Är det i kroppen eller knoppen?

De där humörsvägningarna. Men är glad, ledsen, peppad, uttråkad, ångestfylld, orolig, inspirerad, lycklig.... Allt i en enda röra. Hela tiden, byts på så kort tid.

Jag vill gärna skylla på hormoner och mensen och sånt skit. För att erkänna det andra, att man är en störd knäpp persont utan koll på sitt liv och sina känslor. Det vill man ju inte.

Kärlek! /ia

'Rannsaka mig Gud och känn mina tankar'

jag vill så gärna skriva och blogga. jag älskar det. jag ÄR inspirerad, men det kommer inget. jag vet inte vad jag ska skriva.

det känns trist eftersom jag känt att detta med att skriva är något, nästan det enda, som jag är hyfsat bra på. jag har känt det som min talang, min gåva från Gud. om jag då inte kan skriva längre, vad ska jag då göra? jag som förut bubblande har kunnat spottat ut text efter text, vad händer? är Gud tyst? är det jag som inte lyssnar?
jag som så sällan pratar om min tro för att jag känner att jag är så mycket bättre på att skriva om den, om jag inte skriver längre, vad ska jag då göra av min tro? hur ska jag få utlopp för den?
jag som vill bli bra på att skriva, hur ska jag bli bra om jag aldrig övar?

jag tror också att jag, lite omedvetet, drabbats av prestationsångest och lite rädsla. för det är ju inte så himla hippt att tro på Gud, idag i Sverige år 2014. eller hur? lite gammalmodigt, lite trist, inte så verklighetsförankrat? lite töntigt, lite ocoolt och man är lite lättlurad och dum i huvudet? det är liksom lite 1800-tal och inte dagens verklighet? religion är något dåligt som förstör människors liv och är orsaken till krig?
såklart man påverkas av det samhällsklimat som finns angående troende människor idag, vare sig man vill det eller inte.
och man vill väl vara en hipp cool människa som alltid har roligt, inte en tråkig tönt?


jag ber till Gud: ge mig nånting att skriva om. och det kommer inget.



men det är som om ett enda ord dykt upp i mitt huvud nu på senaste när jag funderat över det här med att skriva och blogga: ärlighet.

jag tänker ju mycket. ibland för mycket för mitt eget bästa tror jag, haha. känner ni igen er, grubblar ni mycket?
hursomhelst, jag tänker ju mycket på det här med Gud och tro och så. och det är inte alltid så enkelt, ofta tvivlar jag. inte på Guds existens, men på min egen förmåga att tro. hur lever man som en kristen i Sverige år 2014? man vill njuta av livet och vara glad, samtidigt vet man att så otroligt många människor i den här världen lider, i krig och förföljelse, hunger och fattigdom och annat elände, och det känns som det är vår uppgift, vi som har det så himla obeskrivligt bra, att försöka hjälpa dem som har det sämre.
man kanske måste offra lite av sitt eget liv och sin bekvämlighet om man ska kunna leva ut Guds vilja, men vem vill frivilligt lida och säga nej till livets goda och istället följa en Gud som inte ens syns? det är väl väldigt omodernt?

hursomhelst, eftersom jag tänker så mycket på Gud och meningen med livet, så ska jag försöka dela med mig lite av mina ärligaste tankar här på bloggen. en del i att komma igång med skrivandet igen tror jag handlar om att släppa tanken att det man skriver måste vara 'perfekt'. att det måste vara bra, 'smashiga' inlägg så att folk tycker jag är duktig på att skriva. speciellt när jag skriver om Gud vill jag liksom att det ska vara 'bra', så att Gud inte blir besviken på mig och så att människor inte tycker att jag tänker och skriver 'konstiga' saker.

jag ska försöka släppa det den här hösten. och gå efter ledordet: ärlighet. 
livet är inte alltid enkelt. tron är inte alltid enkel.
även om jag i grund och botten är otroligt tacksam för allt jag har och glad över det och tror att jag/vi behöver öva oss att se mer till det vi har, så tror jag också det är viktigt att vi människor delar hopplöshet, frustration och tvivel med varandra. 
viktigt att vi släpper på den perfekta ytan, visar lite smuts och sår.
det vill jag försöka skriva om. mina vardagliga tankar, inte perfekta blogginlägg.

vill avsluta med ett bibelord jag läste i morse. det var längesedan jag kände att ett bibelord drabbade mig så, betydde så där oerhört, kändes som mitt i prick och verkligen välbehövligt. Tack Gud att det kom i rättan tid och satte dina ord på mina tankar och känslor.

psalm 139:23-24
'Rannsaka mig Gud, och känn mina tankar,
pröva mig och känn min oro,
se om min väg för bort från dig,
och led mig på den eviga vägen.'

det är ju det jag är rädd för. är jag på väg bort från Gud? eller så är jag mer beroende av honom än någonsin just för att jag vet om risken? Gud är väl större än livets omständigheter?
det finns mycket att tänka på.

Santos läser Bibeln också, hehe

kärlek! /ia

move that body

jag skulle vilja uppmana alla därute att motionera, röra på er, träna... ja göra något som får kroppen att jobba - jag lovar er ni kommer få FETT betalt för det.
(nu vet jag att många av er säkert gör det redan, men jag tänkte ändå ge er gårdagens exempel på vad träning kan göra, för kropp och själ)

igår var det dagtid på jobbet, vilket för min del innebär uppstigning ca 05:40. för min hjärna, och fötter, som fortfarande är semestersåsiga så var det en rätt tuff dag. speciellt eftersom den avslutades med ett jobbigt möte med oss sjuksköterskor. ska inte gå in på det alltför mycket men det är ganska tufft att vara sjuksköterska idag när arbetsvillkoren hela tiden blir sämre och sämre och allt fler slutar och man inte får in nytt folk. och vi som blir kvar ska ställa upp och täcka upp för de som fattas....hua, det slutade hursomhelst med MEGAhuvudvärk. drabbar mig inte så ofta, men när det väl gör det gör det så ont att jag nästan blir illamående och alldeles vimmelkantig.

jag hade tänkt träna direkt efter jobbet. men det kändes som en omöjlighet. ville bara ligga still och dra en filt över huvudet. så jag åkte hem. man ska inte pressa kroppen till mer än vad den tål, hjärnan var helt slut.
hem och låg och blundade i soffan i 30 min tills det värsta av värken bedarrat. försökte släppa de upprörda och oroliga tankarna. vara tacksam för en M. som klappade mig på ryggen.
vi hjälptes åt med maten, käkade och fick lite ny energi, och huvudvärken tonades av ännu mer men fanns fortfarande där.

det är NU mina vänner man kan göra ett väldigt klokt val: dra iväg och köra det där träningspasset som man hade tänkt sig göra på eftermiddagen. nu när huvudet halvt om halvt trillat på plats så vore det ju dumt att såsa ner sig i soffan igen och förmodligen bara vara seg och trött en hel kväll (man ska ta vara på sin lediga tid och inte bara låta den rinna bort!)
jag vet ju att jag mår så oerhört bra av att få röra på mig, träna.
tog en tyst promenad till gymmet, för att ytterligare rensa hjärnan på jobbproblem och annan skit, och få andas frisk klar luft sådär efter regnet (åskvädret kan ju också varit bidragande orsak till huvudbanket).

körde ett hårt axel, biceps och triceps pass. 9 tuffa övningar. inget annat att fokusera på än musklernas jobb, inga djupa tankar om livet eller på jobb eller nått sånt.

och vips: så var jag tipptopp igen. nästan iallafall. huvudvärken helt borta. tröttheten motad för några timmar. endorfiner, glädje. kraftfullhet, inspiration, styrka, hopp. positiva tankar.

allt det där hade jag kanske gått miste om om jag inte dragit iväg på det där träningspasset. och det här är ju bara ett exempel av många. när man drar sig för det lite innan men det är SÅ värt det efteråt.

ta er ut, snälla! ni kommer må så mycket bättre. kroppen är gjord för att arbeta, användas. för att bli stark, samtidigt som du tränar din hjärna också.
på mina ca 2,5 år på öronkliniken har jag sammanlagt haft 2 sjukdagar. visst är jag säkert en friskus med generna men jag lovar att träning och rörelse också bidrar stort till att jag tycker jag har en hyfsat bra hälsa, både fysiskt och psykiskt.

jag tror fler skulle orka mer om man tog sig tid att röra på sig. du får igen varenda minut i glädje och ork!

att göra sig redo...

lyfta...

..och flyga.

(bilderna är tagna i Grebbestad)

om gårdagens tråkiga var situationen på jobbet så får det bli en dagens glada också:
jag och några av fruarna planerar en weekend tillsammans i Grövelsjön nu i september. det kan väl inte bli annat än kanonbra? längtar redan nu! fjällen, på hösten, med bästa tjejerna. åhåhåh!:)

kärlek! /ia

Lunåns gårdsmejeri

har ju redan nämnt att jag var med syster-familjen till Lunåns gårdsmejeri för nån vecka sedan. men det blev ju några foton tagna med riktiga kameran så de tänkte jag dela med mig av mig nu.

det fanns två åsnor, som hette Knut och Bengt. en liten lurvig, tror det var Knut, och en fullvuxen. 

den här lilla fölet behövde också mat, hehe

dvärggeten som eventuellt kan ha hetat Lisa. minnet sviktar... näpen va?

och "minigrisen"..

alpackorna... den gråa var livsfarlig ;) 'den dumma' som Edvin kallade den, hehe

fjällko

två finingar! 

kärlek! /ia

fredagsmyset, eller var det en måndag...

här är det ju lite ljummen aktivitet må jag säga. jag spar på mig, hehe.
nädå, men man måste ju prioritera. den senaste tiden har jag prioriterat ute-tid i solen, tid med M, och om jag får någon minut över så läser jag en bok. en favoritsyssla som blir så bortprioriterad under året men som jag försökt ta upp nu under sommaren.
sommarläsning, visst smakar det ordet ljuvligt i munnen? iallafall om du är en bokstavsälskare som mig.

just nu läser jag en bok som heter 'Än finns det hopp'. den handlar om livet runt ett lasarett i Sverige år 1953, när polioepedemin härjadesom värst. man får följa några patienter, läkare, sjuksköterskor och så vidare. riktigt intressant att följa dessa människors öde och dessutom få en liten inblick i hur vården och samhället var i Sverige för 70 år sedan. speciellt när man själv arbetar inom det och kan se hur mycket som förändrats...
aja, jag kan kanske komma med lite fler boktips i ett senare inlägg.
nu måste jag nog läsa några rader till innan det är dags för skönhetssömn och uppstigning i tupptid imorgon (05.45 typ, uhuh!)

världens finaste!

jag är så tacksam för tvåsamheten och att få dela mitt liv med någon, den någon som inte är vem som helst utan M. någon som är så fin och bra. någon att dela både oglammig vardag med och de dagar som har lite mer stjärnglans kring sig. som dagen ovan, när fotot togs. en dag på klipporna i Smögen. kan ha varit sommarens bästa!

jag är glad och tacksam för att vi har kunnat få så ovanligt mycket tillsammanstid nu de senaste veckorna när M, och delvis jag, haft semester. det är enklare att göra varandra glada när inte jobb, trötthet och stress sliter i en. 

du kan göra mig glad som ingen annan och jag är så tacksam att jag träffade dig och fick dig i mitt liv!

(och ja det är alltså Micke jag skriver om och inte Håkan-hunden. även om han också är fin så är det ju ingen jag delar mitt liv med i vardagen, Linköpingsbo som han är...)

tack Gud för de glada soliga dagarna, de behövdes och jag ska bevara dem i mitt hjärta.

kärlek! /ia

Lovely weekend

de senaste dagarna har varit så fina också. så fort jag har några lediga dagar så låtsas jag att jag har semester och njuter av sommarn och ledighet fullt ut.

i fredags var jag ju så fort jag vaknade efter nattjobbet ut till Lunåns gårdsmejeri och mötte upp syrran med familj där. det är alltså en gård med lite olika djur, samt café och butik med hemtillverkade grejer.

Bland djuren vi såg och klappade på kan nämnas åsnor (Knut och Bengt), dvärggetter, fjällkor, kalkoner, en feeeeeet minigris och alpackor. jag tycker om djur och älskar att få klappa på dem så jag var nog nästan lika fascinerad som Edvin. förutom av alpackorna, de var tjuriga och jagade oss. ;)
en fin eftermiddag verkligen.

På kvällen var vi till Kålgårn här i Falun och grillade och spelade volleyboll. Hur kul som helst ju, älskar volleyboll!
Och igår kväll var det badminton och bad uppe vid Andersbotjärn, med M.s kusin och hennes pojkvänn, också superkul ju.
Grädden på moset av lediga helgen: i eftermiddags blev det mer volleyboll och bad, vid Tansen i Grycksbo. Blev helt slut och volleyboll kan vara bland det roligaste som finns.

