det är inte ok

jag var på en manifestation igår ikväll.

Det var en man vid namn Tommy Larsson som inbjudit till 'Det är inte okej'. Manifestationen hade sin utgångspunkt i tillfångatagandet av ca 200 nigerianska flickor som skedde för en månad sen. såhär skriver Amnesty International om händelsen:

'Under en nattlig räd den 14 april fördes mer än 200 skolflickor i Chibok i nordöstra Nigeria bort av den islamistiska gruppen Boko Haram. Några har lyckats fly men de övriga är kvar i händerna på Boko Haram. Den nigerianska regeringen tillsatte en kommitté den 6 maj med uppgift att  att se över bortförandet av flickorna. Samtidigt kom nya uppgifter om att ytterligare elva flickor rövades bort den 5 maj i två andra byar i samma område.'

som jag förstår saken motsätter sig denna gruppen att deras samhälle tar efter 'den västerländska omoralen'. de vill inte att flickor ska gå i skolan och få utbildning utan att de skall giftas bort unga.


jag är glad att jag var där på manifestationen. det kändes meningsfullt. och hoppfullt, att ca 250 falubor faktiskt satte sina egna göranden åt sidan, valde att stå tillsammans för det goda istället för att sitta hemma i soffan framför tv:n. (HÄR kan ni se ett klipp från SVT GävleDala om det förresten)
det känns hoppfullt att vi faktiskt bryr oss om vad som händer på andra sidan jorden. och att vi bryr oss tillräckligt för att vilja visa det och göra något åt det.

det hölls tal som var bra och berörde. några av de starkaste orden: 'det är våra barn'. 
jag tror det är så vi måste tänka. att det som händer långt bort faktiskt måste få beröra oss. och människohandel förekommer ju, tyvärr och beklagligt, här i Sverige med.

och jag tänker hur förunnad och lyckligt lottad jag är som föddes som kvinna just i Sverige, på 2000-talet. med möjlighet att välja och bestämma över mitt eget liv. mitt liv och min kropp ligger inte i händerna på någon annans vilja.
vad hade hänt, hur hade mitt liv varit om jag fötts i Indien, Afghanistan eller Nigeria istället?
och då tycker jag det är mitt ansvar att faktiskt stå upp för dem som inte haft sådan tur som jag.

det kändes viktigt och bra att vi samlades där som medmänniskor. det var ingen politisk eller religiös organisation som stod bakom, utan vi var vanliga, privata människor som manifesterade för medmänsklighet.

de tal som hölls var om saker som jag helt kan ställa mig bakom. om människovärde. mot hat, mot våld, mot främlingsfientlighet. mot förtryckandet av kvinnor.
vi kan läsa om slaveriet i Amerika på 1800-talet och förfasa oss över hur det fick förekomma. med det händer ju just nu, idag, med. unga flickor som säljs som slavar på sexmarknaden för att tillfredsställa mäns lustar och maktutövande. vidrigt.

jag vill stå upp mot detta. säga NEJ, det är inte ok.
därför manifesterade jag igår.

kärlek! /ia

jag vet att jag inte vet

dagboken ett par dagar sedan:

det är så mycket känslor som hela tiden rusar i min kropp. så många tankar, så mycket virrvarr.
ena stunden är man lyckligast på jorden, nästa stund gråter man.

ett känslomässigt virrvarr. ett andligt virrvarr.
ibland har man perioder när man tycker att inget händer, allt är sig alltid lika, man tänker samma tankar, känner samma känslor. det kan kännas stabilt, men kanske tråkigt.

men nu är jag inne i en sån period när jag ibland bara önskar mig lite vila. själslig och andlig vila. slippa känna så mycket ibland faktiskt, slippa tänka, slippa fundera.
Gud visar sig så mycket nu. mycket bön, både i tårar och i glädje. och det är ju fantastiskt att det känns som det liksom rör på sig, det känns som man är i en andlig kamp. och jag är så glad att jag har mina syskon med mig i den kampen.
men ibland längtar jag även efter vila. att få vila tillsammans med Gud, en vilovecka, innan vi tar nya kämpartag.

det känns också som att jag ingenting vet. kan bli så förvirrad och frustrerad av den tanken: jag vet inte.
jag vet inget. vägen framåt är dold. jag ber och ber och ber, och det känns som Gud bara säger till mig: 'du vet inte alls vilken väg du skall gå, vilken vändning det här kommer att ta, och jag kan inte heller visa det för dig ännu, så jag uppmanar dig bara om en enda sak: fortsätt be.' 
fortsätt be och lämna allt det där andra på mig. lämna oron, sorgen, förvirringen, tankarna till mig. jag tar hand om dig, jag har omsorg om dig. jag leder dig, men du ser det inte nu.

