'Får mig att känna mig glad att jag inte är död' /

man har så mycket att vara tacksam över att jag tror att man glömmer minst hälften. hur tacksamt är inte bara den tanken?

och mycket av det där tacksamma är ju saker man inte alls gjort sig förtjänt av, det är inget som jag i egen kraft påverkat. då väljer jag att sända min tacksamhet till Gud.
jag tror vi skulle må bättre om vi övade lite mer på tacksamhet, se det vi har istället för det vi inte har.

hur ofta tänker du på/är tacksam för:

- att vi lever i landet Sverige där det inte har varit krig på 200 år, att vi slipper rädslan över att bli flygbombade, nedskjutna eller torterade.

- att vi varje dag, flera gånger, har mat på bordet. det myllrar av affärer där vi kan handla vårt käk. de flesta i vårat land vet inte vad svält innebär. vi kan välja och vraka, äta oss mätta. vilken välsignelse, det är inte alla som har det så bra!

- att vi bor i ett land där stadssystemet är relativt fritt från korruption (i allafall i jämförelse). där polisen arbetar för medborgarnas bästa, inte för mutor. att vi inte behöver köpa dyra sjukvårdsförsäkringar för att få vård, att vi får lämna våra barn på dagis och fortfarande får en stor del av vår lön när vi blir sjukskrivna.

det finns mycket att vara tacksam över.

om inte annat, (så tänker jag om jag är riktigt nere nån gång) så kan man vara tacksam för att man inte är död. ja så tänker jag, hur skitigt tråkigt ledsamt allt än skulle kunna kännas är jag tacksam att jag får vara med och delta i det som kallas livet. ja, tacksamheten att man lever, den är enkel och basal.

tacksamheten när man får vara ute i snön och leka, den är enorm!:)

kärlek! /ia

Nepal del ett: Bhairawa och Chitiwan : Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din.

Det var en lång bussdag från Indien när vi skulle över till Nepal, väldigt dåliga vägar ca 10 mil tog fyra timmar att köra (!), vi var nästan rädda att vi inte skulle hinna till gränskontrollen innan skymning, då de stänger dem.
att komma över gränsen gick bra för alla, med pass och visum och sånt, hade ju inte varit så roligt att bli lämnad ensam kvar i Indien direkt. ;)

man såg direkt vid gränsen att nepaleserna ser annorlunda ut än indierna. Nepal ligger ju på gränsen mittemellan de stora nationerna Indien och Kina och nepaleserna har lite mer av det där asiatiska, kinesika, dragen i sig. ett väldigt vackert folkslag!
man märkte också genast lite skillnad på samhället och landskapet, lite renare, lite mindre folk, lite bättre vägar, mer bergigt och så.
det bor ca 30 miljoner människor i Nepal och det räknas som ett av världens fattigaste länder.

första stället i Nepal hette Hotel Jungle Lodge, en nationalpark/naturreservat där vi bodde i små trähyddor, och ja... det kändes verkligen som att vara ute i djungeln.
detta kanske inte var mitt favo-place på resan, dels beroende på att jag fick gör-ont i halsen och blev dunderförkyld, dels på att det var massa, massa djur där (det var väl det som var meningen).

djur är fina. om man vet var man har dem. jag älskar katter, tycker att hästar, kossor, elefanter och sådana stora djur är riktigt mäktiga, fina. men resten? nja... är inte överförtjust i massa myggor som man är rädd att få malaria av, hundar man kan få rabies av osv osv.
och ja... alltså skräckupplevelsen på resan skedde ju också här. jag och Frida gick från vår hydda till matstället, på en grusad väg, inom vårat 'hotellområde'. och Frida skriker till och hugger tag mig i armen: en feeeetttt lång, äcklig, läskig ORM (säkert två meter minst och då överdriver jag inte, 3m kanske till och med) slingrar iväg. hu, usch, fy, blä, äckligt!
(ja ni som känner mig vet ju min ormfobi, Micke har fått skymta min panik när det dyker upp ormar på tv, och tycker jag ska skärpa till mig. jag tycker han är dum då, dom ÄR asläskiga, på tv med, sådetså! , haha)

men förutom den läskiga ormen såg vi lite trevliga djur också: massa elefanter, och lite elefantbäbisar. såååå söta. och vi var på noshörningssafari, på elefantryggen, det var coolt. och vi fick se rhinosarna på riktigt nära håll, en bäbbe där med, alla bäbisar är ju för fina alltså.
såg en del krokodiler också, bland annat när vi var ute på floden och åkte i världens vingligaste och ostadigaste träkanot. lite pirr i magen på den turen?: ja.

