som jag skrev om HÄR så tänkte jag på ett ord när jag gick till jobbet häromdagen: yrkesstolthet.
jag tror det dels handlar om det jag skrivit om i ganska många inlägg: att jag älskar att vara sjuksköterska och är stolt över det. att det meningsfulla i mitt yrke oftast överväger de sidorna som är mindre bra som underbetalning, stress, dåliga arbetstider m.m.
jag tycker det känns så oerhört bra att få jobba, bra för mitt mående och bra för min självkänsla. även om det väl var helt okej att plugga också så är det en helt annan känsla nu: det jag gör är meningsfullt, både för mig själv och för andra. vet inte riktigt om skolan kändes så meningsfull alla gånger, hehe.
att jobba (överhuvudtaget, men som sjuksköterska i synnerhet) gör att jag känner mig som en viktig del av samhället. det gör att jag har något vettigt att fylla mina dagar med. det gör att jag får en massa positiva människomöten varje dag. det gör att jag får umgås med trevliga arbetskamrater och får stora delar av mitt sociala behov tillgodosett. det gör att jag får en lön som i sin tur gör mig fri och självständig (och dessutom kan jag lyxa till det ibland med nån shopping till hemmet, sportutrustning eller resor...mode går jag inte riktigt ihop med...) det gör att min hjärna vissa dagar får anstränga sig till max - och man blir välbehövligt utmanad. det innebär mindre tid till ältande och navelskåderi och man får ägna sig åt något så mycket bättre: hjälpa andra.
jobbet gör att jag uppskattar de lediga dagarna desto mer.
att ägna mycket av sin tid åt något som känns viktigt och meningsfullt, det ger iallafall mig en anledning att sträcka på ryggen och en anledning till att gå upp ur sängen på morgonen.
detta har fått mig att på ett nytt sätt få upp ögonen för vikten av att ha ett arbete. hur betydelsefullt det är för självkänslan. och jag förstår alltmer de politiker som propagerar för just det här: arbetslöshet är ett stort hot medan ett jobb kanske är bland det viktigaste man bör kämpa för i samhället.
missförstå mig rätt: jag tycker inte att man inte har nån rätt att känna självkänsla och vara stolt utan att vara yrkesverksam, MEN jag tror det är en bra förutsättning.
att vara delaktig i samhället, del i något större, del i något produktiv. jag tror att många människor drömmer om det.
jag tror vi är skapta för att arbeta, sen förstår jag att alla människor inte alltid klarar av att vara yrkesverksamma vid t.ex. sjukskrivningar, depressioner, svåra fysiska handikapp osv. men arbeta tror jag de allra flesta innerst inne vill, och då menar jag att arbete självklart också är att ta hand om barn, sköta hemmet, sköta en gård, laga en bil, träna för att bli proffs i hockey eller vad det nu må vara.
jag tror inte vi är gjorda för att ligga i soffan -endast.
så. därför tror jag att det är viktigt att de människor som vill vara en del av arbetslivet faktiskt får vara det. att invandrare får jobb snabbt när de kommer hit - kanske den bästa motivationen för att lära sig svenska? att det inte ska vara så svårt för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden.
det känns skevt när många människor går arbetslösa medan de som väl är etablerade på arbetsmarknaden får stressa ihjäl sig. fördela arbetet på fler, låt fler vara med! det finns ju enkla sysslor att göra också, man behöver inte ha hundraårig högskoleutbildning för allt.
jaha... så slutade det här inlägget också i någons sorts politisk uppmaning.
well, det får väl vara så då.
jag tror det dels handlar om det jag skrivit om i ganska många inlägg: att jag älskar att vara sjuksköterska och är stolt över det. att det meningsfulla i mitt yrke oftast överväger de sidorna som är mindre bra som underbetalning, stress, dåliga arbetstider m.m.
jag tycker det känns så oerhört bra att få jobba, bra för mitt mående och bra för min självkänsla. även om det väl var helt okej att plugga också så är det en helt annan känsla nu: det jag gör är meningsfullt, både för mig själv och för andra. vet inte riktigt om skolan kändes så meningsfull alla gånger, hehe.
att jobba (överhuvudtaget, men som sjuksköterska i synnerhet) gör att jag känner mig som en viktig del av samhället. det gör att jag har något vettigt att fylla mina dagar med. det gör att jag får en massa positiva människomöten varje dag. det gör att jag får umgås med trevliga arbetskamrater och får stora delar av mitt sociala behov tillgodosett. det gör att jag får en lön som i sin tur gör mig fri och självständig (och dessutom kan jag lyxa till det ibland med nån shopping till hemmet, sportutrustning eller resor...mode går jag inte riktigt ihop med...) det gör att min hjärna vissa dagar får anstränga sig till max - och man blir välbehövligt utmanad. det innebär mindre tid till ältande och navelskåderi och man får ägna sig åt något så mycket bättre: hjälpa andra.
jobbet gör att jag uppskattar de lediga dagarna desto mer.
att ägna mycket av sin tid åt något som känns viktigt och meningsfullt, det ger iallafall mig en anledning att sträcka på ryggen och en anledning till att gå upp ur sängen på morgonen.
detta har fått mig att på ett nytt sätt få upp ögonen för vikten av att ha ett arbete. hur betydelsefullt det är för självkänslan. och jag förstår alltmer de politiker som propagerar för just det här: arbetslöshet är ett stort hot medan ett jobb kanske är bland det viktigaste man bör kämpa för i samhället.
missförstå mig rätt: jag tycker inte att man inte har nån rätt att känna självkänsla och vara stolt utan att vara yrkesverksam, MEN jag tror det är en bra förutsättning.
att vara delaktig i samhället, del i något större, del i något produktiv. jag tror att många människor drömmer om det.
jag tror vi är skapta för att arbeta, sen förstår jag att alla människor inte alltid klarar av att vara yrkesverksamma vid t.ex. sjukskrivningar, depressioner, svåra fysiska handikapp osv. men arbeta tror jag de allra flesta innerst inne vill, och då menar jag att arbete självklart också är att ta hand om barn, sköta hemmet, sköta en gård, laga en bil, träna för att bli proffs i hockey eller vad det nu må vara.
jag tror inte vi är gjorda för att ligga i soffan -endast.
så. därför tror jag att det är viktigt att de människor som vill vara en del av arbetslivet faktiskt får vara det. att invandrare får jobb snabbt när de kommer hit - kanske den bästa motivationen för att lära sig svenska? att det inte ska vara så svårt för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden.
det känns skevt när många människor går arbetslösa medan de som väl är etablerade på arbetsmarknaden får stressa ihjäl sig. fördela arbetet på fler, låt fler vara med! det finns ju enkla sysslor att göra också, man behöver inte ha hundraårig högskoleutbildning för allt.
jaha... så slutade det här inlägget också i någons sorts politisk uppmaning.
well, det får väl vara så då.
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar