svar på tal.

fick den här djupa, fina kommentaren (anonymt) häromdagen och känner att jag ju måste försöka ge mig tid att ge något sorts svar.

Måste börja med att säga att du skriver sådan kloka och välformulerade inlägg. Din blogg är så bra!
Nu till min fråga. Hur många gånger tror du Herren förlåter en från synd? 
Jag har syndat gång på gång men efter varje tillfälle bett om förlåtelse. Första gången var min synd ett misstag men sedan blev de dåliga val som jag upprepade. Jag mår så dålig över att jag är en sådan rutten människa. Det finns så många lockelser i samhället och jag har varit för svag för att stå emot. 
Jag har nu bett om förlåtelse från djupet av mitt hjärta till Herren. Jag försöker leva bättre. Men tror du att han kan förlåta mig fast jag har ”missköt” mig gång på gång?


för det första vill jag bara poängtera att jag är en helt vanlig ganska obildad människa, och inte Gud, så vad jag säger får absolut inte tolkas som några absoluta sanningar. Men såhära, på ett ungefär, tänker/tror jag: Återigen, som så ofta i den här bloggen, så är mitt ledord ärlighet. Jag tror att det mesta som har med synd/felsteg/dåligt samvete att göra handlar om hjärtats inställning. Och om man från ett ärligt hjärta verkligen ber om förlåtelse och ångrar sig så är jag helt övertygad om att Gud kan förlåta gång på gång. Vi gör ju alla misstag hela tiden, sårar andra människor, Gud och oss själva, och skulle inte Gud kunna förlåta efter ett visst antal "synder" så skulle vi ju alla vara förlorade och oförlåtna, eller hur?

Det som jag tror kan vara faran, och som jag sett i mitt eget liv, är när något man vet är fel tillslut omvandlas till en vana som man vet borde tycka är fel, men inte gör det längre. man ber om förlåtelse för att man känner att man borde, inte för att man uppriktigt ångrar sig. då tycker jag man ska sluta mygla, och istället vara helt ärlig med Gud och be en annan sorts bön istället: t.ex. Gud jag vet att det här är fel och att jag borde låta bli det, borde ångra mig, men jag gör det inte. Hjälp mig att få tillbaka mitt samvete för vad som är rätt och fel. För det är ju så faktiskt, att ju mer man gör saker som man inte borde, desto mer avtrubbad blir man, och desto mindre fel tycker man att det är. Ett annat exempel kan vara när man går runt och "låtsas förlåter" andra människor, för att man vet att man borde, att Gud vill, men innerst inne har man inte alls förlåtit den här människan utan är fortfarande ledsen/sårad/bitter. då tycker jag att det är bättre att säga till Gud: Jag skulle vilja förlåta den här människan, men jag kan det inte. Hjälp mig att vilja förlåta. Hjälp mig att kunna förlåta. Hjälp mig att försonas med den här människan på riktigt.
hänger ni med?

jag tror det är viktigt att lyssna till sin "syndanöd" / sitt samvete, för det berättar viktiga saker för oss och det är farligt att förtränga det. samtidigt tror jag, speciellt om man är lagd åt samma håll som mig som alltid får dåligt samvete för precis allting, att man ska akta sig för att döma sig själv för hårt. (!!!!!!) man kommer aldrig bli en felfri människa, hur man än kämpar sig gul och blå, då vore man ingen människa längre. jag tror det är bättre att kapitulera, säga: Gud, jag gör en massa fel men jag vill vara ditt barn ändå och jag tror på riktigt att du kan älska mig ändå.

hoppas det var ett någorlunda vettigt svar och tack för förtroendet att få svara på sånna här frågor.

