White Blank Page

Jag VILL så mycket. Och det är ju i och för sig bra, bättre än att vara håglös och inte vilja någonting.

Jag vill (säkert något jag glömmer nu också men):
jag vill hjälpa kvinnor: misshandlade/förtryckta kvinnor, hedersvåld, kvinnor fast i prostitution/sexhandel osv osv.
jag vill hjälpa barn och ungdomar: med alkoholproblem (typ på ett Maria-ungdom hem), unga som självskadar sig, ev. unga med ätstörningar.
jag skulle kunna tänka mig att jobba med patienter med cancer och anhöriga till dessa. stödja dem, både på ett medicinskt sätt men också andligt, psykiskt socialt.
jag skulle kunna tänka mig att bli kurator, psykoterapeut, familjerådgivare eller sjukhuspräst/diakon, arbeta på ett fängelse osv osv.

jag skulle vilja arbeta ute i världen: bland svält, sjukdomar och misär. hjälpa dem som hungrar. läkare utan gränser.
jag skulle vilja arbeta för mänskliga rättigheter, för någon organisation: rädda barnen, röda korset, amnisty, FN.. you name it.

jag skulle vilja skriva, rapportera och argumentera. journalistik. skriva uppkäftiga, slående och rörande krönikor i någon stor dagstidning. jag skulle vilja berätta de minsta människornas berättelser.
bli krigsreporter kanske? (lite roligt: när jag berättade detta sista för mamma i morse berättade hon att när jag var liten och det var krig i Bosnien/Sarajevo, måste väl varit ca fem, sex år då, så hade vi kollat på nyhetsrapporteringen på tv, kulorna ven i luften och mamma hade tyckt det var otäckt. jag hade sagt: där vill jag vara. minns det inte själv, men kanske det finns nerlagt i mig ganska djupt, dessa drömmar. kanske man måste komma nära döden för att verkligen känna att man lever?)

och samtidigt: jag vill resa världen över. jag vill träna och bli stark som en oxe, prestera som någon sorts 'elitmotionär'. jag vill träffa någon som älskar mig och vill dela allt detta.

fina (och stora och naiva?) drömmar? javisst. men man måste ju sortera och prioritera lite också. ALLT kan man ju faktiskt inte göra. Vad vill jag mest liksom? Och vad skulle jag göra bäst, göra mest nytta?
Och jag måste ta reda på HUR man gör allt detta. Man kan ju inte bara sitta still på rumpan och tro att ens drömmar ska komma till en på något magiskt sätt utan att lyfta ett finger för det själv.
Och samtidigt: jag trivs ju med vardagslivet. Vill liksom inte bryta upp just nu, ännu. Har ju precis börjat min 'yrkeskarriär'. Samtidigt har jag lite åldersnojja också. Jo jag vet, jag är 'bara' 24 men om jag vill göra allt det där ovanstående så känns det som det är dags att sätta igång. Jag tänker ju att livet typ är slut vid 30, att då 'måste' man börja tänka på sådana där 'tråkiga' saker som i mitt synsätt gör att livet 'tar slut': skaffa familj, barn, hus, bil, fast anställning... Svensson-livet liksom. BLÄÄÄÄÄÄÄ! (märks det att jag inte är riktigt mogen för sådant ännu? hahaha.) påminn mig om detta, att jag tror att livet tar slut när man får barn, när jag eventuellt står där med något eget nyfött,, knyte i min famn. om jag håller med då, att livet tar slut... tror inte det va!


och vart befinner jag mig just nu i dessa planer: jag är singel, bor hemma hos mamma och pappa. 'endast' timvikarie och vet inte om jag får jobba särskilt mycket... och har väl inga mer klara planer än att jag vill åka till Afrika i vår och googlar lite olika kurser. så långt har jag kommit, haha.

aja.
Jag är GLAD att jag VILL. för som sagt, för ett par år sedan ville jag väl typ ingenting annat här i livet än att väga så lite som möjligt. totalt  meningslös inriktning på livet ju.

och i en period i livet när den där känslomässiga relationen till Gud känns.... svag. långt borta... är jag glad att jag VILL. för det känns som att det är Gud som lagt ner mycket av detta i mig. så om man kämpar för att komma dit så hoppas jag Gud är med på vägen, även om man inte alltid känner sig så 'tajta'. för innerst inne, bland alla dessa viljor så är ju ändå min önskan och längtan: jag vill följa din plan för mitt liv Gud. göra det bästa jag kan av den gåva som livet är. 
Led mig rätt! 

kärlek! /ia. 

kontraster

Har jobbat mitt första pass tillbaka nu i Sverige igen. Och kontrasterna är SÅ stora. Allt är så kliniskt rent och städat. I alla fall i jämförelse. Och jag tycker vi ska vara himla TACKSAMMA att vi får ta del av den svenska, moderna, sjukvården. 

