come on baby!

okej jag ÄR en virrpanna. tror jag. eller så har de ändrat datumet för anmälan (tror att det första alternativet är mest troligt, haha) för nu när jag skulle gå in och anmäla mig till den där Indien/Nepal-resan så var det ju den 31 mars som är sista anmälningsdatum.

vilket ju tyvärr innebär att jag kan få tid att tänka om och banga ur. MEN det innebär ju också att om någon vill med så har ni hela 2 månader på er på att fundera på saken.
Bra va?

jag ska åka iallafall. men väntar lite med anmälan då.

idag har jag åkt längd, 13km ospårat + 5km på spår - de sista fem gick definitivt lite fortare. 

PUSS. 

see the world

jag är ju inte så himla smart jämt.

som när jag kommer på kvällen innan sista anmälningsdatumet till en resa att jag kanske ska fråga er vänner om nån vill med?

jag har ju liksom tagit förgivet att ingen annan vill åka så att jag får fixa biffen själv liksom. men jag har ju knappt frågat...och sällis är ju alltid trevligt.

så: imorgon anmäler jag mig (nog - om jag inte flippar ur ) till en 4 veckorsresa med Rosa Bussarna, den 12okt-6nov i år. Resan går till Indien och Nepal. Här kan man läsa mer: http://www.rosabussarna.com/publish/softadmin.aspx?id=3&JourneyId=44


så ja.
är du sugen, säg till. tror säkert att man borde kunna anmäla sig nån dag senare än imorgon också. jag är ju ute med liiiiiiite kort varsel känner jag. eller vadå, 30 papp och 4 veckors ledighet i höst, det fixar väl vem som helst? :P

puss! /ia.

ps. resan kommer bli så sjuuuukt awesome. det känner jag på mig. speciellt eftersom jag ska med. ;) Häng på! d.s. 

Don't Whine

yepp. man FÅR vara glad och nöjd och stolt över sig själv för småsaker. saker man utvecklas i, saker man blir duktigare på.

de senaste dagarna när jag jobbat har jag märkt vissa saker. jag kan ta hand om vissa jourfall själv, göra rätt sorts bedömningar och behandlingar. till och med på ögon-patienter. jouren tycker jag är skitsvår, så att märka att jag faktiskt lärt mig massor under det året jag varit på 45:an känns häftigt. en självförtroende-boost. 

och.
de senaste dagarna har jag varit tvungen att få dit pvk:er (intravenösa infarter, 'nålar') på rätt skröpliga tanter. undernärda, tunna. sånna där utan blodkärl. OCH jag var inställd på att jag inte skulle fixa det. MEN jag sätter  på första försöket. visst, en skitgrej kanske. MEN också en rolig självförtroendeboost.
speciellt roligt känns det när det gäller sådana 'hantverks' grejer, där det gäller att vara känslig och ha rätt handlag. jag har alltid vetat att jag är bra på att plugga, läsa, ordbajsa, vara 'smart' och sånt, men alltid tvivlat på min praktiska förmåga. men jag kan. 

och jag tycker, oftast, att för att ha jobbat endast ett år så är jag en bra sjuksköterska.
tänkt att jag får, och vågar, säga så om mig själv.

coolt.
den där tjejen med sämst självförtroende och självkänsla är på väg bort, bort, bort. great va?

nått försök att äta en grön nyttighetsmiddag...

kärlek! /ia. 

det känns ibland som om icke-kristnas första tankar när de hör att någon är kristen är:

" - okej, då får den inte dricka alkohol och inte ha sex innan den gifter sig. "

som att det vore det allt handlar om.


nu vill jag INTE skriva ett inlägg där jag säger att de här frågorna inte har någon betydelse, att det som kristen är fritt fram att dricka hur mycket man vill och att det inte spelar nån roll vem du ligger med. det står ju liksom i Bibeln att man inte ska berusa sig och att äktenskapet ska hållas heligt.

MEN
om man läser Bibeln. Så ser man att det knappast är det enda den handlar om. knappast där fokuset ligger. det nämns. Men bibeln är INTE en lång utläggning om vad och hur mycket man bör dricka eller inte dricka eller vad som räknas som sex och vad man får och inte får göra.

DÄREMOT står det en himla massa i Bibeln om hur man bör bete sig mot sina medmänniskor. Hur man ska behandla de svaga i samhället. Att man ska älska sina kristna syskon, och alla andra. Att man ska utföra goda gärningar. Att man inte ska vara självisk. Att man ska ära Gud. Att Jesus är vägen till Gud. Om sanning och att man inte ska ljuga. Om Guds karaktär, den rättvisa och kärleksfulla. Hur våra karaktärer bör vara, vad vi bör eftersträva. Att vi på något vis ska försöka efterlikna Jesus. Jesus som såg samhällets bottenslam, samhällets avskum, de som ingen annan såg. Jesus som festade med lagbrytare och horor. Som pratade med kvinnor. Som tog på dem som ingen ville vidröra. Som botade dem som inga läkare hade kunnat bota.


inom frikyrkan kan jag ibland, tyvärr, också tycka att det är dessa alkohol- och sex kriterier som räknas. om du klarar av att inte ha sex innan äktenskapet och dricka så är du 'duktig'. sen spelar det liksom ingen roll om du är stolt, snackar skit, är girig på pengar, självisk och inte bryr dig ett dugg om fattiga och lidande medmänniskor eller att ta hand om jorden vi vandrar på.


tänk om människor utanför kyrkväggarna skulle tänka om de kristna: ja, det är dom som alltid är så trevliga och hjälpsamma. de som är gästfria och generösa. det är de som ser de svaga människorna och som är lite mindre egoistiska. det är de som värnar om naturen. de är de som inte snackar skit om varandra utan är ärliga.

jag skulle bli så glad om någon som för höra att jag är kristen inte frågar: jaha, dricker du inte då och har du aldrig haft sex?
tänk om någon frågade: Jaha, vad gör du i ditt liv som är inspirerat av Jesus och hur försöker du göra för att efterfölja honom? Hur gör du för att ära Gud?


och en del av svaret skulle ju kunna handla om hur man tänker kring alkohol och sex. Men inte BARA det. det känns som att stirra sig blind på en liten prick av en hel färgpalett.
slå upp Bibeln och se själv.


så.
nu var det sagt och jag ska bara vänta och se om någon tänker halshugga mig.
haha.

som sagt. det här betyder inte att jag säger: sup och ligg med vem som helst. det betyder bara att jag tycker det finns andra kriterier och andra karaktärsdrag som också har betydelse. som borde lyftas fram mera. 
att vara god. inte bara vara duktig. 

kärlek! /ia

det måste finnas andra sätt att leva

det känns som man i den här åldern (jo, jag är ju faktiskt inne på det 25:e även om jag inbillar mig att jag är 18....haha) borde sträva efter vissa saker.

- ett fast jobb. gärna heltid.

men jag vill inte. vill faktiskt verkligen inte. fast jobb för mig.... låter verkligen som fast. bunden. ofri. att man är tvungen att jobba. 4 ynka veckors ledighet om året. man lovar att vara kvar och stanna på samma ställe. nä fy, jag tycker inte om löften. att skriva på för en månad i taget passar alldeles utmärkt för mig. jag vill inte bara jobba, jobba, jobba. jag vill ju vara fri att resa och upptäcka världen för bövelen :)


- typ köpa lägenhet/hus eller så

nää, thank you.! bor ju hemma hos ma&pa nu och guu va skönt det är. och bra.. för min hälsa och mitt sista steg i ÄS-tillfriskandet. . i Indien lärde jag mig något viktigt: jag kan äta mat utan att bli tjock. och jag vill inte slänga bort den lärdomen. visst, det är sjukt bortskämt att det oftast är någon annan som köper och lagar maten. men det underlättar. det underlättar att jag fortfarande kan äta, riktigt mat, flera gånger om dagen. frukost, lunch, middag. riktig lagad mat. varje dag. jag vågar äta normala saker. normal mat. inte bara sallad och ägg. pasta, bröd och sånt. vågar äta vad som faller mig in. inte inrutat och tvångsmässigt.
jag har kommit ifrån sockersuget. struntar i kakor och godis och äter på riktigt. 

