jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din

sådant där till kategorin alldeles för ärligt:

ibland längtar jag efter närhet så att det känns som det gör fysiskt ont i mig. det är kanske fult att erkänna. man kanske bara borde vara nöjd och glad.

och… när man hela tiden intresserar sig i helt fel personer och inte kan få den man vill ha, så vill jag inte ha något annat heller. jag vill inte ha några reserver. något substitut. och då förblir man ensam och orörd och längtande.

jag skrev en liten dikt om det här förut nån gång, här kommer den igen:

varm rygg

i en mörk natt

-          -  det är min önskan

 hand på min axel

 fast blick

en röst ”allt kommer bli bra”

-        -    det är min längtan

öppen famn

starka armar

som bär mig, när jag själv inte orkar

någon som andas luft när jag själv tappar andan

dagen

när man inte gråter ensam

när man skrattar dubbelt

när man delar sorg och fördubblar glädje

den dagen

jag ska vänta. utan substitut.

även om min enda längtan

är en varm rygg i en svart natt

och vad värre är, och känns, så gör allt sånt här mig så less. framförallt less på mig själv och mina tankar. less på min förvirrade hönshjärna som aldrig kan komma till ro. som hela tiden letar efter honom. det gör migg less för det väcker så mycket tvivel i mig. tvivel på mig själv och min tro.

om jesus, Gud, nu är allt vi behöver. om han kan tillfredsställa oss helt och hållet… varför är det enda jag går och tänker på, längtar efter, hoppas på de där händerna som får min hud att brinna upp? de där händerna jag inte ens borde tänka på eftersom de inte tillhör mig utan någon annan.

förresten är jag less på att vara ledig också. nu efter 3 lediga dagar vill jag tillbaka till jobbet, då har jag inte tid att tänka såhär mycket. är nog tur att jag ska jobba 100% hela sommaren utan ledighet, hehe.

jag är less på att min kamera verkar ha pajat  och att mitt cykellås krånglar till tusen (alltså, jag säger ju det: teknikprylar är inte min grej, bara frustrationsprojekt)

jag är less på att jag har ont i benhinnan så det gör mig spring o-sugen. jag är less på att jag återigen gått och tränar för ofta så det bara blir långtråkighet och slitenhet över det hela.

jag är less på min egen opepp-het, att jag sitter av gudstjänster, att jag inte kan fokusera tillräckligt mycket för att kunna be osv. osv.

Ojoj, vad gnälligt detta blev. ;)

MEN jag är otroligt PEPP på EN grej faktiskt. en tv-kväll med två fotbollsmatcher och soffläge. tror det är precis vad jag behöver just nu. bry mig om fotbollspassionen istället för tankar om min bristande tro eller tankar på olämpliga män. spelar inte ett dugg roll om tv-kvällen blir i min ensamhet, det skulle nog mest vara skönt.

nu ska jag och spela minigolf med lite hemåtervändande falubor. det blir grejtans också.!

en kille jag gör helt rätt i att pussa på och bry mig om. <3

kärlek! /ia

one love

efter mycket jogging och promenerande igår så är jag otroligt peppad för att köra tungt i gymmet idag istället. har laddat upp med en ordentligt frukost ( = hembakta havrekakor, haha!). nu kör vi!

och intresseklubben antecknade....

examensferre sedan. det här blir en bra dag, right?

kärlek! /ia.

we will trust you God because you're so trustworthy

det här var vad jag hade tänkt ägna dagen åt. hänga med min familj i solen i baggbo. det gick inte helt som jag tänkt mig, då solen gick bort.
men men, trevligt har det varit ändå. kikat fotboll och ätit tacos. yeahj.!

och i förmiddags var det ju finväder. (fast är det helt ok att vakna av sig själv 06.30 när man är ledig?) en förmiddagsjogg med bästa johanna-kvinnan och sen lite solpress på balkongen. och så har jag hämtat ut mitt pass, med det fulaste pass-fotot någonsinn. men vem bryr sig? någon passkontrollant i inden kanske? hehe., så nu är det söka-visum dags.
har varit lite halvt opepp på indien på slutet faktiskt. trivs ju liksom så fint med falu-livet just nu. MEN falun står ju kvar och jag tror indienäventyret kan bli det häftigaste jag någonsinn varit med om. så jag får tacka för den upp-peppningen, och träningsvärken samma person bjussade på :)

jag skulle kunna skriva milslånga inlägg om hur häftigt jag tycker det är med fotboll. hur vackert det är. vilken passion det är. vilka känslor det rör upp inom mig. eller idrott och idrottsprestationer överhuvudtaget. men just nu laddar jag får en månadslång orgie i fotbollskärlek. känns fint!

kärlek! /ia

my chains are gone

det jag hittills fått fram av gårdagens inlägg är detta: att det inte bara är ett kyrkproblem. utan även ett samhällsproblem och ett svenskhetsproblem. 

jag älskar när man kan umgås över generationsgränser. jag älskar när jag får ha mina manliga 35+ vänner utan att någon ska tolka in/tro att man har något på gång för det. jag älskar när folk med lite utländska gener är så öppna och sociala. jag älskar att skoja och skratta med mina 50+ kollegor på jobbet (ja med de under femtio också såklart!). jag älskar när mina föräldrars vänner och släktingar får bli mina vänner också. jag älskar när EN kille och EN tjej kan umgås ensamma utan att det behöver vara en dejt. jag älskar att få kramar av gamlingarna i kyrkan.

kanske längtar vi alla efter lite mera sånt hära. kanske ska vi alla försöka skapa det. våga utmana oss själva. våga umgås med de vi tror vi inte kan umgås med. våga vara öppna. ännu mer än att öppna våra hem kanske vi ska öppna våra hjärtan. våga vara ärliga. våga visa våra svaga sidor. våga ta hand om varann.

våga älska.


kärlek! /ia

junikärlek.

känslan har kanske, tyvärr, infunnit sig alltför sällan. så när det väl händer kan man väl skrika ut det högt:

jag har världens bästa mamma! <3 (ibland, hehe)

en ung liten A-L, Ove, och lilla-Anna familj. innan man själv ens var påtänkt :) 

och såklart det är tusen gånger enklare att känna så när man själv känner sig frisk och fri från äs-tankar/och ångest. det förstör ju så mkt. förstör allt.
men JUST NU är det bra. och då får man njuta allt man kan! heeeeeey livet!

kärlek! /ia

tinnitus i hjärtat

det är som att när man nästan får för mycket av det goda... så blir man .. tom? när man borde vara hög. och över-uppfylld.
men när det blir liiiite mer på rikigt... så blir man förvirrad. för man vet inte alls vad man vill. egentligen.

kanske vill jag bara ha min fina dröm kvar. som just en dröm. verkligheten kan skrämma.

nä, jag måste nog gå till ica maxi nu och köpa mig en apelsin. så jag får tänka lite. distansiera mig och bli sådär hög som jag borde vara.
åh, snart bubblar det nog i mig igen. snart längtar jag nog igen.

kärlek! /ia.

en glödande penna

jag har funderat länge och fram och tillbaka på ett inlägg… som jag inte kan bestämma mig om jag verkligen vill skriva eller inte. men nu gör jag det.

att jag inte vill skriva är för att detta inlägg kan ha en väldigt negativ klang. det kan göra att människor få en dålig feeling. och jag vill ju inte sprida sånt egentligen. det kan göra att jag själv framstår som negativ/besserwisser/bitter.  jag är rädd att människor ska få en sämre bild av mig. som mindre snäll/gullig/allmänt trevlig. men det skiter jag i nu faktiskt! 

jag ska dela ut en sorts känga. ett klagomål. för jag tror att följande är ett problem. i min församling och kanske i andra kyrkor också. det är allvar och något som kanske är tänkvärt. men det som gör mig så himla tvekis är framförallt funderingen: är jag något bättre själv då? inför det problemet jag ska ta upp, hur beteer jag mig själv? inte något alls bättre än de jag ska klaga på. så kängan är lika mycket till mig själv, bara så ni vet!

en sista viktig poäng innan ämnet i sig kommer: jag väljer att skriva detta nu för att jag mår väldigt bra just nu. jag känner mig inte ensam eller ledsen eller bitter och jag bryr mig inte alls om det blir någon ändring eller inte inom ämnet jag tar upp. jag trivs precis bra som det är, so no skuldkänslor nu folks!

äntligen till kritan: jag kan tycka att kristna människor har ett större ansvar inför sina medmänniskor än vad icke-kristna människor har. för man har själv valt, och sagt ja, till att älska sina medmänniskor som sig själv. man har själv valt att gå in i enheten där alla är en och samma kropp. och jag tycker mig att bibeln antyder att kristna har ett extra ansvar för andra kristna, sina bröder och systrar. att vi, som kristi församling, kristi kropp, ska ta extra hand om varandra.

jag vet att relativt många från min församling läser min blogg. alltså läser de/ni om mina ätstörningar. och ni läser om min ensamhet. att det oftast är ensamheten som gör att jag ibland mår dåligt och tar ut det i ät-grejer istället. ni läser att jag tycker det är väldigt jobbigt att vara ensam på helger. ni läser att jag går och tränar för många dagar i veckan bara för att jag inte har något annat att göra på kvällarna, fastän jag kanske egentligen inte har lust/orkar.

på de snart två åren jag varit medlem i centumkyrkan falun kan jag nog räkna på ena handens fingrar de gånger jag blivit hembjuden till någon i församlingen (om man borträknar husgruppen, det är ju en ”anordnad” aktivitet).  jag säger inte att det aldrig händer, (och ja, det har hänt när jag tackat nej för att jag inte kunnat, absolut!)  var ju t.ex hembjuden till Bergs för några veckor sedan och kollade på fotboll. och åh vad jag blev glad och uppskattade det! men även det kan göra mig lite fundersam… är det naturligt, och sunt, att man inom en församling blir övernaturligt glad och tacksam, som om man på nåder, blir hembjuden till någon i församlingen? är det sunt och naturligt att jag varje söndag blir så himla glad vid kyrkfikat för att folk är trevliga och pratar med mig? ska inte det vara något helt fullkomligt självklart?

så denna enda gång: en känga för att det aldrig kommer något ”ska vi ta en kaffe på stan?”. för ett ”vill du följa med oss hem och käka söndagslunch?”. för att det aldrig kommer något ”ska du med och se på film ikväll?”.

min församling är fin och bra på massor av sätt. helt underbara, fina, fantastiska människor. men i ärlighetens namn: särskilt singel-vänlig är den INTE.

och visst. jag tycker det är jobbigt att äta mat borta. jag tycker det är jobbigt att fika. det är besvärligt med filmkvällar och godis. så ja, på det sättet är det väl bra att aldrig bli bortbjuden. MEN egentligen är ju den bästa medicinen att kämpa mot mina ätstörningar att utmana dem. inte att hela tiden följa rösten som säger ”bara äta ensam hemma”.

och nä, jag vill inte ha en massa hembjudningar som plåster på såren och för att jag hittar folks dåliga samvete. jag vill att vi ska tänka till! är vi EN församling, en kristikropp? Eller är vi massa små olika kroppar, där varje familj, varje hushåll, är sin egen kropp? har vi smittats helt av världens sätt att tänka att var och en sköter sitt, av individualismen, tvåsamheten, familjeidyllen?  och de som olyckligtvis är ensamboende singlar får skylla sig själv och helt enkelt stå ut med sin ensamhet? är det obekvämt att umgås med någon som är ensam? är det roligare som par att bjuda hem andra par?

och nä. jag bjuder inte hem någon annan ensam människa hem till mig heller. så jag är precis av samma skrot och korn jag med.

det är DÄRFÖR jag tror vi behöver tänka till. jag åker till indien om 3 månader, och har jag klarat mig i två år utan hembjudningar gör jag det säkerligen i 3 månader till. det är inte där skon klämmer.

skon klämmer i att vi vet att det finns ensamma människor i våra församlingar och vi gör inte något åt det. och det gör att de ensamma känner sig ännu mer ensamma och misslyckade.

ni som är med i andra församlingar, i andra städer: hur ser det ut hos er? är det singelvänligt? jag är nyfiken. (då kanske jag flyttar dit såsmånigom, hehe!)

som tur är, har jag ju massa fantastiskt fina vänner utanför församlingen, som också är ensamma,  och tillsammans hjälper vi varandra att vara mindre ensamma. Tack för det finingar! Tack för alla kaffekoppar på stan, alla filmkvällar i era soffor, alla träningspass på friskis, alla snack osv. osv. ni räddar mig! ingen nämnd, ingen glömd.

kärlek! / ia

….och hoppas jag inte blir utesluten ur församlingen nu, hehe. 

och argumentera gärna emot mig om ni tycker jag har fel!