Självklart ska man alltid jobba för att saker ska bli bättre. Men ibland kanske vi ska påminna oss själva om hur bra vi har det. Det är få förunnat.  

här ska ni få se några exempel:

patientbritsen... (visst blir man sugen på att få sig en såromläggning här va...?)

Sjuksköterskemottagning, läkemedelsförråd, kontor... allt på några få kvadratmeter.

omläggningsmaterial....

ambulans...

handskar användes i undantagsfall, typ väldigt infekterade sår. kanyler slängdes ibland direkt i soporna. det var spindelväv på väggarna. katter inomhus ibland. elektriciteten gick då och då. (och det blev ganska outhärdligt varmt eftersom det var 35grader ute). rätt ofta flera patienter inne i rummet för behandling samtidigt (ingen sekretess här inte). samma mask till alla som inhalerade. 

jag besökte inte ens toaletterna, efter att min vän Emily försäkrat mig om att de... inte var värda ett besök ;) 

det är annorlunda. 

men jag tror man ska passa sig för att säga att vi alltid har rätt, och de alltid har fel. MEN i detta fall tror jag att man kan säga att våra hygienrutiner är rätt..... bra?

kärlek! /ia

när man faller så reser man sig upp igen

"jag är ju typ bäst! "

igår skuttade jag runt i köket, glad som en lärka, och tänkte precis ovanstående mening. får man verkligen tänka så?
- Japp, det får man!

speciellt får man det om man övervinner sina stora rädslor. om man tar nya vägar och val här i livet. varje gång man kommer på sig själv med att ta de stora stegen mot friskhet. 

och vad är det för himla speciellt med att baka en julkaka då? varför blir jag plötsligt bäst i världen av att göra en simpel mjuk-lingonpepparkaka? (fast den vart asgod också!)

jo, för jag gör inte sånt. eller gjorde inte sånt, rättare sagt. den sjuka ia gjorde inte sånt. 

det var farligt och förbjudet. jag inbillade mig själv att jag inte tyckte det var kul att baka. att det inte var 'min grej'. ja, jag inbillade väl mig att allt utom träning inte var min grej.

och att dessutom baka en kaka, och inte ett nyttigt matbröd. så-totalt-onödigt. så var det ju, så tänkte jag. för det man bakar, det äter man. och att äta en kaka: ångest och obehag och självförakt. alltså stod jag över det där julbakandet. 

men jag vågar nu. och det är så himla kul! ja, inte bara att baka kakor (fast det är ju bra kul det med alltså!). men det är så kul att våga leva. våga leva oplanerat. våga bli bjuden på adventsfika. våga göra annat än att träna. våga pyssla och dona och känna glädje.

(och nu när jag bor hemma hos mamma och pappa behöver jag ju inte ens äta upp den där kakan själv, det kan jag överlåta åt dem. perfekt! : ) ) 

kärlek! / ia

en himmel på jorden

helgen:

adventspyntat, långpromenad i vinterlandskap, julbak, glögg, mys-tv-kväll med tjejerna, kyrkan och adventssånger, julskyltning, löpband på friskis, vinterstudion och André Pops, adventsfika och bus med Edvin hos systeryster,

har alltså maxat den svenska vintern och adventstiden. livet deluxe!

 love it! (det finns inget dåligt väder - bara man har vett att klä sig ordentligt..)

kärlek! /ia

dagens pucko

- glömde var backen låg när jag skulle backa ur bilen ur garaget
- glömde mina skor på Friskis
- att vara utomhus i endast träningstights
- träna men inte orka/bry sig om att äta
- att köra vilse i Insjön
- glömde mobilen i bilen när jag kom hem (tur jag kunde skicka ut mamma i iskylan att hämta den, hehe)

= orutinerat! (eller så börjar jag bli gammal och senil...?)

skenet bedrar....

kärlek! / ia

vems armar ska du falla i?

ibland kändes det som min Indienresa var ett misslyckande. inte för egen del, inte i mina egna ögon. i alla fall inte den delen av mig som är nöjd med att uppleva, att bara vara. den egoistiska sidan av mig, om man vill ha det till det. den delen av mig där jag själv är i centrum, där jag ska ha det bra och uppleva saker. den delen är nöjd, för jag har haft det underbart. 
men, kanske ett misslyckande för den delen av mig som har så höga ideal: jag har ju inte förändrat världen. vet faktiskt inte alls om jag gjort den ens en gnutta bättre. jag ville ju göra en resa som inte bara skulle handla om mig själv. min dröm var att få göra nytta, att få hjälpa. men gjorde jag det? jag vet faktiskt inte. 

mitt jobb på vårdcentralen var väldigt givande, för mig. gav mig nyttiga erfarenheter om vård utanför Sveriges välfärd. men hade jag inte gjort det jag gjort, mitt jobb där, så skulle ju den ordinarie sjuksköterskan gjort det. visst, jag kanske hjälpte personalen lite grann efter som de fick mer tid över till att utföra andra sysslor. men jag hjälpte ju inte patienterna, gjorde bara det någon annan annars skulle ha gjort. jag har ju inte direkt förändrat något, hjälpt någon på riktigt.