OCH jag slipper vara själv. hatar att vara själv. ensamtid gillar jag, men det är något helt annat. det är ju liksom bara att stänga in mig på rummet om jag vill vara själv. de sista åren av ätstörningarna var det oftast inte mat-grejen i sig som gjorde att jag mådde dåligt. det var mest ensamheten. som tog sig uttryck i ÄS.

så, nej, att jag inte har några bestämda planer för hur jag ska bo, var jag ska bo osv. förresten, om man köper något så måste man ju bo där. nä fy. återigen: friheten. bo var jag vill, flytta när jag vill, var jag vill. jag bestämmer själv.


- man-barn- grejen.

jo visst, det verkar ju nice. kanske. när man är mogen för't. och jag är det inte. morsa liksom? haha, vilket sjukt skämt! jag har ju knappt lärt mig ta hand om mig själv. ännu.

så. medan vännerna skaffar barn, hus, jobb.... så är jag så sjuuuuuukt nöjd med att vara en tim-vikande 24-åring hemmaboende hos mamma&pappa. just för tillfället.


varför? varför rädd att lova? varför rädd att binda upp mig vid saker, platser?

jo.
mina första 20år var jag bunden. dels av sånt där de flesta iofs är bundna av. skolgång, brist på pengar osv.
men framför allt bunden vid rollen av den jag trodde jag behövde vara.
duktig flicka.

duktig i skolan. var närvarande vid precis varenda träning. aldrig sjuk från jobb. alltid ställa upp för sina vänner. men mest: bunden av att försöka vara en duktig dotter. en duktig kristen. försöka göra rätt. bunden av rädslan för alla bråk. all gråt.
jag ljög rätt mycket. om vem jag var och vad jag gjorde. det var nog inte så bra....

tills jag tillslut fet-failade. blev sjuk.
och ja... då blev jag ännu mera fast och bunden. fem år totalkontrollerad av mat, vikt och tränings-ångest.

så NU.
när jag äntligen är så sjukt förbenat FRI som jag alltid velat vara.

då är jag livrädd för att mista min frihet.

och förresten tycker jag det verkar meningslöst att bara jobba för att kunna köpa grejer. jobba mindre, köpa mindre, det är min melodi. uppleva mera. 

kärlek! /ia

"Herren skapade människan av jord och lät henne återvända till jorden. Han utmätte hennes dagar och levnadsår och gav henne makt över alla varelser på jorden. Han rustade människorna med en kraft likt hans egen: till sin avbild skapade han dem. Han ingöt fruktan för dem i allt som lever, han lät dem härska över djur och fåglar. Förstånd gav han dem: tunga och ögon och öron, och ett hjärta, så att de kunde tänka. Han fyllde dem med kunskap och klokhet och lät dem se vad som är gott och ont. Han sänkte deras hjärtan sitt eget öga för att kunna visa dem storheten i sina verk. Och de ska prisa det heliga namnet, så att storheten i hans verk blir känd. "

 stora ord. jag har inte skrivit dem själv. slog upp Bibeln lite på måfå och vips. ibland går allt man läser in genom ena örat och ut genom andra. ibland drabbas man.

kärlek! /ia

my heart is freaking out when I held ya

jag skulle ju sova inatt och bli en snäll och pigg och glad tjej. jo, tjena vad bra det gick! 
gick och la mig vid 23, och skulle sova till nio...

men av massvis av olika anledningar så blev det ett evigt snurr i sängen fram till typ kl två, tre, när jag äntligen slockande. så det där med att vara pigg och utvilad kunde man ju fet-glömma.

MEN det finns andra små trix...
humöret och piggheten och glädjen fixades ändå. genvägen: spring dig till tusentals endorfiner på ett löpband. intervallträning är extra gynnsamt.

för återigen stod jag där med VALET (man har alltid ett val): trött som ett as. åka hem och lata mig, slöa, vara trött och lite smårisigt humör hela kvällen..... eller, släpa iväg mig själv till gymmet. lite frusen, hungrig, sådär tränings o-sugna ni vet?
men man får en sån sjuk stor belöning av att göra det ändå! jag vill bara tipsa och peppa alla till att göra det. att träna fastän ni helst vill slagga i soffan. för det är SÅ värt det och ni ångrar er aldrig efteråt. promise!

sen dess har jag varit pigg som en mört (vilket iofs kanske inte är riktigt lika lyckat nu kl halv ett när jag borde sova. hoppas, hoppas jag kan sova inatt bara. att inte kunna, sånt får mig att tro att jag ska bli psykiskt sjuk och galen. avskyr att snurra runt som en orolig ål i sängen....)


och vet ni mer vad som är så bra med träning. (nu när vi ändå är inne på det och det blev ett sådant inlägg. )jo: man återfår sitt självförtroende. för mig är det så iallafall. och nej, alltså inte bara det där kroppsliga självförtroendet, att man tränat och därför kan känna sig nöjd med dagen (och pressa mat med gott samvete, hehe - kvällens diet-mat bestod av kebabpizza och semla. nice -det är så jag hade tänkt komma i form! ;)  )

MEN man (jag iallafall) får tillbaka även det där andra självförtroendet. det inre.
för ibland tappar jag det helt. tyvärr. det åker ner på noll. kanske lite kroppen och utseendet, men mest att jag känner mig fel, fel, fel. fel tankar, fel känslor, tråkig, tyst, blyg, trött, mosig. att jag är fel, och att jag borde ändra på mig för att bli någon kul att vara med.
men när jag tränar, då blir jag åter en superwoman. eller ja, en helt ok tjej iallafall. i mina egna ögon. om att jag, hela jag, är bra. något värt att ha, att vara med. att jag liksom är lagomt schysst, smart och rolig typ. jag känner mig tillräcklig. som jag är, den jag är.

träna gott folk. träna! då blir man glad :) 

ja,den bästa medicinen.

och ja, så är jag nog lite high på andra saker och känslor än endorfinerna också. yeah yeah livet liksom. OCH dessutom, det blir en Italien-resa i slutet av augusti/början av september. en vecka på Sardinien med några av mina allra bästa pang-brudar. Hur bra kommer inte det bli liksom?

ja.
ibland har man det bra alltså.
TACKSAMHET. 

frid och kärlek! /ia

jag ska vara tyst från och med nu, och se vad som händer när det bränner till

hopplöst dålig bloggning på mig, jag vet.
so sorry.

men det är väl det där att det liksom är 100km/h-liv och jag inte ens hinner sitta vid datorn längre (och det kan ju iofs vara bra). och trots att jag blivit high-tech med min iphone så kan jag inte blogga därifrån. borde jag kanske göra något åt...men jag fattar ju ingenting. som vanligt.

och hursomhelst. jag vill ju helst blogga om andra saker än mitt vardagsliv. får så sjukt intressant är det inte.

men just ikväll finns inte energin och tiden (som vanligt då alltså) till några djupare tankar och funderingar. så det får bli ett vardagsinlägg ändå.

sen sist:
torsdagen blev en mega-dag: vaknade kvart över fyra på morgonen och kunde inte somna om. hade ju jobbat kvällen innan och drömde bl.a. att jag lät en patient sova ute i snön och glömde bort honom så han höll på att frysa ihjäl. suck.
och sen jobbdag och sen ville man bara däcka på soffan men så gör man INTE  (om man heter ia iallafall) för då blir man ju bara tröttare. nej, man tar sig i kragen och släpar sig till gymmet och kör sin timme. minst. och VIPS så var man mycket piggare än innan. och sen, hejsanhoppsan, blev det visst hem och laga mat, valla skidor och byta om på 30min. bra jobbat seg-ia,, om jag får säga det själv. och så iväg till elljusspåret och åka en mil skidor. och blev upp-ägd av Micke som inte åkt på längd på flera år. känns ju sjukt bra..!eller inte. ha ;)

och ja nu hemkommen från en kort stockholmsweekend. jag och hanna var och hälsade på jessica, på tiden, hon har ju varit stockholmsbo ett år nu. och gött att få lite kvalitetstid tillsammans.

