lovely winter pics

det är lite full fart och en riktig jobbvecka igen, så hinns inte skrivas så mycket just idag. men däremot tänkte jag bjussa på lite sköna bilder från helgen. 
visst har det varit en fantastisk vinterhelg? hoppas ni har haft chansen och passat på att vara ute.

vi har varit i backen både lördag och söndag och bilderna, mestadels tagna av Micke, några av mig, är från igår.

Jennifer Zetterberg

Jocke Hamrin

c

vackert!

Bjursås, 2014-01-19

Viktor Kättström

Jocke Hamrin

Mikael Jansz

Simon Ahlin

kärlek! /ia

Trött men glad

hemma vid Baggbo-huset

jag hade ju lite som mål och motivation inför den här veckan, när jag är ledig mycket, att den skulle gå i hälsans och träningens tecken. och så tycker jag det har blivit.

med lite undantag för i måndags då jag de tröttna vakna timmarna mellan nattjobb knappt stoppade näsan utanför dörren utan låg i soffan och goade mig.
men sen så började träningslägret/det försenade jullovet för min del :)

i tisdags, efter nattsömn på dagen (nattjobb) så spenderade vi, jag och M., hela kvällen i backen på brädorna. så skönt att få komma ut i friskluften och få röra på sig, skärpa till både kroppen och hjärnan.

i onsdags sov jag ut, länge och välbehövligt, och sedan var jag ute och gick/fotade på förmiddagen. så fint nu när vintern äntligen kommit.
på kvällen testade jag att comebacka i fotbollen igen, gjorde ju en träning i höstas men detta var min första inomhus på ca fem år. roligt! 
kände mig visserligen rätt ringrostig, nervös, noll-kontroll och så, men har alltid gillat inomhusfotboll och lite, lite av takterna kanske fanns kvar. svettig blir man iallafall, har ju inte sprungit mycket alls det senaste halvåret med alla halsproblem, så kan verkligen behöva pushen med att träna med ett lag för att få komma igång. och jaga en boll är ju alltid kul ;)

igår, också ledig, blev det något så ovanligt som dubbla träningspass. nuförtiden iallafall, förr sysslade jag ju en del med sånt...

... det första, också en premiär för året, var den på längdskidorna. härligt! det var lite lösa spår, risigt/isigt men ändå skönt. bara att få komma ut, i snön, skogen, tystheten, det stilla... och solen sken till och med, ljuvligt! ca 9km skrapade vi ihop jag och morsan, får räcka för en första tur och det räckte för att bli svettig och känna att ovana muskler fick kämpa. framförallt ländryggen - den kan behöva tränas upp!

yeah, äntligen!

sedan valet och kvalet - pallar jag en till fotbollsträning på detta? jodå, efter dubbla middagar, haha, var energin tillbaka och då biter man ihop och testar sina gränser (och trötta ben) litegrann.

om den första träningen var 'lagom' i vad jag orkade med var denna enorm! i mina mått mätt. så mycket som jag sprang igår har jag väl inte gjort på hela förra året ;) rätt mycket fys, spel och så nån löpövning på det - oj så jobbigt - men oj så skönt efteråt när man vet att man pressade benen, hjärtat och hjärnan - man ger inte upp bara!

idag var det tänkt gym, men kroppen är mör och ev. ska vi till Gävle, så få se vad som hinns med. kanske vilodag? 
och förhoppningsvis i helgen mer bräda, kanske både lördag och söndag. ut och röra på sig, det bästa som finns typ.

varför skriver jag det här då? för att vara dryg och skrytsam? 
NÄ. för att hylla träning, hälsa, kroppen, naturen. för att det är så förbaskat skönt och man mår så otroligt bra av att hålla igång. för att jag är så glad att vara tillbaka lite back-on-track efter de senaste månadernas bakslag. för att jag är så TACKSAM att kunna träna för fullt igen. för att jag känner sån glädje till Gud som skapat den fantastiskt vackra naturen och den fantastiska kroppen. För att jag är så glad för att snön och vintern är här så jag bara vill jubla.

visst är den vacker, vintern? (bilderna tagna i Baggbo igår)

känner du dig lite seg och trött? olustig? obekväm i din kropp? mitt bästa tips: UT och RÖR PÅ DIG. nästan lovar, lovar att det kommer ge dig en skön kick.

kärlek! /ia

'Du ger honom ro i onda dagar'

jag älskar vintern och snön, . tycker det är så fint. det kan gärna få snöa nån meter till för min del :)

Läste lite i psaltaren i morse, Psalm 94, där står det bl.a. såhär:

När jag är rädd att tappa fotfästet

håller din godhet mig uppe, Herre.