önskar er alla en bra dag, jag drar till gymmet och sen jobb 13.30-21.30. så vet ni vart ni kan hitta mig ;)

kärlek! /ia.

på återseende

när man nästan har glömt (jag glömmer fort)
så blir man inte glad
nä, inte glad, utan ledsen
när man ser
ser allt det där man vet att man aldrig kan få

typ såhära:

när jag inte ser dig

kan jag glömma – att du får min hud att brinna

jag önskar dig här

men när jag ser dig

gör det så ont

för alla de där drömmarna

önskan

att du vore min bästa vän

att du skulle lyssna

att du skulle veta allt

att du skulle trösta

och vara min trygga famn

 - är bara mina barnsliga drömmar

det gör ont

när jag ser dig

för jag förstår att det bara är min fantasi

för du är ju inte ens min

så nära

och så långt bort

och jag vågar inte ens säga

någonting. om hur jag ser på dig. om hur vacker du är.

hur jag skulle vilja röra dig

hur jag vill lyssna på din röst

för alltid

och jag säger inte:

sluta inte prata

gå inte

stanna hos mig

jag säger ingenting

och förbannar min blyghet

förbannar att du går

-         kanske för att jag inte säger: stanna

och när du säger: vi ses.

så känns det som en lögn

för hur vet du att vi ses?

när vi aldrig ses.

skriker: stanna hos mig!

i mitt huvud.

för hur skulle du se på mig

om du visste hur jag ser på dig?

nu har jag tröstätit jordgubbar. alldeles för många. (utan att skölja dem. kanske att jag dör av förgiftning...? )

eventuellt att jag gråter en skvätt också.

överdramatisk tjej, hej!

kärlek/ ia.

fisk, vin, bröd

ni vet ju att jag ofta finner min tröst i bibelord. ett sådant ord som liksom "steg fram" ur texten, och som gav mig styrka, ska jag dela med mig av nu.

kommer från första Korinthierbrevet, där Paulus liknar Guds barn, församlingen, vid en kropp, där alla är olika delar men likfullt beroende av varandra för att vara en enda kropp.

och det står: "Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville." (1 Kor 12:18) 



för mig ger det tröst och styrka, vishet och ro. för, det vet ni väl kanske, jag känner ju så ofta att jag inte passar in, inte är rätt. är för "okristen" för den kyrkliga världen, frikyrkan osv. och för kristen för att passa in i den "värdsliga världen". och jag kan undra vad jag gör för fel. och jag kan känna mig så o-helig. jag kan tänka att det jag gör inte har någon betydelse.

men det här ordet får mig att känna ro över att det finns en mening med att jag är där just jag är. att det finns en mening med att jag gör det just jag gör. att Guds plan med mig troligtvis inte var att bli en frikyrko-kid rakt ut i fingerspetsarna. att han använder att jag mest umgås med okristna vänner. att han använder min blogg där jag tycker jag skriver så mycket strunt och "fel" saker. att jag inte är på fel plats utan på rätt plats. så som han ville ha det.

min prestationsångest minskar. min ensamhet minskar. han använder mig just idag, just där jag befinner mig. hej vad skönt!

kärlek!/ ia. 

seger

förut blev jag sur när människor ändrade på mina uppgjorda planer (ja inte så det märktes så mycket kanske, men i mitt huvud). nåde den som kom och förändrade mina träningsplaner, min tanke om exakt vad jag skulle äta för den dagen, hur jag lagt upp min dag osv. ( = starkt kontrollbehov, o-avslappnat, o-spontant)

nu tycker jag om det. ja, när människor ändrar mina planer alltså. tycker om den utmaningen, att jag måste ställas inför valet att vara som förr och alltid hålla mig till min utstakade planering, eller klara av att vara den nya ia, den ia jag vill vara: öppen för förändringar, öppen för att ta dagen spontant. 

jag vill inte vara så låst i mina träningsplaner att jag inte kan ändra på dem för att umgås och vara social istället. jag vill inte att min mat-planering ska vara så hård att jag inte kan göra förändringar i den för att gemenskapsgrejer dyker upp i stället. vill inte må dåligt över att ändra mina planer. 

jag tror jag kan det nu. ! för det mesta i allafall. jag har blivit liiiite mer spontan och det gläder mig. för mig är det en stor seger! 

