Search and you will find me

onsdagens andra tanke:

jag läste ett ställe i Bibeln som liksom gav mig ett löfte att hålla fast vid och återuppväckte en längtan inom mig. när det känns som jag inte orkar mera, det där jag skrev om här, så hjälpte det att läsa dessa ord:

(det är Jesus som säger):

'Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd.' Joh 10:10

Just detta ord, 'överflöd' grep tag i mig. För om man inte har liv bara så att det precis räcker till för att överleva, utan liv i överflöd, ja då måste ju det också innebära att man kan dela med sig. Att sin egen bägare är så fylld med liv att man vill, orkar och bara måste låta det rinna över till andra. Att själen och hjärtat är så fyllt med bubblande livsglädje att det svämmar över och kommer andra till del.

och det är ju så jag vill vara!

jag vill inte vara trött och urholkad och ledsen. jag vill inte bli egoistisk och bara se till mig själv. jag vill ha ett större perspektiv än att mina små-problem förmörkar min vardag. jag vill inte bli så tömd på energi att jag aldrig orkar dela med mig av mig själv till andra.

jag vill vara jublande glad och fylld med liv. jag vill orka ha ett öppet hjärta, våga utsätta mig för risken att bli sårad. jag vill kunna visa min sårbarhet. 
jag vill älska, älska Gud och älska människor. jag vill vara någon som kan inspirera och stötta. jag vill vara någon som lyssnar och delar med mig av kloka ord.
jag vill brinna och vara engagerad. jag vill ha stora planer och drömmar.


och.
jag tror att jag måste komma ihåg att återvända till rätt källa för att hitta orken till det där. och den källan kommer inte från bekräftelsen från andra människor. (den är farlig att leva på, för uteblir den blir du tom) den kommer inte av att uträtta maximalt mycket nytta. den kommer inte från en perfekt kropp.
nej det bubblande livet kommer när jag stillar ner mig och sansar mig. lugnar mig, och kommer ihåg att lyssna till Gud. till hans ord och hans löften. när jag låter honom bära mig och hjälper mig att lyfta blicken från mitt eget till hans stora plan och verk: världen.

ett annat viktigt Bibelord idag: 'Sök först hans rike och hans rättfärdighet så skall du få allt det andra också ' 
Jag kan liksom inte börja i fel ände. Har jag fokus på rätt sak är jag övertygad om att allt det där andra kommer lösa sig också.

kärlek! /ia

förlåt att jag inte längre tycker att det var bra när du tvekade om allt, när du var sval och jag var känslokall

kom att tänka på två olika saker igår, här kommer det första:

säga vad man vill om arbetet som sjuksköterska, men enformigt och händelselöst blir det då aldrig. och det är väl det som både är charmen och förbannelsen.
att det engagerar, det berör och det tar energi. man ger mycket, men får också mycket tillbaka.
vissa dagar hamnar man på minuskontot, man töms på energi, stressen sätter sig i kroppen, i en ständig huvudvärk. man känner sig otillräcklig, skulle vilja ge patienterna mer av sig själv. man man hinner inte, orkar inte, förmår inte.

andra dagar, är det fantastiskt. man hinner möta, se, människor. alla möjliga olika människor som man inte hade haft chansen att möta annars. man får se människors elände, men man får på så sätt också chansen att vara en liten, liten ljuspunkt i det mörka. förhoppningsvis sprida något gott, inte vara någon som späder på mörkret ännu mer. 

vissa dagar hinner man också se sina kollegor, bekräfta varandra. skoja, prata allvar. ha roligt tillsammans. känna arbetsgemenskapen. känna att vi drar mot samma mål. samarbete utan friktion. det kan vara en grymt häftig känsla, en dag som ser ut att bli kaos, men vi löser det tillsammans. styrkan i teamworket. 

ja, arbetet tar känslomässig energi också. att se ettåringar som troligtvis blir misshandlad av sina föräldrar. att ha en tröstlöst gråtande patient och bara känna sig tafatt när det enda man kan göra är att stryka över axeln och försöka lyssna.
och man blir trött och utmattad när man ser vad cancer gör med människors liv, och deras närstående.

just därför tror jag det är så viktigt att man från politiskt och organisatoriskt håll ser till att den här balansen kan hållas.
visst, stressiga dagar, ibland, går nog inte att undvika, men det får aldrig bli så att det där minuskontot ökas på varje dag. vi får inte bli reducerade till produktiva robotar som aldrig har tid och energi att ge varann och patienterna det där lilla extra, det där som är just jag.
om vården fortsätter att underbemannas kommer vi alla brinna upp och den vård vi ger kommer inte kunna bli annat än o-mänsklig.  

