Nu tänkte jag skriva om några tankar jag har kring detta med invandring/flyktingström/svenska samhället/ integration/ välfärd etcetera.
Det skrivs ju spaltmeter om detta varje dag i varje tidning, diskussionen har varit på tapeten länge och kanske speciellt sedan sommaren/hösten 2015 då flyktingströmmen till Sverige, och hela Europa ökade markant.
Jag vet att jag inte är extremt insatt i det här, är liksom ingen professor i migrationskunskap, men tänkte som sagt bara dela en liten tanke som kommer från mitt hjärta (eller hjärna?).
Min poäng går ut på det här: Överallt i tidningarna och i andra medier har vi det senaste året läst vilken kris Sverige står i och inför, mycket på grund utav flyktingströmmen (enligt vissa då...) Det pratas om hur samhället förfaller, om att många olika brott begås, om uppror och stenkastning, om ett skolväsende som inte fungerar, om hur vårdpersonalen går på knäna, om hur fattiga pensionärerna är och så vidare och så vidare.
Och mycket utav den oron tycker jag också vädras mellan oss medborgare i samhället, både i verkligheten och på nätet, om hur dåligt det går för Sverige. Och den slutsatsen många tycks dra är att detta beror på den generösa flyktingpolitik som Sverige har/har haft och att invandringen måste minskas för att Sverige ska 'klara sig som det bra landet vi en gång var'.
Jag tror inte på det där.
Jag är inte dum, självklart är inte uppgifter om till exempel stenkastning och brinnande bilar i förorter, och skottlossning inom gängkrigen något som är påhittat. Och självklart ställer en stor flyktingström det svenska samhället på prov och stora utmaningar väntar.
Däremot tror jag inte att gemene man i Sverige, den vanliga Svensson, har det dåligt eller behöver känna sig hotade om att få det dåligt. (Liten parentes; jag tror läget kan förändras snabbt. Jag tror Sverige kan dras in i krig, jag tror det kan bli ett tredje världskrig, jag tror att det skulle kunna bli kärnvapenkrig. Det är ett osäkert världsläge vi står i och vi kanske ska vara beredda på att saker kan ändras snabbt.)
Däremot tror jag inte svenskarna kommer behöva lida för att vi tar emot flyktingar. Om det skulle innebära en viss sänkning av allas våran levnadsstandard tänker jag att det kanske till och med kan vara bra för oss?
För det jag upptäcker när jag ser mig omkring i samhället är någonting helt annat; jag ser fina bilar överallt, jag ser människor som åker på flera utlandssemestrar per år. Och mycket mer.
Vi har ju varit i fjällen en del senaste året, Sälen, Trysil och Åre, och där ser jag massa (vita) familjer som verkar ha råd att spendera en hel del pengar. Och jag ser framförallt en massa (vita) medelålders män som förutom skidsemestern i sig har råd att spendera en hel del pengar på bland annat dyr alkohol.
Medelsvensson, du och jag alltså, köper bilar, båtar, hus, bostadsrätter, semesterresor, sommarstugor och lägger mycket pengar på fritidsintressen, renovering, fester och så vidare. Medelsvensson sparar pengar i aktier och fonder och har därmed fått mer pengar än vad vi behöver (och kanske förtjänar?). Företagsledare och vd:ar och styrelsemedlemmar i storföretagen tjänar multum och får bonusar och fallskärmsavtal. Varför ställer man inte dessa personers ekonomiska villkor i jämförelse mot den invandring som sker. Varför är det alltid svaga grupper som måste ställas mot varandra? Fattigpensionärer mot asylsökande, svenska uteliggare mot asylsökande, personer med förståndshandikapp mot asylsökande? Varför är det inte medelsvensson, det vill säga vi, eller de som har det ännu bättre ställt, överklassen, varför är de inte de/vi som kan betala det som krävs för att Sverige ska ha en fortsatt fungerande välfärd som ställs i jämförelse mot de mer ekonomiskt svaga grupperna i samhället?
Och det jag tycker är extra sorgligt; det känns som det är de som lever såhär välbärgat som skriker högst om att Sverige inte kan ta emot fler medan de som har det lite sämre ställt är bättre på att visa medmänsklighet?
Jag tror också att många av problemen i svenska samhället hade funnits där ändå, även om vi inte haft så många asylsökande. Jag tror inte att oordningen i skolan bara beror på dem, utan på andra saker så som barn som inte har respekt för lärare, för stort eget ansvar i tidig ålder, etcetera. Och jag tror krisen inom vården hade funnits även om vi inte tagit emot lika många flyktingar, att det till stor del beror på att efterfrågan av vård är större än den kapacitet som finns, att det finns stora strukturella problem som behöver lösas - med eller utan flyktingström.
Visst, det kanske inte är optimalt att ta emot 160.000 flyktingar på ett år, men vad har vi för val när världen står i brand och människorna redan har flytt? De behöver vår solidaritet.
Och sen tror jag också att Sverige kommer behöva alla dessa invandrare som arbetskraft i framtiden, att det som kanske är en belastning nu skall ses som en stor tillgång för framtida behov.
Man skulle kunna se det i bibliska termer också, till exempel 'Ge, så skall ni få'. Jag tror det är en princip som skulle kunna gälla för hela det svenska samhället i den här frågan, att vi kanske får stora välsignelser tillbaka om vi öppnar våra hjärtan (och plånböcker) för de som är i nöd.
Den här artikeln nedan, publicerad i februari i år och skriven av Stefan Fölster säger det förmodligen mycket bättre än vad mitt ostrukturerade tänkande gör. Men hoppas ni hängde med lite i vad min tanke var? Typ att: många svenskar har det så oerhört bra ställt att vi borde sluta klaga på att människor som flyr för sitt liv kommer hit för att få hjälp.
Det skrivs ju spaltmeter om detta varje dag i varje tidning, diskussionen har varit på tapeten länge och kanske speciellt sedan sommaren/hösten 2015 då flyktingströmmen till Sverige, och hela Europa ökade markant.
Jag vet att jag inte är extremt insatt i det här, är liksom ingen professor i migrationskunskap, men tänkte som sagt bara dela en liten tanke som kommer från mitt hjärta (eller hjärna?).
Min poäng går ut på det här: Överallt i tidningarna och i andra medier har vi det senaste året läst vilken kris Sverige står i och inför, mycket på grund utav flyktingströmmen (enligt vissa då...) Det pratas om hur samhället förfaller, om att många olika brott begås, om uppror och stenkastning, om ett skolväsende som inte fungerar, om hur vårdpersonalen går på knäna, om hur fattiga pensionärerna är och så vidare och så vidare.
Och mycket utav den oron tycker jag också vädras mellan oss medborgare i samhället, både i verkligheten och på nätet, om hur dåligt det går för Sverige. Och den slutsatsen många tycks dra är att detta beror på den generösa flyktingpolitik som Sverige har/har haft och att invandringen måste minskas för att Sverige ska 'klara sig som det bra landet vi en gång var'.
Jag tror inte på det där.
Jag är inte dum, självklart är inte uppgifter om till exempel stenkastning och brinnande bilar i förorter, och skottlossning inom gängkrigen något som är påhittat. Och självklart ställer en stor flyktingström det svenska samhället på prov och stora utmaningar väntar.
Däremot tror jag inte att gemene man i Sverige, den vanliga Svensson, har det dåligt eller behöver känna sig hotade om att få det dåligt. (Liten parentes; jag tror läget kan förändras snabbt. Jag tror Sverige kan dras in i krig, jag tror det kan bli ett tredje världskrig, jag tror att det skulle kunna bli kärnvapenkrig. Det är ett osäkert världsläge vi står i och vi kanske ska vara beredda på att saker kan ändras snabbt.)
Däremot tror jag inte svenskarna kommer behöva lida för att vi tar emot flyktingar. Om det skulle innebära en viss sänkning av allas våran levnadsstandard tänker jag att det kanske till och med kan vara bra för oss?
För det jag upptäcker när jag ser mig omkring i samhället är någonting helt annat; jag ser fina bilar överallt, jag ser människor som åker på flera utlandssemestrar per år. Och mycket mer.
Vi har ju varit i fjällen en del senaste året, Sälen, Trysil och Åre, och där ser jag massa (vita) familjer som verkar ha råd att spendera en hel del pengar. Och jag ser framförallt en massa (vita) medelålders män som förutom skidsemestern i sig har råd att spendera en hel del pengar på bland annat dyr alkohol.
Medelsvensson, du och jag alltså, köper bilar, båtar, hus, bostadsrätter, semesterresor, sommarstugor och lägger mycket pengar på fritidsintressen, renovering, fester och så vidare. Medelsvensson sparar pengar i aktier och fonder och har därmed fått mer pengar än vad vi behöver (och kanske förtjänar?). Företagsledare och vd:ar och styrelsemedlemmar i storföretagen tjänar multum och får bonusar och fallskärmsavtal. Varför ställer man inte dessa personers ekonomiska villkor i jämförelse mot den invandring som sker. Varför är det alltid svaga grupper som måste ställas mot varandra? Fattigpensionärer mot asylsökande, svenska uteliggare mot asylsökande, personer med förståndshandikapp mot asylsökande? Varför är det inte medelsvensson, det vill säga vi, eller de som har det ännu bättre ställt, överklassen, varför är de inte de/vi som kan betala det som krävs för att Sverige ska ha en fortsatt fungerande välfärd som ställs i jämförelse mot de mer ekonomiskt svaga grupperna i samhället?
Och det jag tycker är extra sorgligt; det känns som det är de som lever såhär välbärgat som skriker högst om att Sverige inte kan ta emot fler medan de som har det lite sämre ställt är bättre på att visa medmänsklighet?
