Indien del 4: Orcha

Efter den första riktigt hektiska veckan i Indien var det skönt när vi efter Agra styrde kosan mot Orcha (en 'liten' busstur på 9h cirka). Orcha var det första stället det det var lite lugnare, inte så mycket att göra och titta på utan syftet med att vi åkte dit var mer som en mellanlandning, två dagar att softa, hämta krafter och få känna semesterkänsla. 

Hotellet låg i ett gammal tempelområde, en häftig inramning. Och vi sov i tält som luktade mögel ;) Även här fanns det en pool så det blev mycket poolhäng, underbart!







Vår reseledare Maria hade en bekant, en indier, som bodde i staden så vi var några stycken som blev visade runt i hans hus, fick träffa hans familj osv. Roligt att komma nära det riktiga indiska livet på det sättet.

På kvällen hade vi den första officiella rosa-bussen festen. Det var riktigt trevligt faktiskt, förutom alla småflugor som trillade ner i våran mat...heh. jag lyckades klämma i mig EN hel öl under några timmar faktiskt (öl är iiiiinte så gott!) och sen tänkte jag att jag skulle dansa en låt på det provisoriskt ordnade dansgolvet. Men. När man väl börjat kan man ju inte sluta. Älskar att dansa, dansa, dansa. Känna musiken, rytmen och bara glädjehopp/skutt/dansa. yeah! tillsamman med ett gäng helt galna indier. Skoj!




På vägen hem skulle jag, Andreas och Frida se om det gick att skeda en sovande ko (ska se om jag hittar nått foto på det) och sen plankade vi in på ett indiskt bröllop som hölls på ett hotell i närheten av vårat. Så där smög vi oss in (eller vakten öppnade generöst grindarna för oss -återigen: är man vit kommer man in överallt). och dansade lite till innan vi blev utslängda. på ett väldigt vänligt och o-våldsamt sätt. fast vi fick lov att klättra över den 2-3m höga hotellgrinden. mindre roligt. mindre smidigt.

visst älskar man det oväntade?

 kärlek! /ia

Taj Mahal vs. Himalaya

en sak som jag som sagts slogs av när jag var i Indien och Nepal nu i höstas var: naturen, Guds skapelse, är alltid vackrare än de byggnader vi människor försöker bygga.

för även om jag besökte otaliga vackra byggnader och tempel, utsmyckade med stenar, kristaller, häftiga målningar osv. så var det ju inget som slår en vacker naturvy. jag var i spegelsalar, marmorbyggnader, såg Taj Mahal men det kunde absolut inte slå utsikten över Himalayas bergstoppar.

och jag tänker att det är så det är.

vi människor försöker avbilda Guds storhet, hans verk, men vi lyckas inte riktigt. för på de där fina monumenten är det ju oftast naturen man försöker avbilda, fint utskurna blommor i stenarna, målade naturlandskap osv. MEN. att titta ut över den riktiga, verkligt skapade naturen är ju så mycket mer häftigt.

för jag tänker att Gud har gjort det så vackert som det bara går att göra. och ingen människa kommer nog nånsin kunna bygga något som slår det. naturen gör mig andäktig. lugn. rofylld. den är så storslagen. både en liten skog i Falun som bergstopparna i Nepal.

naturens skönhet, den känsla av storslagenhet och frid som den ger mig, är för mig ytterligare ett bevis på att det måste finnas en skapare bakom det hela. alla ekosystem, som hänger så fantastiskt ihop. årstiderna. att solen går upp varje dag. bergen, havet, snön, vyerna.

människorna, som är så fantastiskt komplicerat skapade med alla våra celler och allt som måste vara i balans för att vi ska fungera. kroppen som så fantastiskt ofta reparerar sig själv och läker på ett fantastiskt sätt. alla små, små mekanismer som måste fungera för att vi ska kunna leva.

det lilla och det stora.

