hej måndag.

läste den här texten hos Amanda häromdagen. jag älskar ju kloka ord, livsvisdom.
så jag kan inte låta bli att dela med mig till er.

läs, tänk och begrunda!

jag går i väntans och förberedelsernas tider.
packa, flytta.
kärlek! /ia

my life in your hands

kanske är det helt enkelt så att jag förbereds. att allt detta krångel lär mig att vara helt beroende av Gud. något jag säkert kommer få användning för där borta i Indien och det som ju egentligen är ens önskan för hela livet (men åh såå jobbigt också!)
kanske är det så att jag inte alls hade bett tillräckligt mycket inför den här resan, överlämnat mig tillräckligt mycket, varit tillräckligt "andligt" förberedd om jag inte hade varit tvungen att lägga ALLT i Guds hand, till och med det att överhuvudtaget komma iväg.
kanske är det så att det finns ett motstånd när någon är på väg att ta ett stort steg i tro, som innebär att man är beredd att kliva in i den kallelse, den plan för ens liv för Guds rike som man tror, känner är den rätta.

kanske är det så att hela Goa kommer sprängas i luften någon gång mellan 17sept-7dec och det därför är Guds plan att jag inte åker dit. (känner på mig att detta inte är det rätta alternativet...! men vem vet?)

(öhh, det är alltså mitt visum-problem jag snackar om hära)

så nu tänker jag bara: TRO och FÖRTRÖSTA på att det blir så som det är tänkt att bli. ett otroligt lugn och frid nu, trots den pekära situation jag befinner mig i.

och..
vet ni vad som är bra i allt detta?
vem har lust och tid och ork att noja om småsaker som kost och näringsinnehåll, fett och socker och vikt och utebliven träning när man har sådana här, viktigare, saker att bry sig om?
vem orkar vara ätstörd när man ska säga hejdå till vänner, ska utnyttja tiden till max för att ha det bra och njuta av livet och umgås och vara social och äta gott?
inte jag iallafall!

dessutom har denna indien-resa hjälpt mig på så sätt (bra eller dåligt vet jag inte -) att jag tänker såhär: "jag kommer ju ändå bli tjock när jag är i indien och äter en massa utan att träna - så då kan jag ju lika gärna sluta bry mig nu meddetsamma." haha

kärlek! /ia.

lever. på riktigt.

eftersom jag räknar mig som "halv/nästan/ibland"-frisk från mina ätstörningar så tänkte jag skriva ner något av det som varit viktigt för mig för att komma dit jag är idag, som lite "tips" eller nått till de (alltför många!) som befinner sig i samma situation:

se sjukdomen som en sjukdom och acceptera att du har den, men identifiera dig inte med den. det ÄR inte du! och TRO att man kan bli helt frisk.  det är en sjukdom, en "fiende" som ska bekämpas. beröm dig själv när du gjort val, (som kan vara skitjobbiga och ångestfyllda!), som trotsat din fiende och istället bejakat den friska sidan. typ "åh idag vann jag en viktig friskhets-seger när jag valde att fika en kaka efter lunch även om inte alla mina vänner gjodre det, eftersom jag var sugen på't"
om du är en tävlingsmänniska (som jag tror många ätstörda är - man vill ju vara "bäst" på att vara smal) - se till att du kämpar i rätt sorts tävling - inte den i att vara smalast, väga minst utan vinn tävlingen i att ta hand om och vara snäll mot dig själv, dina känslor och lustar, vinn tävlingen i att vara glad och fri och spontan. du måste kämpa mot rätt sorts mål, inte mot de sjuka målen!

det nästan allra allra viktigaste, och detta kan låta hårt, men heeey, jag är en av er, har varit där, och jag vet att det inte är lätt eftersom man hela tiden ramlar tillbaka till gamla tankesätt. MEN det viktigaste: VILL du verkligen bli frisk? på riktigt? du måste VILJA och BESTÄMMA dig för det. även om det kommer kosta! (kostar oftast en hel del ångest och missnöje på vägen)
det misstag jag gjort många gånger och i många år är att jag tänkt att jag vill bli frisk MEN fortfarande vara jättesmal. att jag vill bli fri ångesttankarna, men inte ändra mina matvanor och levnadssätt. att jag vill slippa få mat och träningsångest MEN absolut inte kan tänka mig att gå upp ett enda hekto i vikt. för då är jag misslyckad, dålig och äcklig.

