men mot dollar och yen så blir döden lätt ett skämt

skolskjutningarna i USA: det är fruktansvärt. 20 barn i 6-7-års åldern har fått sätta livet till. oskyldiga.

MEN, inte som en kontrast, inte som en jämförelse, inte för att detta på någotvis ska förminskas, inte som att detta skulle vara rätt till en enda procent

hur många oskyldiga barn från till exempel Irak eller Afghanistan tror ni inte har fått sätta livet till pågrund av USA:s 'krig mot terrorismen'

och hur mycket uppmärksamhet får de barnen? hur mycket bryr vi oss?

visste ni förresten att terrordåden aldrig varit fler än efter den 11 september när Bush deklarerade sitt krig.

när ska vi inse att våld alltid föder mer våld?

Eller är det helt enkelt så att vissa VILL kriga. Att, framförallt högt uppsatta män, är maktgalna och penningstinna och skiter i om några oskyldiga barn offras på vägen. att ett amerikanskt barn är mera värt än ett afghanistanskt? att döda en muslim skulle vara mer okej än att döda en kristen. att vissa tror att man kan utrota krig med hjälp av .... krig.

Jag tror vill spy på sånt.

Kärlek! /ia 

jag kan inte sjunga sorglösa ord

och när man inte vet vad man tycker och vad man känner och vad man tror.
när man är självkritisk och när man är tveksam på vad som är gränsen mellan ärlighet, personligt och privat.
när allt man skriver känns fel. 
när man känner sig stressad och vet vad man vill få fram men inte har tid, ro, lust att skriva ner det.
när jobb och träning går före.
när man vet allt allt man skriver kan vändas emot en som svidande kritik, mot mig, det lilla ömtåliga, osäkra barnet. kritik mot den jag är.
när man vill alldeles för mycket men samtidigt tappat självförtroendet.
när skrivandet blir ett presterande istället för något roligt.
när jag glömmer bort att orden är en gåva från Gud som jag ska utnyttja och göra något gott med och istället vill bli framgångsrik....

... ja då blir det svårt att skriva. man blir rädd för att skriva. rädd att blotta sig. rädd att bli kritiserad.  rädd att människor ska gå runt och tänka om mig, prata om mig. rädd att jag inte vet vilka som vet.

ja så är det.
jag som alltid varit så öppen blir rädd att visa mina tankar, känslor, min tro. 
för jag vet ju inte var jag står.

kärlek! /ia

just get through it

jobbig dag: massa drygt på jobbet. sånt där ringa-tusen-telefonsamtal och ha hundra trådar i luften samtidigt och aldrig bli klar... tack Gode Gud att jag är ledig imorgon:) då ska det nog nötas lite mer skidor - jippi!

skrattig dag: när örondoktorerna lussade på avdelningen. så sjuuuukt nära att jag brast ut i ett riktigt as-flabb. men jag höll mig. och det var fint... eller roligt iallafall;)

härlig dag: 5km löpbands-intervallträning. kan jag behöva, för att få tillbaka lite puls. drygt.svettigt. men skönt. (efteråt iallafall)

fin dag: Luciakonsert i Bjursås kyrka. Det måste varit längesedan jag var där, men åh vad 'hemma' och mysigt det kändes. Så fint! Sången, stämningen, ljuset i mörkret. Vintertiden och den gamla, fina, hemvana kyrkan. Min skolavslutningskyrka.

nu orkar jag inte säga mera idag. klockan stod ju trots allt på 04.55 imorse.

Kärlek!/ia

natten är vacker, du är som natten

jag har köpt en enda julklapp i år. den från pappa till mig. årets viktigaste ju ;)  och vad önskar man sig i julklapp? jo självklart träningsgrejer. man måste ju passa på, allt är ju så sablans dyrt och pappa är ju stenrik... eller NÄ, det var han ju inte. däremot hatar han att köpa julklappar så det får man fixa själv, och då bestämmer man väl själv priset också, eller? :) 

så, årets: spinningskor!

tyckte det var på tiden jag skaffade mig lite riktig utrustning. nu ska jag cykla som en tok! ;)

alltså, att gå i vanliga klädaffärer... kan väl vara kul. ibland. men det är svårt att hitta något man tycker passar, något man verkligen vill köpa. MEN när jag går in i en sportbutik... då går pulsen upp och det kliar i fingrarna. Jag vill ha allt. För tänk på allt roligt och härligt jobbigt och endorfinkickade stunder man kommer spendera med de träningssakerna man köper.