låt oss ta till vara på det. känna Gud i naturen. gå ut, stäng av musiken, se dig omkring, ta ett djupt andetag och känn friden.
och snälla, låt oss hjälpas åt att inte förstöra det. förstöra naturen med våra utsläpp och vårat skräp. förstöra oss själva och våra kroppar med all skit vi stoppar i oss, alla gifter vi drar i oss.

kärlek! /

be loved

Åh Tack Gud. För att du rör vid mig. Rör mig till tårar.
Du är så förunderlig.

för just när jag, som så många gånger förr, tvivlar... tvivlar på mig, inte på dig. på min förmåga, mitt uppdrag, min dröm, det jag tror att du lagt ner i mig, min uppgift.

när jag tvivlar på det. tvivlar på min väg att gå, min egen väg, om jag inte borde rätta in mig i leden. bli som de andra.

när jag tvivlar på mitt liv ute i världen, mina försök att nå de onådda, mina försök att vara en medmänniska som visar på din godhet.... 

när jag tänker att jag borde bli mer som de andra, de inuti. de i kyrkan. när jag tror jag borde vara i mer, spendera mer tid där. ha mitt umgänge där. när jag tror att jag måste vara tillsammans med någon som är där, tänker och tror exakt lika.... när jag tänker att du skulle vara mer nöjd med mig om jag vore en sån där duktig ungdomsledare, eller en sån där noll-alkohol-gifta-sig-vid-tjugoett-superengagerad-i-kyrkan-typ ... även fast jag inte känner att det är riktigt jag... när jag tror att jag är fel ute...även fast jag trott att det var din plan.

... när jag känner att det är på ett sjukhus bland sårade människor jag hör hemma... på en fest med massa djupa djupa människor med djupa djupa funderingar under den där alkoholfulla ytan... när jag så gott jag kan försöker peppa tjejerna som inte äter och hatar sig själva.... när jag hänger med mina vänner och bara skrattar och skojar och tokar mig och pratar om kärlek och vi bara flabbar och fnittrar och inte pratar om dig Gud. och jag ändå känner mig hemma. mitt uppdrag.

då.
då visar du mig. du visar mig så att jag rörs till tårar. 
jag är rätt. du använder mig, precis där jag är. 

och de små små fröna jag tveksamt sådde i tro för flera månader sedan, visar sig en vacker dag, som denna, ge frukt.
de böner jag ber för de utsatta, trasiga människorna visar sig vara värdefulla, inte alls förgäves.

du är god. mot mig och alla andra. du hjälper om vi låter dig hjälpa. 

du är så häftig Gud. du visar i precis rätta stunden den rätta vägen att gå. och jag älskar dig för det. 

amen.,

kärlek! /ia

Indien del 3: Ranthambore och Agra.

Efter Jaipur drog vi vidare till Ranthambore, en nationalpark där det skulle vara stor chans att se tiger, då ca 40 st levde i det reservatet.

Hotellet vi bodde på var det första dittills som hade en pool, riktigt gött att få lite bad och poolhäng. Blev rödskinnad efter ca 15 min, haha. Sol och bad var inte något jag räknat med på resan, så det blev bara en positiv överraskning.

I Ranthambore var vi på ute på safari två dagar, kollade på Ranhambore Fort osv.
Det var massvis med apor överallt. Gulliga små djur, speciellt småbäbisarna. Vet inte om Simon håller med, han blev nämligen anfallen av en rätt stor hane. haha. det gick bra - annars hade jag inte skrattat!
Såg diverse djur och miljön var som tagen ur en Indiana Jones film (sa de andra, jag har inte sett den...) Men Djungelboken då typ.

Vi såg krokodiler, hjortar, örnar, diverse andra djur, tigerspår.... men ingen tiger. Synd, kanske var en av få chanser i livet... Men, men, jag har ju mina två mini-tigrar här hemma :)

fotade ett vykort iallafall, haha :)

Efter Ranthambore åkte vi vidare till Agra. Jag har ju redan skrivit ett litet inlägg om den konstiga staden, om kontrasterna, om de rika och de fattiga.