och vi har ätit (räkmacka, skaldjurspasta, indiskt = guuuu va gott) och fikat årets första semla som jag suktat så efter. och så har vi frusit om tårna. och pratat sjuksköterskesnack. och tjej-prat. sånt där som vi gör.
och dippat morötter och sett på film (och jag somnade i soffan - igen) och varit på bio (och jag typ-somande - igen!) och ja, någon har lite sömnbrist kanske:)

och ja.. tågresan hem var ett kapitel för sig. hade tänkt att kanske vara lite osocial och sova/musiklyssna MEN vi lyckades hamna i samma vagn som världens festgäng med 60-åriga MC-gubbar. skratta eller gråta? haha.

de var iallafall högljudda. och pratsamma. och rätt roliga. och jobbiga. och sällskapssjuka. och försökte gifta bort sina söner. och blev bara fullare och fullare och odrägligare ju längre resan gick. en glömde att gå av på den stationen han skulle gå av på. där hans fru stod och väntade. ha, man fick sig ett gott skratt iallafall :)

MEN när fulla 60-åriga gubbar börjar klappa en på stjärten när man ska gå förbi för att köpa kaffe... då har det liksom gått för långt. ja det är ju lustigt hur sprit kan förvandla vuxna män till .... IQ-befriade urtidsdjur? 

och ja. sen, i koncentrationen på att komma av tåget utan att få med sig nån full-gubbe hem till falun så glömde jag den enda stockholsmshoppingen i en kasse på tåget.

så allt känns så sjukt lyckat just nu.
man hade behövt lite soffmys och kramar.
men sova och bli en glad människa igen? - Ja, jag tror det. och imorn ska jag banne mig träna. klämma veckans sjätte pass. det viktigaste att hinna med. träning är den bästa medicinen. mot allt! min drog.

de enda, suddiga, mobilbilderna: (allt annat hann jag äta upp innan jag kom på att jag skulle fota, haha)

ledig imorn och sen jobb mån-tors. länge sedan jag hade såna normala arbetstider. det blir nog bra. vågar man tro på ledig helg nästa också? den som lever får se.

kärlek! /ia. 

it's a beautiful day

igår träffade jag en Maria-vän som jag inte sett sedan förra sommaren. men med vissa är det så, man behöver inte umgås en massa, det klickar ändå. men så fint att ses igen och det ska väl iallafall inte dröja ett och ett halvt år till nästa gång. en liten tjej-bäbis har ju tillkommit sedan sist också. mys!

och idag har jag varit hurtig nog att bege mig ut i skidspåret strax efter kl nio. inte en kotte mer än jag, minus 20.... och åh så sjukt vackert! snön, solen, skogen....kroppen som får jobba sig varm och svettig... det är awesome underbart.!
man åker upp på ett berg och längst upp finns en utsiktsplats och varje gång jag kommer dit måste jag stanna för att det är så vackert att man nästan tappar andan. och tacka Gud. för denna fantastiskt sköna värld han skapat åt oss och låter oss leva i.

det fick bli en snabbvända på 13km. fast speciellt snabbt vet jag inte om det gick, rätt kärvt i spåren....men anledningen till denna morgonträning är ju att jag ska iväg på jobb 13.30 (fast lär åka 12.15 nu när jag är en buss-tjej) till 21.30.

hoppas på att vi slipper stressa ihjäl oss ikväll. och sen hem och sängen för jobb 06.45 imorgon. gäsp!

men i helgen tar jag ledigt och åker på en kort-weekend till Stockholm med Hanna, för att hälsa på Jessica.
yeah!

stress-inlägg-bloggning.
tjao!

kärlek! /ia.

smärta är tillfälligt. kärlek är för evigt.

en sak som jag tänkt på. och som gör mig glad. och lite vemodig på samma gång.
(och nu ska jag skriva lite om mitt sjuksköterske-yrke igen)

det känns som jag befinner mig i verkligheten när jag jobbar. när jag en lördagsnatt står och torkar diarré ur en tant-rumpa (ursäkta kräsna människor - men det är så det ser ut!) istället för att hänga med vänner, hänga på krogen, dejta, mysa med familjen eller så - då känner jag: det här är verkligheten. det är såhär det är.

Sverige är fullt av gamla, sjuka människor som behöver andras hjälp för att klara sig. människor som är helt utlämnade till andra människors välvilja. det gör mig obehaglig till mods. för förr eller senare hamnar vi väl alla där, på ett eller annat sätt. blir gamla och sjuka. beroende av andra.

och jag vill inte. jag vill inte bli gammal. jag vill inte bli sjuk. jag vill inte att min kropp ska förfalla. jag vill vara ung och frisk och kry och osårbar. jag vill inte ha cancer. jag vill inte ha ångest. jag vill inte att någon annan ska få lov att torka mig i rumpan.

att jobba inom sjukvården kan göra mig vemodig. för man ser all skit. och jag blir ledsen. ledsen när jag ser människor som är lika gamla (unga?) som mig som är så starkt medicinerade med psykofarmaka för psykiska problem, ångest osv.
jag blir ledsen av alla historier man får höra om relativt unga människor som förlorat sina fruar/barn/män i cancern eller andra sjukdomar.
jag blir ledsen av att patienterna vars cancer gjort dem så ångestfyllda att de inte kan sitta still trots hästdoser av lugnande, utan vandrar runt i korridorerna natt efter natt.
jag blir ledsen av att behöva försöka göra en bedömning om människor är suicidbenägna (självmord) eller ej.

MEN
jag vill ändå vara där. i det. 

för det finns ju där. vara sig jag väljer att se det eller väljer att blunda för det. världen ser ut så, sverige ser ut så. vi kommer alla en dag, på ena eller andra sättet att bli gamla och sjuka och döende.

jag är glad att jag är i det.
jag är glad åt att ibland få offra en lördagsnatt åt att torka bajs. för det gör att det värt det. värt att gå till jobbet. för några måste ta hand om de gamla, de sjuka. jag gör det gärna.

jag brottas ju så ofta med om jag gör något meningsfullt med mitt liv. om jag skulle kunna göra mer. och då är jag så, SÅ glad att mitt jobb känns meningsfullt. det ger mig någon sorts andningshål i prestationsångesten.

jag beundrar de kristna människor som har gjort valet att lägga sin yrkes-tid på jobb i kyrkor och församlingar. som pastorer, ungdomsledare osv. ett tufft, säkert ensamt, jobb.
men för mig passar det så mycket bättre att vara kristen utanför kyrkan. 

jag vill vara i skiten. se den. jag vill se människorna med ångest. jag vill se vad cancern gör med människor. jag vill se hur alkohol och droger förstör. jag vill höra om människorna som tappat sin tro på mänskligheten och på Gud.

för jag pallar.

med mitt andningshål. med min tro. på en Gud som hatar orättvisor men älskar människor. på en jord som nu INTE är som han ville ha den men som han har lovat att återupprätta och återskapa. på en Gud som har sagt att vi får komma till honom med alla våra problem och bekymmer oavsett vad vi gjort tidigare i livet. på en Gud som vill att vi ska handla rätt men inte dömer oss när vi gör fel.


och vet ni vad?
mitt i skiten finns ju också den största kärleken. att få känna att man får göra något för någon annan utan att få något igen. att få möta människor. att få stryka sin hand över ett gammalt, skrynkligt, fårat ansikte. att få heja på. puscha, stötta i de små människornas stora framsteg.

när jag blir rädd.
då är jag glad att jag vet att kärleken är starkare än hatet. att det goda redan vunnit. att kärleken fördriver rädslan. att man får göra fel och vara älskad ändå. att allt ordnar sig. att smärta inte är bestående.


kärlek! /ia

Jag vill ha min tunga där du är, så nära att du blir våt, men så nära får ingen gå...

