en glödande penna

jag har funderat länge och fram och tillbaka på ett inlägg… som jag inte kan bestämma mig om jag verkligen vill skriva eller inte. men nu gör jag det.

att jag inte vill skriva är för att detta inlägg kan ha en väldigt negativ klang. det kan göra att människor få en dålig feeling. och jag vill ju inte sprida sånt egentligen. det kan göra att jag själv framstår som negativ/besserwisser/bitter.  jag är rädd att människor ska få en sämre bild av mig. som mindre snäll/gullig/allmänt trevlig. men det skiter jag i nu faktiskt! 

jag ska dela ut en sorts känga. ett klagomål. för jag tror att följande är ett problem. i min församling och kanske i andra kyrkor också. det är allvar och något som kanske är tänkvärt. men det som gör mig så himla tvekis är framförallt funderingen: är jag något bättre själv då? inför det problemet jag ska ta upp, hur beteer jag mig själv? inte något alls bättre än de jag ska klaga på. så kängan är lika mycket till mig själv, bara så ni vet!

en sista viktig poäng innan ämnet i sig kommer: jag väljer att skriva detta nu för att jag mår väldigt bra just nu. jag känner mig inte ensam eller ledsen eller bitter och jag bryr mig inte alls om det blir någon ändring eller inte inom ämnet jag tar upp. jag trivs precis bra som det är, so no skuldkänslor nu folks!

äntligen till kritan: jag kan tycka att kristna människor har ett större ansvar inför sina medmänniskor än vad icke-kristna människor har. för man har själv valt, och sagt ja, till att älska sina medmänniskor som sig själv. man har själv valt att gå in i enheten där alla är en och samma kropp. och jag tycker mig att bibeln antyder att kristna har ett extra ansvar för andra kristna, sina bröder och systrar. att vi, som kristi församling, kristi kropp, ska ta extra hand om varandra.

jag vet att relativt många från min församling läser min blogg. alltså läser de/ni om mina ätstörningar. och ni läser om min ensamhet. att det oftast är ensamheten som gör att jag ibland mår dåligt och tar ut det i ät-grejer istället. ni läser att jag tycker det är väldigt jobbigt att vara ensam på helger. ni läser att jag går och tränar för många dagar i veckan bara för att jag inte har något annat att göra på kvällarna, fastän jag kanske egentligen inte har lust/orkar.

på de snart två åren jag varit medlem i centumkyrkan falun kan jag nog räkna på ena handens fingrar de gånger jag blivit hembjuden till någon i församlingen (om man borträknar husgruppen, det är ju en ”anordnad” aktivitet).  jag säger inte att det aldrig händer, (och ja, det har hänt när jag tackat nej för att jag inte kunnat, absolut!)  var ju t.ex hembjuden till Bergs för några veckor sedan och kollade på fotboll. och åh vad jag blev glad och uppskattade det! men även det kan göra mig lite fundersam… är det naturligt, och sunt, att man inom en församling blir övernaturligt glad och tacksam, som om man på nåder, blir hembjuden till någon i församlingen? är det sunt och naturligt att jag varje söndag blir så himla glad vid kyrkfikat för att folk är trevliga och pratar med mig? ska inte det vara något helt fullkomligt självklart?

så denna enda gång: en känga för att det aldrig kommer något ”ska vi ta en kaffe på stan?”. för ett ”vill du följa med oss hem och käka söndagslunch?”. för att det aldrig kommer något ”ska du med och se på film ikväll?”.

min församling är fin och bra på massor av sätt. helt underbara, fina, fantastiska människor. men i ärlighetens namn: särskilt singel-vänlig är den INTE.

och visst. jag tycker det är jobbigt att äta mat borta. jag tycker det är jobbigt att fika. det är besvärligt med filmkvällar och godis. så ja, på det sättet är det väl bra att aldrig bli bortbjuden. MEN egentligen är ju den bästa medicinen att kämpa mot mina ätstörningar att utmana dem. inte att hela tiden följa rösten som säger ”bara äta ensam hemma”.

