idag, (eller egentligen igår för er som inte jobbar natt) så är det exakt 2 år sen jag åkte till Indien första gången. 16 september 2012, fast det var en söndag då... mamma och pappa skjutsade mig till Arlanda och sen var jag ensam i hela stora vida världen, haha.
det känns som en evighet sedan. fast också som nyss, kan minnas så mycket från den där resan. (åkte själv till Indien i ca 2,5 månad och arbetade som volontär på vårdcentral och barnhem, bodde på en camp med andra volontärer från hela världen, solade och badade i Indiska oceanen m.m...)
men att detta som 'bara' var 2 år sedan mest känns långt långt borta tror jag beror på att jag själv känner mig så förändrad. och att min livssituation är förändrad.
tror jag kan ha skrivit om det förut men från att ha levt singel och känt sig ganska obekväm med ensamheten till att leva i ett förhållande, och som nu bo tillsammans, det är stor stor skillnad.
att bli sådär kär-glad, och ibland ledsen, för att man är så kär och ömtålig och besvikelserna kommer lätt, det är ett annat liv än att leva själv. att få vara nära en annan människa, att höra ihop med någon, att få kroppsvärme från en annan levande varelse, det gör underverk med välmåendet.
att få göra saker för M, att försöka göra honom glad och vara någon som man vill leva med, en bra tjej, det gör att jag måste tänka på någon annan än mig själv, inte alltid sätta mitt eget vardagsliv i fokus.
att anpassa sig har varit bra för mig, men ibland är det såklart tufft också. speciellt när jag tror att vi tjejer ibland har en förmåga att anpassa oss lite för mycket ibland...? Eller anpassar sig killar lika mycket till sina tjejers liv som vi anpassar oss efter dem? Vad tycker nu?
hmm. det här skulle inte bli nått relationssnacksinlägg var det tänkt, men nu blev det lite så. för förhållandet med M. tror jag ju också kan vara en stor anledning till den andra stora förändringen i mitt liv sen jag kom hem från Indien, som gör att det känns avlägset, nämligen: att vara fri från ätstörningar.
det var ju mitt liv innan. sorgligt och tyvärr, men så var det i stort sett. styrde mig och mina tankar så otroligt mycket, fick mig att må så dåligt.
det är borta nu. i flera år trodde jag nog att jag var typ-frisk, för att jag var normalviktig och så och inte bantade, men fuck dessa tankar som alltid fanns där alltså.
jag är fri nu. det är den stora tacksamma välsignelsen. att leva ihop med M. har tvingat mig till att ha normala mat- och träningsvanor och att ha blivit 'tvingad' till att släppa mina ensamma osunda vanor och se att det nya livet faktiskt fungerar så bra , att våga prova på det, det har gjort mig frisk.
Tack Gud att du lät mig och M träffa på varandra nästan på en gång jag kommit hem från Indien. det räddade mig. det är befrielsen. tanken slår mig ibland. nu äter jag vad som helst när som helst utan någon ångest. visst vill jag träna och känna mig 'fräsch' men det är bara lite vanlig sundhet tror jag.
ingen fångenskap. jag är fri. mina tankar är inte längre slav under mat och träning. det finns annat i livet nu, mat är bara en bisak, något nödvändigt för att överleva och oftast en välsmakande njutning.
ja,det är det som hänt sen Indien 2012. det känns långt borta, att vara ensam och ätstörd. men man ska inte ta något för givet, jag kan ju såklart inte lova att aldrig trilla dit igen. men jag tror inte det.
livet har förändrats. allt är inte bättre nu, men det mesta. när man älskar utsätter man sig för risken att bli sårad. risken för att känna tvivel som skär och bränner i hjärtat.
jag gråter fortfarande då och då. livet är sådant, både glädje och sorg. men jag är framförallt TACKSAM att jag har kommit dit jag är idag. Tacksam för M. Tacksam till Gud. jag tror det är alldeles sant att han hör alla våra böner och ser alla våra tårar, sedan kanske svaren inte blir som vi förväntat oss eller kommer precis när vi hoppats på det.
jag är sugen på mer av livet. mer av yrket som sjuksköterska. mer av kärleken. mer av världen. mer av mig själv. mer av Gud, att vandra ett helt liv tillsammans med honom. en förvissning: helt fel kan det ju inte bli när jag lämnar livet i en sån trygg och säker famn?