t.ex idag hade jag tänkt ut en liten plan för min dag. så ringde jocke och ställde den planen lite upp och ner. men vad gjorde det? ingenting. för vi hade det ju skitbra tillsammans, som alltid. och jag hann ju med träningen sen efteråt. och mat i magen fick jag ju i mig. så allt blir ju bra. (vi fikade ekologiskt. värsta bra). 

gammal bild på oss. vi är dom bästa <3 

kärlek! /ia. 

running in the rain

träningsinlägg:
som jag skrivit har jag ju haft dålig träningsmotivation (eller inte känt mig tvingad att träna, typ) och framförallt då till löpningen. men så idag, i spöregnet, fanns lusten där. så det var bara att lyda impulsen, snöra på sig skorna och ut och springa en runda i regnet. det var riktigt skönt faktiskt! tycker det är ganska härligt att springa i regnet, man håller ju sig varm så länge man rör på sig. men heeeeey vad blött det var i skogen och överallt. springer inte jättelångt nuförtiden, ca 7-8km kanske, men det räcker definitivt för att bli både flåsig och trött i benen.

så mycket mer vettigt har jag nog inte att säga såhär mitt i natten, ca sex timmar kvar till sovdags, yeey.

kärlek! /ia

innan vi faller

till alla: ni får gärna prata med mig om andra saker än min förestående resa till indien, också. (speciellt som jag själv jobbar hårt med att förtränga den, hehe) nä, men man vill ju leva här & nu också. och NU är jag i Sverige.

kärlek! /ia.

plötsligt händer det....!

idag har jag inte haft ont i halsen.

idag gick jag inte till kyrkan med en rädsla att spricka sönder.

idag kände jag mig inte tvingad till att träna, trots att det var min ursprungsplan (känns som mitt träningsberoende är på väg att försvinna, på gott eller ont?)

idag fick jag inte dåligt samvete av att köpa och äta några lösgodisbitar (choklad såklart!)

idag kunde jag ta åt mig av orden "du är fantastisk"

idag känner jag mig peppad på att åka till indien - allt ordnar sig

idag känner jag mig inte ilsk eller sur på någon, det känns inte svårt med förlåtelse och försoning

idag känner jag inte att ensamheten är jobbig, har ingen singel-ledsamhet

idag känner jag ingen ångest över att jag aldrig kommer ha motivation nog att bli nån smal, vältränad, högpresterande idrottskvinna - det är inte min grej helt enkelt. 

idag kände jag inte alls att jag behövde nån inbjudan till gemenskap efter kyrkan för att kunna gå hem och vara glad ändå - och just då blev jag hembjuden såklart. tack fina elisabeth och kristina för en mycket trevlig middags- och pratstund med er. gjorde mig så glad i hjärtat! 

idag känner jag inte rädd för att gå och jobba, oavsett vem jag jobbar med, vilka patienter det är, vem som är jourdoktor och allt sånt där - allt ordnar sig

idag kan jag tänka: strunt i samma om jag skulle väga två, tre kilo mer än jag önskar mig. lite fett och former kan väl anses kvinnligt kanske..?

idag gör det mig ingenting att regnet vräker ner. bara mysigt att gå omkring i gummistövlar och paraply, mysigt att höra regnet smattra mot rutan.

idag är jag i balans

idag funderar jag inte så mycket på Gud och Jesus. bara vet att trots att jag har mina funderingar och tvivel så duger jag som jag är, är älskad som jag är. 

idag vet jag att jag inte är ensam, att jag har massa fantastiska vänner, bara det att många av dem råkar leva på lite för långt avstånd från mig för att man ska kunna hänga med varandra jämt

idag har jag haft ro i att strunta i datorn, bara lägga mig i sängen och läsa en bok i tystnad

idag har jag kunnat slappna av. Tack Gud för denna dag. (som inte är slut på länga vägar än eftersom jag jobbar till 07.00. håhåjaja! )

de här fina människorna fick jag träffa i går. 

kärlek! /ia.