jag fick ju för ett tag sen en förfrågan att skriva lite om sjuksköterskeyrket. så jag tänkte jag skulle göra ett försök, även om jag såklart med endast (snart) ett år i yrket inte kan ge någon helomfattande bild av vad det innebär. 

frågan var väl lite om jag skulle rekommendera yrket till andra, om det är stressigt, om det är mycket bittra människor osv.

mitt svar: jag skulle absolut rekommendera yrket. jag (än så länge iaf) ÄLSKAR det. oftast. hehe. att jag älskar mitt jobb handlar först och främst om att jag får chansen att möta människor. att se människor, hjälpa människor, få ett utbyte med människor. varje gång jag jobbar så får jag ju vara med om något sorts mänskligt utbyte, ett människomöte.

jag gillar blandningen av fysiskt och psykiskt, av att tänka med hjärnan och göra med händerna. jag gillar utmaningen i att kunna hantera stress, prioritera, göra rätt val osv. jag gillar att man hjälper patienterna rent fysiskt, att de, förhoppningsvis, går från sjuka till friska med hjälp av oss vårdpersonal. men också att man har chansen att göra det mänskliga mötet positivt för dem, att man genom att vara positiv, hjälpsam, trevlig, tillmötesgående, informerande ska få patienterna att känna sig trygga och sedda, viktiga. det är en utmaning, men jag försöker.  jag gillar att man får utmanas att jobba med händerna, kroppen. jag ser det som ett sorts hantverk att sätta en nål så smidigt och icke-smärtsamt som möjligt för patienten. jag gillar att känna känslan av att lyckas när man sätter PVK:n eller får blodet till proverna på första försöket.

det som är spännande med att jobba inom vården, (och som gör att jag inte alls kan svara för sjuksköterskeyrket som helhet), är att jag tror att varje arbetsplats är helt unik. Det är ju (nog)  himmelsvida skillnader på att t.ex. jobba som sjuksköterska på ett äldreboende jämfört med att vara akut eller IVA-syrra. etd är skillnad att jobba på en mottagning eller en vårdavdelning. skillnad att jobba på en medicnavdelning mot en kirurgavdelning osv.

jag jobbar ju alltså på en öron-näsa-hals avdelning där patienterna är inneliggande, vilket innebär att vi finns där dygnet runt (och jag tycker det är helt ok med kvälls- och nattjobb - skön variation) det är dels planerade operationer och dels akutinläggningar (t.ex. halsinfektioner, näsblödningar, ansiktstrauman, andningshinder osv.)

jag trivs väldigt bra. först och främst för att jag har sådana superbra arbetskamrater. Det tror jag är A och O för att trivas med sitt yrke. att man har kul tillsammans. att man samarbetar och vågar fråga och be varandra om hjälp. sen tror jag också att jag trivs så bra för att vi, oftast, har en uthärdlig stressnivå. men det är nog enklare för mig som inte arbetar heltid att säga så. jagg som känner att jag hinner ta igen mig mellan passen. tyvärr, och det är väl en stor nackdel med ssk yrket, så tror jag att många som arbetar heltid känner att det är för mycket.

så stressnivån tror jag dels beror mycket på vart man jobbar samt hur mycket man jobbar. min tanke är ju att kunna klara mig med att inte jobba fullt heltid, utan mellan 75-90%. men så är ju pengar inte så himla viktigt för mig, och det är ju knappast för pengarnas skull jag valt ssk-yrket.

om människor är bittra i vården? Hmm, tror jag också är helt beroende på var man jobbar någonstans. är arbetsbelastningen, stressen, tyngden, för hög tror jag lätt att människor blir trötta på sitt jobb, och därmed också sura och bittra, både mot patienter och sina arbetskamrater. när jag t.ex. arbetat som vårdbiträde på olika äldreboenden tycker jag mig ha upplevt detta.

däremot, om man jobbar inom en organisation, en arbetsplats där det finns utrymme för gemenskap, skratt och bra arbetsanda så tror jag inte människor blir bittra på samma sätt. det finns många fantastiska människor inom vården, som sätter andras hälsa och välmående före sin egen bekvämlighet. det är stort tycker jag.

Hoppas det var lite svar på några frågor. : )

Kärlek! /ia. 