Så ja, tacksamhet var ordet. Tack för sommar och värme och ledighet. För bollsport och för vänner. Framförallt tack för kärlek. Tack Gud.

Kärlek! /ia

Rosor på kinden och solsken i blick

hejsan!
det känns som det är mycket man ska göra 'sen'. typ ta tag i träningen eller försöka hitta inspirationen till att skriva bra blogginlägg. men det är fortfarande semestertider och inne i nattjobbs-bubblan så finns det inte så mycket diciplin i mig, däremot en massa seg kola i huvudet...

hursom.
jag är tacksam.

idag var det inte svårt att komma på saker. för med den där fina känslan i kroppen, att man är kär och så, lyckligt kär, så får ju liksom allt man gör nästan ett sånt där rosa fluffigt skimmer om sig. typ. i alla fall allt man gör med den andre närvarande.

idag är jag tacksam för att sömnen inför sista nattjobbet infann sig bra trots ett annorlunda upplägg: halv åtta till tio hemma i sängen i lägenheten för att sedan ha sovpaus på en timme, förflytta sig tillsammans med M till Bjursås och fortsätta sömnen där.
det gick prima!
tröttmössan somnade som på beställning så fort hon fick chansen igen. men en chansning var det ju att inte bli klarvaken. men vad gör man inte för att få komma ut till kära bjursås och dessutom få nån extra hängtimme med mannen?

ja, helt seriöst just nu i denna fina sommarvärme gör jag mycket för att få chansen att äta frukost utomhus. Ni som har det så, njut!
det är just dessa tider som jag sörjer lite att vi varken har balkong eller uteplats, man känner sig lite instäng och längtar ut. luften, vinden, solen, den friska luften. och just frukost, det är speciellt. min älsklingsstund på dagen typ. så om den får spenderas utomhus blir jag själaglad.

Jag är glad och tacksam att vi har Bjursås, landet, bara två mil bort och en bil så vi kan ta oss dit, det känns som vi får lite det bästa av två världar då. en lya i stan med närhet till allt: jobb, träning, affärer och sånt. och samtidigt alla möjligheter att snabbt vara ute i det lite mer rofyllda, friska och lugna.

Jag är tacksamm för en bra dag också. de timmar man hinner få mellan nattjobben. och istället för det där diciplinerade som träning eller bloggning blev det en slapp-skön dag med just frukost ute med M. (lunch för hans del) och sedan pyssel.
lite mer grovjobbspyssel än vanligt för min del har jag börjat med. det är M. som får mig till det. spännande faktiskt, att det finns andra saker att göra än att läsa böcker och bloggar när man tar det lugnt, (även om jag älskar det med förståss!)
Men nu har jag lite loppsigrejer som ska pimpas så jag slipar och grejer för att förbereda inför målning. Rätt mysig känsla faktiskt att pyssla med sånt medan M. mekar bil bara några meter bort. så kan man fortfarande prata och umgås med varandra. och som M. säger, sånt där pysslande är också lite terapi och avslappnande, skönt för mig som ständigt tänker för mycket att ha något i händerna att koncentrera mig på. :)


jag är också glad och tacksam att mina bäbisar, katterna alltså, har det så bra hos mamma och pappa på landet. de får ha lite semester de med alltså och verkar trivas som fisken. fick i alla fall mysgosa lite med Lyon en stund idag och snusa lite i hennes mjuka päls. älskart.
Och såklart tacksam att mamma och pappa ställer upp och tar hand om dem. Tack!

tacksam att jag nog får chansen att umgås med syrrans familj imorgon och följa med på utflykt till Lunåns gårdsmjeri. ska bli supertrevligt! småpojkarna är ju alltid för ljuvliga.

och tacksam att den här jobbnatten också går mot sitt slut och det dröjer nästan tre veckor innan nästa gång. halleluja!
att jobba natt ibland är ok men varit lite för mycket av den varan denna sommar tycker jag.
Rätt sugigt schema överlag så man tappar nästan jobblusten... Men tacksamhet var det: glad att jag jag ett arbete!

min fina Santos och en bra bok. Semester!

kärlek! /ia