det funkar inte så! (inte för mig iallafall)

okej, vissa människor kan säkert vara jättesmala och må bra och vara lyckliga och glada för det MEN de flesta behöver ett litet lager av underhudsfett, speciellt kvinnor, det är helt naturligt. man kan äta för mer än det fyskiska, man kan äta själsligt också. man kanske inte behöver en kaka till kaffet rent fysiskt, men din själ kanske mår betydligt bättre av att ta en kaka än det där halva, stenhårda äpplet du envisas med att äta till allt. man behöver fett och de andra näringsämnena för att fungera optimalt fysiskt, för att orka vara glad och orka mota bort ångesttankarna. bara av att börja äta ordentligt kommer mycket av det fysiska välmåendet av sig själv.

jag har fått lov att lära mig att acceptera viktuppgång. även om jag inte gillar det jättemycket, får jag påminna mig att OM det är det som krävs för att jag ska orka och må bra, kunna vara social och slippa från onda tankar, då MÅSTE det vara värt en viktuppgång och ett byte från XS till S i storlek. eller M om det behövs. hur farligt är det egentligen liksom??

jag trodde att jag kunde bli frisk från tankarna och SAMTIDIGT  knapra sallad, träna 6-7ggr vecka, ha samma jeans som när jag var nästintill-anorektiskt, och väga under min "naturliga" vikt.
det går inte!

visst, lite senare kan det säkert bli så att jag inte tycker det är "spännande" längre att äta "förbjuden" mat, att när kroppen fått en bättre hungersbalans så kommer jag äta mindre kakor och godis, ev. bli en "bara lördagsfika" människa igen, och då kanske eventuellt en viktnedgång blir naturlig, för att jag VILL leva "hälsosamt".
Men nu.... jag njuter av att ge min kropp vad den är sugen på, när den är sugen på det. ibland blir det sallad, ibland blir det hamburgare. ibland blir det godis en måndagkväll och fil som lördagsmiddag. visst, man skulle kunna leva mer "regelbundet" och med mer ordentlig, lagad mat än jag gör.... men jag anser på ett sätt också att det finns en "friskhet" i att vara så mat-spontan som jag är nu. att det är OK att äta fralla och risifrutti till lunch som jag gjorde idag, eftersom det var det jag var sugen på, inte blodpudding eller köttfärssås. (åt våffla + grädde och sylt till middag idag - säkert mer än sex år sedan jag kunnat gjort det och njutit - vilken seger!)

jag tror för oss som varit i detta träsk att det är förödande att tänka "bara godis på lördagar" och "alltid lunch klockan tolv". för tänk om jag är sugen på godis klockan 08.00 en torsdagsmorgon då eller lucnhhungrig halv elva eller klockan tre på eftermiddagen, men inte sugen på lördagsgodis eller festmat på helgen.
jag tror att ju mer man börjar lyssna på kroppen och lita på den, inte tro att den luras, så kommer saker och ting ställas tillrätta naturligt. klart man blir sådär läskigt hets-ätningshungrig om kroppen är van att svälta! ger man den mat ordentligt ett tag försvinner dessa hemska sug!

jag har börjat inse, att med min livsstil där träning är naturligt och vardag (för att det är så kul och skönt!), där jag av mig själv inte är sugen på onyttigheter precis hela tiden, där jag vet att jag äter normala mängder och kan en del om näringslära och vad som är hälsosam mat och inte (sen kanske man inte alltid "lyder", hehe) så kommer jag inte vakna upp en dag och väga hundra kilo bara för att jag skulle släppa på kontrollen lite. visst, ett par kilo upp.... men som sagt, det får vara värt det.

värt välmåendet!

knäpp och glad!:)

kärlek! /ia

tears from heaven

Läst idag:

 "Några minuters djup gråt kan leda till ett mycket djupt helande."

kan vara en av de största sanningarna i mitt liv. för de är vid de, allför få, tillfällen där jag inte bitit ihop med min ledsenhet och det sårade, utan släppt fram det, som det stora läkandet har ägt rum. vid de tillfällen jag inte varit stark, men inte heller bara sur, tvär och tillstängd, utan öppen och sårbar, visat mina tårar för den som jag anser har sårat mig.... då har undret skett. läkedomen, inifrån. en sådan befrielse och lättnad, det skönaste som finns. friden och kärleken kommer tillbaka.

gråt! om ni behöver det. gråt inför den människa det berör. svårt? - ja. men värt det! 

höstkväll

kärlek! /ia.

vem kan tro på evig kärlek, vem kan tro på den nu?

en sak som jag tänkt länge att jag skulle skriva om...

om hur ont det kan göra i mig, när människor gör slut. 

kanske inte min business egentligen, vad människor gör i sina liv, men jag kan inte låta bli att bry mig. 

kanske inte så mycket om sådana som varit tillsammans i typ tre månade eller så...

