ibland känner jag mig som världens största mes. som att människor, alla och vem som helst, kan köra över mig hur lätt som helst. för att jag är alldeles för snäll och har svårt att säga nej och sätta gränser. som att vem som helst kan ta sig in i mig, in i min kropp, min hjärna och i mitt hjärta och göra precis vad de vill. som jag ställer upp på allt vad andra människor ber mig om. det gäller vänner, yrkesliv, familj, ja nästan alla relationer och situationer.
jag känner mig naiv. och jag har svårt att få fram vad jag vill, hur mina önskningar och planer är.
och ibland när man är sån här, och dessutom hamnar i ett bad-mood av tex. ledsamhet över döda katter, förkylning, dålig sömn, besvikelser, osv, så kan jag känna mig så hopplöst gränslös som att jag vore en urtvättad disktrasa. typ. helt och hållet skör. överkörd av tåget. gråtmild. (men att jag skulle visa för nån eller erkänna att jag gråtit - aldrig, hehe!)
fast annars. så är jag ju hellre snäll än dum, haha. nämen, jag strävar ju efter att vara ödmjuk. och jag vill ställa upp om jag kan. och jag har inget behov av att vara kaxig eller stolt eller bitchig eller så. MEN, ibland så skulle man kanske behöva lite mer skinn på näsan. lite mer attityd. lite mindre rädsla att säga vad man vill. lite starkare skyddsmurar runt hjärtat, lite mindre gränslös, så att man inte blir den där urtvättade disktrasan.
MEN just när jag känt så. så läste jag ett blogginlägg av en utan mina favoriter, Marcus Birro. Jag citerar honom, det var så fint:
"Men jag har kommit på en sak. Om jag med öppet, naivt hjärta ger mig in i något och någon väljer att utnyttja det, att blåsa mig, så är det inte min förlust. Jag kan aldrig förlora för att jag tror gott om mina medmänniskor. Det är dem som utnyttjar det faktum att jag är naiv som förlorar. "
ja.
jag är naiv. öppenhjärtad. mesig. känslig. sårbar.
men det är jag. och jag ber att Gud ska ta hand om det stackars lilla hjärtat och bevara det från alltför stora sorger och trösta och dra mig upp när jag känner: jag orkar inte mera nu.
sen: back on track! glädje och tacksamhet. livets fina känslor.
.JPG)
jag känner mig naiv. och jag har svårt att få fram vad jag vill, hur mina önskningar och planer är.
och ibland när man är sån här, och dessutom hamnar i ett bad-mood av tex. ledsamhet över döda katter, förkylning, dålig sömn, besvikelser, osv, så kan jag känna mig så hopplöst gränslös som att jag vore en urtvättad disktrasa. typ. helt och hållet skör. överkörd av tåget. gråtmild. (men att jag skulle visa för nån eller erkänna att jag gråtit - aldrig, hehe!)
fast annars. så är jag ju hellre snäll än dum, haha. nämen, jag strävar ju efter att vara ödmjuk. och jag vill ställa upp om jag kan. och jag har inget behov av att vara kaxig eller stolt eller bitchig eller så. MEN, ibland så skulle man kanske behöva lite mer skinn på näsan. lite mer attityd. lite mindre rädsla att säga vad man vill. lite starkare skyddsmurar runt hjärtat, lite mindre gränslös, så att man inte blir den där urtvättade disktrasan.
MEN just när jag känt så. så läste jag ett blogginlägg av en utan mina favoriter, Marcus Birro. Jag citerar honom, det var så fint:
"Men jag har kommit på en sak. Om jag med öppet, naivt hjärta ger mig in i något och någon väljer att utnyttja det, att blåsa mig, så är det inte min förlust. Jag kan aldrig förlora för att jag tror gott om mina medmänniskor. Det är dem som utnyttjar det faktum att jag är naiv som förlorar. "
ja.
jag är naiv. öppenhjärtad. mesig. känslig. sårbar.
men det är jag. och jag ber att Gud ska ta hand om det stackars lilla hjärtat och bevara det från alltför stora sorger och trösta och dra mig upp när jag känner: jag orkar inte mera nu.
sen: back on track! glädje och tacksamhet. livets fina känslor.
.JPG)
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar