vi drar till fjällen...

Idag är en sån där dag när man inte alls känner sig på topp. Eller kroppen är inte på topp iallafall, huvudvärk både igår och idag och idag med ett tillägg av halsont. Inge roligt ju! Men men, det är bara att acceptera läget.
Hoppas iallafall att frisk fjälluft kanske ska kunna kurera mig. En jobbdag till (som blev på dagen medan hantverkarna är i huset, tack snälla Rosie!) och sen åker jag till Grövlesjön. Fyra dagar, tors-söndag. Är riktigt pepp nu, så får inte bli förkyld, punkt slut. Om så skulle vara så åker jag ändå på kureringsresa :)

Hemma är det ju lite kaos. Alla möbler utom sängen befinner sig i vardagsrummet då kök och sovrum är under omgörning. Det kommer bli bra tror jag, så det är ju värt det. Men man är ju inte så sugen på att gå hem till en byggröra, som säkert många känner igen sig i.

En fin kväll ikväll. Skippar träningen trots att det brukar vara bästa medicinen mot huvudvärk, men kroppen vill inte och då lyssnar jag på den. Har lärt mig av gamla misstag. :)
Blev en solig promenad runt gruvan , fint med lite nästan-sommarvärme i september tycker jag.

Är pepp på utbildning och kunskap, att förkovra mig och bygga nya erfarenheter. Ja just idag är jag karriärpepp och spännande jobbupplevelser-pepp. Låter bra va?

Kärlek! /ia 

historiskt

imorgon är en historisk dag, 1 september 2014 står nämligen jag (och vi) för första gången som ägare till ett förstahandskontrakt på en lägenhet. stort?. nja, inte jätte kanske, men lite lustigt ändå. att det är först nu det händer.
studentlägenheten blev jag ju 'utslängd' från några månader efter att plugget var slut, lägenheten i kyrkan jag bodde i en kortis var bara tillfälligt boende, och nu har jag bott i denna lägenheten i snart 1,5 år på ett andrahandskontrakt. och då vet man ju aldrig vad förstahandsägaren har tänkt sig, och som när han sa upp sig var det först inte säkert om vi fick bo kvar.

men det fick vi! och imorgon börjar det 'på riktigt'. och katterna är fortfarande med på köpet, som mina denna gång. wiihhoo! lyckades övertala M, hehe. får se om han, och kanske jag, ångrar oss? de håriga busdjuren....

och i och med det här ingick det ju en lägenhetsbesiktning i veckan om med den också att vi kommer få det lite uppfräschat. med början redan imorgon, snabba ryck. nya tapeter i kök och vardagsrum, och vi får vara med och välja lite grann. har gett mig stor beslutsångest, hehe. men tror det kommer bli bra, har ju inte varit riktigt förtjust i den här rejält gröna tapeten vi har i sovrummet nu så nästan vad som helst kommer nog kännas mer ok. har tänkt (den lite knäppa) tanken ibland att 'om vi bara hade vita tapeter i sovrummet så skulle jag bli så lycklig'. haha. och en riktig sänggavel på det så vore det ju nästan himmelriket, eller hur? det får bli ett misson att genomföra såsmånigom.

aja. det ska bli intressant att se hur det blir. en hel del vitt, men det blir väl tjusigt och stilrent?

så.
nu får jag bo här så länge jag själv vill. första gången det händer i mitt vuxna liv. känns rätt bra faktiskt. ja, om inte M. slänger ut mig då, men det tror jag inte. vem skulle då baka hembakta frukostmackor till honom liksom? ;))

jag och en glad favoritunge

puss, hej och kärlek! /ia

'And once you asked me well what's my biggest fear.. -That one day I'd wake up all alone with a big family and emptiness deep in my bones'

positivt tänkande.
visst är det bra, det tror jag med. att vara tacksam, att se till det man har, att se möjligheter.

man ibland tror jag vi mår onödigt dåligt för att vi går och förtränger en massa tankar, de där tankarna vi inte vill tänka. de hemska, mörka, jobbiga tankarna som vi nog alla bär inom oss. våra rädslor, det allra värsta vi kan tänka oss. vi förtränger dem för att vi tror att vi skulle dö, att vi skulle må så oerhört dåligt om vi vågade tänka de svartaste tankarna fullt ut.

mitt tips för att må bättre: våga tänk dem. tankarna du inte vill tänka.

i Sverige är vi ganska så bortskämda med att inte behöva möta så mycket elände och sorg. jo, självklart finns det sorg, men när till exempel någon i vår närhet dör så beror det ofta på ålderdom eller sjukdom, inte på extrema grymheter där folk mördar varandra på det otäckaste sättet de kan, med flit.
jag vi är oerhört rädd för den, döden, sorgen och smärtorna. det är lite tabu. ångesten tillhör inte våra fina tillrättalagda liv. sorg och död hör inte hemma bland våra Ikea-prylar, vårt fondsparande och de nya Nike skorna.
och kanske värst av allt: vi är så ovana vid ledsamhet och stora sorger att vi inte vet hur vi ska dela dem med andra. vi behåller dem för oss själva, tankarna om de stora hemskheterna.....och tillslut kvävs vi ihjäl?

vad är det värsta du kan tänka dig? 
att dina föräldrar eller barn blir sjuka och dör? omkommer i en bilolycka? att det händer dina syskon något?
är det att din katt blir påkörd eller att du själv får cancer? är det värsta du kan tänka dig att din partner gör slut eller att du själv tvingas göra det. en skilsmässa, är det din värsta mardröm?
är du rädd för att huset brinner upp under en eldsvåda på natten? är du rädd för att bli våldtagen på väg hem från parken? är du rädd för att jorden ska gå under av alla miljöhot eller att du ska få sparken? är du rädd för dåliga ekonomiska tider eller att aldrig i hela livet hitta någon att älska och dela livet med? är du rädd för att Gud inte godkänner dig och för att hamna i någon sorts 'helvete'. är du rädd för krig eller obotliga sjukdomar?

jag tror såhär (fast nu är ju inte jag nån psykolog förstås - bara en vanlig tjej med eventuellt lite vanligt vett) att om vi går runt med de här rädslorna, som vi nog gör mer eller mindre medvetet, men förtränger tankarna på det, så kommer ändå känslan av något olustigt sätta sig i kroppen på dig. 
du kommer undra: varför mår jag inte bra fastän jag borde? varför drabbas jag av olustkänslor, ledsamhet och nedstämdhet fastän det mesta är så bra?

jag är iallafall sådan. när jag låtsas, inför mig själv, att allt är jättebra men känner känslan i kroppen att det inte är det, då krockar ju mitt förnuft, mina tankar med känslorna i min kropp och det blir kaos.
om jag däremot vågar tänka på det som känns ledsamt, sorgligt, läskigt, oroande så blir det faktiskt mycket bättre...i slutändan iallafall.

självklart tycker jag inte vi ska gå runt och tänka på ovanstående sorger hela tiden, då skulle vi ju bli deprimerade på riktigt. och man kan ju inte hela tiden gå runt och tänka "tänk om jag blir sjuk eller mina nära dör" hela tiden heller.

men i vissa stunder. när du känner oro i din kropp och i ditt tankeliv. släpp fram tankarna. om du gör det kommer du också lära dig bearbeta dem. de kommer inte att vara svarta monster i ditt huvud.
våga tänk den värsta tanken du kan tänka och du ska se att du överlever det med. du kanske blir jätteledsen och gråter en skvätt, fine! det är nog bara bra.

gör du det kommer du lära känna dig själv, istället för att bli rädd för dig själv och dina tankar. du lär dig vad du blir ledsen av och vad du oroar dig över. du kanske lär dig hantera situationer: tänk dig OM du blir arbetslös eller ensamstående, hur skulle det kännas? vad skulle du göra? hur skulle du kunna gå vidare, ta dig ur situationen?
kanske du kanske till och med skulle inse att även om det allra värsta händer skulle du få lov att på något vis finna kraft och gå vidare. så smånigom kanske du skulle kunna skratta igen, leva igen, även om inget skulle bli som förr.

