onda ord

jag har börjat googla ordet 'magkatarr'. känns inte så hoppfullt, eller hälsosamt.

men. idag är jag ledig, och ska åka snowboard. ljuva snön, nu kommer jag äntligen!

kärlek! /ia

summa summarum

idag är det första februari, en ny månad. vad fort tiden går! det är också helg och lördag och jag ska iväg och jobba snart, andra helgen i rad, andra sexdagarsveckan i rad. håhåjaja... rätt mycket spring och fullt upp på worket nu också, igår gick jag över åttatusen steg under arbetsdagen, bra vardagsmotion iallafall ;)

helst av allt hade jag varit ledig och ute på brädan idag, MEN den som väntar på något gott.... har bytt helg för nästa torsdag-söndag åker jag och M. till Hundfjället, Sälen, för att snö-njuta hela helgen tillsammans med M.s bror och flickvän mfl. ska bli hur skönt som helst! 
börjar bli lite sliten i jobbhjärnan nu.

en till rolig grej med jobbet: fått en fast tjänst. äntligen,! wihoo:) fick välja lite själv hur mycket jag skulle jobba, nu är det ju 75% och förut har jag provat 100% ett par månnader, funkade väl också men nu har mitt val landat på 85%, kommer bli lagom tror jag :) det är ett väldigt tufft yrke, på gott och ont. man får väldigt mycket utav det, växer och utvecklas, man man ger väldigt mycket av sig själv också.

nog om jobbsnack.

januari har gått och det var en liten upp-och ner månad. känslomässigt. men slutar iallafall månaden balanserad och glad. just idag med lite bubblande livsglädje, träningsendorginer, kärlekspirr och allmänt glad och Tacksam. yeah!

och det är väl inte så farligt det där att vara känslosam, även om det är jobbigt mitt i det.
och jag tror, tänker, har kommit fram till mitt i allt det här: så länge mina brustenheter, tankarna, oron får landa hos Gud, för mig närmare honom, gör mig ärligare så är det ok. till och med bra. jag lär mig mer och mer att lita på hans omsorg om mig, mindre på min egen förmåga att göra mig själv till en lycko-kick-boll som studsar fram.
nä, denna månad har jag känt att när jag tappar bort mig själv då fnns Gud där för mig, en god Gud som älskar mig och låter mig falla i hans famn. som leder mig, när jag själv inte vet vilken väg att gå. som ger mig mod att gå MIN väg, tillsammans med honom. han gör mig lugn, jag stressar inte upp mig lika mycket över livets stora och små problem. han tröstar mig.

såhär känns det: jag går på en brolkig, knölig väg. jag vet inte var den leder mig. men jag vet att Jesus går med.

det känns tryggt.

längtar ut i snön. helst med Han.

kärlek! /ia

Indien del 6: Varanasi

har ju inte skrivit klart om min Indien/Nepal-resa. det går lite långsamt, men här fortsätter uppdateringen:  (läs de andra delarna HÄR, HÄR, HÄR, HÄR och HÄR)

Varanasi var en märklig stad. vi anlände alltså via nattåg, och redan på stationen fick man en liten föraning om vad som väntade: det var MYCKET folk, varmt, svettig och luktade....inte ros precis. men en skön backpack-känsla att gå runt där, uttittad, med en fet tung ryggsäck och svetten lackande i pannan.

det hotell vi bodde på i Varanasi låg lite strategiskt i ett ´lugnare' område för att vi skulle kunna få lite avkoppling i denna hektiska stad. Tack för det!
hotellet hade till och med en pool, en riktigt fin sådan, så där hängdes det en del, men även där kan diverse äventyr uppstå - återkommer till det snart :)

lite trafik. eller kaos. 

första dagen vi anlände tänkte jag och Frida att vi skulle ta oss en lite 'enklare' tur ner till Gangesfloden, den berömda, och den för hinduerna allra heligaste. se dessa ghat-s , alltså trapporna ner till floden, dit hinduer från hela Indien pilgrimsvandrar för att uppleva den heliga floden, tvätta sig, rena sig, och för att dö och få bli kremerad och få sin aska slängd i floden. 

