luften smakar som en jordgubbspaj en solig dag i maj

barnlägret (som jag åkte hem ifrån en kväll tidigare för att sova inför jobb imorn) ska jag berätta om sen.
men jag vill bara dela detta innan jag kryper till kojs:

dagens nog mest fantastiska: att albin (jonathan), som jag inte träffat eller pratat med på nästan två år, sen vi gick ut betel, ringer lite spontant för att snacka...! åh sådant är ju HELT fantastiskt och jag bara älskar det och sådana människor. det ger mig hopp om livet, mänskligheten, vänskap, syskonkärlek i kristus, och det är så himla fränt.

betel maj-10 var fint. idag 2012-maj är också fint.

kärlek! /ia.

och åhh äntligen solen. tack jesus.

some kind of emotional rollercoaster

nu cyklar jag snart ut till näset och är barnledare på kyrkans läger (vad hände där liksom??) och sen efter det är det jobb och sånt, så vi kanske inte hörs på ett par dar.
så vilken tur att gårdagens inlägg är så in i norden långt så har ni att bita i ;)

jag är glad. övervinner rädslor. (som att t.ex. äta borta) det är värt det.

kärlek! /ia.

Say I Love You

(så då ska jag då äntligen försöka formulera mig i de där tankarna jag haft i veckovis nu)
tankarna som handlar om att jag inte riktigt tror på den här individ-private-psykolog-guden vi ibland ägnar oss åt och gör Gud till.
jag kommer att tänka på det när jag inser hur många hundratals kristna böcker och predikningar som handlar om själv-läkande-psykologi typ, om Gud och mig, om hur han kan hela mig, hur jag kan utvecklas, hur jag kan nå framgång, hur jag typ kan bli den bästa versionen av mig själv, hur jag kan lyckas i relationer, jobb, osv osv. som alla andra populära självhjälpsböcker nuförtiden. med tillägg till att man räknar med Gud. och predikningarna blir som en självhjälps-coach med enda tillägg att man blandar in Gud i det hela. vi mår så läskigt bra av att få höra att det är lite synd om oss, tror jag. (kom ihåg att jag räknar mig själv som ett av de värsta exemplaren av detta! )

är det inte typiskt individualistiskt svenskt/västerländskt att göra såhär, tänka såhär? jag säger verkligen inte att det är fel, att böckerna inte är sanna, att predikningarna inte skulle vara sanning, att det inte finns sanningar att få sig uppenbarade om Gud och Jesus i det här...
....men det jag tvivlar på är om vi FOKUSERAR rätt? är verkligen Gud sån att han mest av allt vill ägna sig åt att gräva i vårat djupa själsliv, rota runt i våra sår, våra uppväxter osv? ja delvis kanske.... men om allt bara går ut på att lära känna Gud för att han ska läka MINA sår så får vi ju hålla på livstiden ut och det kommer ändå aldrig ske… jag tänker såhär: om man ägnar precis hela sitt liv åt att försöka lära känna Gud, hitta Gud, på ett sådant djupt plan att han tillslut kan trösta oss helt och fullt, att Jesus faktiskt på riktigt kan läka alla våra sår…. ja så kommer den dagen, då vi funnit det. är det då vi ska börja leva våra liv? hjälpa andra? fokusera mer på andra än oss själva? tänk om vi dör dagen efter vi har funnit oss själva, blivit själsligt helade? vad spelade det då för roll att vi navelskådade ett helt liv, för att sedan bli ”lyckliga”, om vi inte gjort något för andra under tiden?

jag tror, tyvärr, allt det här fokuserandet på våra själslivs helande riskerar att göra oss ännu mer självcentrerade, att vi ännu lättare hamnar i en ”det-är-synd-om-mig” attityd. och jag tror inte det är den attityden vi behöver för att föra Guds rike ut över världen. för att bli glada.

jag har mig själv som främsta exempel. det bästa jag kan göra för min egen hälsa är att låta bli att läsa böcker om: hälsa, kost, träning, (kanske inte så konstigt) men också låta bli böcker om t.ex. hur man blir frisk från en ätstörning, hur man ska göra för att undvika hetsätning, böcker om folk som blivit fri från anorexi osv. osv. det kanske låter bakvänt, men så är det. för dessa böcker triggar det sjuka i mig. får mig tänd och självdestruktiv på nått vis.

och faktiskt, jag tror inte det direkt hjälper mig att läsa ”kristna” självhjälpsböcker heller, som fokuserar på jag, min och mitt, hur jag ska bli läkt, få en bra relation till Gud och andra människor, hur Jesus kan hela sår från barndomen, bla bla bla. (ursäkta, det är säkert väldigt bra för vissa!) men för mig fungerar det så, att ju mindre jag fokuserar på mina (egentligen ganska små – men inte oviktiga) problem, desto bättre mår jag. nä, det handlar inte om att jag tycker vi ska sopa våra personliga problem under mattan. man ska erkänna dem, säga: det här gör/har gjort mig ledsen och sårad, det här mår jag dåligt av, det här är ett verkligt problem för mig….