vågar du tänka de här tankarna tror jag du skulle kunna skrämma iväg många hjärnspöken du har och bli ännu bättre vän med dig själv.

kärlek! /ia

remember the greatest gift is love

sista halvan av sommaren var ju sådär fin, som ni säkert minns. drömfin. 
och även när jag började jobba igen men Micke fortfarande hade semester och det var sådär gris(skönt)varmt, så kändes det ändå som om jag hade semester de där dagarna som jag var lediga.

lördag den 2 augusti var vi på släktträff i Ullvi, Leksand. det var på Mickes morfars sida som de hade samlats, ca 70-80st, och jag kände mig lite som en bov som inte egentligen alls är släkt med dem, man räknas väl inte som släkt om man inte är gifta eller har barn ihop?
men det var roligt att få följa med och räknas som en del av släkten iallafall.

utsikt över Siljan från Ullvi bystuga. 

ett brudpar tog sina bröllopsfoton där just då

 

fina va? uppklädda för en gångs skull :)

Vi minglade, åt god mat, fick höra lite historia om släkten och hur de levde förr, gick bort till gården de ursprungligen kom från, fotades, gick tipspromenad och drack kaffe + kaka. en fin dag!

Daniels-släkten

efteråt var vi med Mickes kusin Anna och hennes Will till Andersbotjärn och spelade badminton och badade. jag och M. åkte cross och jag minns allt som en sån där fin sommarkväll.

kärlek! /ia

ekorrhjulet 

vi inte ville springa i 

vi är där 

du kvävs 

ekorrhjulet 

som alla andra 

äta, jobba, sova, dö

var inte livet tänkt som något mer?

vi går till jobbet

vi går hem från jobbet

du är trött

kicksökaren

och hon som ville hjälpa

i meningslösheten

kommer vi döda varandra? 

ekorrhjulet

vi släpas in i det

är det dags att ta sig ut?

när är det försent?

är det också dags att lyfta blicken

och se det lilla lyckliga

fågelsången efter regn

att solen ibland skiner?

att våga vara lycklig

även inuti ett ekorrhjul?

ett ämne som snurrat hett i min hjärna, speciellt nu direkt efter semestertider, är den här livsstilen med 48 veckors jobb och 4 veckors semester som vi 'tvingas' leva i. jag funderar på vad det gör med människor och varför vi känner oss så tvingade att leva så? jag funderar på varför det gör att människor inte mår bra och vad man kan göra åt det? kan man bryta sig ur ekorrhjulet och leva en annan livsstil, finns det några alternativ? eller hur hittar man lycka och meningsfullhet mitt i det där?

det som liksom plågar mig extra mycket är att det här måste-jobba-livet påverkar människor i min närhet, mer än mig själv, men att det ändå liksom drabbar mig eftersom jag märker att de här personerna inte mår bra av det. 

ett exempel: min pappa var så trött, så trött innan han gick i pension. grådassig och somnade jämt. man märkt att han var sliten och inte alls tyckte det var roligt att gå upp runt 05 fem dagar i veckan och åka till jobbet. jag var rädd för hans hälsa, att han skulle bli sjuk på riktigt. 

nu, efter pensionering är han som en helt annan människa. ser mycket piggare ut, gladare, verkar må bättre. och jag hoppas han lever och får se mina eventuellt kommande barn nån gång och sånt där.

M. var också lite som en annan människa under semestern. öppnare, gladare, inte lika stressad eller trött. och det är ju inte konstigt alls. men det känns sorgligt att det här 'ekorrhjulet' ska få ta så mycket energi och kraft ifrån människor. 