detta ville vi dock inte se denna första dag utan bara känna stämningen, kanske se hur de tvättade sig och så. MEN det slutade inte bättre än att vi direkt råkade gå ner i en, av de endast två, kremerings-trapporna, så vips stod vi där, de nästan enda vita, de enda kvinnorna, bland massa indiska män, bland brinnande likbål, heliga ritualer...

vi var något malplacerade! en av få gånger i Indien jag faktiskt kände mig lite rädd att vi hade kommit så pass fel att vi skulle råka ut för nått illa.

glatt ovetande om vad som väntar.. ;)

en 'guide' som absolut inte skulle ha nått betalt (och sen blev förbannad för att vi inte betalde honom) berättade lite om hinduernas historia, om kulturen kring likbränningarna och sådant. intressant, även om vi fortfarande var på helt fel plats.
hmm, hursomhelst en sån där sak som man aldrig glömmer i efterhand och nästan kan skratta åt hur fel det råkade bli..
men man är ju en outsider som inte riktigt förstår eftersom det som är heligt för dem egentligen inte betyder något speciellt alls för mig.

vi gick runt lite därnere också, det var smala trånga gränder, vääääääldigt smutsigt (koskit överallt på gatorna, flugor, skräp, stank osv,)


Dagen efter gick vi upp kl 05 för att hinna ner till floden innan gryning och för att få se morgonlivet där. Vi gav oss ut på floden i båt, och det var riktigt coolt att få se allt från vattnet. Se hur de tvättade sig, tvättade sina kläder, bad och utförde sina religiösa ritualer. 

soluppgång över Ganges

gammal kvinna som tillbad basilka-gudinnan. typ.

min lilla söta vän

på kvällen var vi ner till Ganges igen och åkte båt, denna gång för att få se hur det går till vid floden i skymningen. vi fick se likbränningarna utifrån floden, och en stor hinduisk ljusceremoni, tror den gick ut på att hedra alla de döda vars aska sprids ut över vattnet.

(vissa grupper av människor får inte brännas, bl.a. gravida, de som blivit ormbitna m.fl, och då slängs deras kroppar som de är i vattnet. det är därför Gangesfloden räknas som hälsofarlig med ett av världens mest förgiftade vatten... eller heligt vatten, beroende på hur man väljer att se.)

och ja... sen natten efter det blev jag magsjuk. vaknade upp med ont/kramp i magen, rusade på toa, kallsvettig och det kändes som jag skulle kräkas. det gjorde jag inte, och jag får vara tacksam att min släng av magsjuka inte var så värst farlig. ett dygn av magont och där allt rann rakt igenom mig, och sen var jag bättre igen.

och ja, pooläventyret: trots min magsjuka orkade jag ligga och vila lite i skuggan (okej, solen också då, är man en solnings-galning så är man) men inte bada. och GLAD är jag för det. för helt plötsligt (när ingen var i poolen som tur va) så kommer det en stor (!) varan/ödle-liknande sak och springer rakt ner i poolen. säkert nästan en meter från huvud till svans.
den kunde tydligen vara giftig när den sprutade spott på sin fiende, och det var en riktigt sådär lagom magpirrande historia att se hur den indiska hotellpersonalen försökte fånga in den där stora saken, upp ur poolen och ut ur området. dagens action! 
och de lyckades. tillslut...

ingen liten vän?

i nästa rese-inlägg tar vi oss vidare till Nepal, den nästan bästa delen av resan måste jag säga. hoppas jag inte dröjer allt för länge med att dela det med er.

kärlek! /ia

love and dissonance

jag vet faktiskt inte när jag senast vaknade upp en morgon utan träningsvärk i någon/några muskler i kroppen. göttans!
inne i ett bra flow nu, ääääälskar att träna. det måste prioriteras, få tid, för att jag ska må bra.

men. det var ju inte det jag hade tänkt skriva om, utan en helt annan grej. en till tanke/insikt från helgen, som glömdes bort i förra inlägget.