och jag tänker att det är okej så.
att det är okej att känna mycket men att inte veta. okej att inte se vägen, så länge jag överlämnar åt Gud att leda mig. mitt i otryggheten kan jag inte bli tryggare. jag kan och vill inte ha det i egna händer.

och det är okej för dig med. att inte alltid veta, inte se vägen. okej i vissa tider att inte kunna ta beslut, inte vara säker till hundra procent. kanske inte ens vara säker till en endaste liten ynka hundradel. ibland får man bara vara uthållig, ha tålamod. lita på att Gud leder om man ber honom om det. att han kanske har vägar som var helt andra än de man själv trodde och hade tänkt.

det känns faktiskt som ju mer jag lär känna Gud, ju mer jag vandrar honom desto mindre vet jag. jag litar mer och mer på honom, han känns närmare och närmare, viktigare och viktigare. den trognaste vän jag har.
men tro att jag VET vad som är hans vilja, för mig personligen och för hela mänskligheten, det känns allt mer avlägset. Gud är så mycket större än mina tankar om honom. 

jag vet inte. jag är förvirrad. men jag lämnar det i Jesu händer.

kärlek! /ia

minns ni?

jag skrev ju litegran om alpresan HÄR och visade lite bilder jag tagit med mobilen. Micke hade ju med sig sin systemkamera och fotade en dag, lite bättre kvalité på dem så tänkte bjussa på de med.

Kräks ni på vinterbilder nu i maj? I så fall, varsegod att hämta spypåsen ;D

Utsikten från vårt hotell

gänget

utsikt över byn vi bodde i

rolig, solig åkning

soligt på balkongen

en biltur nere i dalen

kärlek! /ia

det är över nu, men jag kommer ihåg alla dagar med dig

Jag skriver nästan aldrig här mera om 'min kamp mot ätstörningar'. Vet ni varför? Jo, för att kampen är över .
Ja jag kallar mig faktiskt för det nu. Helt frisk. Visst finns vissa tankar där ibland men jag låter dem liksom (nästan) aldrig ta över. Ingen ångest. Jag kan hantera det, jag har perspektiv och proportioner. Jag vet att jag har ett annat, djupare, värde än antal kilon som visas på vågen.

Men jag ska ju inte glömma att skriva om hur glad och TACKSAM jag är över det här. Hur mycket lättare mitt liv är utan ätstörningar. Lättare, enklare, gladare.
Det är nästan så jag inte tänker på det längre. Det går så enkelt, man äter när man är hungrig, tills man är mätt. Inget är förbjudet, även om jag gärna försöker hålla mig någorlunda 'hälsosam'.
Jag tränar för att det är roligt och för att både kropp och psyke mår så mycket bättre när jag tränar.

träningsglädje. på riktigt

Men när jag kommer på mig själv, minns hur jag levde, och jämför med hur det är nu så blir jag bara så lättad. Att jag kom ur det där, plågandet av sig själv. Det är  SÅ inte värt det, oavsett om man skulle väga några kilo mindre. Det är inte värt att må så dåligt, att vara så hård och elak mot sig själv.
Det är så skönt att kunna umgås i sociala situationer utan att få världens ångest över vad man ätit. Skönt att kunna ha fokus och tankar på något annat än träning och mat, kompenserande och vikt.

Och jag är tacksam.
Till mig själv som ville bli frisk och kämpade för det. Att jag vågade. Att jag kämpade mig igenom ångesten.
Till mina vänner.
Till mamma. Som alltid funnits där, lyssnat på mig och tjatat på mig. Tjatet som höll på att göra mig galen, men som jag nu förstår berodde på att hon brydde sig. Och faktiskt visade det.
Till Micke. Utsänd som en räddande ängel, räddade mig från ensamheten. Vågade få mig att tro att jag och kroppen duger som den är. Som fått mig att våga äta mat, vilken mat som helst. Som får mig att känna mig som någon värd att ha. Som får mig att tycka att det är viktigare att ha roligt än att vara supersmal.
Till Gud. Till de som bett för mig. För att Jesus har visat vem han är och att han vill hjälpa mig. Som går vid min sida varje dag och ger mig hopp och mod, styrka och kraft.
Ödmjukhetens konung.

Jag duger som jag är.