Jag tror den enda anledningen till att man som turist besöker Agra är enkel: Taj Mahal. Ett av världens sju underverk. Coolt att ha sett det. Det var ett coolt ställe! (även om jag tycker att ingen byggnad slår naturen - mer om det i ett senare inlägg)

Vi gick upp strax före fem på morgonen för att få se Taj i soluppgången. Tyvärr var det lite, lite disigt, och tyvärr blev ju min kamera stulen, men tog lite med mobilen och har lånat bilder av Frida. 

kärlek! /ia

Lyxen

trots att jag ibland gnäller över tidsbristen, som i förra inlägget, så är jag ändå SÅ tacksam för den vändning livet tagit.

För det sociala livet, som blomstrar. För att tiden inte längre är ett hot utan en brist. Att ensamtid är något eftersträvansvärt som man får i lagom dos, inte något nödvändigt ont man måste genomlida.
Jag är inte rädd för helger längre. Inte rädd för tomma dagar i almanackan, de ses som en välsignelse.

Jag är så tacksam. För även om jag inte har tid att blogga som jag vill, så mår jag iallafall väldigt bra. Bättre än någonsin. Ingen matångest. Ingen ensamhet.

Jag är så tacksam för mina vänner, gamla som nya. För mina fina, roliga arbetskamrater. För Mikael, som varje dag gör mig trygg och glad.

Tack Gud att du välsignar mig så enormt mycket.

Kärlek!/ia

jag skriver inga dikter till dig, sånt gör man inte nu

helgen i Sälen var fantastiskt rolig. snö! älskart.
och faktiskt ha TID att vara ledig, tillsammans med Micke, är fantastiskt. skönt. lyxigt. så man vill ha det. det som är värt något. det man minns.
tills man är tillbaka i vardag- där jobb och allt annat liksom suger den bästa energin ur en.

ja TID.
är det inte det vi nästan alla önskar oss mer av? faktiskt det enda vi lider brist på. vuxenlivet.
vi har allt. allt materiellt. men vi saknar tid.
är inte tid viktigare än pengar?

tid att vila. tid att vara. tid att utveckla våra talanger och gåvor, det där vi faktiskt brinner för att göra. det som är roligt. tid för att orka vara medmänniska, orka bry sig om andra.

jag drömmer om tid att skriva i den här bloggen. jag älskar ju det. och skulle vilja MER.

men om du vore död

är jag död

för du är liv

andades elden i mig

när två blir en

är man halv i ensamheten

en sårad halva, utan sin andra del

vem är jag?

utan att speglas i dina ögon

i mitt eget självförakt

utan händerna som lyfter mig upp

jag skriver inga dikter mer

för du vände mörker till ljus

skrattet

i mig 

min befriare 

att bli hel

närhet

att vara halv 

utan

det är så det blev

vi blev

mitt liv blev vårt liv

och jag vill inget annat

ingen annanstans

ingen annan

DU.

kärlek! /ia

love it will not betray you, dismay or enslave you, it will set you free. be more like the man you were made to be.

en liten story från i höstas.
om varför jag är stolt över att tillhöra en kyrka, min församling, en grupp av människor som vill göra gott.

jag är konfirmationsledare i år.
i slutet utav en av höstens träffar så skulle Per, en av de andra ledarna, göra en liten gestaltning av en berättelse ur Bibeln.
en berättelse som Jesus berättade, om vem som är min nästa. (med utgångspunkt i att Jesus sa att man skulle älska sin nästa, sin medmänniska, som sig själv...) men vem är då min nästa? vem är min medmänniska? vem ska jag hjälpa?

kortfattat ur berättelsen (ni kan läsa själv i Luk:10:25-37 ). en judisk man blir nedslagen, misshandlad och är illa tilltygad. han ligger vid sidan av vägen, skadad och blödande.
en präst passerar men han bryr sig inte och går bara förbi. en levit, alltså en sådan som kunde lagen, Guds ord, gick förbi men inte heller han brydde sig om den misshandlade mannen.
så kommer en samarier förbi. samarierna var fiende till judarna, och de skulle aldrig frivilligt ta på en en judisk man. men den här samarien känner medlidande och barmhärtighet för den misshandlade, hjälper honom, tar med honom till en säker plats och ser till att han får vård, och betalar för det.
Jesus säger att vi ska vara som den mannen.