i lördags gjorde jag något, för mig, ytterst ovanligt. istället för att träna eller vara hemma innan eftermiddagsjobb så gick jag på stan. ni vet, bara sådär strosa runt utan något man egentligen måste köpa. ägnade mig åt det där som kallas shopping. hu!
hu, för att det är ju så lockande att köpa saker bara för att man får den där tillfälliga lyckokicken när man köpt något nytt och fint. något som man troligtvis egentligen inte behöver. det är därför jag så gärna håller mig ifrån det där.

och jag gick där på stan, hade köpt mig en tröja/blus för några hundralappar. jag går förbi en ung tjej som sitter på gatan och fryser. hon håller fram en mugg som hon vill att vi ska ge pengar i.
första instinkten (den som du säkert också får): ignorera, låtsas inte se, inte bry sig, skynda förbi. 
men inte rösten: heey ia, du läser Bibeln nästan varje dag, med ord om hur man enligt Jesus ska behandla svaga och fattiga och nu när du får chansen att faktiskt göra något istället för att bara läsa så tänker du bara gå förbi.
nä det går ju inte!

så jag öppnar plånboken och där ligger en sedel av det större slaget och några små mynt. första instinkten: ge mynten till tjejen och behåll sedeln själv.
men: heeey, igen! här köper du en tröja, som du egentligen inte behöver, och tänker bara ge några kronor till denna tjej som fryser och har det så mycket sämre ställt än du har. nä, det går faktiskt inte för sig. 
kommer min ekonomi lida av att jag slänger i en hundralapp i henne burk? nä, knappast. alltså var det det enda rätta beslutet att ta.

MEN. det som slår mig allra mest: det är så tomt i hennes burk. några små enstaka kronor bara. varför? varför ger vi henne inte mer?

jag tänker att ALLA människor som strosar runt på stan en lördag har råd, har överflöd, annars skulle man ju aldrig sätta sin fot bland alla affärerna. och jag undrar hur mycket pengar som spenderas under de där knappa timmarna jag är där, hur många tröjor som köps, hur mycket överkonsumtion vi ägnar oss åt, hur många tusenlappar vi spenderar på onödiga grejer. jättemånga säkerligen.
och tjejen får nästan ingenting.

hur kan det få vara så? hur kan vi vara så hårda? varför är vi så hårda? varför delar vi inte med oss till dem som verkligen behöver? varför handlar vi saker som vi inte behöver? varför kan vi inte se oss själva i tiggarens situation?

jag kan inte rädda världen. inte du heller. men vi kan iallafall se till att sprida det goda och stå emot det onda.

(ps. om ni inte vill ge pengar för att ni tror att tiggaren ska använda det till fel grejer, läs ett argument emot det HÄR.)

att få vara hemma och mysa. noggrant välja rätt färg på kaffekoppen för just denna dagen. tid för långfrukost. LOOOVE IT!

kärlek! /ia

give you peace

tänkte dela med mig av några av de bästa och klokaste tankarna jag tänkte i helgen, slutsatserna jag drog, och det som gjort mig glad.


i fredags blev jag glad för att jag tyckte att jag hade en ganska så perfekt ledig dag. nuförtiden när jag är tillsammans med Micke så känner jag ju inte samma sociala behov de lediga dagarna utan jag tycker snarare det bästa som finns är att stanna hemma, ensam, och bara mys-pyssla. så det gjorde jag. 

städade, en fröjd när man känner att man har tid och lust, och när det blir sådär rent, snyggt, fräscht efteråt. så till syrran och morsan: det bor nog en städoman i mig, det hade man väl aldrig kunnat tro ;)
var ute och gick vinterpromenad och körde ett bra pass på gymmet.
hann träffa Mikael en stund innan han skulle till backen och jobba - kort men trevligt ;)

och sen: jag är glad för att jag har så fina vänner. vi var ut och åt mat på Kopparhatten och mina vänner är så bra, fina, snälla, glada, härliga, äkta. 
jag vet att ni finns där, och det betyder enormt mycket.

