snart i mål.

såhär 06.00 efter en jobbnatt så är det endast svammel som kan komma ut ur mina fingrar:

och denna natt ja....ett kapitel för sig. annorlunda.

och dessutom: x-antal koppar kaffe. kakor. choklad. salami och brieost. allt för att sockerchocka kroppen så den pallar att vara vaken några timmar till. samtidigt som jag ströläser nån blaska om 'gå ner 12kg i vikt på 4 veckor.' 'undvik kohydrater' vilket skämt mot denna mat-dag!

men, jag bryr mig inte nämnvärt. hellre att jag orkar hålla mig vaken och överleva bilfärden hem än att bry mig om nån fjantig LCHF-diet. jag tror inte på dieter. jag tror på sunt leverne med en massa goda undantag när man känner för't och tänker att om man håller igång fem,sex, sju dagar i veckan så dör man inte av en kaka eller två.

tjolahopp.
om två timmar sover jag förhoppningsvis skönt. och ovaggat.
nattjobb imorn igen.
ännu mer tjolahopp alltså.

tjao! /ia

'det finns små trick som får männinskor att ge mer än du är värd'

ett ganska populärt tänkesätt nuförtiden (såna där ordspråk man delar på facebook och sånt - men också som samhällsattityd) verkar vara att man bara ska lägga sin energi på människor man själv får ut något av. att man inte ska slösa sin tid på 'vänner' som bara suger energi ur en, människor som behandlar en illa. att man bara ska ge av sig själv, sin tid, sitt liv, till dem som ger något tillbaka, a la Blondinbella och Grynet, 'ta ingen skit' liksom. Bara kör på, strunta i och kör över människorna som förstör för dig, din självkänsla, din karriär, ditt sociala liv. osv. Ja, skit i männsikorna som inte ger dig någonting.

och JA, jag förstår absolut tanken bakom det här. Jag har själv de senaste åren kämpat mycket för att inte öppet och ömtåligt ta åt mig så mycket, att försöka att inte låta människor få mig att känna mig otillräcklig, dålig osv. Man ska inte låta människor köra över en utan att säga nej. man måste lära sig att sätta gränser. inte låta vem som helst komma in under skinnet och in i hjärtat på dig.


MEN heey, det jag tänkte säga är ändå detta: Hur skulle vårt samhälle se ut om vi bara ska vara med/ta hand om dem som GER oss någonting. Om vi aldrig är beredda att ge utan att få? Det kommer bli så jäkla hårt och (ännu mer) ett elitsamhälle där alla ska knuffa sig fram och de med vassast armbågar vinner. Där ingen vill vara med den som är lite misslyckad, den som inte kan uppföra sig ordentligt, den som faktiskt inte förmår att alltid vara trevlig och puschande.

det här är inte enkelt, såklart. inte enkelt för fem öre faktiskt. självklart umgås man hellre med dem man har ett ömsesidigt utbyte med. men jag tror att vi måste lära oss att acceptera människors sämre sidor också. vara ok med att någon pratar för mycket om sig själv, någon annan är lite surig ibland, en tredje har aldrig tid att ställa upp och hjälpa till osv.

för vad vet vi egentligen om orsaken/bakgrunden till att denna människa blivit såhär? hur många människor är det inte som går runt med oläkta sår, taskiga uppväxter, en känsla av otrygghet? och om man då ska avvisa alla sådana människor ur sitt liv.... ja, då kommer de ju aldrig få tillbaka nån trygghet.

jag är glad att min familj fortfarande ville umgås med mig alla de år jag mest var sur och ledsen precis hela tiden. Tänk om de hade sagt: 'Nej Ia, eftersom du bara ställer till med bråk hela tiden (man blir sur när man är konstant hungrig!) så tycker vi inte att du ger vår familj något längre. Du tar mer energi av oss än du ger. Så nej tack, nu ska vi nog inte umgås med dig längre. '

Vad hade hänt då? Vilken människa hade jag blivit då? Hade jag nånsinn fått rätsida på mitt liv om jag blivit avvisad när jag inte förmådde ge? När jag inte förmådde vara glad eller trevlig? 

eller tänk om jag kapat banden med min morsa bara för att jag tyckte att hon hade sårat mig. sagt hej och tack och adjö, nu ska jag inte ha något att göra med någon som gör mig illa. då hade vi ju aldrig fått chansen att läka våran relation och kanske få massa fantastiska år tillsammans med en bra relation framöver?

är det inte lite väl lite förlåtelse hos oss människor idag? lite väl mycket vända-ryggen-till?  förlåtelse är svårt. men en av de starkaste krafterna som finns.

tänk om jag gett upp mina gamla vänner och skaffat nya under den perioden jag var lite besviken på dem för att ingen jävel nånsinn ställde mig mot väggen, såg mig i ögonen och frågade: hur mår du egentligen.? med förväntan om ett ärligt svar.
och tänk om mina vänner slutat ringa mig och fråga om jag skulle vara med och hitta på grejer efter alla gånger jag sagt nej på grund av rädsla, trötthet, upptagenhet, tidsbrist osv.

NÄ.
för mig handlar kärlek och vänskap inte om att man alltid måste vara 50/50. att man alltid måste ge och få lika mycket. Nä, kärlek och vänskap handlar om att klara av att GE MER än man får. Att ställa upp, att älska i motvind. Att inte förvänta sig att den andre ska vara perfekt. Att acceptera dennes fel och brister.
(jag måste bli bättre på det här...! )

jag är rädd för vilket sorts samhällsklimat vi kommer få om människor aldrig får mer kärlek än vad de förtjänar. att man måste vara en bra människa INNAN man får kärlek. det är ju när man känner det där att man är omtyckt för den man är, med all sin skit, som man faktiskt får förmågan att växa, att vilja förändras till det bättre. 

jag är ju som säkert är bekant, kristen. läser och tror på Bibeln. och där står det (bland annat - står sjuuuuuuukt mycket bra där!) såhär:

* det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. 
* älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er
* välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er
* ge åt alla som ber dig
* gör gott och ge lån utan att hoppas få igen
* döm inte, så ska ni inte bli dömda
* ge så ska ni få

och ja, en massa sånt.
och just eftersom jag tror på den där Guden som sände sin ende, älskade son, helt och hållet för våran skull, att ta på sig vår skit, att dö för vår skull fastän han själv var helt och hållet oskydlig. Ja just eftersom jag känner att jag själv fått så mycket mer än jag förtjänat, både materiellt, andligt, fysiskt, själsligt. att jag har fått välsignelsen i mitt liv att ha så mycket goda människor runt omkring mig som ger mig kärlek, och gav mig kärlek när jag inte förtjänade det, just därför:

nej jag tror inte på vassa armbågar och mer skinn på näsan. jag tror inte på att man bara ska GE till människor man FÅR något av. 

jag tror på att ge mer än vad någon förtjänar. för det är då kärleken kan växa.

kärlek! /ia

bäbis-längtan

såhär på nätterna om jag får nån tid över att blogga (jobbar alltså) så blir det ju inte världens djupaste inlägg direkt.
men det här tänkte jag säga inatt:

jag är så sugen på att skaffa katt. en alldeles egen alltså, jag har ju min lilla bäbis-skutt Pipen nu när jag bor hemma hos mamma och pappa. sover hos mig nästan varje natt. mys-gullet!

och just för att jag tycker så mycket om att pussa på henne, så blir jag så sugen på en till, en egen. en liten kisse-miss kattunge, hur mysigt vore inte det?

fast det är ju dumt förståss.
dumt eftersom jag inte vet vart jag ska bo och hur länge. dumt att skaffa en katt och vänja den vid att vara ute om jag ev. ska flytta in till stan igen så smånigom.
dumt att binda upp sig med ett djur när jag planerar att resa en massa mer det/de kommande året/åren. dumt att ta ansvaret för en katt-bäbis när man har så oregelbundna arbetstider och dessutom vill kunna vara fri att göra vad man vill, när man vill. spontan åka-bort och sånt.

men kanske.... jag kan skaffa min katt och bo kvar hemma hos mamma och pappa livet ut? ha
eller skaffa en Baggbo-katt som får bo kvar där även om jag skulle flytta. låta morsan ta hand om min katt liksom, det vore väl fint?

fast å andra sidan, om jag ska flytta till egen lägenhet igen (vilket jag aldrig mer vill göra eftersom jag inte mår så bra av att vara själv) så vore det ju bra att ha katt-sällskap iallafall. någon att mysa runt i pälsen på, pussa litegrann...

så nu har jag börjat googla och Blocket-kolla.
vill nämligen vara lite fin i kanten och skaffa mig en ras-katt.
Helig Birma eller Ragdoll tror jag. så himla fina!

katt är nog det enda djuret jag skulle kunna tänka mig att skaffa. och nu har jag börjat drömma fritt och fått en fix idé.

det här kan sluta illa, haha.

förstår ni att jag skulle dö lite grann av att få äga en sån här?

kärlek! /ia

en hand i himlen, en hand nån annan stans

såhär klockan fem på morgonen:

- jag är sugen på sushi (ja, inte alldeles just precis nu då, men...). så om nån vill ha en sushi-dejt med mig är det bara att säga till
- jag har, återigen och drygt och jag fattar-inte-varför, lite för lågt Hb. kände det på mig, de typiska tecknen. knapra järntabletter, blodpudding och apelsiner nu då eller?
- blir ev. både vasastaffeten (löpning) och stafettvasan (skidor) för mig i år. vilket bra sport-år för mig i så fall. och ja, tjejvasan då. och kanske tjej-lidingö? hurtigt.

