem och ägare ytterligare en gång kändes inte riktigt ok. (Det här betyder att jag fick stor klump i magen och grät när M. tyckte att vi inte skulle ha dem och jag lyckades övertala honom att säga ja, hihi)

Och sagt som gjort. Katterna fick börja gå ut. Litegrann i början bara där jag höll koll på dem ute. Sedan allt mer och alltmer självständigt.
Under de två veckorna de semesterfirade i Baggbo i somras var i alla fall Santos ute i princip dygnet runt.

Nu går de ut och in som de vill. Eller ja, Lyon får vi slänga ut då och då för hon går inte ut så ofta frivilligt.
Men de verkar må bra av att få vara ute, bättre än innan, och det gläder mig så. De är lugnare när de väl är inne, verkar nöjda och tillfreds. Går inte runt och jamar och verkar oroliga.

Det känns gott i hjärtat.

Risken som finns, att de skulle bli påkörda, får jag väl tyvärr lära mig att leva med. Visst skulle jag få dåligt samvete då för att det var jag som släppte ut dem, men samtidigt tänker jag att de hellre kanske lever ett lyckligt, fritt kattliv i några år och i värsta fall blir påkörda (låt det gå fort utan lidande i så fall!) än att vara inne hela livet och inte helt trivas med det.

kärlek! /ia