Jag vill ha din ryggrad här, fäst den i mig, jag är alltid tryggast när du är en liten bit ifrån, en rörelse i ögonvrån...

kärlek! /ia

maxat

fortsätter väl traditionen med en liten veckosummering såhär på söndagnatten.

denna vecka har jag hunnit med detta:
- jobbat ca 48h
- längdskidor x 2, gym x 2, spinning, jogging + intervaller, crosstrainer, skivstång-intervall och en dag på snowboarden. (och en vilodag idag faktiskt - så det så)
- fyra-fem dejter och en jocke-dejt och en husgruppsträff

och ändå tycker jag att jag har tid att andas. vila. vara. sova. ätit (som en häst typ, haha) jag orkar. jag är stark. skön känsla.

och ja. jag vet att det är bortskämt att jag typ inte har ägnat så mycket av min tid åt städ, tvätt, matlagning, handlat osv.

och ändå. hinner jag det där jag inte vill hinna. spelar ingen roll om man springer i 100km/h. tankarna. tänk, tänk, tänk. alltid. visst, ofta tycker jag väl det är bra att vara lite analytisk, 'djup', men det kan lätt bli för mycket.

oron.
ibland för sådana små, trivila, onödiga saker: jag äter en massa onödigt skit. kommer ev. inte kunna träna tors-lör nästa vecka. och sånt gör mig ju orolig. vare sig jag vill eller inte.
men också framtidsoro och hur ska allt bli och klumpar i magen och små orosfåglar i bröstet.


och samtidigt. fjärilarna i magen. lyckofåglarna i bröstet. den självklara vetskapen om var man är trygg och vad man vill.

nu blev det väldigt djuriskt här.

MEN, något jag försöker tänka på: jorden kretar inte kring mig. jag/vi har det så bra. det finns så mycket elände, händer så mycket skit, människor som är sjuka och som mår så dåligt. och vad är då detta som jag går runt och tänker på?  ingenting. och det känns skönt att veta. att ingen dör om jag skulle göra lite fel-val här i livet. inte ens jag själv.

men Gud. kom och var med och trösta, led och lugna oroshjärtat.  

kärlek! /ia.

snart i mål.

såhär 06.00 efter en jobbnatt så är det endast svammel som kan komma ut ur mina fingrar:

och denna natt ja....ett kapitel för sig. annorlunda.

och dessutom: x-antal koppar kaffe. kakor. choklad. salami och brieost. allt för att sockerchocka kroppen så den pallar att vara vaken några timmar till. samtidigt som jag ströläser nån blaska om 'gå ner 12kg i vikt på 4 veckor.' 'undvik kohydrater' vilket skämt mot denna mat-dag!

men, jag bryr mig inte nämnvärt. hellre att jag orkar hålla mig vaken och överleva bilfärden hem än att bry mig om nån fjantig LCHF-diet. jag tror inte på dieter. jag tror på sunt leverne med en massa goda undantag när man känner för't och tänker att om man håller igång fem,sex, sju dagar i veckan så dör man inte av en kaka eller två.

tjolahopp.
om två timmar sover jag förhoppningsvis skönt. och ovaggat.
nattjobb imorn igen.
ännu mer tjolahopp alltså.

tjao! /ia

'det finns små trick som får männinskor att ge mer än du är värd'

ett ganska populärt tänkesätt nuförtiden (såna där ordspråk man delar på facebook och sånt - men också som samhällsattityd) verkar vara att man bara ska lägga sin energi på människor man själv får ut något av. att man inte ska slösa sin tid på 'vänner' som bara suger energi ur en, människor som behandlar en illa. att man bara ska ge av sig själv, sin tid, sitt liv, till dem som ger något tillbaka, a la Blondinbella och Grynet, 'ta ingen skit' liksom. Bara kör på, strunta i och kör över människorna som förstör för dig, din självkänsla, din karriär, ditt sociala liv. osv. Ja, skit i männsikorna som inte ger dig någonting.

och JA, jag förstår absolut tanken bakom det här. Jag har själv de senaste åren kämpat mycket för att inte öppet och ömtåligt ta åt mig så mycket, att försöka att inte låta människor få mig att känna mig otillräcklig, dålig osv. Man ska inte låta människor köra över en utan att säga nej. man måste lära sig att sätta gränser. inte låta vem som helst komma in under skinnet och in i hjärtat på dig.


MEN heey, det jag tänkte säga är ändå detta: Hur skulle vårt samhälle se ut om vi bara ska vara med/ta hand om dem som GER oss någonting. Om vi aldrig är beredda att ge utan att få? Det kommer bli så jäkla hårt och (ännu mer) ett elitsamhälle där alla ska knuffa sig fram och de med vassast armbågar vinner. Där ingen vill vara med den som är lite misslyckad, den som inte kan uppföra sig ordentligt, den som faktiskt inte förmår att alltid vara trevlig och puschande.

det här är inte enkelt, såklart. inte enkelt för fem öre faktiskt. självklart umgås man hellre med dem man har ett ömsesidigt utbyte med. men jag tror att vi måste lära oss att acceptera människors sämre sidor också. vara ok med att någon pratar för mycket om sig själv, någon annan är lite surig ibland, en tredje har aldrig tid att ställa upp och hjälpa till osv.

för vad vet vi egentligen om orsaken/bakgrunden till att denna människa blivit såhär? hur många människor är det inte som går runt med oläkta sår, taskiga uppväxter, en känsla av otrygghet? och om man då ska avvisa alla sådana människor ur sitt liv.... ja, då kommer de ju aldrig få tillbaka nån trygghet.

jag är glad att min familj fortfarande ville umgås med mig alla de år jag mest var sur och ledsen precis hela tiden. Tänk om de hade sagt: 'Nej Ia, eftersom du bara ställer till med bråk hela tiden (man blir sur när man är konstant hungrig!) så tycker vi inte att du ger vår familj något längre. Du tar mer energi av oss än du ger. Så nej tack, nu ska vi nog inte umgås med dig längre. '

Vad hade hänt då? Vilken människa hade jag blivit då? Hade jag nånsinn fått rätsida på mitt liv om jag blivit avvisad när jag inte förmådde ge? När jag inte förmådde vara glad eller trevlig? 

eller tänk om jag kapat banden med min morsa bara för att jag tyckte att hon hade sårat mig. sagt hej och tack och adjö, nu ska jag inte ha något att göra med någon som gör mig illa. då hade vi ju aldrig fått chansen att läka våran relation och kanske få massa fantastiska år tillsammans med en bra relation framöver?

är det inte lite väl lite förlåtelse hos oss människor idag? lite väl mycket vända-ryggen-till?  förlåtelse är svårt. men en av de starkaste krafterna som finns.

tänk om jag gett upp mina gamla vänner och skaffat nya under den perioden jag var lite besviken på dem för att ingen jävel nånsinn ställde mig mot väggen, såg mig i ögonen och frågade: hur mår du egentligen.? med förväntan om ett ärligt svar.
och tänk om mina vänner slutat ringa mig och fråga om jag skulle vara med och hitta på grejer efter alla gånger jag sagt nej på grund av rädsla, trötthet, upptagenhet, tidsbrist osv.

NÄ.
för mig handlar kärlek och vänskap inte om att man alltid måste vara 50/50. att man alltid måste ge och få lika mycket. Nä, kärlek och vänskap handlar om att klara av att GE MER än man får. Att ställa upp, att älska i motvind. Att inte förvänta sig att den andre ska vara perfekt. Att acceptera dennes fel och brister.
(jag måste bli bättre på det här...! )

jag är rädd för vilket sorts samhällsklimat vi kommer få om människor aldrig får mer kärlek än vad de förtjänar. att man måste vara en bra människa INNAN man får kärlek. det är ju när man känner det där att man är omtyckt för den man är, med all sin skit, som man faktiskt får förmågan att växa, att vilja förändras till det bättre. 

jag är ju som säkert är bekant, kristen. läser och tror på Bibeln. och där står det (bland annat - står sjuuuuuuukt mycket bra där!) såhär:

* det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. 
* älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er
* välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er
* ge åt alla som ber dig
* gör gott och ge lån utan att hoppas få igen
* döm inte, så ska ni inte bli dömda
* ge så ska ni få

och ja, en massa sånt.
och just eftersom jag tror på den där Guden som sände sin ende, älskade son, helt och hållet för våran skull, att ta på sig vår skit, att dö för vår skull fastän han själv var helt och hållet oskydlig. Ja just eftersom jag känner att jag själv fått så mycket mer än jag förtjänat, både materiellt, andligt, fysiskt, själsligt. att jag har fått välsignelsen i mitt liv att ha så mycket goda människor runt omkring mig som ger mig kärlek, och gav mig kärlek när jag inte förtjänade det, just därför:

nej jag tror inte på vassa armbågar och mer skinn på näsan. jag tror inte på att man bara ska GE till människor man FÅR något av. 

jag tror på att ge mer än vad någon förtjänar. för det är då kärleken kan växa.

kärlek! /ia

bäbis-längtan

såhär på nätterna om jag får nån tid över att blogga (jobbar alltså) så blir det ju inte världens djupaste inlägg direkt.
men det här tänkte jag säga inatt:

jag är så sugen på att skaffa katt. en alldeles egen alltså, jag har ju min lilla bäbis-skutt Pipen nu när jag bor hemma hos mamma och pappa. sover hos mig nästan varje natt. mys-gullet!

och just för att jag tycker så mycket om att pussa på henne, så blir jag så sugen på en till, en egen. en liten kisse-miss kattunge, hur mysigt vore inte det?

fast det är ju dumt förståss.
dumt eftersom jag inte vet vart jag ska bo och hur länge. dumt att skaffa en katt och vänja den vid att vara ute om jag ev. ska flytta in till stan igen så smånigom.
dumt att binda upp sig med ett djur när jag planerar att resa en massa mer det/de kommande året/åren. dumt att ta ansvaret för en katt-bäbis när man har så oregelbundna arbetstider och dessutom vill kunna vara fri att göra vad man vill, när man vill. spontan åka-bort och sånt.

men kanske.... jag kan skaffa min katt och bo kvar hemma hos mamma och pappa livet ut? ha
eller skaffa en Baggbo-katt som får bo kvar där även om jag skulle flytta. låta morsan ta hand om min katt liksom, det vore väl fint?

fast å andra sidan, om jag ska flytta till egen lägenhet igen (vilket jag aldrig mer vill göra eftersom jag inte mår så bra av att vara själv) så vore det ju bra att ha katt-sällskap iallafall. någon att mysa runt i pälsen på, pussa litegrann...

så nu har jag börjat googla och Blocket-kolla.
vill nämligen vara lite fin i kanten och skaffa mig en ras-katt.
Helig Birma eller Ragdoll tror jag. så himla fina!

katt är nog det enda djuret jag skulle kunna tänka mig att skaffa. och nu har jag börjat drömma fritt och fått en fix idé.

det här kan sluta illa, haha.

förstår ni att jag skulle dö lite grann av att få äga en sån här?

kärlek! /ia

en hand i himlen, en hand nån annan stans

såhär klockan fem på morgonen:

- jag är sugen på sushi (ja, inte alldeles just precis nu då, men...). så om nån vill ha en sushi-dejt med mig är det bara att säga till
- jag har, återigen och drygt och jag fattar-inte-varför, lite för lågt Hb. kände det på mig, de typiska tecknen. knapra järntabletter, blodpudding och apelsiner nu då eller?
- blir ev. både vasastaffeten (löpning) och stafettvasan (skidor) för mig i år. vilket bra sport-år för mig i så fall. och ja, tjejvasan då. och kanske tjej-lidingö? hurtigt.

öh, ja. fortsätt sov sött ni som får, snart är det min tur ;)

vacker morgon, vackra Baggbo.

kärlek! /ia

jag bara vet att det är sant, din kärlek gäller mig.

jag skrev ju dagbok nästan varje dag i Indien. 
och sen har den blivit liggande sen jag kom hem. men mindes att jag gjorde någon sorts (storslagen och överdramatisk? ) livs-summering, det allra sista jag skrev.

läste det häromdagen. och tänkte jag kunde citera lite. det var som en sammanfattning av den inre resan jag gjort de senaste åren, en tacksamhet för att ha kommit dit jag har kommit.

"...Åh vad det är härligt att alltmer börja tycka om mig själv MED mina fel och brister. Vad mycket lättare, roligare, spännande och mer underbart livet blir då. Jag är ju den jag är liksom. Ser ut som jag gör. Det finns så mycket annat i livet som är viktigare än att hela tiden försöka förändra sig själv. 
Ibland kan jag önska att jag vore yngre. Typ arton eller nått, och känna inför mig själv, livet, Gud, familjen osv det jag gör nu. Önska att jag hade insett vad som egentligen betyder något. Att jag hade kunnat vara glad. Inte slängt bort ca 5 år av mitt liv, min ungdom/tidiga vuxentid med att hata mig själv, min kropp, mitt liv och därmed också förstöra för mig själv och för andra runtomkring mig. Det gör lite ont i mig, att jag plågade och gjorde mig själv så illa, både kroppsligt, andligt och mentalt. 

MEN kanske var det vägen jag fick lov att gå för att komma dit jag är idag. FRI. Fri att älska, lära, leva, resa, äta, vara. Det kanske var det som behövdes för att jag skulle bli ödmjuk och tacksam för livet. 
Och jag kan ju inte ändra och gräma mig över det som varit, bara dra lärdomar av det och INTE göra så igen. Och jag genomförde ju trots allt en högskoleutbildning till ett underbart givande yrke under dessa 'hundår'. Det är inte fy skam faktiskt. Och 24 år är väl egentligen ingen ålder för att börja resa, drömma, leva och upptäcka världen. 

TACKSAM är ordet. 
Tack Jesus att du har fått mig att inse att jag är BRA, FIN, KLOK och VÄRDEFULL och att LIVET ÄR UNDERBART.

Att få LEVA och GLÄDJAS. 
TACK.

haha, ja det var ju storslagna ord av och om mig själv. trots (eller på grund av) ett och ett halvt dygn på resande fot och utan sömn.

men på riktigt.
vad glad jag är att jag faktiskt kommit fram hit. att jag kan tycka om mig själv istället för att hata mig själv. allt förändras ju liksom då. hur man ser på livet, andra, Gud, sig själv.

jag är så glad och tacksam att jag tog mig ur ätstörningarna. för annars vet jag inte hur jag hade kunnat leva vidare. det förmörkad allt.

kärlek! /ia

med hjärtat på huden

vilken rolig vecka det var ..!

har bara jobbat tre pass så det har funnits tid att träna en del och varierat, bra och roligt har det också varit. så här har det sett ut:
längdskidor x2, gympa, spinning, gym, jogging, pw samt snowboard. sen var det ju tänkt att bli en comeback på fotollen igår men den blev tyvärr uppskjuten eftersom jag blev inringd till jobbet, annars hade ju tränings-och aktivitetsveckan varit komplett.

ja en del comebacker har det blivit nu i mitt ny-gamla bjurs liv, haha. återupptar sånt där jag gjorde för tre-fyra år sen. förutom fotbollen (ska bara prova - väldigt osäkert om jag ska börja på riktigt igen - är rädd om både min fritid och mina knän....) och så lurade ju alltså Micke med mig att åka bräda i lördags. och åhhhhh vad jag hade glömt bort hur roligt det är.
ruggigt glad att det inte är någon vasaloppsträning för mig i år, 'bara' en tjejvasa. alltså behöver jag ju inte längdträna heeeela tiden utan kan göra lite som jag vill. fint : )

och sen i lördags kväll var det brud-afton också. tapas/plockmat stod på schemat. mycket gott var det som slank ner i magen. men det liksom viktigaste och bästa: bästa sällskapet. mycket fnitter. tjejigt. man behöver sånt. om ett gott skratt förlänger livet så ökade jag nog min livslängd rejält då. tack tjejer!

