torsdag 30 juli 2015

De blandade känslorna inför Afrika

Känslorna inför det här med att åka till Afrika har varit lite blandade, såklart, annat vore väl konstigt?

När jag först ansökte så var det väl mest som en spännande dröm, en längtan, ett hopp om ett äventyr. Ett pirrig undran om hur det skulle kunna bli. När jag sedan först fick reda på att jag var intagen, men jag ändå inte visste när jag skulle få åka, så var det ju fortfarande mest pirrigt, och lite som en triumf att jag hade kommit in. Ett Ha! -jag ska ut på äventyr. Men det kändes fortfarande inte så verkligt,  mest som något spännande men diffust.

Sedan, när jag fick reda på att det inte fanns en plats för mig så blev jag väldigt besviken. Jag trodde ju liksom att det var klart att jag skulle få åka. HÄR kan man läsa lite om mina känslor just då. Ganska dystra.

Sedan, när jag fick det slutgiltiga beskedet att jag faktiskt hade fått en reservplats, blev jag såklart glad. Väldigt uppspelt och lite småstressad.
Men då kom också de lite konstiga känslorna av småpanik och känslan av att inte vilja åka. Kanske är det en naturlig reaktion när ett beslut är taget och det inte finns någon återvändo. Självklart kändes det fortfarande roligt och pirrigt också, men det är ju när det är för sent att ångra sig som man inser vad det är man tackat ja till. Haha. Det var nog mest känslan av att det blev så verkligt som skrämde mig lite?
När man tror att man bara ska vara här hemma och inte åka iväg då tycker man att allt känns trist, tråkigt, grått och på rutin. Och sedan när man ska få åka hemifrån så inser man vad man har här hemma, att man ju faktiskt tycker om de där rutinerna, vad man kommer missa här hemma, vad och vilka man kommer sakna och så vidare.

MEN.
Sverige står ju kvar.
Och jag tror jag behövde nån vecka på mig att landa i beslutet, inse vad det är jag ska göra. Och nu när jag dessutom också fixat klart det mesta praktiskt så som vaccinationer och intyg, flygbiljetter, försäkringar etc. så börjar glädjen och förväntan ta över mer och mer igen. Visst, det känns läskigt såklart, men jag är ändå väldigt glad att jag ska göra det här. Det är en chans man kanske inte får så många gånger i livet och jag vill ta den.

Dessutom känns det ju tryggt och bra, grunden i det hela, att detta är något som jag tror att Gud har planerat för mig, att min vilja och hans vilja (faktiskt, haha) ligger i synk denna gång. Och då kan det väl inte bli annat än bra även om det säkert inte blir som jag har tänkt mig. Det blir saker sällan här i livet har jag märkt. :)



Kärlek! /ia

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar