på resa.

och jag....
vet inte var jag ska göra av mig själv och alla känslor. så jag sticker ut och springer lite!

tjing!

kärlek/ ia.

tack.

jag vet inte hur ofta jag påpekat att man kan välja att se saker som en slump, eller som att Gud har varit inblandad.

idag tycker jag ni kan läsa den här berättelsen på min vän Emmelies blogg. och sedan välja själv om ni tror på skyddsänglar eller bara på slumpen.
jag är bara glad att de klarade sig bra!

kärlek! / ia

när vi två blir en

ibland känner jag att det var enklare förr. jobbigare men enklare. för då visste jag vem jag var och vad jag ville. nu kan jag ibland känna mig som i någon sorts identiteskris. för jag vet inte vad jag vill och vem jag är i den här kroppen. för jag velar och ändrar mig, hela tiden. bestämmer mig för än det ena, än det andra, hela tiden.

förut, (såklart det egentligen inte var bättre men...) så var det glasklart: jag ville vara smal, jag ville gå ner i vikt, jag ville absolut inte gå upp i vikt, inte till något pris som helst (t.ex. att gå ut och äta med vänner). jag ville undvika onyttig mat, fika osv. jag ville träna så mycket som möjligt, typ med bara som mål att inte lägga på mig något fett.
tragiskt - javisst.  men: jag strävade bara åt ett håll. och hade då kraft att motivera mig.

nu känner jag mig så splittrad. osäker. ambivalent. falsk. odiciplinerad.
för ena stunden vill jag verkligen bli helt fri och frisk och normal och strunta i allt: hoppa över träning om jag känner för det. inte träna hårdare än att jag tycker det är kul. vila mera så jag orkar mera. göra det jag har lust med när jag har lust med det. inte följa något slaviskt träningsschema.... så då gör jag så. med resultatet att jag inte alls är lika vältränad. har dålig kondis och klarar inte att springa lika långt/snabbt som förut. och man känner sig därmed otränad och dålig.
och vill träna hårdare.... och samtidigt inte tillbaka till den tiden där man pressade sig själv så att jag kunde gråta innan jag skulle iväg på ett pass för jag var så trött och ville inte, men jag "måste" ju.

samma med maten.
ibland vill jag skita i alla tankar på nyttigt/onyttigt. vill unna mig att äta allt det där jag aldrig gjorde. vill vara som andra som äter glass på sommaren, godis på helgen. som kan ta en pizza ute eller dricka ett glas vin. som kan fika med kompisar - flera dagar i veckan.
samtidigt som jag kan drabbas av ett sådant självförakt när jag ser vad som händer med min kropp. hur alla jeans sitter så tajt. hur jag som alltid kännt mig rak plötsligt blivit kurvig. när vågen visar på så många fler kilon än vad som var min "drömvikt". när jag upptäcker gropar i låren och en valk på magen som aldrig funnits där tidigare. när jag ser att jag fått en rumpa. är det verkligen jag? jag kan inte identifiera mig med det. men kanske att jag måste lära mig?

och då blir jag sådär osäker. velig. splittrad. för ena stunden bestämmer jag mig för att det är värt det. att all den frihet jag nu upplever, allt det fysiska välmåendet (att inte frysa, inte vara trött, inte vara nedstämd osv) är värt det. att den avslappnande hållningen till mat, till vad man äter och när man äter, gör mig fri från ångest. att det är värt det eftersom det gör mig mer social och jag vågar äta ute med vänner, vågar gå på fester/kalas, vågar äta ordentligt efter träning, vågar njuta av godis och efterätter. gör det enklare att leva.
i nästa stund bestämmer jag mig för att nu får det vara skärpning. för mitt eget bästa. för att jag inte trivs i den kroppen som blivit min. för att jag inte kan se min kropp i spegeln och känna att det där är jag och det är jag stolt över. för att det inte känns som jag att vara kurvig istället för rak. för att jag känner mig rädd när det känns som jag skulle kunna äta hur mycket som helst utan att hejda mig.

och att ena stunde tillåta sig. äta. och i nästa stund ångra sig. bli hård mot sig själv. det tär. för jag känner mig så sjukt odiciplinerad. som att jag inte kan bestäma mig för någonting. som att jag har världens dåligaste karaktär. som att jag inte kan säga nej. som att jag inte kan avstå.

idag var en sådan där dag när prestationsångesten anföll. när det känns som att jag blir handlingsförlamad för jag kan ju ingenting. orkar inte träffa någon. ingen inspiration att blogga. orkar inte ta tag i saker. en sån där dag när det känns svårt att andas innan jag går till träningen, för att jag är rädd att inte kunna prestera något som jag känner mig nöjd med. som att jag inte kan andas innan jag kliver upp på löpbandet, för jag vet att jag inte kan prestera något att vara stolt över längre.

MEN
jag älskar att gå till jobbet.
där har jag en roll som inte har något tungsint över sig. där har jag en roll där jag inte ska prestera något med min kropp. där uppfylls sociala behov. där kan man ha sköna, stora sjukhuskläder på sig som inte visar något av formerna som jag hatar. där är jag uppskattad för något annat: hur jag är. gentemot arbetskamrater och patienter.att jag är helt ok, uppfattas helt ok. att man gör nytta och är människor till glädje istället för att alltid föra folk besvikna.
det är inget fejk över min gladhet på jobbet. för jag är alltid glad här. mitt jobb har liksom aldrig varit sammankopplat med något som har med ätstörningar att göra.
(förutom att jag hatar när det serveras fika och godis. för jag kan inte säga nej. för jag vill vara som andra. )

det här blev mer som ett långt dagboksinlägg, ett terapisamtal för mig själv för att komma i ordning och reda ut mina tankar. mina humörsvägningar. jag delar ändå med mig. för att någon som kanske känner/har känt något likande kan finna tröst och hopp. för att visa på ärligheten. på ett o-glammigt liv. på att man kan ha mycket tankar även om man är tjugotre, ung, blond, gullig och snäll, alltid trevlig, alltid glad. utåt.

fast egentligen kanske jag borde gå i terapi på riktigt. eller prata med någon vän eller så. börja dejta en psykolog kanske? istället för detta ständiga privat-psykolgoandet av mig själv. säg till när ni får nog! :)

kärlek! /ia.

söndagen i bilder

våra "småtjejer" som inte alls är småtjejer, utan fina, vuxna, vänner till mig, börjar bli stora, har tagit studenten flera av dem, och det som kommer naturligt då är ju att man sprids lite för vinden. men det är ju så livet ska vara. spännande att se hur olika människor har olika livsplaner, vissa vill plugga, andra jobba, vissa resa osv.

hursomhelst, jag och hanna tyckte att vi åtminstonde borde ha en ordentlig tjejkväll innan flyttlassen går. sagt och gjort, det blev en fin, lyckad och god kväll med matlagning (tacopaj - klassiskt men åh så gott) och melon-frosseri.

tack tjejer! även om man officiellt stått som någon sorts "ledare" så ger ni mig så mycket! kommer sakna 'tjejgänget' men önskar er allt det bästa i framtiden. och vi ses ju igen:)

här kommer lite bilder: 

köksbestyr

laga mat

såhär ledsen är Mathilda över att flytta från Falun

och Emelie som ska till Kalmar är lika ledsen hon med

smaklig måltid, och det var en trevlig kväll!

Foto: Kristina Danielsson

kärlek! /ia

I don't want to feel like it's an end of our summer (den har ju knappt börjat!)

vet ni vad som är himla bra med att flytta?
jag brukar ju vara ute och gå i princip varje morgon (ja inte när jag börjar jobba 06.45 då!) och efter nästan två år på samma ställe så börjar man ju kunna varenda stig och väg och hus utantill, oavsett hur mycket man försöker variera sig.

så nu när jag bor på nytt ställe, blir det ju nya utsikter på promenaderna. löv it! så de senaste dagarna har jag traskat mot Slussen och runt Tisken, Kolgården, villaområdet mittemot Kopparvallen (vad heter det där liksom?), Elsborg, centrum osv.
det jag gillar mest är när folk har hallonbuskar som hänger ut utanför deras staket. hehe.

frukost-efterätt! med vinbär, fil, hallon och turkisk yoghurt. efter det obligatoriska 7-minuters-perfekt-kokade-ägget, såklart.

förövrigt älskar jag min duk! (jag känner att min annars obefintliga romantiska läggning och kvinnlighet får sig ett uppsving här! )

kärlek! /ia.

home is where your heart is...