och nä, jag vill inte ha en massa hembjudningar som plåster på såren och för att jag hittar folks dåliga samvete. jag vill att vi ska tänka till! är vi EN församling, en kristikropp? Eller är vi massa små olika kroppar, där varje familj, varje hushåll, är sin egen kropp? har vi smittats helt av världens sätt att tänka att var och en sköter sitt, av individualismen, tvåsamheten, familjeidyllen?  och de som olyckligtvis är ensamboende singlar får skylla sig själv och helt enkelt stå ut med sin ensamhet? är det obekvämt att umgås med någon som är ensam? är det roligare som par att bjuda hem andra par?

och nä. jag bjuder inte hem någon annan ensam människa hem till mig heller. så jag är precis av samma skrot och korn jag med.

det är DÄRFÖR jag tror vi behöver tänka till. jag åker till indien om 3 månader, och har jag klarat mig i två år utan hembjudningar gör jag det säkerligen i 3 månader till. det är inte där skon klämmer.

skon klämmer i att vi vet att det finns ensamma människor i våra församlingar och vi gör inte något åt det. och det gör att de ensamma känner sig ännu mer ensamma och misslyckade.

ni som är med i andra församlingar, i andra städer: hur ser det ut hos er? är det singelvänligt? jag är nyfiken. (då kanske jag flyttar dit såsmånigom, hehe!)

som tur är, har jag ju massa fantastiskt fina vänner utanför församlingen, som också är ensamma,  och tillsammans hjälper vi varandra att vara mindre ensamma. Tack för det finingar! Tack för alla kaffekoppar på stan, alla filmkvällar i era soffor, alla träningspass på friskis, alla snack osv. osv. ni räddar mig! ingen nämnd, ingen glömd.

kärlek! / ia

….och hoppas jag inte blir utesluten ur församlingen nu, hehe. 

och argumentera gärna emot mig om ni tycker jag har fel! 

händig kvinna

Åh jag är så duktig! jag löste mina teknikproblem alldeles själv. vad sjutton skulle jag med en kille till egentligen, jag fixar ju allt själv, haha.

voila, titta en bild! vad bra, för man tappar ju helt lusten att blogga annars, det blir ju så trist med massa text bara.
och bara för det kommer jag inte på något dugg vettigt att skriva. men det kommer, det kommer.


godnatt och kärlek! /ia. 

du gamla fria nord

ursäkta tråkigheten här med bara en massa text utan bilder. men som sagt. tekniskt strul är väl typ mitt mellannamn. så det går inte att lägga in några bilder just nu. hoppas det ordnar upp sig snart.!


fast i ärlighetens namn, jag är nog bra mycket bättre på att skriva än att fota i alla fall, hehe. som sagt, man skulle haft en egen, privat, proffsfotograf. Johanna typ.

idag har jag nationaldagsfirat genom att ha dubbeldejt. träff med patrik på förmiddagen och nu alldeles snart ska jag iväg ner på stan igen för att träffa lite fina flickor på rådis.

och jag försöker att inte vara bitter över att jag vaknade upp idag med ett rejält halsont och dessutom öronvärk. livet kan vara värre än så… för det finns ju alvedon. fast det är inga roligt att må halvpyton. och inte kunna träna. bu!

kärlek! /ia

You are God. and I'm good.

dagens bibelord:
"Du ska älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv "
5 Mos 30:20

kärlek! /ia

jag ställer dig idag inför liv och död. välj då livet!

på tal om det där om att vara snäll mot sig själv. välja vad som är värt något. se underhudsfett som ett betyg på att man väljer att leva istället för att vara en levande död.. och ja allt sånt där... så skrev en av mina absoluta favoritbloggerskor, carolina, en sån fin sak idag.
jag citerar:
"kom ihåg: ät det DU vill äta. du har ett val, varje gång. välj dig själv, välj livet. vad vill du minnas av den här tiden, av den här perioden av ditt liv? välj lycka, och var snäll emot dig själv ♥ "

åh! jag lyssnar och tar till mig, när man själv är i en uppåtgående, bra spiral så blir man liksom ännu mer peppad när man vet att andra gör samma vandring, och har samma vilja att göra kloka val. vi måste stötta varandra vänner, inte dra ner varandra. vad sådana här ord ger mig mycket mer än bloggar om hur man ska slimma kroppen i toppform.
för vems skull ska jag slimma min kropp och må psykist dåligt? bli trött och ledsen och orkeslös?
nä, skitisamma då, jag kommer aldrig se ut som nån himla bikinimodell. men däremot vill jag sprida pepp och glädje.


amen på den.
kärlek! /ia

oh, vilken härlig da'

det jag roade mig under den bajsarga perioden igår var att sätta saxen i två par jeans. bra terapi.! och snyggt blev det! (och det var planerat alltså, jeansen skulle omvandlas till shorts. fick dock en smärre chock när jag insåg hur tight de satt... hmm, det är sådant man psykologiskt kallar för muskeltillväxt ;) haha.!

nyss var det sommar. men vad hände sen, blev det höst? hoppas på återvändande sommarväder, till helgen skulle passa bra då jag har ledig helg för första gången på sex veckor. yeah! och då passar det ju utmärkt med examensfirande på lördag. mys! och studentfirande nästa helg. hur nice är inte det?

men att jobba är rätt fint det med. speciellt när man får vara dagkirurgi-syster. absolutly love it!
har förresten positiva nyheter på jobbfronten att dela med mig av. det kommer här såsmånigom. det går rätt bra nu. :)

och så har jag nyss blivit med tv. väldigt nödvändigt när jag klarat mig utan i nästan två år, och så tog jag en hemifrån nu med mindre än två månader kvar i lägenheten. MEN fotbolls-EM startar ju på fredag så nu förbereder jag mig för att sitta klistrad :)

kärlek! /ia

one step in faith

för ett tag sedan kom jag in i en sån där ond cirkel. i helt fel tankar. när jag tänker att jag aldrig kommer bli helt frisk. att tankarna kommer finnas där jämt. att inget kommer bli normalt igen. att jag kommer få leva med detta hela mitt liv. osv osv.

MEN
nr 1: för det första, vem har sagt att bara för att man inte blivit helt fri på fem år så är det kört? livet är långt, och oftast känns det ju som det går åt rätt håll. med lite, men ack såååååå jobbiga små "återfalls"perioder emellanåt.

nr 2: ibland tänker jag "hur kunde jag börja med detta, varför var jag så dum att jag trillade in på det där spåret som förstör så mycket för mig, tar min glädje ifrån mig" osv. MEN jag kan ju nu, i efterhand, inte påverka att det blev som det blev. jag kan inte påverka en enda förfluten dag jag har bakom mig. det jag kan påverka är framtiden. jag kan påverka från och med nu och alla dagar framåt vad jag ska tänka, hur jag ska må, vilken inrikting jag vill ha i mitt liv: försöka bli smal och må askasst eller acceptera mig själv, min kropp och istället prioritera glädje, sundhet, välmånde, livslust, energi och ork.

nr 3. jag VET att varje gång jag går in i en period där jag väger mig varje dag så börjar jag förr eller senare må dåligt, det leder INTE till något bra. ändå gör jag det igen och igen. nu, när jag inte vägt mig på två veckor, mår jag ju genast så mycket bättre. sluta ha mitt mående i antal kg!

nr 4, och det viktigaste av allt (en insikt jag också haft flera gånger, men som trillar bort ibland) jag kan, bör, får inte begränsa Gud till att inte kunna göra mig helt och hållet, 100% fri. vem är jag att säga till jordens skapare "du kan inte..". han som har skapat både himmel och jord, såklart han kan! såklart jesus som dog på korset för våran skull ta kan ta allt av min ledsenhet, ångest, självförakt och destruktivitet på sig. det var ju det han dog för! för min skull. för att jag skulle få må bra.
jag får inte begränsa Gud till att stämpla mig själv som omöjligt fall.

dessutom måste jag kämpa! ha lite fightingspirit och jävlaranama och inte bli en sån himla mes. såklart jag inte blir bättre när jag tänker "jag blir aldrig frisk".
nu sjutton, nya tag mot skit-sjukdomen! jag. ska. bli. fri. det kommer vara värt det! (även om det är jobbigt att stå ut med att alla byxor sitter tajt som ett smäck. haha accpetera...)
men det är värt det. värt det i värderingen av mellanmänskliga relationer. i glädje och livsuppskattning. i frihet.
för ju friskare jag blir, desto mer lär jag mig älska.
och att älska, det är värt allt.

kärlek! /ia