När jag var student tänkte jag såhär: när jag börjar jobba och får lön och lite mera pengar att röra mig med önskar jag att få spendera dem på..... bättre/mer träningsgrejer. det är ju så roligt! för ju mer/bättre/snyggare utrustning man har, ju mer peppad blir man ju på att träna.

... för ja, det var ju det där, att inte bara köpa grejer utan att använda dem och komma iväg och köra också. längtar redan till imorn då jag banne mig ska ta mig till gymmet efter jobbet, eftersom jag bangade idag. 

och på tal om jobb och pengar och sånt: när jag kom hem från Indien fick jag ett tag ett litet släng av panik: jag kommer inte få jobba nånting, och det kommer bli så långtråkigt, outvecklande och fattigt. jag borde ha sökt fasta tjänster, bla bla.

MEN: man ska lyssna på sitt hjärta. och mitt hjärta säger: allt ordnar sig.

och den senaste veckan har jag jobbat strax över 40 timmar. så de är ju lungt ju!

förra årets julklapp: dessa (+skidor till). 

stackars lilla pappa som inte kan säga nej till sin lilla dotter. fast en gång om året är det väl ok att få lite grejer :)

Puss!
och kärlek. /ia. 

ensam är inte stark.

En utav mina viktigaste insikter jag kom fram till under min tid i Indien är denna: människan är inte gjord för att leva ensam.

'Åh grattis', kanske du tänker. Behövde du verkligen åka till Indien för att komma på det?

Nä… men såhära då: Jag tror inte det är bra för människan att bo ensam. Jag tror till och med våran tvåsamhet / mamma-pappa-och-två-barn kan vara lite väl snävt tänkt. I Indien upptäckte jag att jag mådde så himla bra av att bo med, och vara omgiven av, andra människor. Hela tiden. 

I Indien bodde vi alltså, varierande, ca 20-60 personer tillsammans, ganska tight, på en begränsad yta. Delade rum, åt alla måltider tillsammans, hade ett uppehållsrum tillsammans där de flesta hängde på kvällarna. Påfrestande? Lite grann kanske, ibland. Men mest blev jag positivt överraskad av hur bra jag trivdes med det. Och då ska ändå läggas till att jag sett mig själv som lite av en ensamvarg, som trivs med att vara själv, jag är rätt blyg och tycker om att ha en hel del egentid. Så är jag en supersocial människa? Knappast. Ändå gjorde det mig så gott att konstant vara omgiven av andra människor. För även om man inte alltid själv var pratsugen så kunde man ju t.ex. vid frukost sitta tyst och lyssna på när andra pratade. Istället för att vara helt själv.

På kvällarna t.ex., så kunde det hända att vi var 15 personer som satt i uppehållsrummet och läste varsin bok. Helt tyst. = egentid, men man är inte ensam. Man kunde säga en kommentar till någon om man ville. Skratta lite tillsammans. Säga god natt. En sådan stor skillnad på det än att spendera en kväll helt på egen hand.  Och jag som har svårt att hitta ro att sitta helt still och läsa på egen hand, tillsammans med andra gick det hur bra som helst.

När man bor tillsammans så riskerar man aldrig det att gå till sängs en kväll och inse att man inte har sagt ett endaste ord till någon levande människa på hela dagen. Visst, det är bra att vi kan kommunicera via sms och facebook, men jag tror den ’riktiga’, verbala kontakten med människor, öga mot öga, är livsviktig. Att det är i andras ögon vi blir till, föds på riktigt, och utvecklas. Att det är genom att prata med andra människor som vi lär känna oss själva. Att det är genom att skratta tillsammans med andra, som man verkligen lär sig vad lycka, glädje och kärlek är. Tillsammans med andra blir det lättare att bara-vara, i nuet. Att uppskatta vardagen, inte tänka så mycket på det som varit eller planera och leva i framtiden.