jag är ju tyvärr alldeles för dålig på att släpa med mig kameran, plocka upp den, och ta lite bilder när jag är nånstans. försöker, men det kommer liksom inte riktigt naturligt.

hursomhelst, denna lediga helg (fre + lör + sön) blev himla socialt-intensiv. jag gillart! även om man känner sig lite lätt utarbetad efteråt, haha. och man äter så himla o-ekonomiskt och rätt o-nyttigt. vet inte hur många gånger jag åt/fikade ute eller köpte plock-sallad på ica förra veckan. lagar i princip aldrig mat hemma. sorgligt. men alltså, det är ju astråkigt ju! (och förresten är jag sjukt nöjd över att jag överhuvudtaget klarar av att äta ute och inte drabbas av panik och isolerar mig med vitkål och morötter hemma i lägenheten. frihet!)

hursomhelst: att fika på typ Waynes är väl helt ok men inget man direkt behöver tipsa om. däremot vill jag ge dessa falutips som jag ägnat mig åt i helgen:
Bagarstugan uppe vid Gruvan. var där och lunchade i fredags. åh så fint! åh så gott! åt en feta-sallad, lätt värt! finväder och finsällskap dessutom. eller ja, alla mina vänner är ju finsällskap såklart! (inga foton dock.....)

nästa falu-tips är Thunströms. också sjuuuukt mysigt! ligger ju nästan mitt i centrum, på Slaggatan, men rätt få verkar hitta dit. mysig innergård och solen strålade ner genom träden och väldigt gott hembakat. 
och.... jag fotade!

och min fina, fina Johanna-vän.

mys!

hit borde man gå igen innan sommaren snart är..... slut!

idag försökte jag få till lite sommarkänsla. planen var att gå till gymmet efter morgonprommenad och frukost... men: solen sken ju! och hur ofta gör den det? så jag tog ett täcke, en tidning, en bok och promenerade till Läroverksparken och la mig i gräset en stund. (är ju väldigt balkong och gräs-lös här hemma)  ljuvligt! tills solen gick i moln. och tills jag blev så kissnödig att jag blev illamående.

sommar!

sen har jag jobbat och jag sörjer ibland att man måste springa runt som en vettvilling bland överbeläggningarna, för man missar något viktigt: det mänskliga utbytet. för när jag tillslut fick 10min att sitta ner och bara prata med en patient så fick jag ju delar av en fantastisk livsberättelse presenterad för mig. alla människor bär på berättelser. jag önskar jag fick höra flera.

fina stad, ibland älskar jag dig. eller mest människorna som finns i dig. mina vänner. här... 

kärlek! /ia

beautiful you

härom kvällen när jag stod och tandborstnings-filosoferade lite framför spegeln innan läggdags kom detta lilla egenkomponerade talesätt till mig

"det viktigaste är inte att man är smal, det viktigaste är att man kan le"

(och då menar jag självklart ett sådant där äkta leende, från roten av hjärtat. ett fejkat "jo, men allt är bra" kan ju vem som helst klämma fram och klistra på sig)

och det är sådana där små ordspråk jag hela tiden försöker applicera på mitt liv. för det är kamp. MEN jag kan ju det där. att le alltså. från botten av hjärtat. har lärt mig - och det känns så fint! 

och jag vet ju att jag inte kan, inte får, ha hela mitt liv, mitt värde, min livsglädje i sådan där saker som utseende, kroppen, bekräftelsen från eventuella killar/män och sånt.
"Bara i dig har min själ sin ro...."


nästan varje morgon ber jag denna bön: Gud, ske i din vilja, inte min. Men det ska ärligt sägas, det är svårt att be den bönen med ett helt uppriktigt hjärta. men jag försöker. vill.
för det är ju så mycket i mitt liv som jag vill ska gå min egen uttänkta väg. jag vill så mycket. drömmer så innerligt. men om saker som ju säkert inte skulle vara så bra för varken mig eller de andra personerna inblandade.

läste detta i min Bibel i morse, avslutar med det:

Jag skall bygga upp dem, inte bryta ner. Jag skall plantera dem, inte rycka upp. Jag skall ge dem förmågan att lära känna mig och förstå att jag är Herren. De skall vara mitt folk och jag skall vara deras Gud, när de återvänder till mig av hela sitt hjärta. 
(Jer 24:6-7) 

Kärlek! /ia