(samtidigt är det ju en lyx vi lever i i Sverige idag om man jämför med andra länder och hur det var förr i tiden. ca 40 timmars arbetsvecka och två lediga dagar i veckan är nog mer än vad vissa människor nånsin kan drömma om....)

jag är bara 25 år och har många, många verksamma yrkesår framför mig, hoppas jag. en grej som gör att jag kanske inte plågas lika mycket som andra av att gå till jobbet är ju för att jag medvetet valt att jobba 'bara' 85%, för att få mer tid över. jag struntar just nu i de ekonomiska förlusterna av detta, jag klarar mig bra ändå. men jag vet att alla inte har förmånen att kunna välja arbetstid så.

det andra, och livsviktiga, tror jag är detta: mitt yrke känns meningsfullt. det tror jag alla yrken kan vara, om man själv ser det så och lägger den värderingen i det. 

min största dröm i livet är att få hjälpa människor och det får jag i mitt yrke. det gör mig glad. alla människomöten lyfter mig. det gör vardagen meningsfull.

självklart skulle man kunna jobba med ännu mer utsatta människor, 'rädda världen' mera konkret, ge mat till svältande barn i Afrika, men ändock: jag kan varje dag göra det bästa jag kan för just mina patienter, som ju också är sjuka och lider på sitt sätt.   

jag tror att det här samhället lurar oss. vi matas med att tro att vi 'måste' jobba heltid hela livet, 48 veckor om året, för att kunna överleva. för att kunna konsumera allt det där vi 'måste' ha. 

men måste vi det, måste vi ha allt? kanske skulle vi kunna nöja oss med lite mindre, en billigare bil, ett billigare boende, lite mindre märkeskläder.... och vi skulle inte behöva springa i ekorrhjulet i samma frenetiska tempo. 

vi kanske en period i livet skulle kunna kliva av det där hjulet och säga: nej, jag vill inte vara med.

såklart jag förstår att man behöver pengar för att överleva, för att få det att gå runt. men hur mycket, eller lite, pengar egentligen? kanske är din fritid och tid med familj och vänner värt så mycket mer? OM man är nöjd med livet i jobbcirkusen får man självklart gärna stanna där för mig. men om man inte är det? om man mår dåligt av det? då tror jag det är superviktigt att faktiskt våga reflektera över det. börja kolla på andra alternativ. vad kan jag göra för att komma närmare det liv jag vill leva? 

semestertider

jaha, slutsats: jag får väl rösta på nått parti som vill ha sex eller sju timmars arbetsdagar. då vore alla problem lösta? hehe.  

kärlek! /ia

Be thankful

idag är jag tacksam för en ledig dag, fram till 21.00 iallafall. att få ligga och dra sig lite i sängen och känna som man har oceaner av tid framför sig. nästan i allafall. dagar lyckas ju gå så in i bombens fort, alltid. (förutom fredagkvällar och lördagar, de går för långsamt ibland... om man är ensam. det är inte meningen man skall vara ensam sådana dagar...)

jag är tacksam för en långpromenad och fika med Hanna. att vi fick tid att träffas, tid att prata. ord om det gemensamma yrket, ord om en gemensam tro. och ett fint och soligt väder, som böts till superregnskur så fort vi satt oss under tak för fika. bra tajmat!

jag är tacksam för lite pysseltid hemma. betala räkningar, svara på mejl, fixa saker, städa....åhh jag älskar sånt. ibland.

jag är tacksam för ett bra och roligt spinningpass. det var längesen men jag var motiverad och kroppen kändes hyffsat pigg och bra. pressade mig ganska hårt utan att döda mig själv - det ska vara roligt att träna. tillräckligt mycket utmaning, men inte plåga och tvång. det har jag fått nog av. men svettigt vare!

tacksam för att M. hade handlat och lagat mat. chiliconcarne och ris. lyxigt att få så god mat serverad utan att behöva göra minsta lilla själv. och han är en duktig kock, M.

tacksam för någon att vara nära. kroppsnära. jag behöver det. 

tacksam att jobbnatten, hittills, gått bra och tacksam för trevliga kollegor.

kärlek! /ia

toppar och dalar

För att minnas, och för att muntra upp mig själv en sån här regngrå måndagseftermiddag vill jag påminna: det fanns en sommar. och den var bra, otroligt bra. den var varm och den innehöll kärlek och kittel i magen. Extra kittligt blir det ju när man är på Liseberg och åker berg-och-dalbanor. bildkavalkaden därifrån tänkte jag dela med mig av. 

Glädje!  

Lägg till bildtext

Kärlek! /ia