och ja, så fyllde jag år också. en superförkyld födelsedag, vilket kanske var rätt representativt för detta sjuklings-året. alla sa grattis och jag blev firad med sång och tårta och sånt. och det värmde. och massa grattis hemifrån också. men helst av allt hade jag nog velat vara där, hemma, i det finaste landet med dem som känner mig, de som betyder allra mest. 

skrev en text/bön om det där, den där hemlängtan jag ofta får när jag är ute och reser. mat-ångesten som kommer tillbaka, om att känna sig inte-hemma. delar med mig av delar av den, ärlighets-texten.

2013-10-28:

Längtar hem till Sverige ibland, ofta. Till naturen, luften, kunna andas. Träna, bli kvitt alla olustkänslor i kroppen, slippa slåss mot tankarna. Kunna träna och känna sig fräsch. 

Längtar efter vardagen, jobbet, tryggheten. Mina arbetskamrater som alltid gör mig så glad. Där jag kan vara den jag är, vara mig själv. Där tiden går, utan en massa tankar. Där jag är behövd, där jag duger, där jag gör något bra, att få finnas till för patienterna, för andra, inte bara för mig själv. 

Jag längtar efter att få blogga, skriva, behovet i mig. Berätta. Längtar efter att göra det jag känner att Gud har lagt ner i mig, gåvan, det jag är bra på. Vill inte ha mindervärdeskomplex. Vill inte känna oro, skuld, skam. Att jag inte räcker till. Vill vara glad, i roten, inte för att jag för stunden har trevligt.

Vill gå till kyrkan, känna gemenskapen, äktheten, det rena. Sanningen. Inte känna andra, tomma, falska religioner som gör mig olustig. Gud var med mig! 

Kan jag inte resa, längtar jag alltid hem? Vad är meningen? Gör jag alltid felval eller finns det en mening med det här? Saknar den andliga gemenskapen. Be. Känna friden. Sjunga lovsång. Ära Gud. Inte vara den annorlunda, inte krympa.

Jag längtar efter Micke. Det enkla. Inte tusen tankar. Tryggheten, åtrån, glädjen. Självklarheten, veta att jag hör hemma i hans famn. Längtar efter att ha roligt och skratta tillsammans. Utan tvivel på livet, tvivel på kärleken.

Att tillsammans slippa rädslan för livet, slippa drömma mina otäcka mardrömmar. Vill förenas bortom alla tvivel. 

Gud vad vill du med mitt liv? Led mig.

Jag längtar hem. Ja, i ärlighetens namn gör jag det. Till lägenheten (låt oss få bo kvar!), katterna. Vardagen i Sverige. Falun. 

Vill att tiden ska gå fort tills vi får åka hem. Gå fort och gå bra. Bevara oss i ditt namn, Jesus. Förlåt oss vår skuld. Ge oss av din kärlek. Hjälp oss att sprida den och vara sanna mot oss själva och mot andra. 

Amen! /  

födelsedagstårtan. Thank you!

och ja, det bra med att skriva av sig är ju att det alltid känns lite bättre efteråt. när man varit ärlig mot sig själv och formulerat det. och jag tror stenhårt på att Gud lyssnar till de böner vi ber, ser våra problem och tankar och tok-gillar när vi är ärliga, vad det än må vara. och han vill hjälpa oss. 

och det gick ju bra, resan var rolig och bra och jag kom hem helskinnad. hem till vackra Sverige, hem till vännerna, hem till Mikael. har kommit igång bra med träningen och gillar vardagslivet/lunken. och jag trivs nog allra bäst här, borta bra men hemma bäst, ni vet.

kärlek! /ia

Snö är det nya vita

det har blivit lite lite bloggning här på slutet. men jag har ju haft semester. eller träningsläger är nog ett mer träffande ord, haha.

vi har varit i sälen och jag ska inte skriva tusentals ord om det MEN det var helt grymt före i backarna. massa fin, skön pudersnö, och mer kom det hela tiden. så sköna backar men mest åkte vi offpist i skogen och det var galet kul. och jobbigt, riktig hårdträning. prova själv att köra fast med snowboard i meterhög snö, och försök ta dig loss därifrån så kommer ni förstå vad jag menar.