(lite suddiga mobilbilder)

 

 

och ja. kul att jobba lite. igår med mina tanter till arbetskamrater ;) de lärde mig massa saker om hur det gick till på 60-talet och så. spännande :)

var till kyrkan igår också. kunde inte låna nån bil så fick ta bussen, och det var nog första gången på x antal år som jag kom i tid till en gudstjänst. haha. jag är en hopplös tidsoptimist.

och så ja, lite andra saker som gör mig glad och att det var en bra vecka men lite hemligheter måste man ju få ha.

kärlek! /ia
(hoppsan, det här blev ett sådant här inlägg med tusen smileysar. inte riktigt min stil -  men ibland så :) )
 

är ni med mig systrar, bröder? dansa för att hjärtat blöder.

' När mänskligheten ruttnar i en hög och alla ba: "vad är bäst för mig?" '

jag tänker ofta att jag ska börja se på/läsa nyheterna lite oftare. för att hänga med i vad som händer och så.

MEN damn, varje gång jag gör det får jag ju sån ångest och ont i magen. det är ju så himla mycket skit som händer. och jag VET att det inte är någon bra taktik att blunda och hålla för öronen och inte låtsas om någonting. jag vill inte vara sån. men ibland vill jag göra så ändå. blunda, leva i min rosa lilla drömbubbla, där allt är fint och vackert, och inte låtsas om att det regnar där utanför.

det kan göra så förbannat ont att ta in allt elände. speciellt om man är lite ömtålig och har någon sorts vision om att rädda världen. varje gång jag ser på nyheterna får jag samvetskval och tänker: vad ska jag göra? för jag vill ju göra någonting. förändra, förbättra. jag vill inte leva i min fluffiga sockervaddsbubbla och skita i hur alla andra människor på den här jorden har det.

men ändå är det så jobbigt. att ta in. för samtidigt som jag vill, så vill jag inte. på samma gång. jag vill inte 'offra' hela mitt liv till att sitta i en hydda i afrika, rädda pingviner på nordpolen eller dela ut biblar i Kina. jag vill leva här och nu, må bra, andas, njuta av livet. vara i sverige och glida runt på en räkmacka med mitt fantastiskt roliga jobb, mina suveräna vänner, idrotta, prestera, satsa, nöjes-resa, pirr-i-magen-mysa.... osv.

och så ser jag. hör jag. hur vedervärdigt dåligt vissa människor har det. hur vedervärdigt dåligt vissa människor beter sig. en svensk 15-årig tjej som inom några timmar får 600 svar av män på en annons om gruppsex. om hur kvinnor i Indien kan räkna med att bli gruppvåldtagna om de går ut. hur kristna i nordkorea kan bli mördade av anledningen att de äger en Bibel. om barnsoldater i afrika. om hur vi skövlar och förstör vår jord. prostiutiton och sexslaveri. cancer. alkoholism och missbruk. psykiska sjukdomar. trasiga familjer, trasiga barn. mobbing. ätstörningar, sjävlskadebeteende. ekonomiska kriser. girighet och maktmissbruk. militärkupper. kidnappning. knarkhandel. hustrumisshandel. 

och då skäms jag. 
skäms över att mina största problem här i livet typ är att jag tycker att jag väger fem kilo för mycket och att jag inte vet om jag ska åka till afrika eller till indien eller till båda.

jag skäms för att jag känner att jag bara sitter på mitt arsle, framför en dator, skriver om saker men gör ingenting. jag skäms när jag bara lullar runt och inte tar vara på mitt liv och min chans att göra något gott.

jag skäms över att jag inte ens vet om jag vill göra nånting. över att jag inte vill lyssna på och ta in världens rop på hjälp  för att jag vill stanna kvar i min lilla mysbubbla.
och när jag blir så här känner jag mest för att.... typ festa och dricka och bara glömma allt för en liten stund. slippa tänka så mycket jämt. inte världens smartaste lösning på problemet va?

men hur ska man göra?
om man är en sån som tar på sig alla världens sorger och lägger dem på sina egna axlar. om man ständigt brottas med det dåliga samvetetet av att inte göra tillräckligt, vara tillräcklig.

prestations-samvetet.

ska man bara skita i det? skita i att ta in allt eläde för att man mår dåligt av det? eller ska man tro att den här viljan att förändra, förbättra är nerlagt i en av en anledning? av att Gud vill använda det till att vara ett verktyg till att uträtta något gott.

vilken ände av problemet är det man ska ta itu med? är det att göra mer? eller är det att slappna av mer, inte ta åt sig av all skit?


hade tänkt att ha som nyårslöfte att se på/läsa ner nyheter. men jag vet faktiskt inte om jag pallar. 
Gud, hjälp mig att sortera. att ta in lagomt mycket (ha, vilken svensk bön!). lagomt mycket, till vilja att förändra men att inte drunkna i allt det svarta. 

kärlek! /ia.

ps. och så vill jag säga att det här handlar om mig. att jag inte alls lägger någon press på min omgivning att leva upp till samma krav som jag har på mig själv. att jag inte ser ner på människor som har förmågan att njuta av livet utan att få dåligt samvete. jag är mest lite avundsjuk. d.s.

jag fick ju för ett tag sen en förfrågan att skriva lite om sjuksköterskeyrket. så jag tänkte jag skulle göra ett försök, även om jag såklart med endast (snart) ett år i yrket inte kan ge någon helomfattande bild av vad det innebär. 

frågan var väl lite om jag skulle rekommendera yrket till andra, om det är stressigt, om det är mycket bittra människor osv.

mitt svar: jag skulle absolut rekommendera yrket. jag (än så länge iaf) ÄLSKAR det. oftast. hehe. att jag älskar mitt jobb handlar först och främst om att jag får chansen att möta människor. att se människor, hjälpa människor, få ett utbyte med människor. varje gång jag jobbar så får jag ju vara med om något sorts mänskligt utbyte, ett människomöte.

jag gillar blandningen av fysiskt och psykiskt, av att tänka med hjärnan och göra med händerna. jag gillar utmaningen i att kunna hantera stress, prioritera, göra rätt val osv. jag gillar att man hjälper patienterna rent fysiskt, att de, förhoppningsvis, går från sjuka till friska med hjälp av oss vårdpersonal. men också att man har chansen att göra det mänskliga mötet positivt för dem, att man genom att vara positiv, hjälpsam, trevlig, tillmötesgående, informerande ska få patienterna att känna sig trygga och sedda, viktiga. det är en utmaning, men jag försöker.  jag gillar att man får utmanas att jobba med händerna, kroppen. jag ser det som ett sorts hantverk att sätta en nål så smidigt och icke-smärtsamt som möjligt för patienten. jag gillar att känna känslan av att lyckas när man sätter PVK:n eller får blodet till proverna på första försöket.

det som är spännande med att jobba inom vården, (och som gör att jag inte alls kan svara för sjuksköterskeyrket som helhet), är att jag tror att varje arbetsplats är helt unik. Det är ju (nog)  himmelsvida skillnader på att t.ex. jobba som sjuksköterska på ett äldreboende jämfört med att vara akut eller IVA-syrra. etd är skillnad att jobba på en mottagning eller en vårdavdelning. skillnad att jobba på en medicnavdelning mot en kirurgavdelning osv.

jag jobbar ju alltså på en öron-näsa-hals avdelning där patienterna är inneliggande, vilket innebär att vi finns där dygnet runt (och jag tycker det är helt ok med kvälls- och nattjobb - skön variation) det är dels planerade operationer och dels akutinläggningar (t.ex. halsinfektioner, näsblödningar, ansiktstrauman, andningshinder osv.)