...men de som varit tillsammans i år. och framförallt: de som säger till varann och till omvärlden: vi ska vara tillsammans för alltid. och sen blir det inte så.... jag känner mig på något sätt sviken. personligt angripen. skitskumt ju. 

men jag tänker såhär: när människor säger att de ska vara tillsammans för evigt och älska varandra för evigt... och sen ändrar sig. vad kan man då lita på?

jag har inget emot att folk gör slut om de är i icke-bra förhållanden. klart att det är bättre att göra slut innan man t.ex. skaffar en hel framtid ihop med kanske hus och barn och hela köret... klart man inte ska stanna i dåliga förhållanden bara för att, för att behålla nån sorts stolthet eller så....

men måste människor lova varandra saker som de inte kan hålla? kanske bättre att inte lova något alls i såna fall? och kanske inte gå ut till hela världen med det.

jag blir rädd och ledsen när man ser alla ungdomsparen som blev ihop så tidigt, är i hop fem, sju år... och sen gör slut! och hittar nya med detsamma...

kanske var det så enkelt som att de blev tillsammans för tidigt, för unga, och växer ifrån varann.... så kan det väl vara. MEN jag som nästan varit singel i 95% av mitt liv tänker såhär: tänk om jag träffar nån och så är vi tillsammans i fem, sju år och säger att vi älskar varann och att vi ska leva ihop resten av livet och sen ändrar vi oss? tänk om man blir rå-dumpad av nån man verkligen älskar, helt utan föraningar? tänk om man själv inser efter sju år... nä det här var nog inte rätt. hu!

kanske är det så enkelt som att jag överlag blir ledsen över löften som inte kan hållas, eftersom löftena då var lögn? 

och alla par som inte verkar kära i varann. som verkar leva ihop på slentrian. som inte ser på varann med glöd i ögonen. som säger nedlåtande saker om sin andra hälft. som tar varann för givet....

jag vill inte ha något halvdant. jag vill ha magi och ömsesidig kärlek och respekt, hela livet. glöd och passion. visst, det blir väl vardag för alla. men jag vill ha en vardag full av uppskattning, där man behandlar varandra som de finaste av vänner och mer därtill.

är jag en drömmare? är mina krav för höga? 

och alla skilsmässor. och brutna förlovningar. och barn hit och dit med massa olika partners. hur ledsen det gör mig ska vi nog inte ens gå in på. inte för att döma och säga att det är fel. för vissa finns det säkert ingen bättre utväg..

men banne mig kan inte folk sluta ropa ut sina löften offentligt om de inte tänker hålla dem? det gör ont i detta stackars lilla flickehjärtat som VILL tro på äkta och evig kärlek, men knappt vet om hon törs.

och som ett brev på posten bland dessa tankar läste jag nyss om den stora nyheten att blondinbella har förlovat sig med sin Odd. efter typ tre månader tillsammans (!?) och att de vill gifta sig snart. jag önskar dem all lycka, för jag gillar Bella och tycker hon är klok. MEN nåde dig om du sviker mig och inte lever hela ditt liv med Odd när du säger, lovar, att du ska göra det. (det heter inte för-lovning för inte, tycker jag.)

kärlek! /ia. 

kanske det inte är automatiskt vackert att vara pinnsmal. kanske det är vackert att ha förmågan att le och kunna uppskatta livet. här och nu. 

kärlek! /ia.

jag ligger på sängen och tänker "tänk på mig"

borde inte sitta och blogga ikväll då det är 05.20 uppstigning imorn, blev inringd av jobbet. så jag bara kopierar detta facebook-meddelandet jag skickade till min syster (hon är trädgårdsmästare) idag. lite komiskt tyckte jag:

"  idag läste jag det här citatet i en bok (typ) "livet är inte en fotbollsplan att rusa över utan en trädgård som måste vårdas" och då tänkte jag på att jag är/var en fotbollsspelare och du är trädgårdsmästare.... verkar som du valt det rätta sättet att handskas med livet på då! ;) hehe.

men jag är rätt nöjd ändå!  "


ja kanske kan man få ett bra liv trots att man man inte gör som de kloka människorna säger.

träningstjej hej! 

dagen fortsatte bra förresten, träning och sedan sushi och höstkväll med jocke. fint! vi pratade också om det där om vad som är ett bra liv. och vad andra säger är ett bra liv. vi är så förbenat kloka när vi slår våra huvuden ihop. (och fortfarande, såklart, bara de bästaste av vänner. hatar att alltid behöva kommentera det såfort man har en kill-bästis. ) 
på fredag åker vi nog på västerås-weekend och hälsar på Chellis och Sofia. yeah! 

(men när ska man få tid att bara vara hemma och blogga egentligen? hehe. det är roligt när det är hektiskt, men älskar ju att pula runt hemma och bara nörda också...)
kärlek! /ia.