Snö är underbart!

hursomhelst. glad och tacksam att jag fått ha det så roligt med så trevliga människor. och vara med M.❤️

Kärlek! /ia

det som är mörker kanske är ljus

En text av Ylva Eggehorn

Stå stilla i smärtan,

rotad i det som är ljus i dig.

Låt svärdet gå genom dig.

Kanske det inte alls

är ett svärd.

Kanske det är en stämgaffel.

Du blir en ton.

Du blir den musik

du alltid längtat efter

att få höra.

Du visste inte att du var en sång.

kärlek! /ia

wihioowiwiyeahaha

nu skall jag packa, sen jobba och senare ikväll efter 21.30 åker vi till Sälen. inget jobb förren på tisdag. ska bli skönt att komma bort lite. 

kärlek!, igen. /ia

min feminima arghet

när jag var i Nepal uppkom en sån där situation då jag blev riktigt arg och ledsen över att jag var tjej. eller NÄ, rättare sagt hur jag begränsas för att jag är tjej och vilka risker det för med sig.

vi hade varit ute och käkat på kvällen och sedan gått till en bar med livemusik för att hänga lite. vissa drack mer, somliga (som jag) desto mindre. och så hände lite grejer som fick mig att totalt tappa humöret, och vi behöver inte gå in på det, men det gick ut på att jag tyckte två av killarna som var med på resan, i ca 35-års åldern, betedde sig som omogna tonåringar. minst.
det var liskom inte riktigt ok.

och hursomhelst, jag blir sur och ledsen. planen var för vissa att dra vidare på nattklubb, men jag känner inte alls för detta med mitt humör sänkt till fotknölarna och jag vill bara hem till hotellet. 
problemet är att de i denna stad i Nepal släcker ner hela stan kl 23.00. inga ljus alls, inga gatlysen. så det är kolmörkt och ingen annan i gruppen vill gå hem då.

så då står jag inför valet: gå hem själv, (Nepal var dessutom lite extra oroligt då inför det stundade valet) eller stanna ute i flera timmar till fast jag absolut inte är sugen på det.
jag var så nära att i min ilska ta den där kolsvarta ensamma promenaden. men tanken på hur ledsen och arga mina föräldrar och Micke skulle bli OM det hände mig nånting fick mig att låta bli.
men det var så förnedrande på något sätt, att jag bara pågrund av mitt kön kände mig så oerhört begränsad.

här hemma går jag alltid hem när jag vill, känner mig trygg med det. men tyvärr är det ju många tjejer som känner sig och blir begränsade av otryggheten här hemma också. men där i Nepal var första gången jag insåg att det kunde vara riktigt farligt att göra som man vill, gå ensam.
varför får det vara så? att killar kan utsätta tjejer för hemska saker så istället blir vi rädda, otrygga, ofria.

dessutom:
män har högre lön, för samma arbete, endast pågrund av kön. mansdominerade yrken har bättre status och bättre betalt. 
jag vet ganska många män som varit otrogna men känner väldigt få tjejer som varit det. män får oftare läkartider av sjukvårdsrådgivningen.

alla män är inte skit, såklart, absolut inte. de kan saker som jag inte kan och vi kompletterar varandra, män behövs.
jag älskar att vara med Micke, älskar min pappa, Santos (katten, haha) och vet en massa bra killar.

MEN 
det finns ett system där män och det manliga värderas högre. manliga yrken, männens personlighet, männens beteenden, männens fritidsintressen, männens kunskaper. 
allt det står i högre rang än kvinnornas.


i en bok av Mia Skäringer, 'Avig Maria', som bygger på hennes blogginlägg, skiver hon ett sådant otroligt bra inlägg om detta.