även i andras ögon kanske det var ett misslyckande. inbillar jag mig iallafall. i de kristna ögonen. men även i upplev-allt-du-kan- ögonen.

för 'missionerade' jag i indien? berättade för människor om min tro? att det är den som driver mig? nääää. gick jag i kyrkan? hittade jag någon kristen gemenskap? bad jag mycket? var jag den mest ödmjuka, självuppoffrande, godhjärtaste volontären där? gav ett perfekt exempel på hur en kristen människa beter sig? nä knappast. 
vad ska jag svara när folk i kyrkan frågar saker som om jag t.ex. upplevde Gud i Indien? "Nä inte speciellt mycket, däremot hade jag min första rejäla baksmälla på typ fyra år och jag ångrar det inte ens eftersom kvällen (natten) med dans non-stop är bland det sjukt roligaste jag gjort detta år och ett minne för livet. " och "varje söndag låg jag på beachen och solade istället för att besöka nån kyrka." himla heligt. eller?

det kanske låtar som jag tvivlar på min tro eller på min Gud. på kyrkan. och så är det inte. inte alls. däremot tvivlar jag på min egen förmåga att göra något vettigt av min tro eller att berätta om/stå upp för honom jag tror på. jag är typ as-kass på det. Jesus hjälp mig.

och i de där andra ögonen då? de där som tycker man ska U.P.P.L.E.V.A. precis så mycket man kan hela tiden. ja, då var väl också min resa ett 'misslyckande'. jag stannade ju på ett och samma ställe i hela tio veckor. i samma lilla samhälle (rätt rejält ute på vischan) , på samma camp. och jag var väl inte den som var på mest helgutflykter och sånt heller. var rätt ofta nöjd med att stanna på campen på kvällarna och läsa en bok eller skriva dagbok. "Men hallå ia, hur trååååååkig får man bli egentligen? " 

jag hade väl, egentligen, alla möjligheter att se mer. mer av indien. att resa runt i landet och så. jag bokade ju till och med om mina flygbiljetter så jag kunde åka direkt hem efter volontärarbetet. fegis! jag kunde rest med mina nya norska vänner, som hade vart världens bästa sällskap, men jag valde att göra klart min tid som volontär (där jag ju som sagt inte gjorde särskilt mycket nytta) i stället... valde att vara nöjd, åkte hem med tanken att jag kan åka till indien och resa runt en annan gång. och om den 'andra gången' aldrig kommer då? kommer jag inte ångra mig då? borde jag inte 'passat på', när jag ändå var i landet?

MEN kanske är det ok ändå.. kanske det att just känna att tio underbara veckor skulle vara ett misslyckande, att själva den tanken i sig är det enda misslyckandet?

kanske det räcker med att jag känner mig helare och gladare, att jag har upplevt och växt medan jag varit borta. kanske det räcker med att jag tagit itu med många demoner, slagit hål på min egen rädsla om några månaders 'slapphet' vad gäller mat och träning skulle innebära massiv viktuppgång och totalförändrad kropp. kanske det räcker med att jag tänkt många nya, bra tankar, insett mycket om vad jag värdesätter här i livet och känner mig friskare från ätstörningarna än någonsinn förr. DET är väl en vinst om något?

kanske jag hinner 'förändra världen', eller iallafall uträtta något vettigt, senare i livet, på kommande resor. eller här hemma. någon gång.

när livet är en fest...

nu fick ni mycket surrande indien-tankar. om inte annat hjälper det iallafall mig att reda ut trasslet av vad det är jag tänker och känner egentligen. 
alltid något:)

kärlek! /ia.

brödbak

igår var det julbaks-dag i Baggbo och Anna och Edvin var här. 

mormor gör deg och jag ger E. first position :)

bröd...

bagar-syster-Anna.

bra saker med att bo i ett gammalt hus: hög mysfaktor på denna brödugn.

och jag barnvaktspromenerade E. han somnade som han skulle! Guuuuuuuuuu vad jag är duktig ;)

kärlek! /ia