Kärlek!/ ia

löparlusten

jag är ledig idag och det är så skönt. speciellt är det skönt nu när jag känner att jobbet, tyvärr, tar all energi man hade att uppbringa den dagen. känns som min hjärna är sönderbombad efter ett arbetspass. alla tusen olika grejer man ska hålla reda på, inte får glömma. alla lappar hit och dit, allt man inte får glömma att göra innan man går för dagen, allt man ska kolla upp. att inte få göra klart en sak utan att nästa grej händer, telefonen som hela tiden ringer, dörrklockan som plingar om nya jourfall...
äsch, det här skulle inte bli ett klaga-på-jobbet inlägg. jag trivs. men man blir trött, riktigt trött. så då gläds man extra när man är ledig :)

och jag har min hemliga medicin: efter jobbet när man är så där utpumpad och har huvudvärk och det känns som man bara vill krypa under filten, gör INTE det, utan träna istället! det gör jag, går direkt efter jobbet och då får jag träna bort frustrationen, träna bort huvudvärken och fylls av ny positiv energi istället.

på tal om träning. jag har kommit igång lite bättre med löpningen nu. det är ju vår och roligt och skönt att komma ut.
i fredags var jag i Bjurs och på mina gamla löparstigar bestämde jag mig för att jag skulle klara av årets första mil. så det gjorde jag. yeah, stolt som tuppen, typ. haha.
för vissa kanske det är lätt som en plätt att springa milen efter vinteruppehåll och allt går lätt som en dans. så är det inte för mig. konditionen är dålig och det går trögt att komma igång med löpningen. så därför är jag glad över min prestation även om tiden var ett skämt. typ.

lite bilder från förra veckans rundor::

något annat som gjorde mig lite stolt förra veckan var att det gick så bra att vara kött-fri. eller helt köttfritt blev det inte, men endast en av veckans måltider innehöll rött kött. sedan åt jag kyckling och fisk de andra.
att jag medvetet vill dra ner på köttätandet blev min egen utmaning till mig själv detta årets fasta. kan skriva mer om det i ett annat inlägg kanske men det handlar mycket om att jag dels vill göra något som tar hänsyn om naturen och miljön och i respekt för de som inte har resurserna att äta så mycket kött som vi. dels så vill jag ta hand om min egen kropp och jag litar på forskningen som säger att rött kött inte är så bra utan vegetariskt, fisk och kyckling är bättre alternativ.
vill försöka att äta naturligt som möjligt, fylla min kropp med så lite skit och gifter som möjligt.
det är inte helt enkelt såklart, och jag har inte nördat ner mig så mycket i det här, ännu, hehe. och jag har principen att inte krångla till det för andra, så blir jag bjuden på kött äter jag och tackar inte nej.
kanske du också kan slå ett slag för miljön och din egen hälsa och äta mer naturligt och mindre kött?
förresten, tips på goda maträtter utan kött mottages tacksamt :)

öhh ja. det var det hele just nu. ska åka till min syster och Edvin nu. vi hörs.

vi grillade hemma hos Micke i fredags. mysigt att göra egen eld tycker jag.
och hungrig som en varg efter milen :)

kärlek! /ia

Spanien, del 2.

då fortsätter vi, hade kommit fram till aktiviteter, och fredag:

på fredagen var vi några tokar som återigen gick upp före sju. denna gång var det inte för jogging utan för att hinna kolla på mer historiska sevärdheter innan dagen drog igång på riktigt. vi var till Ponte de Diablo, en akvedukt bevarad från romartiden.
riktigt mäktigt att se faktiskt, speciellt som vi kom i soluppgångstid. en vacker och värdefull morgonstund/utflykt.

tillbaka på gården stod frukost, undervisning och jobb på gården på schemat. vi hjälpte till att rensa ogräs, bära sten med mera. kändes SÅ bra att få hjälpa till och iallafall ge något litet tillbaka till Ninna och Moises för deras stora gästfrihet och kärlek.
och: vi hittade kattugnar! till en vildkatt. sex st små, ca veckogamla, ludna kattbäbisar. ååhhh tror ni mitt hjärta smälte eller? SÅ söta, ville ta dem med allihopa hem.

 

sedan något häftigt i matlagningsväg: den spanska nationalrätten Paella. lagad ute i superstor panna på grill. var en upplevelse att se. och smaka, åhh så gott!
på eftermiddagen gick vi på promenad i skogen och jag och Niklas blev så peppade att se att stigar att löparlusten vaknade.

storkok

fantastiskt gott

långbord

blev flätad av Lovisa

sagt och gjort, när det börjat svalnat något så gav vi oss ut på en runda. som jag sent ska glömma, haha. dels för att det är ju något alldeles speciellt att träna i en annan miljö man är van vid. jag tycker man känner naturen på ett speciellt sätt när man går eller löper i den. dels för att det var så dåligt skyltat så vi höll på att springa fel ett antal gånger. dels för att världens uppförsbacke kom i början och höll på att ta knäcken på mig, haha. dels för att de andra var snabbare och bättre löpare än jag men vi ville ändå hålla i hop så det blev årets längsta runda på den snabbaste km-tiden hittills. kan ju låta bra. sanningen: det var alltså skitjobbigt! hade aldrig klarat det själv men med sällskap och lite inställning så gick det ju. och då blir man nöjd med sig själv efteråt.
och, vi sprang ju till akvedukten igen. att se den när solen höll på att gå ned var också väldigt vackert.