MEN för mig är det så, att det som verkligen kan hjälpa det destruktiva i mig att må bättre är INTE att försöka ”utreda” mig, JAG och GUD, utan böcker, texter, predikningar, livssituationer som får mig att fokusera på andra. på en bättre värld. hur guds kärlek kan spridas. vad han hade för grundtanke med den här jorden och hur han vill förvekliga den. hur kärleken är starkare än hatet. hur jesus har vunnit all seger över det onda, i mig och hela världen, på korset.

jag blir peppad och mår bra av att tänka mer på andra och mindre på mig själv.

och kanske att detta är en sjuka som drabbat hela västvärlden och sveriges kristendom. att tron så mycket kommit att handla om MIG och GUD, vad jag känner, hur jag mår, vad Gud kan göra för mig i mitt liv and so on. borde inte fokus ligga mer på vad som är Guds vilja för hela vår värld ? med mig som en liten, men viktig, pusselbit i det hela.
för faktiskt, när jag läser min bibel om t.ex. de första tidens kristna och lärljungarna, så kan jag inte se att jesus verkade fokusera på att rota runt i deras själsliv och utreda hur de mådde, vad som fått dem att må så, vilka uppväxter de haft, hur deras känsloliv såg ut och var uppbyggt. han säger helt enkelt åt dem att följa honom. och de gör de! utan att först ägna tiotals år att ”utreda” sig själva.
jag tror inte att meningen med att bli och vara en kristen är att man med Guds hjälp ska reda ut varenda litet problem man har i sitt liv. jag tror att man mer och mer ska lära känna jesus så att man dör från sig själv, att mina problem blir mindre viktiga, och man istället börjar fokusera på vad Gud vill med mitt liv och all mänsklighet.

för ja, t.ex. om Gud skulle hela mig helt och hållet, att ingenting från förr skulle göra ont, att jag skulle bli 110% frisk från ätstörningar… ja då skulle vi ju få hålla på och älta en livstid tillsammans Gud och jag. till vilken mening? hur många människor skulle jag sprida någonting gott till under tiden?

hoppas jag inte trampat någon på tårna nu! hoppas ni förstår mig rätt. såklart det är bra att läkas och helas, jag önskar själv det. MEN jag tror på ett fokus som går alldeles för indiviualistiskt till mer och mer fokus på annat än sig själv!

(den här misstron till att utstudera sig själv är kanske en av anledningarna till att jag i fem och ett halvt år vägrat proffesionnel hjälp för mina äs-problem. som jag nästan aldrig berättar för mina vänner när jag mår dåligt. och se hur jäkligt bra det gått…. eller…..?
haha – och där förstörde jag ju hela poängen med mitt inlägg ;)

nä jag tror fortfarande på detta: erkänn dina problem men fokusera på något annat. på andra! . så varför inte fokusera på den världsvide Guden som vill allas bästa. som vill skapa fred på jorden och utrota all orättvisa. han vill skapa ett gudsrike och där tror jag inte det handlar så mycket om individ-psykologi och sånt, utan mer om gemenskap, glädje, fest.

tänker till. ibland.

Kärlek! Massvis med kärlek! /ia

oh so boring!

åhhhh typiskt!!!!
idag hade jag nog världens sämsta tajming. lite frustration på den. men nu var det sagt och utsuckat och det handlar ju bara, egentligen, om världens mest trivialaste vardagligheter.

nu sitter jag här och har lite småtråkigt och känner mest, i mitt frustrerande tillstånd, för att hyra en film och trycka i mig massvis med choklad. men det är jag alldeles för lat för, att ta mig ut någonstans mer idag, så jag hetsäter sallad och bloggar istället. kul liv ;)

idag var min första dag på jobbet med nya journalsystemet. det överlevdes utan större bekymmer. har även kaffedruckit med johanna, trevligt!, och sprungit 27min och 5 sekunder på ett löpband. (med pigga ben och den äkta viljan att träna - viktigt!) sen blir jag så äckligt svettig att jag nästan glider av mattan jag försöker stretcha på. heh.

jaha. då var det bara att vänta på att få gå och lägga sig då. haha. / positiva tjejen! :)
(förresten, igår var enda anledningen till mina kvällstårar att jag blir så sjukt rörd av att se idrottsprestationer, så ja - jag gråter till när de kollar på deltagarfilmerna på mästarnas mästare. tur man blir rörd av något ;)  )

det är nästan så man önskar att något ska komma och skaka om vardagen lite rejät. men det passar jag mig för att önska - då vet man aldrig vad som kan hända. här är lungt och tryggt.

kärlek och puss!

hon har rock'n roll i sina bröst, blues i sina lår, visor i sitt hår och poesi i sina sår.

hela jag, min kropp, min själ, min hud.... vi längtar efter sol och värme. gör inte ni det med?
jag har iallafall förberett mig nu - tånaglarna är rödmålade - så må den komma - sommaren!

kärlek! /ia

lugn, som en (rosa) filbunke.

fina va? har dock inte en aning om vad de heter..? nejlikor??

ooopps. jag tror minsann jag var lite uppskakad igår..

men nu är jag, för tillfället, lugn och glad och snäll. känner varken för att kasta porslin i väggen eller för att stortjuta. fint va? :)

idag är jag ledig och har hittills haft en sån där effektiv-så-in-i-norden förmiddag. jag har morgonprommenerat, såklart, samt tvättat, städat (välbehövligt!) och svarat på mejl och andra sådana nödvändigheter. skönt att få sånt gjort, jag tycker inte om när för mycket saker samlar sig på "att-göra"-listan.

list-avprickandet fortsätter i eftermiddag då jag ska traska ner på stan, göra ett ärende åt mina föräldrar vilket inkluderar en påhälsning hos bella, mammas kusin. det blir en rolig grej på "att-göra"-listan :) samt att försöka hitta någon läsvärd bok på biblioteket (fler boktips mottages tacksamt!!) och så kanske ett litet inrednings-inköp. blir det så, ska jag fota och visa er snarast :)

det här har jag säkert sagt massor av gånger, men tål att sägas igen: det är bra att kunna glädjas åt småsaker. som på kvällarna, som ofta är jobbiga eftersom energin är slut och tröttheten gör att jag tappar humör och besinning och sans, så kan jag fortfarande glädjas åt det allra minsta av smågrejer.

som igår, igenom tårdimmiga ögon kunde jag ändå le och glädjas åt min lilla, fina blombukett med levande blommor som jag fick med mig hem från edvin-konrads dop i söndags.

och åt mitt nyinköpta armband (på presentkort, exktra gratis och gött!). rosa, fint och vårigt det med.

tjusigt!

om man gör det på rätt sätt tror jag absolut man "får" njuta av materiella och ytliga saker som glädjekällor. att lite, lite tröstshopping är ok. för i grund och botten skapar det ju en tacksamhet till Gud, som jag vet är skaparen till allt gott. som ger oss det vackra. som skapat förmågan att njuta och glädjas.

och ja, än så länge får ni hålla till godo med såna här vad-jag-gör idag och hur-mår-jag inlägg. annars skulle det nog vara helt tomt här för tillfället.

MEN jag har lite tankar som jag funderat på hur länge som helst. angående Gud och oss. som handlar om att jag inte riktigt tror på den här individ-private-psykolog-guden vi ibland ägnar oss åt och gör Gud till. jag får inte riktigt till det bara... men snart så kanske! :)

jag blir ju glad av att skriva så jag får försöka att ägna överbliven tid till sånt, inte bara tvinga mig att träna.

förresten har jag ju söndagens mästarnas-mästare avsnitt kvar att kolla in också. detta löser sig och blir bra.

tjaoooo!

rosa är nog den skit-snyggaste färgen just nu!

kärlek! /ia.

space bound

nä. jag orkar inte idag heller. orkar ingenting.

jag skulle vilja skriva något storslaget inlägg om Gud. men inte ens det förmår jag just nu. imorgon kanske. eller en annan dag, ett annat liv.
men... jag tror inte direkt han dödar mig för det. som sagt, Gud är ju Gud, och inte människa. tur nog.

men jag lär mig väl något varje period av sånt här. efter ett antal år har jag ju iallfall kommit fram till att jag ofta blandar ihop saker. när jag tror att jag har ätstörningsproblem så har jag nog mest ensamhetsproblem. som jag tar ut i uttryck av viktfobi, matångest och träningspanik. för såklart allt det här hade varit mycket lättare att hantera om man hade haft någon att dela vardagen med.

så: ni som har någon. ni som inte vaknar upp ensam varje morgon. ni som inte spenderar dagen med er själva. ni som inte har varje kväll med dig själv som enda sällskap. du som inte går och lägger dig ensam varevigaste natt. ni som inte måste träna varje dag för att spendera tiden och tygla tankarna, hantera dig själv. kom ihåg en sak: var tacksam. var jävligt tacksam.

för ja jag tänker gärna erkänna: det är inte alltid så himla roligt att vara fri och ensam. även om det innebär att man kan ta chansen att åka till indien.

och JA! jag fattar. jag är inte den enda. det är inte unikt synd om mig. det är inte synd om mig alls faktiskt. det finns drillioners av singlar och ensamma människor. men för det tänker jag inte låtsas som det alltid är så jäkla kul. så det så.
jag är snart 24år och trött på ensamhet. det innebär ju inte att man absolut måste träffa någon. man kan vara singel - men utan att vara ensam.

o-heligt inlägg? den här bloggen är inte skapt för att vara helig. den är skapt för att vara äckel-ärlig ibland.
för i ärlighetens namn, skulle inte den här världen kunna bli liiiite bättre om vi slutade hålla upp våra "jo-det-är-bra" leenden hela förbannade tiden?
visa mig lite sår och skit!


kärlek! /ia

ps ursäkta svordomarna. jag misstänker, som sagt, att mina hormoner, eller hela jag, inte är speciellt i balans just nu.
om det åtminstonde kunde sluta regna nån * gång och bli lite varmt kanske? d.s.