trots allt. det är värt det. jag är hellre på ett jobb som berör mig, och ibland gör mig helt utpumpad, än att ägna min arbetstid åt rutinuppgifter. något där varken min kropp eller min själ får komma till användning. 
jag brinner. man får akta sig för att brinna upp. men hellre en flammande, brännande låga än att vara iskall.

semester

kärlek! /ia

and the walls kept tumbling down in the city that we love, rain clouds roll over the hills bringing darkness from above

igår skrev jag ett inlägg som jag aldrig hann posta. kanske skrev jag det mest för min egen skull, för att få ur mig lite frustration. och så idag när jag känner mig lite gladare och piggare igen så blir ju tanken: 'äh, skit i det där, det är ju bara fjantigt'. MEN för att för mig själv och er liksom påminnas om att man får ha sämre dagar, man får vara ledsen och frustrerad och att livet inte alltid är tipp-topp, så väljer jag att publicera det ändå. det var ju faktiskt exakt såhär jag kände igår, en något-mindre-bra-dag. 

Tisdag 10/9:
jag tycker det känns läskigt när tanken: 'jag orkar inte' dyker upp allt oftare i mitt huvud. om allt möjligt: jobb, olika grejer man är engagerad i, träffa vänner och sånt, vara social, ta tag i saker. att jag inte vill bry mig.

men man måste ju.

jag tycker det känns läskigt när man börjar tänka tankar på hur utbrändhet känns fastän jag vet att det är tusen mil dit och att det är långt ifrån hur jag har det.

jag tycker det känns läskigt när jag ofta känner ett stort tryck över bröstet för att man alltid är stressad, stressad, stressad.

det känns olustigt när en jobbdag ger mig huvudvärk från 7 på morgonen till ca 7 på kvällen.

jag blir ledsen att varje gång jag försökt komma igång med träningen på riktigt denna sommar så kommer det bakslag i form av halsont, feber och allmänt dåligt mående.
hur många värktabletter har jag ätit den här sommaren egentligen? hur många dagar har jag mått halvkasst?

jag känner mig vek och klen som inte klarar av och klagar på ett normalt liv, att det känns som jag inte pallar jobba 100%. att all detta årets ledighet sparats ihop till utlandsresor och det inte blir nån ledighet hemma för att bara vara faktiskt tar knäcken på mig.

det känns som otillräcklighet står skrivet i pannan på mig. som att jag inte orkar ett enda krav. vill inte lova något. borde träffa och bry mig om familjen mer. borde ha mer tid för olika vänner.
vill kunna träna och inte låta kroppen förfalla. vill ha ett fläckfritt hem att bo i. skulle något inte kännas ok mellan M och mig skulle jag aldrig orka ta tag i det som det känns nu.

kanske är det bara för att jag har någon skit-baciller i kroppen som allt känns som för mycket.
kvävande. som att jag bara vill gråta, dra ett täcke över huvudet och skita i allt.

orkar inte, orkar inte.
orkar inte bli sårad. orkar inte säga ifrån. 
ska det vara såhär när man bara är tjugofyra? hur ska man då palla ett liv sen med familj, barn, hus och sånt?

ja så var det igår. och jag gjorde just det där, drog ett täcke över huvudet och grät. MEN. det bästa med livet är ju: det vänder.
de elaka bacillerna är inte riktigt lika elaka idag och har lite mer energi. det var inte lika stressigt på jobbet. jag har ju de bästa arbetskamraterna. det känns kul att vara engagerad i olika grejer. det känns som jag har skaplig koll på saker som behöver fixas inför 50-års fester, indien-resa och sånt.

och samtidigt ska man ju inte ignorera sig själv och olika varningstecken heller. kanske det är lite för mycket ibland? kanske borde jag lyssna på kroppen mer? 

kanske borde jag passa mig för att inte gå in i nån berömd vägg, varken nu eller om tjugo år.

kärlek! /ia

fear no darkness promise child

jag tror att rädsla är något som begränsar oss människor enormt.
därför vill jag välja att inte vara rädd.

rädsla kan begränsa oss att inte våga göra det vi egentligen skulle vilja göra. det kan handla om att resa någonstans, byta jobb, börja studera, eller bryta upp från ett dåligt förhållande.