en insikt: det här med bloggandet. jag tycker om att skriva, visst. men det får inte bli en jakt på så många läsare som möjligt, oavsett vad jag skriver. nä, jag vill skriva för att jag har lust, när jag vill och känner för det. jag skriver hellre något vettigt/något jag kan stå för varannan dag en fem meningslösa inlägg om dagen bara för att locka läsare. jag vill ju skriva till Guds ära, men inte med hur många som läser utan vad jag skriver.

en annan insikt: jag tror inte man ska jaga lyckan som att allt måste vara perfekt för att livet ska kännas ok. man får vara ärlig mot sig själv och erkänna att livet är inte perfekt, att man är ledsen ibland över vissa saker, att det finns saker som man inte riktigt förstår meningen med. det får vara så! 
livet kan vara så fint ändå, i det där bräckliga, trasiga, icke-perfekta. inte minst upplever jag mitt liv som mer ärligt när jag accepterar det här iställeet för att försöka hålla upp en lycko-fasad.

jag är så glad när jag lyckas fånga känslan: jag förstår inte meningen med allt, men det gör inget, jag får övelämna det åt Gud och vara helt trygg ändå. häftig känsla! 

en glad känsla: när man varit borta en hel dag, och visserligen haft det väldigt trevligt, men känner att man längtar hem. den känslan av att ha en egen liten mini-familj som man tycker om SÅ mycket. känslan av att ha ett tryggt hemma. det fina i att komma hem till det där hemmet och det är inte tyst, tomt, mörkt och kallt. nä, där finns redan dem jag längtar efter och fyller lägenheten med liv. Mikael och våra 'adoptivbäbisar' hehe, älskade lurviga, busiga djur. lill-familjen gör mig varm i hjärtat. 
och Tacksam.

kärlek! /ia

slavdrivare?

'12 years a slave' är ju en film som går på bio nu, och jag har inte sett den än, men skulle gärna vilja. Har sett trailern och är väl lite insatt i vad den handlar om. och när Nathalie skrev ett så bra inlägg om detta med synen på slavar, orättvisor, så tyckte jag hennes ord lyfte fram något oerhört viktigt. 

Den andra tanken som jag och Michelle delade med varandra på bilfärden hem var jämförelsen med dåtiden och nutidens slaveri som vita människor utför, men ett önskemål om att kunna leva gott. Då hade de slavar. Idag köper vi (ursäkta, jag ändrar mig till ÖVERKONSUMERAR vi) kläder, mat och prylar från andra länder där fortfarande en hel del lever med taskig lön och med sjukdomar, som du och jag har åstadkommit. Endast för att vi vill leva glassigt och i överflöd, bittra till att betala de extra kronorna som vittnar om att frukten har odlats under okej förhållanden (vilket också är ett likhetstecken till att de som har arbetat med frukten inte har andats in massa gift). Alla är vi svenskar överens om att vi inte skulle med att ha en slav hemma. Men så länge vi inte behöver ha dem så nära, så länge vi slipper att se och höra dem… då kan det väl gå an att leva ett extra gott liv på bekostnad av någon annan.

och samtidigt detta:

Jag har köpt en ny bok, eller en ny bibelöversättning rättare sagt. Det är en svensk översättning av 'The message' , som jag köpte eftersom jag hört så många tala gott om den. Det är enkelt uttryckt en fri översättning av Nya testamentet på lite enklare/modernare svenska, allt för att man ska förstå sammanhangen och de stora dragen bättre, men den är ju inte ordagrannt översatt. 

hursomhelst, samtidigt som jag läser Jakobsbrevet i min vanliga Bibel så kollar jag även var det står i den enklare översättningen. och det var ett ställe som jag tyckte beskrev det så bra, sånt där som jag funderar ganska mycket på om (över)konsumtion, rika/fattiga, orättvisor och så.