en berättelse. ur Bibeln. som jag säkert hört hundra gånger. ändå berör Pers gestaltning mig. och berör konfirmanderna med tror jag. och jag tänker: jag vill också vara en sån.

jag vill inspireras av Jesus, jag vill vara god, jag vill våga hjälpa människor även om det känns obekvämt. jag vill ha tid för människor, jag vill inte vara en sån som blundar och går förbi.

precis när vi avslutar samlingen kommer två personer in i kyrksalen där vi sitter. de sätter sig ner på en av raden med kyrkbänkar och man ser ganska klart och tydligt att det är människor som är lite slitna och tilltufsade. det syns på kläderna. det syns i blicken.

konfirmanderna går hem, och jag känner för att göra detsamma. har bråttom, ska vidare till nästa träff, det är någon som väntar på mig, ytterligare en grej i schemat, en punkt att pricka av på to-do-listan. man skall alltid vidare...

men min inre röst sa åt mig att stanna kvar. att inte lämna över ansvaret på någon annan att ta hand om de här människorna utan stanna och lyssna till vad de har att säga. 
det känns som att Gud utmanar mig: 'satt du inte nyss och sa/tänkte att du ville vara en medmänniska. en som har tid och inte blundar. varsegod, här har du en chans att bevisa att du menar det du sa.'
och jag ba: måste jag just idag? hehe.

nä. men jag stannar. för jag känner att jag måste. ett måste som inte är negativt utan ett bra måste. mitt ansvar att vara medmänniska. mitt ansvar till att försöka göra jorden till en snällare och mer kärleksfull planet att bo på. mitt försök till att göra Sverige till ett mindre kallt land.

jag skall inte lämna ut dessa två människor och skriva så mycket om dem och vad som var deras problem. men de hade de tufft, så mycket kan jag säga. mycket sorg och skuld och ansvar. de kom från en miljö av missbruk och depressioner. de hade själva svikit några av sina allra allra närmaste. skuld och sorg.

men det gör mig stolt att vi, som kyrka, tog vårt ansvar. vi sa inte: nej vi ska låsa kyrkan nu, ni får gå nån annanstans och vi kan inte hjälpa er. vi försökte. även om man själv inte alltid kan hjälpa, kan man hjälpa att hjälpa. hänvisa till rätt personer. skapa kontakter.

jag hade bråttom, jag ville gå. men jag stannade. för ibland finns det viktigare saker än att komma i tid till ett avtalat möte: medmänsklighet.
ofta är Bibeln svår, men ibland är den så enkel. 
det står: allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. (Matt 7:12)
hade jag varit i deras situation hade jag velat bli hjälpt. framförallt sedd och inte avvisad.

jag blir stolt över att min församling har själavårdare som har i uppdrag, helt ideellt och gratis förstås, att prata med människor i sådana här situationer. en av dessa själavårdare stod hemma i sitt kök och höll på och förbereda middag för sig och sin man. hon avbröt. satte sitt eget åt sidan för att försöka hjälpa andra. ibland tror jag man måste vara inspirerad av Gud för att klara av att göra sånt.
hon kom. hon pratade. hon bad tillsammans med dem, med oss. de fick tid för ytterligare samtal och steg för att kunna ta sig vidare.

hur denna historia slutade vet jag inte. eller den är nog inte slut, alla människors historier pågår. hela tiden.

men jag vet en sak: jag är förbaskat stolt över att tillhöra en grupp som känner det som sin uppgift att värna om andra människor. en grupp som vågar se svaga, röra vid de sårade och misshandlade. jag är stolt över den medmänsklighet som ibland blommar upp i detta hårda och tidspressade samhälle.
sånt gör mig glad. och hoppfull.

kärlek! /ia