även de små sakerna, de små rädslorna, tror jag kan begränsa oss. till att inte våga vara spontana.

jag tror vi svenskar är särskilt rädda för obekvämligheter. vi är så vana vid vår höga standard, materiella utrustning och hygien att vi inte kan tänka oss att för ett helt liv, eller en kort period, 'byta ner oss' och se smuts, slum och misär. vi är rädda för det okända.

jag märker också att det finns väldigt mycket rädsla för andra människor.
för de som inte är precis som vi. de som är annorlunda. jag blir så ledsen när man inte kan acceptera människor som är lite 'speciella'. de som kanske har nån störning, de som blivit illa behandlade av livet och därav beter sig 'märkligt', de som ser annorlunda ut, de som har en annan kulturell bakgrund. 
är det din egen förtjänst att just du föddes med turen att vara 'normal' ?

i grund och botten tror jag också att det är en stor rädsla för döden som begränsar oss. att det är därför vi är rädda för att flyga, rädda för otäcka baciller som kan göra oss sjuka, rädda för att resa iväg från våra familjer, rädsla för 'konstiga' människor som vi tror kan göra oss illa.

men jag vill inte vara rädd.

självklart ska man inte vara dumdristig heller. man kan råka illa ut om man går ensam hem i mörka gränder sent på natten. man kan råka ut för konstiga sjukdomar om man åker utomlands. man kan träffa på nån galning som vill göra illa en. man kan skada sig när man extremsportar.

men jag tror att en ständig rädsla bara bara begränsar och förstör.
gör våra liv mindre levande. 
jag vill fylla mitt liv med massa liv, rörelse, glädje. jag vill våga testa nya grejer. jag vill våga se nya platser.
jag vill våga möta annorlunda människor.

jag vill våga leva!

i Bibeln står det också: ' Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan ' 1 Joh 4:18

och jag tror det också är mycket därför, på grund av min tro på Gud, en beskyddande och god Gud, som jag ofta känner mig så orädd.
jag är inte dum, jag tror självklart inte att man är helt beskyddad för att råka ut för olyckor eller sjukdomar bara för att man tror på Gud, men jag tror att i många lägen blir man nog beskyddad om man ber om det. jag tror på någon sorts skyddsänglar. jag tror att Gud många gånger har räddat en från farliga grejer utan att man ens har märkt det. 
tänk alla gånger saker kunnat gått åt skogen men det har löst sig.

min tro gör ju också att jag inte är rädd för döden, en stor orsak till att man kan leva orädd. eller jag är väl rädd för döden på det sättet att jag inte vill att den ska beröva mig de människor jag har omkring mig och har kär. och jag skulle gärna själv vilja leva ett långt, lyckligt liv till hundra bast typ ;)
MEN om och när döden väl kommer är det inget jag känner rädsla inför. 


nu när jag ska åka iväg till Indien vill jag inte göra det i rädsla. jag tror och hoppas på Jesus beskydd på flyg, för sjukdomar, olyckor och läskiga djur (typ ormar - blä!!!!! - min typ enda stora, fobi-iska, rädsla...suck.)

och nu på jobbet när vi går runt med överfallslarm och dödshot över oss vägrar jag också låta rädslan ta greppet om mig. försiktig- javisst! men inte begränsad.

visst förstår jag människor som inte vill gå hem själv på kvällen, som är rädda för okända osv. osv. men jag tror att det är just när vi låter rädslan regera och bestämma över oss som vi förlorar. vi förlorar oss själva, och förlorar vår medmänsklighet och öppenhet.

nä jag tillåter ingen rädsla, bara kärlek. 

höst i Baggbo

kärlek! /ia

Joooo

Idag var jag sjukt nära att ge upp mitt misson: att inte ha nått köpe-bröd hemma utan bara hembakat. Och det sista tog slut idag, men... nä fanns ju inget som såg gott ut i affären så slängde ihop två limpor nu på kvällen. Så fortfarande gäller: sen åttonde april, bara hembakt i denna lägenheten. En stjärna i kanten till mig.

Viktig, info va?

Kärlek!/ia

där går han som hon älskade

idag hade jag sovmorgon. välbehövligt. superskönt. utvilad.
vaknar upp och det är fin, varm höstsol ute. nästan sommarvärme. i fina Bjursås. äter frukost ute. pannkakor med sirap och hallon. tillsammans med den bästa. ljuvligt! 

och sen var jag med om nått märkligt på bussen in till stan (jobbdags igen....) det var rätt fullt på bussen så såsmånigom makade jag snällt på mina grejer och en kille kom och satt sig. och vi kollade INTE rakt ut genom rutan eller ner i våra iphones hela resan utan han sträckte fram handen, presenterade sig och började prata. askul ju med nån som bryter normerna lite!
det visade sig att vi hade en del att prata om. han ville ut och volontärarbeta i höst och jag berättade om min resa till Indien osv. kul när något oväntat händer. det slutade med att han önskade mig ett bra liv när jag klev av bussen. haha. schysst! 

igår gjorde jag också något ovanligt, för att vara mig. ägnade min lördageftermiddag/kväll åt att meka. just precis. nu är det fullt med olja under naglarna, också ovanligt på den här fröken.
men cykeln hade punka och jag avskyr att inte kunna ta den dit jag vill och behöva gå till jobbet istället. tar ju dyrbar tid! hehe.
så med mycket stark stöttning och instruktioner från M. har jag nu fräschat upp min cykel med nya däck och slangar både fram och bak, och en rejäl rengöring av kedjan. OCH när man hade sällskap (M. mekade bil medan jag putsade på min cykel) så var det ju inte alls så tråkigt som jag inbillat mig. och tror farsan blev förvånad när jag sa att jag fixat mina mekar-problem själv ;)

hade ju en superskön semester. men nu är man tillbaka i vardagen. och jag känner mig stressad. nästan ständigt stressad.
glad också, tycker om vardagen. men det där vanliga vuxenlivs-stressen ni vet. att det är så mycket man skulle vilja göra och hinna med. men tiden räcker inte till. 

tänk att varje morgon hinna ta en promenad. samla tankarna. tänk att känna att man hinner träna så mycket man skulle vilja.
tänk att hinna pyssla hemma. göra fint. städa och putsa och fejja. laga massa god mat och göra tusen matlådor. baka tio sorters bröd.

tänk att hinna träffa alla vänner man skulle vilja träffa. fikadejter på stan. filmkvällar. hitta på roliga grejer. att överhuvudtaget orka träffa människor och höra av sig. vara mer med Edvin och övrig familj.
tänk att hinna vara mer med Mikael. ha tid att hitta på mer grejer tillsammans. inte jobba olika tider och varannan helg. inte vara så utröttad av jobb och tidiga mornar att man mest vill sova när man väl träffas. tänk att få resa utomlands tillsammans, inte var och en för sig som det blev i år.

tänk att ha tid att skriva mera, det som jag egentligen brinner för. att ha tid att omvandla ideer till verklighet. att ha mer ork och inspiration. att ha tid för att blogga och skriva varje dag. träna på det hantverket mera. så att jag någon gång kanske skulle kunna göra det jag drömmer om att få göra.


jag längtar redan tills jag går tillbaka och jobbar 75% igen. i praktiken kommer det inte ske förren i typ slutet av december eftersom jag först måste jobba igen tid när jag varit ledig. jag inbillar mig att då kommer allt kännas mycket mindre stressigt. samtidigt som jag älskar mitt jobb också. när jag väl är där så trivs jag ju hur bra som helst. det är bara den där längtan som jag tror så många av oss bär på: MER TID att inte alltid kolla på klockan, alltid ha en tid att passa, alltid timmar som rinner iväg för fort.

ja, egentligen lyxproblem. (och alla småbarnsföräldrar tycker väl bara jag är fjantig nu som klagar över detta) och jag försöker att koppla av och njuta där jag är precis just nu utan att stressa upp mig. och är glad för att jag nästa aldrig har långtråkigt eller känner tristress numera. MEN. tänk om man kunde få lite fler timmar på dygnet ibland. längtar till december. som sagt.

Italien. 

kärlek! /ia

what a wonderful world this would be

Precis innan jag åkte iväg till Italien läste jag de här orden i Bibeln:

'Nej gläd er och jubla för evigt över det som jag skapar' Jes 65:18

och det träffade så rätt.
att istället för att fundera alldeles för mycket, ta till vara på det fina man blir 'erbjuden'. absolut inte ta lyxen att kunna åka på solsemester för givet (hur många procent av jordens befolkning kan det liksom?) MEN inte heller ha dåligt samvete. 

att för en kort period inte fundera så mycket på orättvisorna i världen, utan istället tacka och ta emot för att just jag fick förmånen att spendera en vecka med några av mina bästa vänner på en paradisiskt vacker plats.

inte ha dåligt samvete för att jag ligger platt på min rygg i en vecka, njuter av solen, läser, lyssnar på musik, badar och inte gör något 'nyttigt', låta to-do-listan vara, inte ta tag i sitt liv. 
orden sa åt mig att inte lägga någon press på mig att jag måste uppföra mig på ett visst sätt, nä jag var bara mig själv. (tror jag är betydligt trevligare och 'bättre' så än när jag försöker vara 'perfekt')
orden sa åt mig att man FÅR njuta av glass, chips, drinkar, pizza, pasta (rena rama Vasalopps-kolhydrat-uppladningen där i Italien ju, hehe) utan att få gå-upp-i-vikt-ångest.

det funkade ganska bra faktiskt. 

och jag är TACKSAM.
för sånt där man kanske inte alltid kommer ihåg att vara tacksam över när allt går bra. 
vi krockade inte, körde inte på några av alla rådjur längs vägen, vi fick våra bagage utan problem. hotellet var bra, låg perfekt till. fint väder hela veckan. 
flyget störtade inte, vi blev inte matförgiftade, våldtagna, rånade och ingen drunknade.
och: vi hade sjukt trevligt ihop.

Tack Gud, tack vänner.

kärlek! /ia