nöjd att va i mål

en snabb löpar-Hanna

hemma igen väntade en ungdomssamling hemma på gården tillsammans med de spanska ungdomarna. en vacker, berörande kväll. de spelade lite light-variant av amerikansk fotboll tillsammans, sedan grillade vi korv ute på mega-grillen och sedan hade vi en liten samling med lovsång.
underbart. berörande. att se ungdomar från olika länder, olika språk, sjunga samma sång fast på olika språk. tron på Gud, hans son Jesus,det som binder dem samman. syskon i tron. när jag ser sådant får jag hopp om fred och kärlek. hopp om en bättre värld, att det finns ljus i allt det mörka och hemska som händer runt om.
och att se unga människor bli berörda av Gud. se hur de rörs till tårar.se hur något händer i deras hjärtan och deras ögon. det är helt fantastiskt. värmer mitt hjärta till tusen. gör att jag blir berörd.

Simon och Per visar på amerikansk fotboll

ungdomsmöte

konfirmanderna och ledarna:
fantastiska människor. ungdomarna, så lika varann men ändå olika. var och en unik. var och en vacker. det häftiga i den åldern är att man oftast inte har någon aning om vad som rör sig inne i deras huvuden, vilka tankar de tänker. om de tar åt sig av det vi berättar, eller skiter fullkomligt i det. om de har djupa funderingar på livet eller tar allt med en klackspark. ett djup omöjligt att utforska. 
man kommer mycket närmare varann när man åker bort och är tillsammans dygnet runt i fem dagar än två timmar varje onsdag.

ledarna. några kända, två för mig helt okända föräldrar. men vilken fullträff! kändes som vi var precis rätt ledargäng för att utföra den här uppgiften. (Gud såklart! ;) )roligt att träffa nya människor, roligt att träffa vuxna erfarna människor som kommit längre i livet än vad man själv har. roligt att träffa 'syskon', för det är vi ju alla som tror på Guds son.

alla konfirmander som var med på resan - härliga!

och Ninna och Moises! vilka otroligt gästvänliga människor. vilken värme, vilken kärlek. vilken enkelhet och positivism. vilka tjänare. vilka bra förebilder och exempel. tror ALLA blev berörda av att vara i närheten av dem.

sommar!

på lördag klev vi upp kl fem och flög hem. tjolahopp!

det var en fantastisk resa som jag och säkert flera som var med, kommer bära varmt i hjärtat för lång tid framöver.

kärlek! /ia

jag undrar, går jag ensam här eller visar du min väg från en parallellvärld?

jag är glad för vänner. jag är glad för Gud som hjälper, och sänder hjälp genom människor. jag är glad och tacksam för min församling som innehåller sådana människor som istället för att döma och ge en massa pekpinnar och råd ber för mig. helt fantastiskt, det är väl så det ska fungera? 

jag är tacksam till Gud som ser när man behöver hjälp och inte orkar bära saker ensam mer. då sänder han dem, vännerna. jag är tacksam för orden 'du vet inte och vi vet inte vilken väg du skall gå men vi har sett nu att Gud vill hjälpa dig'.

jag är tacksam för att slippa bli dömd när jag kanske borde bli det. det var så Jesus gjorde. människor som verkligen och på riktigt vandrar i hans fotspår, ödmjukt lyssnar och känner med, de imponerar på mig, imponerar, inspirerar och värmer mitt hjärta. räddar mig.
vad kan man få för bättre hjälp än så? att våga lätta sitt hjärta och våga få bli buren, bedd för. tillslut säga som det är, lätta den där stenen som tynger hjärtat.

jag är SÅ tacksam. det står i Bibeln att Gud aldrig provar oss mer än vi klarar av. ibland känns det inte så, ibland känns det 'jag orkar inte mer' men just då, inte innan, sänder han den välbehövliga hjälpen. visar oss att vi är, och måste, vara beroende av varann. det är ju så det är tänkt.

vi behöver varann vänner, varandras stöd och stöttning och böner. inget annat.
när det känns svårt att tänka på någon utan att bli upprörd eller svårt att förlåta, då får man försöka be till Gud att man ska klara det ändå.

ta hand om varandra, visa kärlek. kärlek övervinner allt.

fantastiska bilder va?

peace och kärlek! /ia