så jag citerar: 'Alla som har arbetat, slitit och släpat utan skälig lön ropar på rättvisa. Jämret från de arbetande som ni har nyttjat och utnyttjat dånar i öronen på Mästaren och Domaren. Ni har plundrat och sugit ut jorden och levt upp alla dess tillgångar, men ni fick ingenting för det mer än ett ovanligt välgött lik. Vad ni har gjort är att döma och mörda hyggligt folk som har tigit och tagit emot.' (Från Jakobsbrev kap. 5)

Jag tycker att två ovanstående texter hör ihop och har något viktigt att säga. Något viktigt att tänka över, för oss alla. Hur vi behandlar jorden och människorna på den. Hur vi fördelar jordens resurser, hur vi ser på orättvisor och hur vi i vårt dagliga liv levar för att påveka detta.

små steg är också betydelsefulla.

ännu en vinterbild

kärlek! /ia

ibland får man säga idiot

i söndags var jag med om en situation i slalombacken som gjorde mig riktigt illa till mods. ska berätta om den och sen försöka dra nån slutsats eller ge nån uppmaning eller nått (vad vet jag inte riktigt än men...hehe).

jag stod utanför restaurangen i backen och telefon-slö-kollade lite medan jag vilade bennen och gjorde mig redo för fler åk i backen.

hör och ser en tjej i ca 11-års åldern som gnäll/gråter lite, ni vet sådär frustrerat när man är trött/ledsen/uppgiven/småarg. hon ska sätta på sig skidorna igen efter lunch antar jag, men det går inte så bra (därav frustrationen).

hon ber sin pappa om hjälp. han är JÄTTE arg, otrevlig, snorkig och elak mot sin dotter. förminskar henne, är spydig. skäller ut henne för att hon är så dum, ber henne gå och sätta sig i bilen och inte åka nått mer (?!?!), säger att hon är för klumpig för att åka skidor så att hon kommer göra illa sig, osv osv. hela tiden med den där höga, elaka, spydiga rösten. han kollar på henne som att han verkligen tycker att hon är dum, ful, klantig... ja nästan som att han avskyr henne.

jag ryser ända in i benmärgen.

tjejen blir självklart ännu mer ledsen. jätteledsen. och det förstår jag helt och fullt, själv skulle jag blivit helt förkrossad om mina föräldrar hade tilltalat mig på det där viset när jag var barn.
mamman var där. hon tröstar sin dotter, men hon säger inte till mannen att man inte får bete sig så.

jag önskar jag hade gjort det. åhh vad jag önskar att jag hade haft lite mod och stake i mig och skällt ut den där pappan efter noter. men jag gjorde inte det. jag är för feg. jag tänkte att det var familjens ensak, att eftersom mamman var där borde hon ha tagit sin dotter i försvar.

jag är inte alls insatt i deras familjesituation, hur de har det. pappan kanske var jättestressad, hade egna problem (han såg bara uppgiven och inte ett dugg glad ut) MEN det är absolut ingen ursäkt för att bete sig så.

han är ju en vuxen människa, vad tänkte han på? förstår han inte hur han kommer förstöra sin dotters självkänsla? hur hon kommer överta bilden av sig själv som dålig, dum, klumpig? förstår han inte vilka sår och ärr han skapar, sår som kanske aldrig läker. förstår han inte vilka konsekvenser hans ord och attityd kommer att få i framtiden?

det är inte ok. MAN GÖR INTE SÅ.

och istället för att ryta ifrån, som jag kanske borde ha gjort, så skriver jag om det här. för att lyfta frågan, göra oss medvetna i ämnet. kanske vågar jag, eller du, säga ifrån nästa gång det händer. kanske kan vi tänka till om hur vi tänker behandla våra egna barn när vi får några. kanske kan ni som redan är föräldrar som läser detta tänka till en extra gång på att ge era barn mer beröm än vad ni ger dem bannor. 

kanske kan vi alla försöka tänka på att höja varann istället för att sänka? tänka på hur vi ger negativ kritik. tänka på att vara snälla mot varandra, vara generösa med positiva ord.

vi går sönder av det där hårda. och vi vet faktiskt inte hur länge vi har varann.

2014-01-18

kärlek! /ia