Was it love or fear of the cold that led us through the night?

ett nördigt träningsinlägg:

idag gick det så himla bra! sådär som man  vill att det alltid ska kännas. det flyter på, lätt som en plätt. skidorna gick kanon och föret var bra, det kändes knappt som man behövde ta i.
är ju mycket sämre tränad i år än förra så jag har fått kämpa mig till att orka åka 18km, vilket annars brukar va en lätt match. men idag efter mina 18km var jag ju knappt trött, så då blev det en 'spurt' på 5km runt pulkaspåret. och man liksom bara flög fram. kunde stak-åka utan bentag stora delar av varvet.
Lite gammal, härlig vasaloppsform/känsla infann sig.

tänk om det alltid kunde vara som idag, att efter 23km känns det som man skulle kunna åka 23 till. det är sådana här pass som dagens som man får tänka på när man sliter i motvind ibland.

ljuvliga träning, känslan att man arbetar med sin kropp istället för emot den, den känslan:  I LOVE IT.

haha. hög!

(skidbilder från andra dagars åkning)

kärlek! /ia 

Cause I'll know my weakness, know my voice And I believe in grace and choice

Något jag beundrar är alla människor som kan hålla käften. Jag är dålig på det.

Människor som inte behöver synas och få bekräftelse för att veta att de finns till. Människor som tänker: jag vet att mina vänner och min familj gillar mig och det räcker.

Människor som inte behöver uppdatera sin status på fejan varje dag, som inte behöver bli ’like-ade’ för att känna sig omtyckta. Folk som inte behöver lägga upp bilder på sig själva för att kunna pusta ut: Det finns fortfarande någon som tycker jag ser schysst ut.

MEN nu kommer tvisten på detta inlägg: Jag beundrar alltså människorna som klarar sig utan att bli ’gillade’ i de sociala medierna MEN jag tror att det kan finnas något bra i detta ’gillande’ och bekräftelsejakten. Inte om det går överstyr, om man blir beroende av det, om man känner att man inte finns till om man inte blir ’gillad’, att man bygger hela sin identitet och självkänsla kring det.

MEN jag tänker såhär. Om man har en halvtaskig självkänsla (som nog många av oss har –eller?) så kanske dessa ’gilla’ kan hjälpa en upp på fötter lite grann. Man kanske får tillbaka tron på att man är någon, att man är sedd, att det finns människor som tycker om den man är, det man gör osv.

Om man kanske exempelvis växt upp med att inte ha fått med sig den hundraprocentiga tryggheten i att man är omtyckt som man är så måste det väl vara bättre (inte helt optimalt - men ändå bättre) att skriva något för många statusuppdateringar än att göra något destruktivt mot sig själv?

Om man själv har inbillningen att man ser ut som en spånvägg typ, så måste det ju vara bättre att lägga ut lite bilder på sig själv på instagram och få nåra likes än att följa med första bästa snubbe hem från krogen varje helg. Eller?

Om man själv tror att man inte har någon talang är det väl bättre att man visar det man målat/skrivit/dansat/sjungit, tiden man sprungit milen på, den grymma bakåtvolten man gjorde, gitarrsolot man drog av, den nya tröjan man köpt eller what-ever-vadsomhelst.

Jag tror det är så himla mycket sundare att bli ’gillad’ på facebook, Instagram, bloggar osv än att typ: dricka, missbruka, slåss, skära sig, missbruka sex, svälta sig, trösta sig med mat, göra kriminella saker, bli porrskådis… eller så.

i en utopisk önskevärld vore ju alla såklart så trygga att man inte behövde jaga bekräftelse. Men nu är det inte så. Och då tror jag bekräftelsen via sociala medier är ett utav de mindre destruktiva sätten. 

men hey, vänner, familjer.., vi kan ta och bekräfta varandra ännu lite mer face-to-face va? det är nog ändå det allra bästa. 

kärlek! /ia

har nått stort på gång

hej vänner.
fruktansvärd dålig blogguppdatering på mig nu... jag vet! sååååry.
men ni vet. ibland bara rusar livet på, och man hinner knappt sätta sig ner. delvis självvalt.
jobbar (som timmis får man passa på att ta det man får och kan - blev t.ex. snabbinkallad imorse), tränar, åker skidor, träffar vänner, är med familjen, dejtar. (och äter och sover om man hinner)

så är det nu.
och det är BRA. så himla bra. så man knappt tror det är sant. kan kanske berätta en väldigt glädjande nyhet snart den här veckan (jobbrelaterat!). toppen. GLAD. håller mina tummar.
det här året skulle kunna bli magiskt. resor, jobb, vänner osv.

det hoppas vi på.

Tack Gud. för att det känns som du välsignar mig med mer gott än vad jag är förtjänt av. för att allt löser sig. för att det känns så bra. för att det går bra att bo hemma och jag trivs så fint i lilla Bjursås just nu..  tack för att vi får bo i fina trygga Sverige med mat på bordet, tak över huvudet, kläder på kroppen. Tack för att vi får vara friska, att familjen är frisk, att vi kan gå på våra ben, glädja, dansa, hoppa, studsa, träna.

yeah. yeah,yeah,yeah.

kärlek! /ia

idag pallrade jag mig upp strax efter nio efter ett sänggående 05.30... vilket kanske inte var så himla smart. men jag tänkte ju hinna klämma ett löppass innan syrran kom på besök.... ett löppass som ändå gick helt skit för att jag var så trött i benen - är väl de senaste dagarnas skidåkning som satt sina spår. 3 korta intervaller i Hagenbacken, sen fick jag ge mig och lufsa hem.

ja sen kom systeryster med sin lilleman och vi var ute hela gänget och vinterpromenerade.

och jag ville åka bräda i helgen men nu blev det jobb lör + sön så den comebacken får skjutas upp.
men mina enda jobbdagar denna vecka så det är ju bara tacka och ta emot.

kärlek! /ia

den jag vill vara

Jag tänker mycket på den här meningen: att bli den människa jag vill bli.

För jag tror inte att det är en slump. Att ’ojsan, blev jag en egoistisk 50-åring som är otrogen mot min man och har ett jobb som jag hatar – det var ju inte så jag hade tänkt det. ’

Jag tror att man, åtminstonde delvis, blir den man vill bli. Om man är medveten om det.

Medvetenheten är mitt viktigaste vapen i den här lilla boxningskampen. Självklart behöver man ibland bara slappna av och chilla lite och inte tänka så förbenat mycket (jag tänker ju ibland för mycket!) MEN jag VET att om jag bara såsar runt och inte tar aktiva val angående min karaktär, den jag vill vara, så skulle jag förfalla.

Jag vet inte med er, ni kanske är genomgoda av naturen och är födda som små snälla hjältar? Jag är det INTE.! Jag vilka dåliga sidor, tankar, handlingar jag är benägen till. Jag vet hur jag så lätt kan glida fel i tankarna. Jag vet hur lätt jag kan bli egoistisk och självcentrerad. Jag vet hur lätt jag kan bli självkritisk och destruktiv, hur jag kan, återigen, börja tro att jag skulle bli lycklig och lyckad om jag bara såg ut på ett visst sätt. Jag vet att jag kan skada mig själv – och andra.  Jag vet hur lätt jag kan börja döma och kritisera andra människor. Jag vet att jag lätt kan bli sur på mina nära. Jag vet att jag lätt blir grubblande och ledsen och tappar den där sprudlande livs-och Guds-glädjen. 

Jag vet att jag lätt kan rusa på i känslostormar för att det här känns ju så himla bra och så bara står man där en dag och undrar hur man kunde försätta sig i en sådan situation.  Jag vet att jag kan dricka för mycket alkohol. Jag vet att jag kan äta för lite mat och jag vet att jag kan bli beroende av socker. Jag vet att jag kan ha träningen som en avgud. Jag vet att jag kan svika kompisar. Jag vet att jag kan vara elak mot mina föräldrar. Jag vet att jag kan vara lat och bekväm. Jag vet att jag kan leva ett liv där jag tar ett medvetet avstånd från Gud.  And so on! (jag kanske inte borde berätta om alla mina dåliga sidor –ingen kommer vilja umgås med mig längre – haha)

Därför vet jag att för MIG är det i alla fall livsviktigt att stanna upp. Ofta. Tänka – vart är jag på väg nu? Leder de här valen mig närmare eller längre ifrån den människa jag vill bli. Längre eller närmare från Gud? Jag tror det kan vara viktigt att måla upp för sin inre syn de karaktärsdrag man eftersträvar. I alla fall om man som jag lätt dras åt att bli någon jag inte vill vara. 

Jag vill vara modig och god. Omtänksam, ödmjuk och kärleksfull. Jag vill vara vass och nästan arg när det gäller alla orättvisor som finns i världen. Jag vill ha självkontroll och inte bara springa dit känslorna leder mig. Jag vill ha tid och plats för Gud i mitt liv och jag vill vara öppen för spontanitet och prioritera umgänge och att vara social.

Det här handlar alltså inte om VAD jag ska bli ’när jag blir stor’ eller vad jag ska göra med mitt liv eller så. Sådant får lösa sig lite av sig själv. Men den jag ÄR medan jag gör de här sakerna är viktigt för mig. Hur jag ÄR som yrkesmänniska, som vän, som familjemedlem, som någons eventuella flickvän/fru någon gång i framtiden, som kristen, som församlingsmedlem, som bloggare. Det är viktigt för mig. Jag vill inte att det ska vara en slump. Jag vill ta aktiva val angående min karaktär.

Jag har redan spenderat, slängt bort, flera år på att vara någon jag inte ville vara. Sur, energilös, falsk. Självupptagen (ÄS gör en så sjukt självcentrerad : vad jag äter, hur jag tränar osv osv).

Nu låter det här kanske skithårt, som att jag liksom aldrig släpper loss, att jag kontrollerar mig själv osv osv. Så är det INTE. Ett utav mina mål med att bli den människa jag vill bli är att bli mera spontan, skrattande, galen och mindre grubblerier. Att vara den jag är. ia , men den bästa versionen av ia.

Hur gör man då? För mig handlar det alltså som sagt om att stanna upp och tänka till. Att ibland vara ensam och inte hela tiden omgiven av andra människors ’brus’. Att tänka på vad jag läser, ser på, lyssnar på osv. Att be till Gud. Att läsa Bibeln. Att umgås med människor som gör mig till en bättre version av mig själv.

Om man vet vad man vill är det enklare att nå dit.

kärlek! /ia

Life begins at the end of your comfort zone

En sak som jag tänkte på innan, och nu efter, min Indien-resa är att man möter rätt många människor som säger saker i stil med: ’Åh du är så modig, nått sånt skulle jag också vilja göra. ’.

Det verkar finnas så många människor som drömmer om saker, men inte gör det. Sen kan det säkert vara allt från att ut och resa, till att våga resa själv utan kompisar, till något helt annat som att byta jobb eller starta eget eller satsa på sin hobby eller bryta sig ur ett förhållande eller börja med nån ny grej. Jag säger: Gör det där du vill göra!

Och så klart det inte är så himla lätt alla gånger. Men jag tror stenhårt på orden MAN KAN OM MAN VILL. Jaha, säger nån då.. Pengar? Ledighet? Trygghet?  osv osv. Men vill man, tillräckligt mycket, så fixar man det där, på det ena eller andra viset.

Jag vill uppmuntra till att våga. För jag tror det är allra mest det det handlar om. Att våga släppa taget om den där bekvämligheten, om tryggheten, för att följa sitt hjärta och sina drömmar. Och då är det ju såhär tror jag: ska man följa en dröm måste man alltid offra något. Och det kommer aldrig att kännas 100% bekvämt. 'Det som är värt att ha kommer alltid att kosta något.' Och man kommer säkert vara lite rädd och undra vad man håller på det. Men heeey, det är värt det! Det är så det ska vara. För om man inte var lite, lite obekväm med det hela, då kanske det inte är sin dröm man följer. Det ska kännas i magen. Man kan inte vinna utan att våga.

Man kanske måste offra lite pengar, eller en bekväm anställning, eller myset med pojkvännen, eller sluta lyssna på vad andra säger åt en att göra.

Jag blir liksom lite ledsen när jag hör att det verkar vara så många som drömmer, men inte tror att de kan göra det. Som tror att det inte är för dem. Som att det är för sent, för tidigt, inte nu…

och jag tror ju på Gud. och jag tror han vill använda oss och har en plan för var och en. och ofta tror jag han kan lägga ner en längtan och drömmar i oss människor... som känns lite läskiga. lite utanför våra bekvämlighetsramar. och vet ni vad det bästa med det är? Jo - hamnar vi utanför vår bekvämlighetsram så blir vi så mycket mer benägna att vända oss till Gud. Be till honom. Låta honom leda och hjälpa oss. Jag kan ju säga att det inte var så himla kul att vara utan visum till Indien fram till näst sista dagen... men: jag fick be till Gud och lita på att han skulle fixa det om det var meningen att jag skulle komma till Indien. Och dit kom jag ju! 

det jag tänkte säga var alltså det här: Har du en dröm – våga förverkliga den! Nu. snarast. 

Annars kommer du ju aldrig få reda på om det var nått som var värt att drömma om.  Eller hur?

Jahaja.

Och jag har drömt om Afrika. Jag vet inte ens om jag gör det fortfarande. Men ändå… jag vill nog åka. Jag borde åka.

Ska bara bestämma mig lite.. och sen dra igång karusellen igen med vaccinationer, visum, flygbiljetter osv. Visst låter jag taggad? Haha. Men jag tror ju ganska hårt på det där med att ta viljebeslut, det man vet att man vill, och sen inte lyssna på känslorna så himla mycket. Jag känner inte för att åka men jag VILL åka. (Fast ni kan vara lugna, blir max 4 veckor denna gången, så så länge behöver ni inte sakna mig J )

så kom igen nu vänner. jag vill höra om hur ni gör det där ni vill fast ni egentligen kanske tror att ni inte kan eller vågar. det kan ni! jag vet det.

Kärlek! /ia,