Att tvingas umgås med folk nästan 24-7, var underbart! Man kom så nära varandra på så kort tid. Och jag måste ge en eloge till mig själv för att jag var så ovanligt duktig på att prioritera gemenskap. Jag brukar ju ibland kunna vara bra på att hålla mig till min planering. Har jag till exempel tänkt att träna, då gör jag det oavsett vad andra människor har tänkt att hitta på. Men jag försökte ändra på det i Indien, tänkte att om jag ändå bara skulle vara där i tio veckor, träffa dessa människor i några få veckor av mitt liv, leva i så tätt ihop i kort tid av mitt liv, då vill jag prioritera det och leva ’gemenskaps-livet’ fullt ut.  Så allra oftast sa jag ja istället för nej. Ja till gemenskapen och nej till mitt inrutade, planerade kontroll-liv. Det kändes så härligt att få leva så!

Så sammanfattningsvis: Nej tack till att bo själv om jag absolut inte måste. Och jag tror att längtan efter gemenskap är något som Gud har lagt ner i oss, för han är gemenskap. Jag tror vi behöver närhet från andra människor, i stor dos. Ja, självklart är vi beroende av varandra. Det är ju så det ska vara. Vi är beroende av att bli sedda och uppmuntrade och bekräftade.

Och nu efter Indien, när jag är lite mer medveten om detta så kan jag ju också mer aktivt söka de grejer jag vet att jag mår bra av. ( Till exempel så hoppas jag starkt på att våra mini-kollektiv planer (jag + två vänner) blir av till sommaren. )

Perfekt va! ?

tack vänner.. för allt jag aldrig glömmer! 

Kärlek! /ia

att vara vilsen i djungeln. eller i pannkakan, (som inte var nyttigt för att den innehöll mjöl...)

Man ska akta sig för kolhydrater för det blir man tjock och sjuk av. Kolhydrater behövs som bränsle för hjärnan och musklerna. Man ska akta sig för fett, för det är farligt. Att äta fettsnålt är framgångsreceptet för att bli smal. Men man behöver fett för att kunna tänka och må bra. LCHF ( > mycket fett) är den nya inne-dieten som alla lyckas såååå bra med. Frukt och grönsaker är nyttigt. Frukt innehåller mycket socker och gör dig fet. Kött är en bra proteinkälla som hjälper till att bygga upp musklerna och det innehåller järn. Rött kött är farligt för blodkärlen och dåligt för miljön. Fet fisk är nyttigt… men fett var ju farligt? Och få se nu, var det torsk man inte fick äta för att den håller på att utrotas? ”Jag slutade med bröd och gick ner 10 kilo” säger nån. ”Bröd är en naturlig del av människans kosthållning” säger någon annan. Ägg är väldigt nyttigt säger jag. För mycket ägg är inte bra för kolesterolet säger någon annan.  Man bör fylla på med kolhydrater efter träning.. men bröd, pasta, potatis, ris och bananer är ju så hiiiimla farligt, så vad sjutton ska man äta då? Och protein är viktigt att äta efter att man tränat.. men kött är farligt och ägg är farligt och hej och hå. Och mjölkprodukter är dåliga och vi ska inte äta dem och ost är bannlyst. och så får man benskörhet om man inte äter det. hallå, hjälp mig!

Och nötter är det nya supernyttiga mellanmålet sägs det. Fast man ska inte äta nötter för att det är energirikt och man kan gå upp i vikt.

Man ska inte äta för mycket fikabröd, glass och godis och etc. säger dom. Och samtidigt mässas det om att man inte får vara för hård mot sig själv, man ska unna sig, man ska njuta men inte äta av allt alltid, utan prioritera... Jaha… men om man är en människa som inte är speciellt sugen på godis och kakor förrän man tar en tugga och då är man fast och vill bara ha mer, mer, mer…. Vad gör man då? avstår allt? Inte bry sig, och äta allt?

Och det är bra för fettförbränningen att promenera innan frukost, sägs det. och man bryter ner sina muskler om man tränar utan att ha fyllt på med bränsle, sägs det. Och vill man inte bli ’biffig’ utan ha muskler som är starka och anpassade till konditionssporter t.ex. löpning och längdskidåkning säger vissa att man ska träna uthållig styrketräning. Mest använda egna kroppen som vikt. Andra säger att man alltid behöver öka belastningen för att bli starkare, att man annars aldrig utsätter musklerna för någon ny påfrestning och att man därför aldrig blir starkare.  Vissa säger att man ska prioritera konditionsträning om man vill gå ner i vikt, andra att man ska styrketräna för att man behöver musklerna för att öka förbränningen. Det sägs att man ska variera sig för att utvecklas, men om man hittat sina favoriter då och inte har tid att köra sju olika pass i veckan?

så: varje gång jag tränar med tunga vikter är jag rädd för att bli biffig, och när jag tränar med lättare eller med kroppen som enda motstånd, är jag rädd att träningen är meningslös och inte utvecklar mig.  Om jag bara tränar konditionsträning blir jag rädd att bli ’slapp’ och förlora muskler. Och nån röst inom mig säger att jag måste träna mer, mer mer, både för att jag VILL men också för att jag borde. Och en annan röst säger: ju mer du tränar ju mer kommer du att äta och då kan du ju i alla fall inte närma dig ditt mål.