Argheten
Ibland blir jag fruktansvärt arg. Gråtarg. Hemma. PÅ jobbet. I livet.
 Om någon kör över mig. Inte tänker sig för. Ironiserar kallt eller en gång för mycket. Allt är en fråga om balans. Jag tål. Men inte hur mycket som helst.
Och när jag blir arg, då sväljer jag det inte och låter det riktas inåt. Då trycks jag ut. Då gråter jag, fast aldrig i ett rum med roliga män, det är synd. Det vore bra för männen om jag gjorde det nån gång. Gråt är nämligen inte ett uttryck för enbart svaghet och känslighet. Det kan också vilja visa vägen tillbaka. Att något är fel. Att alla måste skärpa sig. Starta om. Säga förlåt. Då är gråten den enda modiga vägen. När ingen annan vågar resa på sig. Då kommer tårarna som den välsignade, okontrollerbara uppriktigheten som inte ber om lov, som bara dundrar in.
  Men jag vill inte visa mig så, för jag känner mig inte tillräckligt trygg. Jag skyndar mig undan en stund, till kvinnorna, elefanthonorna, dem som jag litar på. Låter tårarna rinna klart, samlar mig, går oftast tillbaka och säger med bestämd ton vad jag tycker. Man vill ju inte framstå som man många gånger redan blivit framställd: hysterisk, överkänslig, mensig eller rent av konstig. Man vill bara bli respekterad. Som en människa bland andra människor. och ibland tänker jag: Om en man hade gjort det han just gjorde mot mig mot en annan man - jävlar vad det hade expolderat. Men det händer sällan. För där finns en överenskommelse, en inbyggd respekt män emellan. Och jag är ju bara en tjej.


och jag, ia, är ju också 'bara' en tjej. men jag vill inte värderas mindre för det. inte ha sämre lön, sämre arbetsvillkor, att man inte tar tillvara på mina yrkeskunskaper. jag vill att mina kunskaper, känslor, beteenden och intressen värderas lika högt som männens. trots att jag är tjej.

kärlek! /ia

onda ord

jag har börjat googla ordet 'magkatarr'. känns inte så hoppfullt, eller hälsosamt.

men. idag är jag ledig, och ska åka snowboard. ljuva snön, nu kommer jag äntligen!

kärlek! /ia

summa summarum

idag är det första februari, en ny månad. vad fort tiden går! det är också helg och lördag och jag ska iväg och jobba snart, andra helgen i rad, andra sexdagarsveckan i rad. håhåjaja... rätt mycket spring och fullt upp på worket nu också, igår gick jag över åttatusen steg under arbetsdagen, bra vardagsmotion iallafall ;)

helst av allt hade jag varit ledig och ute på brädan idag, MEN den som väntar på något gott.... har bytt helg för nästa torsdag-söndag åker jag och M. till Hundfjället, Sälen, för att snö-njuta hela helgen tillsammans med M.s bror och flickvän mfl. ska bli hur skönt som helst! 
börjar bli lite sliten i jobbhjärnan nu.

en till rolig grej med jobbet: fått en fast tjänst. äntligen,! wihoo:) fick välja lite själv hur mycket jag skulle jobba, nu är det ju 75% och förut har jag provat 100% ett par månnader, funkade väl också men nu har mitt val landat på 85%, kommer bli lagom tror jag :) det är ett väldigt tufft yrke, på gott och ont. man får väldigt mycket utav det, växer och utvecklas, man man ger väldigt mycket av sig själv också.

nog om jobbsnack.

januari har gått och det var en liten upp-och ner månad. känslomässigt. men slutar iallafall månaden balanserad och glad. just idag med lite bubblande livsglädje, träningsendorginer, kärlekspirr och allmänt glad och Tacksam. yeah!

och det är väl inte så farligt det där att vara känslosam, även om det är jobbigt mitt i det.
och jag tror, tänker, har kommit fram till mitt i allt det här: så länge mina brustenheter, tankarna, oron får landa hos Gud, för mig närmare honom, gör mig ärligare så är det ok. till och med bra. jag lär mig mer och mer att lita på hans omsorg om mig, mindre på min egen förmåga att göra mig själv till en lycko-kick-boll som studsar fram.
nä, denna månad har jag känt att när jag tappar bort mig själv då fnns Gud där för mig, en god Gud som älskar mig och låter mig falla i hans famn. som leder mig, när jag själv inte vet vilken väg att gå. som ger mig mod att gå MIN väg, tillsammans med honom. han gör mig lugn, jag stressar inte upp mig lika mycket över livets stora och små problem. han tröstar mig.

såhär känns det: jag går på en brolkig, knölig väg. jag vet inte var den leder mig. men jag vet att Jesus går med.

det känns tryggt.

längtar ut i snön. helst med Han.

kärlek! /ia