öh, ja. fortsätt sov sött ni som får, snart är det min tur ;)

vacker morgon, vackra Baggbo.

kärlek! /ia

jag bara vet att det är sant, din kärlek gäller mig.

jag skrev ju dagbok nästan varje dag i Indien. 
och sen har den blivit liggande sen jag kom hem. men mindes att jag gjorde någon sorts (storslagen och överdramatisk? ) livs-summering, det allra sista jag skrev.

läste det häromdagen. och tänkte jag kunde citera lite. det var som en sammanfattning av den inre resan jag gjort de senaste åren, en tacksamhet för att ha kommit dit jag har kommit.

"...Åh vad det är härligt att alltmer börja tycka om mig själv MED mina fel och brister. Vad mycket lättare, roligare, spännande och mer underbart livet blir då. Jag är ju den jag är liksom. Ser ut som jag gör. Det finns så mycket annat i livet som är viktigare än att hela tiden försöka förändra sig själv. 
Ibland kan jag önska att jag vore yngre. Typ arton eller nått, och känna inför mig själv, livet, Gud, familjen osv det jag gör nu. Önska att jag hade insett vad som egentligen betyder något. Att jag hade kunnat vara glad. Inte slängt bort ca 5 år av mitt liv, min ungdom/tidiga vuxentid med att hata mig själv, min kropp, mitt liv och därmed också förstöra för mig själv och för andra runtomkring mig. Det gör lite ont i mig, att jag plågade och gjorde mig själv så illa, både kroppsligt, andligt och mentalt. 

MEN kanske var det vägen jag fick lov att gå för att komma dit jag är idag. FRI. Fri att älska, lära, leva, resa, äta, vara. Det kanske var det som behövdes för att jag skulle bli ödmjuk och tacksam för livet. 
Och jag kan ju inte ändra och gräma mig över det som varit, bara dra lärdomar av det och INTE göra så igen. Och jag genomförde ju trots allt en högskoleutbildning till ett underbart givande yrke under dessa 'hundår'. Det är inte fy skam faktiskt. Och 24 år är väl egentligen ingen ålder för att börja resa, drömma, leva och upptäcka världen. 

TACKSAM är ordet. 
Tack Jesus att du har fått mig att inse att jag är BRA, FIN, KLOK och VÄRDEFULL och att LIVET ÄR UNDERBART.

Att få LEVA och GLÄDJAS. 
TACK.

haha, ja det var ju storslagna ord av och om mig själv. trots (eller på grund av) ett och ett halvt dygn på resande fot och utan sömn.

men på riktigt.
vad glad jag är att jag faktiskt kommit fram hit. att jag kan tycka om mig själv istället för att hata mig själv. allt förändras ju liksom då. hur man ser på livet, andra, Gud, sig själv.

jag är så glad och tacksam att jag tog mig ur ätstörningarna. för annars vet jag inte hur jag hade kunnat leva vidare. det förmörkad allt.

kärlek! /ia

med hjärtat på huden

vilken rolig vecka det var ..!

har bara jobbat tre pass så det har funnits tid att träna en del och varierat, bra och roligt har det också varit. så här har det sett ut:
längdskidor x2, gympa, spinning, gym, jogging, pw samt snowboard. sen var det ju tänkt att bli en comeback på fotollen igår men den blev tyvärr uppskjuten eftersom jag blev inringd till jobbet, annars hade ju tränings-och aktivitetsveckan varit komplett.

ja en del comebacker har det blivit nu i mitt ny-gamla bjurs liv, haha. återupptar sånt där jag gjorde för tre-fyra år sen. förutom fotbollen (ska bara prova - väldigt osäkert om jag ska börja på riktigt igen - är rädd om både min fritid och mina knän....) och så lurade ju alltså Micke med mig att åka bräda i lördags. och åhhhhh vad jag hade glömt bort hur roligt det är.
ruggigt glad att det inte är någon vasaloppsträning för mig i år, 'bara' en tjejvasa. alltså behöver jag ju inte längdträna heeeela tiden utan kan göra lite som jag vill. fint : )

och sen i lördags kväll var det brud-afton också. tapas/plockmat stod på schemat. mycket gott var det som slank ner i magen. men det liksom viktigaste och bästa: bästa sällskapet. mycket fnitter. tjejigt. man behöver sånt. om ett gott skratt förlänger livet så ökade jag nog min livslängd rejält då. tack tjejer!