Man ska utesluta sötsaker om man vill komma iform. I decembertider bjuds det alltid på fika, lussebullar, pepparkakor, glögg osv osv. och man vill ju inte vara en tråkmåns som säger nej, och dessutom är det ju gott? 

Mamma tjatar (hål i mina öron) om att jag inte får äta för lite. Att man får dålig förbränning om man äter för lite. En röst inom mig vet att jag INTE äter för lite, utan snarare för mycket, och det inte är konstigt att det blivit som det blivit och att det är totalt j’’’’’ omöjligt för mig att komma tillbaka till bättre form om jag äter som jag gör nu. Vem ska man lyssna på? 

Och samtidigt var det det där med hormonerna och p-pillren eller icke-p-pillren och min dumma (förstörda?) kropp med sin icke-mens och vad spelar allt sånt för roll i det här.? 

Jag VET jag att jag inte får hålla på och bry mig alldeles för mycket om vad jag äter och inte äter, eftersom jag haft en sjukdom där sådant betyder allt och att det i sin tur leder till att man kan tappa livsgnistan och glädjen totalt. Och det är ju det inte värt.

Ena dagen kollar man på Marit Björgen och blir så grymt imponerad och inspirerad och tycker att hon har världens coolaste kropp och jag vill träna så mycket JAG kan i mitt liv, med den tid som finns över efter jobb och sånt.

Sen råkar man kolla i nån skvallerblaska (jag vet, jag ska inte läsa sånt!) och ser de supersmala, supersnygga modellerna och tänker: jag måste sluta äta så förbannat mycket.

Allt detta med kost och träning känns ibland som en stor jäkla djungel. En djungel jag har så lätt att gå vilse i. Det är en djungel och ett kaos där det känns som alla människor, tidningar, bloggar, hälsoartiklar osv säger olika saker. Och det känns att ju mer man lär sig, desto mer kunskap man får, desto svårare blir det att förhålla sig till allt. Desto svårare blir det att försvara sina egna val, inför sig själv, när man vet att man inte är nöjd så som det är, och man vet vad man borde göra åt saken, man man inte tar sig för att göra det. Det är liksom så svårt att balansera och hålla sig på rätt sida när mitt största intresse ligger så nära en sjukdom som jag redan slängt bort ÅR av min ungdom/tidiga vuxenliv på.

Jag går vilse i djungeln när jag vet vad jag borde äta och hur jag borde träna men att det ändå slutar med att jag sover över morgonpromenaderna, inte pressar mig själv speciellt hårt i löp- och skidspåren och äter korv och makaroner till middag och lussekatt och pepparkakor var och varannan dag.

Om jag vore rik skulle jag skaffa mig en personlig tränare eller en kostrådgivare som liksom kunde guida mig genom denna snåriga djungel. Om jag hade haft ork, mod och energi skulle jag gå till en läkare och be om att få en utförlig och ordentlig förklaring vad det är som har hänt med mig kropp, vad som är fel eftersom den inte beter sig som en kvinnokropp borde göra. Inte bara nöja mig med rådet att äta p-piller år ut och år in.

Hur göra? Hur gör man för att inte gå vilse i djungeln?

Kärlek! /ia.  

(skulle bli glad för lite diskussion och respons : ) )

yeah yeah wow wow

nu är en rejäl grötfrukost intagen för idag ska jag, äntligen, ha min längdskidepremiär. wiihoo! återkommer säkert om hur det gick:)

ha en bra dag vänner!
kärlek! /ia

uppdatering: jag fick kvällsjobb, så nån utvärdering om mitt skidpass hanns inte med, sorgligt va? ha! och nu ska jag iväg på en ny tur (skidor alltså) men förhopnpingsvis bara ägna eftermiddagen och kvällen åt att vara hemma och lata mig och inte göra många knop. så då hörs vi säkert ikväll då :)

kram.