När mitt hjärta är fullt av bekymmer

gör din tröst mig glad.

Falun, 2014-01-15

Kärlek! /ia 

Will you still love me when I'm no longer young and beautiful?

Will you still love me when I'm no longer young and beautiful?
Will you still love me when I got nothing but my aching soul? 

Dear lord, when I get to heaven

Please let me bring my man
When he comes tell me that you'll let him in
Father tell me if you can

Oh that grace, oh that body

Oh that face makes me wanna party
He's my sun, he makes me shine like diamonds

kärlek! /ia

På andra sidan jorden, så nära oss

Vi människor föds med väldigt olika förutsättningar. Men vi glömmer det lätt, och kanske måste vi möta de där andra, de med andra förutsättningar, för att minnas.

Jag åkte till Indien.

Jag möter en somalisk kvinna här på hemmaplan. Hon har aldrig gått i skola, kan varken läsa eller skriva. Hon har blivit könsstympad. Hon är bara några år äldre än mig och väntar redan sitt fjärde barn. Hon har upplevt krig. Hon har bott i flyktingläger. Hon har flytt från sitt land och varit ofrivilligt skild ifrån sin make i flera år innan hon kom hit.
Men hon verkar lycklig.

En jättejätte viktig sak att komma ihåg tror jag är: det är inte vi som är normen.

Vi får ju så lätt för oss det. Vi, med all kunskap i världen, all materiell rikedom, alla möjligheter att ta reda på saker, vara uppkopplade, pålästa..... Vi tror det är vi som är normen och att det är de andra som är konstiga/annorlunda/ har en avvikande livsstil. 

Jag tänkte mycket på det när jag var i Indien. Det bor 1,2 miljarder (!) människor där. Vi är nio miljoner här i Sverige. Ändå är det så lätt att tänka att vi har rätt och de har fel. Tänka att alla borde bli som oss. Vi tror att det är vi, och vår levnadsstandard, som är det normala. Att det fattiga, oupplysta är undantaget och det är vi som lever det 'riktiga' livet.

Fast det är ju precis tvärtom.
Vi lever ett undantagsliv, så oerhört materiellt välutrustat att större delen av jordens befolkning bara skulle kunna drömma om det. Det är smuts, sjukdomar, fattigdom som är mer normalt än iPhones, fina bilar och dyra semesterresor.

Jag säger inte att det är fel att äga en telefon och en bil, men visst är det väl väldigt konstigt hur snedfördelat allting är?

Och jag tror att medvetenheten om just detta, att vår livsstil är undantaget och inte normen, skapar en större ödmjukhet hos oss.
Tacksamheten över att vi har det så bra.
Acceptansen för andra människor.
Viljan till rättvisa och bättre fördelning.

Våga se och möta olikheter, förkasta dem inte.

Kärlek! ia

week-end

i fredags hade jag en soft hemma-dag. såna där dagar som man behöver. ensamtid för ensamvargen. i lagom mängd, för när Micke kom hem efter fyra nån gång var jag rätt trött på att vara själv. men innan dess han jag slänga i väg tre (!) blogginlägg. inte ofta det händer, men eftersom jag så gärna vill lägga tid på det, vill skriva, så älskar jag de där dagarna då man faktiskt har tid på det. lyan blev städad och jag åt långfrukost i flera timmar tror jag, ljuvligt!
ett av mina absoluta fritidsintressen;)

sen gick vi och nästan-mördade oss själva på gymmet, kroppen måste få sitt också. bitter-ljuva känsla när musklerna skakar när man går därifrån - väl uträttat jobb.
älskar att ta hand om mig själv och min kropp, träna hårt men snällt, blanda effektivitet och tempo med långsamhet och njutning. äta mycket och gott - men undvika det som förstör kroppen.
åt gott gjorde vi - en riktigt tacosfredagkväll. smarrigt!