jag trivs väldigt bra. först och främst för att jag har sådana superbra arbetskamrater. Det tror jag är A och O för att trivas med sitt yrke. att man har kul tillsammans. att man samarbetar och vågar fråga och be varandra om hjälp. sen tror jag också att jag trivs så bra för att vi, oftast, har en uthärdlig stressnivå. men det är nog enklare för mig som inte arbetar heltid att säga så. jagg som känner att jag hinner ta igen mig mellan passen. tyvärr, och det är väl en stor nackdel med ssk yrket, så tror jag att många som arbetar heltid känner att det är för mycket.

så stressnivån tror jag dels beror mycket på vart man jobbar samt hur mycket man jobbar. min tanke är ju att kunna klara mig med att inte jobba fullt heltid, utan mellan 75-90%. men så är ju pengar inte så himla viktigt för mig, och det är ju knappast för pengarnas skull jag valt ssk-yrket.

om människor är bittra i vården? Hmm, tror jag också är helt beroende på var man jobbar någonstans. är arbetsbelastningen, stressen, tyngden, för hög tror jag lätt att människor blir trötta på sitt jobb, och därmed också sura och bittra, både mot patienter och sina arbetskamrater. när jag t.ex. arbetat som vårdbiträde på olika äldreboenden tycker jag mig ha upplevt detta.

däremot, om man jobbar inom en organisation, en arbetsplats där det finns utrymme för gemenskap, skratt och bra arbetsanda så tror jag inte människor blir bittra på samma sätt. det finns många fantastiska människor inom vården, som sätter andras hälsa och välmående före sin egen bekvämlighet. det är stort tycker jag.

Hoppas det var lite svar på några frågor. : )

Kärlek! /ia. 

Was it love or fear of the cold that led us through the night?

ett nördigt träningsinlägg:

idag gick det så himla bra! sådär som man  vill att det alltid ska kännas. det flyter på, lätt som en plätt. skidorna gick kanon och föret var bra, det kändes knappt som man behövde ta i.
är ju mycket sämre tränad i år än förra så jag har fått kämpa mig till att orka åka 18km, vilket annars brukar va en lätt match. men idag efter mina 18km var jag ju knappt trött, så då blev det en 'spurt' på 5km runt pulkaspåret. och man liksom bara flög fram. kunde stak-åka utan bentag stora delar av varvet.
Lite gammal, härlig vasaloppsform/känsla infann sig.

tänk om det alltid kunde vara som idag, att efter 23km känns det som man skulle kunna åka 23 till. det är sådana här pass som dagens som man får tänka på när man sliter i motvind ibland.

ljuvliga träning, känslan att man arbetar med sin kropp istället för emot den, den känslan:  I LOVE IT.

haha. hög!

(skidbilder från andra dagars åkning)

kärlek! /ia 

Cause I'll know my weakness, know my voice And I believe in grace and choice

Något jag beundrar är alla människor som kan hålla käften. Jag är dålig på det.

Människor som inte behöver synas och få bekräftelse för att veta att de finns till. Människor som tänker: jag vet att mina vänner och min familj gillar mig och det räcker.

Människor som inte behöver uppdatera sin status på fejan varje dag, som inte behöver bli ’like-ade’ för att känna sig omtyckta. Folk som inte behöver lägga upp bilder på sig själva för att kunna pusta ut: Det finns fortfarande någon som tycker jag ser schysst ut.

MEN nu kommer tvisten på detta inlägg: Jag beundrar alltså människorna som klarar sig utan att bli ’gillade’ i de sociala medierna MEN jag tror att det kan finnas något bra i detta ’gillande’ och bekräftelsejakten. Inte om det går överstyr, om man blir beroende av det, om man känner att man inte finns till om man inte blir ’gillad’, att man bygger hela sin identitet och självkänsla kring det.

MEN jag tänker såhär. Om man har en halvtaskig självkänsla (som nog många av oss har –eller?) så kanske dessa ’gilla’ kan hjälpa en upp på fötter lite grann. Man kanske får tillbaka tron på att man är någon, att man är sedd, att det finns människor som tycker om den man är, det man gör osv.

Om man kanske exempelvis växt upp med att inte ha fått med sig den hundraprocentiga tryggheten i att man är omtyckt som man är så måste det väl vara bättre (inte helt optimalt - men ändå bättre) att skriva något för många statusuppdateringar än att göra något destruktivt mot sig själv?

Om man själv har inbillningen att man ser ut som en spånvägg typ, så måste det ju vara bättre att lägga ut lite bilder på sig själv på instagram och få nåra likes än att följa med första bästa snubbe hem från krogen varje helg. Eller?

Om man själv tror att man inte har någon talang är det väl bättre att man visar det man målat/skrivit/dansat/sjungit, tiden man sprungit milen på, den grymma bakåtvolten man gjorde, gitarrsolot man drog av, den nya tröjan man köpt eller what-ever-vadsomhelst.

Jag tror det är så himla mycket sundare att bli ’gillad’ på facebook, Instagram, bloggar osv än att typ: dricka, missbruka, slåss, skära sig, missbruka sex, svälta sig, trösta sig med mat, göra kriminella saker, bli porrskådis… eller så.

i en utopisk önskevärld vore ju alla såklart så trygga att man inte behövde jaga bekräftelse. Men nu är det inte så. Och då tror jag bekräftelsen via sociala medier är ett utav de mindre destruktiva sätten. 

men hey, vänner, familjer.., vi kan ta och bekräfta varandra ännu lite mer face-to-face va? det är nog ändå det allra bästa. 

kärlek! /ia

har nått stort på gång

hej vänner.
fruktansvärd dålig blogguppdatering på mig nu... jag vet! sååååry.
men ni vet. ibland bara rusar livet på, och man hinner knappt sätta sig ner. delvis självvalt.
jobbar (som timmis får man passa på att ta det man får och kan - blev t.ex. snabbinkallad imorse), tränar, åker skidor, träffar vänner, är med familjen, dejtar. (och äter och sover om man hinner)

så är det nu.
och det är BRA. så himla bra. så man knappt tror det är sant. kan kanske berätta en väldigt glädjande nyhet snart den här veckan (jobbrelaterat!). toppen. GLAD. håller mina tummar.
det här året skulle kunna bli magiskt. resor, jobb, vänner osv.

det hoppas vi på.

Tack Gud. för att det känns som du välsignar mig med mer gott än vad jag är förtjänt av. för att allt löser sig. för att det känns så bra. för att det går bra att bo hemma och jag trivs så fint i lilla Bjursås just nu..  tack för att vi får bo i fina trygga Sverige med mat på bordet, tak över huvudet, kläder på kroppen. Tack för att vi får vara friska, att familjen är frisk, att vi kan gå på våra ben, glädja, dansa, hoppa, studsa, träna.

yeah. yeah,yeah,yeah.

kärlek! /ia

idag pallrade jag mig upp strax efter nio efter ett sänggående 05.30... vilket kanske inte var så himla smart. men jag tänkte ju hinna klämma ett löppass innan syrran kom på besök.... ett löppass som ändå gick helt skit för att jag var så trött i benen - är väl de senaste dagarnas skidåkning som satt sina spår. 3 korta intervaller i Hagenbacken, sen fick jag ge mig och lufsa hem.

ja sen kom systeryster med sin lilleman och vi var ute hela gänget och vinterpromenerade.

och jag ville åka bräda i helgen men nu blev det jobb lör + sön så den comebacken får skjutas upp.
men mina enda jobbdagar denna vecka så det är ju bara tacka och ta emot.

kärlek! /ia

den jag vill vara

Jag tänker mycket på den här meningen: att bli den människa jag vill bli.

För jag tror inte att det är en slump. Att ’ojsan, blev jag en egoistisk 50-åring som är otrogen mot min man och har ett jobb som jag hatar – det var ju inte så jag hade tänkt det. ’

Jag tror att man, åtminstonde delvis, blir den man vill bli. Om man är medveten om det.