Jag tror också att många av problemen i svenska samhället hade funnits där ändå, även om vi inte haft så många asylsökande. Jag tror inte att oordningen i skolan bara beror på dem, utan på andra saker så som barn som inte har respekt för lärare, för stort eget ansvar i tidig ålder, etcetera. Och jag tror krisen inom vården hade funnits även om vi inte tagit emot lika många flyktingar, att det till stor del beror på att efterfrågan av vård är större än den kapacitet som finns, att det finns stora strukturella problem som behöver lösas - med eller utan flyktingström.
Visst, det kanske inte är optimalt att ta emot 160.000 flyktingar på ett år, men vad har vi för val när världen står i brand och människorna redan har flytt? De behöver vår solidaritet.
Och sen tror jag också att Sverige kommer behöva alla dessa invandrare som arbetskraft i framtiden, att det som kanske är en belastning nu skall ses som en stor tillgång för framtida behov.
Man skulle kunna se det i bibliska termer också, till exempel 'Ge, så skall ni få'. Jag tror det är en princip som skulle kunna gälla för hela det svenska samhället i den här frågan, att vi kanske får stora välsignelser tillbaka om vi öppnar våra hjärtan (och plånböcker) för de som är i nöd.
Den här artikeln nedan, publicerad i februari i år och skriven av Stefan Fölster säger det förmodligen mycket bättre än vad mitt ostrukturerade tänkande gör. Men hoppas ni hängde med lite i vad min tanke var? Typ att: många svenskar har det så oerhört bra ställt att vi borde sluta klaga på att människor som flyr för sitt liv kommer hit för att få hjälp.
Stefan Fölster: Sverige brakar ihop – men för mig går det bra
KRÖNIKA I nästan alla avseenden går det bättre för Sverige än på decennier, ändå lever många i villfarelsen att det går åt skogen med landet.
Nutiden påminner om de ganska goda åren 1668 till 1675 som går under beteckningen "det stora oväsendet". I stället för att njuta av lugnet, började svenskar se troll överallt. I masshysterin brändes åtskilliga hundra häxor. Först när kriget mot Danmark bröt ut lyckades många återfå grepp om verkligheten.
I dag hävdar fyra av fem svenskar att det går bra för dem själva. Trots detta är de flesta övertygade om att det går åt skogen för de flesta andra, för landet, och än mer för världen. Terrorister, brottslighet, arbetslöshet, välfärden som brakar ihop - ja man behöver bara öppna en tidning för att bli varse om alla otäckheter som breder ut sig.
För en ekonom som dagligen tar tempen på Sveriges utveckling ter sig dysterheten ganska märklig. I nästan alla avseenden går det bättre för Sverige än på decennier. Tillväxten är hög. Svenskars inkomster efter skatt (och inflation) är 50 procent högre än för 20 år sedan. Denna rejäla ökning av levnadsstandarden har nått alla grupper. För tjugo år sedan talades det om fattigpensionärer och nyckelbarn. Det är länge sedan jag hörde någon använda dessa ord.
Betydligt fler har arbete jämfört med för 20 år sedan. Det sysselsättningsmål som Göran Persson aldrig nådde är nu uppfyllt. Visserligen är arbetslösheten också hög, men inte för att färre arbetar, utan för att fler söker jobb som tidigare inte såg det lönt att ens försöka.
Brottsligheten är knappast högre. Statistiken är snårig. Men i den kanske mest pålitliga undersökning där svenskar varje år frågas om de har blivit utsatta för brott så är brottsligheten svagt avtagande.
Visst har terroristhot tidigare varit ovanliga i Sverige, även om de har funnits. Men det är lätt att tappa proportionerna. I Sverige har två människor per år dött i terroristdåd under 2000-talet. Det är visserligen tragiskt, och kräver insatser. Men den sansade lyckas samtidigt hålla i åtanke att dubbelt så många dör i älgkrockar, nästan tusen gånger så många dör i självmord eller fallolyckor. Tolvtusen människor dör i Sverige varje år av rökningsskador.
I världen som helhet är proportionerna lika anmärkningsvärda. Terroristoffer har ökat ordentligt till ungefär 30 000 människoliv förra året. Under samma år dog dock 1,2 miljoner människor i trafikolyckor, och närmare tio miljoner i undvikbara sjukvårdsmisstag. Mänsklighetens hälsa fortsatte att förbättras och den väntade livslängden ökade.
Missa inte skogen för träden! De senaste hundra åren har inneburit det största lyftet i mänsklighetens livsvillkor någonsin. Under tiden har dock tidningarna mest förmedlat bilden av världskrig, atombomber, flyktingvågor, naturkatastrofer, och nya epidemier som aids och ebola och mycket annat apokalyptiskt.
I Sverige har livet på 20 år blivit mycket bättre, allt medan tidningarna fylls av elände och läktarspelares missunnsamhet. Allt fler tror att landet brakar ihop. Förhoppningsvis behöver vi denna gång inget krig mot Danmark för att återfå balansen.