i lördags hade den äntligen kommit, den efterlängtade ljuva snön. vi drog oss ut till bjurs med brädorna och fick åka i liiiite pudersnö iaf, nice! :)

och på kvällen firade vi Jennifers 26-årsdag i Grycksbo, ett kul häng med ett kul gäng och det slutade till och med med ett litet besök på Etage, fem år sen sist eller?

fast jag glömde det där med att vara snäll mot kroppen, sov för lite och levde mitt liv som en liten trött vandrande zombie igår. med nattjobb på det - trötter! men det gick. det kanske också kan vara bra att träna på? - att bara bita ihop och göra det man måste göra.

var i kyrkan i går också. stod för första gången där längst fram och delade nått. kändes rätt och viktigt, tycker inte den där enorma rädslan för att stå på en scen, framför folk, säga något, borde hindra att man delar, med sina vänner och syskon, viktiga saker som Gud har gjort. 

en av de saker jag stor-gillar med min församling, är att det ibland blir så rå-ärligt, människor som vågar ställa sig inför oss andra och berätta om sina tvivel och brottningskamper med Gud. människor som vågar berätta om sina sjukdomar och hur ledsna de är. människor som vågar be om det stora sakerna - och de som vågar be om de små.
sådant gillar jag, mer ärlighet åt folket! 
hehe.

och ja, nu är det måndag. en ny vecka, en till arbetsnatt väntar, denna, förhoppningsvis, betydligt piggare.
jag är denna vecka motiverad på detta: ta hand om mig, ta hand om kroppen, vårda den, leva hälsosamt. att få vara ute i fin snön, röra på mig. att hinna träffa lite människor, att hinna skriva, att hinna pyssla.

jag är Tacksam och vill träna på att se det jag har istället för att jämföra mig med de där andra som jag tror har 'det perfekta livet'.
jag är så Tacksam för Mikael och att jag får dela mina dagar med honom.
jag vill öva på att lämna till Gud det som känns svårt och det jag funderar över, istället för att tänka så mycket själv.
jag vill, ännu mer, hitta balansen, glädjen, det bubblande. 
jag vill orka finnas till för andra.

Tack alla människor som finns där för mig, min önskan är att få finnas för er med.

kärlek! /ia

den gåtfulla spegelbilden

ju äldre jag blir och desto fler år jag varit troende, desto mer inser jag hur lite jag vet och förstår om Gud. 

jobbigt, hopplöst, dåligt? nä, det tror jag inte alls det är. snarare känns det bra och skönt, bra att veta att JAG inte har hela sanningen, att Gud är så mycket större än vad jag är, att det finns saker jag aldrig kommer förstå och inte få veta svaren på fören den dagen :

 'Ännu ser vi en gåtfull spe­gel­bild; då skall vi se an­sik­te mot an­sik­te. Ännu är min kun­skap be­gränsad; då skall den bli fullständig som Guds kun­skap om mig. (1Kor 13:12) 

visst har jag med åren fått en växande tro, jag känner Gud bättre än förut, jag har kommit närmare honom. 

och just där i paradoxen: när jag liiite mer lär känna Gud, vem han är, vem hans son Jesus är, då förstår jag hur lite jag förstår. att jag bara ser en liten glimt av hans värld, hans stora plan, hans karaktär.

jag kommer aldrig förstå hur kärleksfull han är, hur stora planer han har, hur god han är, hur mäktig och stark han är. 
när jag förstår att jag inte förstår blir det så mycket enklare för mig att vara människa och låta Gud vara Gud. eftersom jag inte har all kunskap har jag heller ingen rätt att döma andra människor, jag vet ju faktiskt inte vad de har för ställning inför Gud.

det viktigaste för mig är att jag känner att jag är nära Gud, har en relation till honom, inte att jag förstår allt. för har man en bra relation kan man ju liksom resonera om det där man inte förstår, istället för att på håll skeptiskt betrakta det som ett hot.  

min längtan är att utveckla min relation med Gud, ännu mer räkna med honom, hans hjälp, ännu mer ära honom med det jag säger och gör MEN inte nödvändigtvis att jag måste förstå allt. 

tänk vad tråkigt det hade varit, Gud är ett mysterium, livet är ett mysterium. 

vad spännande att få vara med! :)

kärlek! /ia