Medvetenheten är mitt viktigaste vapen i den här lilla boxningskampen. Självklart behöver man ibland bara slappna av och chilla lite och inte tänka så förbenat mycket (jag tänker ju ibland för mycket!) MEN jag VET att om jag bara såsar runt och inte tar aktiva val angående min karaktär, den jag vill vara, så skulle jag förfalla.

Jag vet inte med er, ni kanske är genomgoda av naturen och är födda som små snälla hjältar? Jag är det INTE.! Jag vilka dåliga sidor, tankar, handlingar jag är benägen till. Jag vet hur jag så lätt kan glida fel i tankarna. Jag vet hur lätt jag kan bli egoistisk och självcentrerad. Jag vet hur lätt jag kan bli självkritisk och destruktiv, hur jag kan, återigen, börja tro att jag skulle bli lycklig och lyckad om jag bara såg ut på ett visst sätt. Jag vet att jag kan skada mig själv – och andra.  Jag vet hur lätt jag kan börja döma och kritisera andra människor. Jag vet att jag lätt kan bli sur på mina nära. Jag vet att jag lätt blir grubblande och ledsen och tappar den där sprudlande livs-och Guds-glädjen. 

Jag vet att jag lätt kan rusa på i känslostormar för att det här känns ju så himla bra och så bara står man där en dag och undrar hur man kunde försätta sig i en sådan situation.  Jag vet att jag kan dricka för mycket alkohol. Jag vet att jag kan äta för lite mat och jag vet att jag kan bli beroende av socker. Jag vet att jag kan ha träningen som en avgud. Jag vet att jag kan svika kompisar. Jag vet att jag kan vara elak mot mina föräldrar. Jag vet att jag kan vara lat och bekväm. Jag vet att jag kan leva ett liv där jag tar ett medvetet avstånd från Gud.  And so on! (jag kanske inte borde berätta om alla mina dåliga sidor –ingen kommer vilja umgås med mig längre – haha)

Därför vet jag att för MIG är det i alla fall livsviktigt att stanna upp. Ofta. Tänka – vart är jag på väg nu? Leder de här valen mig närmare eller längre ifrån den människa jag vill bli. Längre eller närmare från Gud? Jag tror det kan vara viktigt att måla upp för sin inre syn de karaktärsdrag man eftersträvar. I alla fall om man som jag lätt dras åt att bli någon jag inte vill vara. 

Jag vill vara modig och god. Omtänksam, ödmjuk och kärleksfull. Jag vill vara vass och nästan arg när det gäller alla orättvisor som finns i världen. Jag vill ha självkontroll och inte bara springa dit känslorna leder mig. Jag vill ha tid och plats för Gud i mitt liv och jag vill vara öppen för spontanitet och prioritera umgänge och att vara social.

Det här handlar alltså inte om VAD jag ska bli ’när jag blir stor’ eller vad jag ska göra med mitt liv eller så. Sådant får lösa sig lite av sig själv. Men den jag ÄR medan jag gör de här sakerna är viktigt för mig. Hur jag ÄR som yrkesmänniska, som vän, som familjemedlem, som någons eventuella flickvän/fru någon gång i framtiden, som kristen, som församlingsmedlem, som bloggare. Det är viktigt för mig. Jag vill inte att det ska vara en slump. Jag vill ta aktiva val angående min karaktär.

Jag har redan spenderat, slängt bort, flera år på att vara någon jag inte ville vara. Sur, energilös, falsk. Självupptagen (ÄS gör en så sjukt självcentrerad : vad jag äter, hur jag tränar osv osv).

Nu låter det här kanske skithårt, som att jag liksom aldrig släpper loss, att jag kontrollerar mig själv osv osv. Så är det INTE. Ett utav mina mål med att bli den människa jag vill bli är att bli mera spontan, skrattande, galen och mindre grubblerier. Att vara den jag är. ia , men den bästa versionen av ia.

Hur gör man då? För mig handlar det alltså som sagt om att stanna upp och tänka till. Att ibland vara ensam och inte hela tiden omgiven av andra människors ’brus’. Att tänka på vad jag läser, ser på, lyssnar på osv. Att be till Gud. Att läsa Bibeln. Att umgås med människor som gör mig till en bättre version av mig själv.

Om man vet vad man vill är det enklare att nå dit.

kärlek! /ia

Life begins at the end of your comfort zone

En sak som jag tänkte på innan, och nu efter, min Indien-resa är att man möter rätt många människor som säger saker i stil med: ’Åh du är så modig, nått sånt skulle jag också vilja göra. ’.

Det verkar finnas så många människor som drömmer om saker, men inte gör det. Sen kan det säkert vara allt från att ut och resa, till att våga resa själv utan kompisar, till något helt annat som att byta jobb eller starta eget eller satsa på sin hobby eller bryta sig ur ett förhållande eller börja med nån ny grej. Jag säger: Gör det där du vill göra!

Och så klart det inte är så himla lätt alla gånger. Men jag tror stenhårt på orden MAN KAN OM MAN VILL. Jaha, säger nån då.. Pengar? Ledighet? Trygghet?  osv osv. Men vill man, tillräckligt mycket, så fixar man det där, på det ena eller andra viset.

Jag vill uppmuntra till att våga. För jag tror det är allra mest det det handlar om. Att våga släppa taget om den där bekvämligheten, om tryggheten, för att följa sitt hjärta och sina drömmar. Och då är det ju såhär tror jag: ska man följa en dröm måste man alltid offra något. Och det kommer aldrig att kännas 100% bekvämt. 'Det som är värt att ha kommer alltid att kosta något.' Och man kommer säkert vara lite rädd och undra vad man håller på det. Men heeey, det är värt det! Det är så det ska vara. För om man inte var lite, lite obekväm med det hela, då kanske det inte är sin dröm man följer. Det ska kännas i magen. Man kan inte vinna utan att våga.

Man kanske måste offra lite pengar, eller en bekväm anställning, eller myset med pojkvännen, eller sluta lyssna på vad andra säger åt en att göra.

Jag blir liksom lite ledsen när jag hör att det verkar vara så många som drömmer, men inte tror att de kan göra det. Som tror att det inte är för dem. Som att det är för sent, för tidigt, inte nu…

och jag tror ju på Gud. och jag tror han vill använda oss och har en plan för var och en. och ofta tror jag han kan lägga ner en längtan och drömmar i oss människor... som känns lite läskiga. lite utanför våra bekvämlighetsramar. och vet ni vad det bästa med det är? Jo - hamnar vi utanför vår bekvämlighetsram så blir vi så mycket mer benägna att vända oss till Gud. Be till honom. Låta honom leda och hjälpa oss. Jag kan ju säga att det inte var så himla kul att vara utan visum till Indien fram till näst sista dagen... men: jag fick be till Gud och lita på att han skulle fixa det om det var meningen att jag skulle komma till Indien. Och dit kom jag ju! 

det jag tänkte säga var alltså det här: Har du en dröm – våga förverkliga den! Nu. snarast. 

Annars kommer du ju aldrig få reda på om det var nått som var värt att drömma om.  Eller hur?

Jahaja.

Och jag har drömt om Afrika. Jag vet inte ens om jag gör det fortfarande. Men ändå… jag vill nog åka. Jag borde åka.

Ska bara bestämma mig lite.. och sen dra igång karusellen igen med vaccinationer, visum, flygbiljetter osv. Visst låter jag taggad? Haha. Men jag tror ju ganska hårt på det där med att ta viljebeslut, det man vet att man vill, och sen inte lyssna på känslorna så himla mycket. Jag känner inte för att åka men jag VILL åka. (Fast ni kan vara lugna, blir max 4 veckor denna gången, så så länge behöver ni inte sakna mig J )

så kom igen nu vänner. jag vill höra om hur ni gör det där ni vill fast ni egentligen kanske tror att ni inte kan eller vågar. det kan ni! jag vet det.

Kärlek! /ia,