(lite suddiga mobilbilder)

 

 

och ja. kul att jobba lite. igår med mina tanter till arbetskamrater ;) de lärde mig massa saker om hur det gick till på 60-talet och så. spännande :)

var till kyrkan igår också. kunde inte låna nån bil så fick ta bussen, och det var nog första gången på x antal år som jag kom i tid till en gudstjänst. haha. jag är en hopplös tidsoptimist.

och så ja, lite andra saker som gör mig glad och att det var en bra vecka men lite hemligheter måste man ju få ha.

kärlek! /ia
(hoppsan, det här blev ett sådant här inlägg med tusen smileysar. inte riktigt min stil -  men ibland så :) )
 

är ni med mig systrar, bröder? dansa för att hjärtat blöder.

' När mänskligheten ruttnar i en hög och alla ba: "vad är bäst för mig?" '

jag tänker ofta att jag ska börja se på/läsa nyheterna lite oftare. för att hänga med i vad som händer och så.

MEN damn, varje gång jag gör det får jag ju sån ångest och ont i magen. det är ju så himla mycket skit som händer. och jag VET att det inte är någon bra taktik att blunda och hålla för öronen och inte låtsas om någonting. jag vill inte vara sån. men ibland vill jag göra så ändå. blunda, leva i min rosa lilla drömbubbla, där allt är fint och vackert, och inte låtsas om att det regnar där utanför.

det kan göra så förbannat ont att ta in allt elände. speciellt om man är lite ömtålig och har någon sorts vision om att rädda världen. varje gång jag ser på nyheterna får jag samvetskval och tänker: vad ska jag göra? för jag vill ju göra någonting. förändra, förbättra. jag vill inte leva i min fluffiga sockervaddsbubbla och skita i hur alla andra människor på den här jorden har det.

men ändå är det så jobbigt. att ta in. för samtidigt som jag vill, så vill jag inte. på samma gång. jag vill inte 'offra' hela mitt liv till att sitta i en hydda i afrika, rädda pingviner på nordpolen eller dela ut biblar i Kina. jag vill leva här och nu, må bra, andas, njuta av livet. vara i sverige och glida runt på en räkmacka med mitt fantastiskt roliga jobb, mina suveräna vänner, idrotta, prestera, satsa, nöjes-resa, pirr-i-magen-mysa.... osv.

och så ser jag. hör jag. hur vedervärdigt dåligt vissa människor har det. hur vedervärdigt dåligt vissa människor beter sig. en svensk 15-årig tjej som inom några timmar får 600 svar av män på en annons om gruppsex. om hur kvinnor i Indien kan räkna med att bli gruppvåldtagna om de går ut. hur kristna i nordkorea kan bli mördade av anledningen att de äger en Bibel. om barnsoldater i afrika. om hur vi skövlar och förstör vår jord. prostiutiton och sexslaveri. cancer. alkoholism och missbruk. psykiska sjukdomar. trasiga familjer, trasiga barn. mobbing. ätstörningar, sjävlskadebeteende. ekonomiska kriser. girighet och maktmissbruk. militärkupper. kidnappning. knarkhandel. hustrumisshandel. 

och då skäms jag. 
skäms över att mina största problem här i livet typ är att jag tycker att jag väger fem kilo för mycket och att jag inte vet om jag ska åka till afrika eller till indien eller till båda.

jag skäms för att jag känner att jag bara sitter på mitt arsle, framför en dator, skriver om saker men gör ingenting. jag skäms när jag bara lullar runt och inte tar vara på mitt liv och min chans att göra något gott.

jag skäms över att jag inte ens vet om jag vill göra nånting. över att jag inte vill lyssna på och ta in världens rop på hjälp  för att jag vill stanna kvar i min lilla mysbubbla.
och när jag blir så här känner jag mest för att.... typ festa och dricka och bara glömma allt för en liten stund. slippa tänka så mycket jämt. inte världens smartaste lösning på problemet va?

men hur ska man göra?
om man är en sån som tar på sig alla världens sorger och lägger dem på sina egna axlar. om man ständigt brottas med det dåliga samvetetet av att inte göra tillräckligt, vara tillräcklig.

prestations-samvetet.

ska man bara skita i det? skita i att ta in allt eläde för att man mår dåligt av det? eller ska man tro att den här viljan att förändra, förbättra är nerlagt i en av en anledning? av att Gud vill använda det till att vara ett verktyg till att uträtta något gott.

vilken ände av problemet är det man ska ta itu med? är det att göra mer? eller är det att slappna av mer, inte ta åt sig av all skit?


hade tänkt att ha som nyårslöfte att se på/läsa ner nyheter. men jag vet faktiskt inte om jag pallar. 
Gud, hjälp mig att sortera. att ta in lagomt mycket (ha, vilken svensk bön!). lagomt mycket, till vilja att förändra men att inte drunkna i allt det svarta. 

kärlek! /ia.

ps. och så vill jag säga att det här handlar om mig. att jag inte alls lägger någon press på min omgivning att leva upp till samma krav som jag har på mig själv. att jag inte ser ner på människor som har förmågan att njuta av livet utan att få dåligt samvete. jag är mest lite avundsjuk. d.s.