makt.
och känslan av makt.
vissa älskar den, till dess yttersta gräns, tills de är beredda att göra vad som helst för att få den, behålla den.
beredda att gå över lik, vilka liken än må vara: barnen, kvinnorna, de civila.
(jag hörde idag att det fastställts att det använts kemiska vapen minst fem gånger under kriget i Syrien. huh! sånt gör mig skraj. det är fegt. det är galna människor som gör sådant.)
andra gillar inte makten alls.
jag är rädd för den. rädd för känslan av makt. avskyr den. den ger mig rätt att bestämma över andra människor, deras mående, deras dag.
vi har alla makt. även om man kanske inte alltid tänker på det. men vi har alltid makten att påverka andra människor med vad vi gör med våra liv, våra handlingar, eller icke-handlingar.
i mitt yrke, som sjuksköterska, har jag makt. jag är i överläge. jag är på hemmaplan, jag har kunskap och information. jag är frisk och de är sjuka.
jag har makt, i hur jag bemöter dem, vilken information jag ger. om jag beter mig som om de är till besvär och stör, eller om jag bemöter dem på ett sätt som får dem att känna att jag är där för deras skull.
när jag var i Indien och Nepal så uppstod det många situationer där det kändes att jag hade mycket makt, och jag gillade det inte.
Makten bestod i att jag var vit, och, i deras mått mätt, väldigt, väldigt rik. Detta vet människorna naturligtvis om, och de vill utnyttja det.
Människor vill ha dina pengar. De vill få dig att köpa saker. De fattiga tigger. Och JO, jag har ju råd att ge dem pengar. Samtidigt säger de flesta att man inte skall stödja tiggeri. Om jag handlar av någon kanske jag gör dennes dag. Med mina pengar klarar de sig en dag till.
Tiggarna som ser på mig med sina ledsna ögon: jag har makten att påverka deras dag i mitt beslut i att ge dem pengar eller inte.
Avskyr det, avskyr den känslan. Avskyr att vända ryggen till de där tiggande barnen, mammorna, handikappade, när jag vet att jag skulle ha råd att ge dem en slant.
jag känner mig hemsk.
för även om det är för att man inte ska stödja systemet, för att barn som får pengar när de tigger inte skickas till skolan av sina föräldrar så länge det är lönsamt, trots allt detta så skäms jag.
jag blir ju precis en sån som jag inte vill vara. en som vänder ryggen till, en som ignorerar. en som är snål, som håller hårt i mina pengar som jag inte ens förtjänar. en som är känslokall, empatilös.
vad vill jag ha sagt med detta inlägg?
vet faktiskt inte.
mer än att jag förundras så över människor som vill ha makt. jag tycker bara det är något oerhört jobbigt. och att man vill ha makt för att förstöra, plåga, tortera, utrota, döda andra människor är vansinne.
vi är ju alla människor. har alla legat i vår mammas mage och, förhoppningsvis, varit ett älskat och efterlängtat barn. att vissa av dessa små bäbisar sedan växer upp till att bli maktgalna krigsherrar, torterare, sådana som vill använda kemiska vapen mot andra människor. mot barn.
det är för mig helt obegripligt.
och känslan av makt.
vissa älskar den, till dess yttersta gräns, tills de är beredda att göra vad som helst för att få den, behålla den.
beredda att gå över lik, vilka liken än må vara: barnen, kvinnorna, de civila.
(jag hörde idag att det fastställts att det använts kemiska vapen minst fem gånger under kriget i Syrien. huh! sånt gör mig skraj. det är fegt. det är galna människor som gör sådant.)
andra gillar inte makten alls.
jag är rädd för den. rädd för känslan av makt. avskyr den. den ger mig rätt att bestämma över andra människor, deras mående, deras dag.
vi har alla makt. även om man kanske inte alltid tänker på det. men vi har alltid makten att påverka andra människor med vad vi gör med våra liv, våra handlingar, eller icke-handlingar.
i mitt yrke, som sjuksköterska, har jag makt. jag är i överläge. jag är på hemmaplan, jag har kunskap och information. jag är frisk och de är sjuka.
jag har makt, i hur jag bemöter dem, vilken information jag ger. om jag beter mig som om de är till besvär och stör, eller om jag bemöter dem på ett sätt som får dem att känna att jag är där för deras skull.
när jag var i Indien och Nepal så uppstod det många situationer där det kändes att jag hade mycket makt, och jag gillade det inte.
Makten bestod i att jag var vit, och, i deras mått mätt, väldigt, väldigt rik. Detta vet människorna naturligtvis om, och de vill utnyttja det.
Människor vill ha dina pengar. De vill få dig att köpa saker. De fattiga tigger. Och JO, jag har ju råd att ge dem pengar. Samtidigt säger de flesta att man inte skall stödja tiggeri. Om jag handlar av någon kanske jag gör dennes dag. Med mina pengar klarar de sig en dag till.
Tiggarna som ser på mig med sina ledsna ögon: jag har makten att påverka deras dag i mitt beslut i att ge dem pengar eller inte.
Avskyr det, avskyr den känslan. Avskyr att vända ryggen till de där tiggande barnen, mammorna, handikappade, när jag vet att jag skulle ha råd att ge dem en slant.
jag känner mig hemsk.
för även om det är för att man inte ska stödja systemet, för att barn som får pengar när de tigger inte skickas till skolan av sina föräldrar så länge det är lönsamt, trots allt detta så skäms jag.
jag blir ju precis en sån som jag inte vill vara. en som vänder ryggen till, en som ignorerar. en som är snål, som håller hårt i mina pengar som jag inte ens förtjänar. en som är känslokall, empatilös.
vad vill jag ha sagt med detta inlägg?
vet faktiskt inte.
mer än att jag förundras så över människor som vill ha makt. jag tycker bara det är något oerhört jobbigt. och att man vill ha makt för att förstöra, plåga, tortera, utrota, döda andra människor är vansinne.
vi är ju alla människor. har alla legat i vår mammas mage och, förhoppningsvis, varit ett älskat och efterlängtat barn. att vissa av dessa små bäbisar sedan växer upp till att bli maktgalna krigsherrar, torterare, sådana som vill använda kemiska vapen mot andra människor. mot barn.
det är för mig helt obegripligt.
 |
| Elsborg, Falun 2013-11-26 Kärlek!/ia |