kärlek! /ia
det känns som en evighet sedan. fast också som nyss, kan minnas så mycket från den där resan. (åkte själv till Indien i ca 2,5 månad och arbetade som volontär på vårdcentral och barnhem, bodde på en camp med andra volontärer från hela världen, solade och badade i Indiska oceanen m.m...)
men att detta som 'bara' var 2 år sedan mest känns långt långt borta tror jag beror på att jag själv känner mig så förändrad. och att min livssituation är förändrad.
tror jag kan ha skrivit om det förut men från att ha levt singel och känt sig ganska obekväm med ensamheten till att leva i ett förhållande, och som nu bo tillsammans, det är stor stor skillnad.
att bli sådär kär-glad, och ibland ledsen, för att man är så kär och ömtålig och besvikelserna kommer lätt, det är ett annat liv än att leva själv. att få vara nära en annan människa, att höra ihop med någon, att få kroppsvärme från en annan levande varelse, det gör underverk med välmåendet.
att få göra saker för M, att försöka göra honom glad och vara någon som man vill leva med, en bra tjej, det gör att jag måste tänka på någon annan än mig själv, inte alltid sätta mitt eget vardagsliv i fokus.
att anpassa sig har varit bra för mig, men ibland är det såklart tufft också. speciellt när jag tror att vi tjejer ibland har en förmåga att anpassa oss lite för mycket ibland...? Eller anpassar sig killar lika mycket till sina tjejers liv som vi anpassar oss efter dem? Vad tycker nu?
hmm. det här skulle inte bli nått relationssnacksinlägg var det tänkt, men nu blev det lite så. för förhållandet med M. tror jag ju också kan vara en stor anledning till den andra stora förändringen i mitt liv sen jag kom hem från Indien, som gör att det känns avlägset, nämligen: att vara fri från ätstörningar.
det var ju mitt liv innan. sorgligt och tyvärr, men så var det i stort sett. styrde mig och mina tankar så otroligt mycket, fick mig att må så dåligt.
det är borta nu. i flera år trodde jag nog att jag var typ-frisk, för att jag var normalviktig och så och inte bantade, men fuck dessa tankar som alltid fanns där alltså.
jag är fri nu. det är den stora tacksamma välsignelsen. att leva ihop med M. har tvingat mig till att ha normala mat- och träningsvanor och att ha blivit 'tvingad' till att släppa mina ensamma osunda vanor och se att det nya livet faktiskt fungerar så bra , att våga prova på det, det har gjort mig frisk.
Tack Gud att du lät mig och M träffa på varandra nästan på en gång jag kommit hem från Indien. det räddade mig. det är befrielsen. tanken slår mig ibland. nu äter jag vad som helst när som helst utan någon ångest. visst vill jag träna och känna mig 'fräsch' men det är bara lite vanlig sundhet tror jag.
ingen fångenskap. jag är fri. mina tankar är inte längre slav under mat och träning. det finns annat i livet nu, mat är bara en bisak, något nödvändigt för att överleva och oftast en välsmakande njutning.
ja,det är det som hänt sen Indien 2012. det känns långt borta, att vara ensam och ätstörd. men man ska inte ta något för givet, jag kan ju såklart inte lova att aldrig trilla dit igen. men jag tror inte det.
livet har förändrats. allt är inte bättre nu, men det mesta. när man älskar utsätter man sig för risken att bli sårad. risken för att känna tvivel som skär och bränner i hjärtat.
jag gråter fortfarande då och då. livet är sådant, både glädje och sorg. men jag är framförallt TACKSAM att jag har kommit dit jag är idag. Tacksam för M. Tacksam till Gud. jag tror det är alldeles sant att han hör alla våra böner och ser alla våra tårar, sedan kanske svaren inte blir som vi förväntat oss eller kommer precis när vi hoppats på det.
jag är sugen på mer av livet. mer av yrket som sjuksköterska. mer av kärleken. mer av världen. mer av mig själv. mer av Gud, att vandra ett helt liv tillsammans med honom. en förvissning: helt fel kan det ju inte bli när jag lämnar livet i en sån trygg och säker famn?
kärlek! /ia
